Jaha, nu gör Svenska DagbladetsMikael Holmström en stor nyhet av samma sak som jag skrev i NWT för över två veckor sedan - att FRA-lagens syfte är att avlyssna rysk tele- och datatrafik (se även denna bloggpost) och som jag hittat i Computer Sweden . Bortsett från kommentarer från försvarsministern och Telia Sonera så innehåller Holmströms artikel inget substantiellt annorlunda. 80 procent av den ryska trafiken går via Sverige, vi skall avlyssna den och använda den i byteshandel med andra underrättelsetjänster. Och det kan inte politikerna av förklarliga skäl säga högt.
Så SvD “avslöjar” inga “nya fakta” alls. Det är bara den stora rikstidningens arrogans som talar. Så jag hade tydligen fel när jag skrev i en tidigare bloggpost:
“Dessvärre har jag inga större hopp om att denna vinkel kommer att uppmärksammas mera, även om jag nu har skrivit om den i en av Sveriges största landsortstidningar.”
För svensk riksmedia räknas tydligen inte det. Där blir det ingen nyhet förrän de bevärdigat att göra något av det själva. Till saken hör att jag nämnt den till ledarskribentskollegan Per Gudmundson, som skrivit insiktfullt om det på sin blogg, bland annat här och här. Så till och med Carl Bildt har säkerligen redan läst min artikel.
Jag har länge känt att det är något som inte stämmer när det gäller motiveringarna för den så kallade FRA-lagen. Det har saknats något. Det finns något som av olika anledningar är outtalat eftersom de argument som getts inte varit särskilt övertygande. Så råkade jag läsa en liten artikel i Computer Sweden och saker och ting klarnade. Om det skriver jag också i en krönika i NWT:
“En övervägande del av den ryska Internettrafiken går via Sverige. Ett kraftigt nätverk omkring Östersjön förbinder västra Ryssland (inklusive Moskva) med Västeuropa och vidare över Atlanten. Telia Sonera International Carrier står för några av de största förbindelserna. De har en anslutning via Helsingfors och en via en kabel som lagts över Östersjön. Det har gjort att så mycket som 80 procent av den ryska trafiken går genom Sverige. Och det är den man vill åt.”
Där har vi det. Den dolda anledningen som alliansregeringen (och för den delen också socialdemokraterna) inte kan säga öppet. Då skulle man erkänna att Ryssland faktiskt är ett hot, och det säger ju försvarsberedningar och -politiker att grannen i öster inte är. Samt…
“Då som nu idkar vi byteshandel med våra allierade, eftersom inte allt vi snappar upp är av nytta för oss, men vi kan byta till oss för oss annan viktig information. Samma gäller med den här nya avlyssningen. Eventuella terrorhot eller hot mot svensk trupp kommer vi inte att snappa upp, men vi kan byta till oss sådan information från utländska underrättelsetjänster. Men det vill regeringen heller inte säga högt.”
Det är synd att det talats så lite om den här dimensionen i media. Det hade klarlagt mycket. Dessvärre har jag inga större hopp om att denna vinkel kommer att uppmärksammas mera, även om jag nu har skrivit om den i en av Sveriges största landsortstidningar.
Nu har jag för den skull inte blivit någon anhängare av FRA-lagen. Men jag tycker det är helt OK att spionera på främmande makt. Det är metoderna - av typen “skjuta mygg med kanoner” och att behandla alla som brottslingar - som jag vänder mig emot.
“Förespråkarna av FRA-lagen har ibland hävdat att kritikerna inte vill ha någon signalspaning alls. Det är fel. Mot den här bakgrunden kan jag säga att signalspaning också i kabel kan vara motiverat. Att lyssna på ett upprustande och allt aggressivare Ryssland och byta information är angeläget. Men det borde inte vara omöjligt att göra det med metoder som inte inbegriper att man massavlyssnar i stort sett alla svenskars data- och teletrafik. Selektiv avlyssning kan vara bra, men inte generell.”
Det återstår i skrivande stund att se om den hårt kritiserade så kallade FRA-lagen går igenom. Det krävs att fyra riksdagsledamöter från alliansen röstar mot och flera har våndats under partipiskan. Karl Sigfrid (m) har sagt att han kommer att rösta nej. Birgitta Ohlsson (fp) gör det troligen också, men man vet aldrig. Centerns Fredrick Federley och Annie Johansson hade inga muntra uppsyner i dagens riksdagsdebatt.
Det hela sätter fingret på varför vi har riksdagsmän. Med vårt parlamentariska system så har de liten självständighet. Deras uppgift är att vara röstboskap åt sina partier. Men samtidigt så har vi personval. I princip är alla av de som uttryckt tvekan om FRA-lagen också personvalda. Deras lojalitet skall inte bara vara mot partierna utan mot sina väljare som kryssat in dem. De borgerliga vill också utöka personvalsinslagen, men här krockar idealen med makten.
Detsamma kan man säga om tanken på en författningsdomstol, som också omhuldas starkt av de borgerliga partierna. Jag har svårt att tänka mig att en sådan skulle godkänna en lag som i allt väsentligt bryter mot regeringsformen 2 kapitlet §6:
“Varje medborgare är gentemot det allmänna skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp även i annat fall än som avses i 4 och 5 §§. Han är därjämte skyddad mot kroppsvisitation, husrannsakan och liknande intrång samt mot undersökning av brev eller annan förtrolig försändelse och mot hemlig avlyssning eller upptagning av telefonsamtal eller annat förtroligt meddelande.”
Motståndet har varit stort - utanför de etablerade partierna. Även om sossarna nu kommer att rösta nej så är de hycklare. Det var ju de som kom med det ursprungliga förslaget och de håller egentligen med i sak, men vill ha en ny utredning.
“Det är faktiskt obegripligt och skandalöst att det är en borgerlig regering som går i spetsen för att driva igenom ett sällan skådat ingrepp i den personliga integriteten. Hur har de kunnat halka så snett? Har de redan blivit så bekväma vid makten att de utgår ifrån att det bara kan komma gott från staten och då inte förmår att se de stora farorna?”
Varför gör de på detta viset? En sund skepsis mot alltför genomgripande statlig makt borde vara ingrodd i varje borgerligt sinne - särskilt i ett land som Sverige. Det måste ligga något outtalat bakom det hela, något man inte kan, vill eller vågar säga öppet.
“Det har också varit märkligt tyst från förespråkarnas sida i debatten. Det är som de vet att de inte har några övertygande argument att komma med. Vad man kan läsa in mellan raderna är att det sannolikt finns oerhört starka påtryckningar på Sverige från utländska underrättelsetjänster. Utan avlyssning så blir det inte mycket av informationsutbyte. Men det kan man nu inte säga högt. Det skulle snarare förvärra argumentationsläget. Att allas vår kommunikation skulle kunna lämnas över till amerikanska NSA eller brittiska GCHQ är ingen betryggande tanke.”
Visst är det oerhört viktigt att bekämpa terrorister och andra hot, men att skjuta mygg med kanoner är inte effektivt. Det är samma sorts “lathet” som vi ser på flygplatser, där man av rädsla för att anklagas för “rasprofilering” (racial profiling) ägnar minst lika mycket energi att visitera gamla moster Agda och lillflickan Fia som Mohammad från Afghanistan. Bättre då att samla upp alla i det vidsträckta nätet, och få en orwellsk övervakningsstat på köpet.
Systemet är inte heller vidare effektivt. Som Peter Englund skrev i DN:
“Den bombkokare som använder e-post i sin verksamhet måste sannerligen haft IG på terroristskolan i Tora Bora. Det är som vi alla vet ungefär lika säkert för snokande ögon som hälsningar på ett vykort från Mallis. Faran är att det blir som att tömma en hel sjö för att fiska kräftor, men bara för att upptäcka att där enbart fanns gös.”
Eller Magnus Norell, terrorismforskare på Försvarets forskningsinstitut, som säger att man inte kommer att fånga några terrorister med det här.
Jag håller tummarna för att fyra alliansledamöter har kurage nog att rösta med sin övertygelse, och inte vika sig för partipiskan. I morgon vid nio-tiden röstar riksdagen.
Jaha, så fortsätter då den beklämmande försvarscirkusen. Jag vet inte om man skall skratta eller gråta. Aldrig i min vildaste fantasi hade jag kunnat föreställa mig att en moderatledd borgerlig regering skulle bli de som satte sista spiken i försvarets kista, och som därmed med råge överträffar det som skedde 1925. Det känns som att leva i the Bizarro World när man hör v-ledaren Lars Ohly på TV, och han är den som verkar mest sansad i frågan.
“Är det ens någon mening att ha kvar försvaret? Överbefälhavaren, general Håkan Syrén, erkände själv i går efter det att han lämnat över sitt förslag om fortsatta nedskärningar till försvarsminister Sten Tolgfors (m), att han var tveksam om Sverige skulle kunna försvaras.”
Vi kommer ju knappast att få någonting kvar - i praktiken bara förband motsvarande en brigad! Sanslöst! Jag tror inte riktigt det har nått ut till svenska folket hur lite som finns kvar av vår “försvarsmakt”. Vi kan inte skydda vårt territorium, det som borde vara den främsta uppgiften för en statsmakt med våldsmonopol. Allt annat är faktiskt sekundärt.
“Således kommer försvaret att få halvera sina insatsbataljoner till åtta-nio stycken (cirka 8 000 man). Det motsvarar lite drygt en brigad. Fast några brigadövningar görs ju inte längre – däremot har vi en massa brigadgeneraler. 1972 hade armén så mycket som 31 brigader. Det är en exempellös avrustning som skett. Futtiga åtta bataljoner gör varken från eller till. Jämför med vårt grannland Finland som fortfarande kan mönstra över 300 000 man.”
Det duger inte heller som bas för våra internationella insatser. Nu verkar det som politikerna ser det som en antingen-eller-uppgift, men de hör ihop. Ett effektivt insatsförsvar - som faktiskt borde gälla insatser både när och fjärran - hör intimt ihop.
“Om regeringen inbillar sig att man med så litet underlag kan bemanna våra internationella insatser, som dessutom skall öka, så bedrar man sig. Ett så ynkligt litet försvar förmår inte att ha en tillräckligt stor kritisk massa för att öva och motivera personalen, säger en anonym högt uppsatt officer till Svenska Dagbladet. Så vi kommer att få ett försvar som enligt ÖB inte kommer att kunna försvara landet och som i praktiken inte kommer att kunna försörja våra internationella insatser. Vad skall vi då med ett försvar till om det inte klarar av sina två huvuduppgifter?”
Bisarrt är också att följa krypskyttet mellan ÖB och finansdepartementet (via sin handgångne man Sten “Tomhylsan” Tolgfors). Det var därför man bussade Ekonomistyrningsverketpå försvarsmakten. Regeringen har förvandlat försvarspolitiken till en fråga om kronor och ören och inte om vilka uppgifter försvaret faktiskt skall ha.
“Visst kan försvaret ha en ett och annat att lära om ekonomihantering. Men vad varken ESV eller försvarsministern vill erkänna är att mycket av bristerna i försvaret beror på att man under lång tid fått sig tilldelade fler uppgifter än det funnits pengar för. Politikerna har helt enkelt inte velat ta ansvar för sina egna beslut. Det löser man inte genom att låta piskan vina över Högkvarteret.”
ÖB underkänner också - med all rätt - den säkerhetspolitiska “analys” som den parlamentariska försvarsberedningen gjorde i december. Han ser klarare än politikerna vilka hotbilder som gäller, och för det får han bassning av politikerna. Som jag skriver “försvarsberedningens betänkande var en världsfrånvänd politiskt korrekt soppa där ”klimathotet” målades ut som det största hotet.” Är det någon seriös analytiker som tar beredningens dravel på allvar? Chefen för Utrikespolitiska Institutet Thomas Ries gör det inte:
“De har inte tänkt alls. Den bedömning de gjorde i december var helt undermålig och saknade helt en strategisk analys av Sveriges säkerhetspolitiska miljö.”
“Absolut, ÖB har helt rätt. Och det hänger ihop med två grundläggande faktorer. Det ena är Ryssland, som blivit starkare och allt mer militaristiskt. Det andra rör Arktis, där alla nu bedriver en kapplöpning om områdets tillgångar. Det kan leda till en säkerhetspolitisk miljö som kan beröra Sverige.”
Hur länge kan den här föreställningen fortsätta? General Syrén måste ha masochistiska tendenser för att låta sig förnedras på det här sättet. Lojaliteten mot de försvarsanställda är förvisso berömvärd men smärtgränsen borde vara passerad nu. Klyftan är så djup att det är svårt att se hur den skall kunna överbryggas. Och skulle ÖB sättas under civil förmyndare, som ESV föreslår, så borde han då, om inte förr, ta konsekvenserna och avgå. Låt de världsfrånvända politikerna ta ansvar för den fortsatta avrustningen.
Inte undra på att svenska folkets förtroende för försvarsmakten är lågt. 71 procent anser att beredskapen är ganska dålig eller mycket dålig.
“Israel är Mellanöstern enda demokrati. De araber som bor i Israel har mer frihet och rättigheter än de skulle haft om de bott i något av grannländerna. Det är ett välmående land som fått öknen att blomma och nu har en av världens bästa högteknologiska industrier. Med målmedvetenhet, kunskap och stark vilja har israelerna på 60 år uträttat ett smärre mirakel. Och detta i skuggan av flera krig och terroristattacker.”
Men trots alla framsteg så ifrågasätts Israels och dess existens ständigt, och det inte bara av islamister och arabnationalister och diverse förtryckarregimer, utan också av många i den fria världen. Antisemitismen, denna svårutrotade skamfläck på vår historia är svårutrotad.
“Innan dess bildande levde judarna i diaspora i tusentals år, förföljda och utan fullvärdiga medborgerliga rättigheter. Då fick judar inte äga land (en orsak till att många kom att ägna sig åt bankverksamhet). Nu ifrågasätts deras rätt till Israels land. Mönstren går igen.”
Jag skriver vidare om det palestinska flyktingproblemet och kontrasterar det med vad som hände med de judar som fick fly från arabvärlden efter 1948.
Men trots alla problem så kan Israel stå på egna ben och de senaste 60 åren har de för första gången på årtusenden kunnat försvara sig själva och inte varit utlämnade åt andra. Det är tryggheten med att ha en egen stat, även om fred med grannländerna kan synas avlägsen:
“Så länge Israels grannar inte ens kan acceptera Israels existens och stävja allt från terroristattacker till antisemitisk indoktrinering i skolor och media, så länge kommer freden att lysa med sin frånvaro. Kanske så länge som 60 år till.”
Socialministern Göran Hägglund (kd) är riktigt rolig i sitt senaste elektroniska nyhetsbrev:
Jag läste i en av kvällstidningarna att John Cleese vill bli talskrivare åt Barack Obama. Om han mot all förmodan skulle få jobbet blir mitt tips; “dont mention the war”.
Ja, särskilt med tanke på att det faktiskt går hyfsat i Irak just nu och Obama gjorde en slät figur vid senatsutfrågningen av general Petraeus och ambassadör Crocker tidigare i veckan.
Det har inte varit överdrivet mycket rapportering i svenska media om vad som sannolikt är vändpunkten för Barack Obamas presidentvalskampanj (SvD har dock en artikel här, och DN en här från i lördags). Man vill väl inte låtsas om negativa saker om sin vänsterliberala älskling. Men i Amerika har det förstås varit stora nyheter de senaste dagarna när det avslöjades vad Obamas pastor Jeremiah Wright sagt och tycket under de dryga tjugo år Obama varit medlem i hans kyrka. Obama’s toast!
Jag har länge varit övertygad om att Obama är en stor bluff. Han har utmålat sig själv som en storts enande frälsargestalt, en kandidat som går bortom och står ovanför den vanliga politiken. Tomma plattityder har förpackats med aptitlig retorik samtidigt som han nästan aldrig talat om vad han egentligen står för. Men bakom detta har vi den mest vänstervridna politik som en kandidat som nått så långt någonsin stått för. Tidningen National Journal har korat honom som den senator som står längst ut till vänster. Men nu börjar fasaden krakelera och det är på tiden. Jag har aldrig trott att Obamanin skulle kunna hålla i sig till det demokratiska partikonventet i slutet av augusti - och än mindre till presidentvalet i november.
Men nu så framkommer det att Obama tillhör en extrem kyrka hemma i Chicago vars ledare ständigt spytt galla över Förenta staterna och vita. Wright har i predikningar sagt “Gud förbanna Amerika” och att landet har sig självt att skylla för terrorattackerna den 11 september. Wright anklagar vita för att medvetet ha skapat hiv/aids för att döda svarta. Och så vidare. Det är helt osannolikt att Obama inte skulle ha känt till vad Wright stått för. Han har tillhört kyrkan i tjugo år, skänkt stora penningsummor till den, Wright har vigt Barack och Michelle Obama och döpt deras barn. Till och med titeln på Obamas bok The Audacity of Hope kommer från en av Wrights predikningar.
Det här gå helt på tvärs mot den framtoning som Obama odlat om den enande kandidaten som gått bortom ras- och samhällsmotsättningar. I själva verket så visar det sig att Obama istället i två decennier tillhört en församling som aktivt predikat rashat och söndring, och avsky mot det land vars högsta ämbete han nu aspirerar på. Det håller inte. Det må gå hem hos många av hans svarta sympatisörer och den vänsterintellektuella eliten som tynger ned sig själva med ständiga skuldkänslor, men det kommer definitivt inte att gå hem hos medelamerikanerna. Och inte heller hos de vanliga demokrater som nu förmodligen ångrar att de inte stött Hillary Clinton mera.
I dag höll Obama ett tal om affären. Ett förvisso elegant formulerat tal men han tog inte avstånd från pastor Wright, bara från vissa av dennes uttalanden. Det håller inte. Sådana halvmesyrer duger inte för att distansera sig från Wrights hatjeremiader mot Amerika. Det är knappast något Checkers-tal utan kommer bara att övertyga de redan övertygade apologeterna.
Därför är med största sannolikhet Obama rökt. Han kan kanske få nomineringen i kraft av de delegater han redan vunnit men han kommer inte att kunna vinna själva presidentvalet. Och kanske han inte kommer att få nomineringen heller. De så kallade superdelegaterna kan nu komma att föra fram Clinton istället eftersom hon efter det här får anses som mer valbar.
Clintonkampanjen har dock legat ganska lågt om Wright-historien, förmodligen av rädsla för att stöta bort de svarta väljare som faktiskt inte ser något större problem med Wrights hatpredikningar. Det är tydligt att all den här gruppidentitetspolitiken har förstört det demokratiska partiet.
Obama har när det kommit till kritan inte visat sig vara den överbryggande mittenkandidaten. Demokraterna är fast i grupptänkande och offermentalitet och Obama har visat att han är precis likadan. Så länge detta gäller så kommer Förenta staternas första svarta president snarare vara en konservativ republikan.
Det svänger i de demokratiska primärvalen. Barack Obamas segersvit bröts under “minisupertisdagen” i går, där HillaryClintonkammade hem såväl Ohio som Texas. Därmed är hon definitivt inte uträknad och kan mycket väl vinna i slutändan. Hon kan motivera superdelegaterna (d v s partipamparna) att rösta på henne.
Därmed kommer kampanjen att dra ut på tiden, vilket bara kan gynnaJohnMcCain, som nu är helt klar sedan han vunnit majoriteten av republikanernas delegater. Nu kommer Clinton och Obama att fortsätta att puckla på varandra, medan McCain lugnt kan luta sig tillbaka. Och vem som än avgår med nomineringen kommer då att vara rejält tilltufsad när den egentliga presidentvalskampanjen börjar i höst.
En förklaring till att det nu gått bättre för Clinton är att media sent omsider bestämt sig för att trots allt börja granska Barack Obama. Det har varit alldeles för mycket av pinsam hyllningskör till hans “frälsarbudskap” tidigare. Saturday Night Live hade en oerhört rolig sketch i helgen om hur elaka media varit mot Clinton och hur överslätande och snälla de varit mot Obama:
SNL kanske fungerade som en väckarklocka för på bara några få dagar så började man tala mer om Obamas kontakter med den skumme affärsmanen Tony Rezko, som nu ställts inför rätta och att han i sitt Chicagodistrikt umgåtts med två före detta medlemmar av terroristorganisationen Weathermen Underground, Bernadine Dohrn och William Ayers, numera universitetslärare (först avslöjat av politico.com här). Vidare har det rapporterats om hur en av Obamas rådgivare skall ha sagt till kanadensiska diplomater att hans utfall mot frihandelsavtalet NAFTA bara var kampanjretorik och inte mycket att ta på allvar. Detta förnekade Obama först och han har fått slingra sig som en orm.
Det här är verkligen på tiden. Jag har inga större sympatier för Hillary Clinton men jag har tyckt att den närmast religiösa dyrkan som ägnats Obama varit ganska obehaglig. Han har skickligt dolt att han hör hemma ute på vänsterkanten. Detta kombinerat med han naivitet och oerfarenhet gör att jag tror han skulle bli en farlig president, rent av en katastrof värre än Jimmy Carter. Hillary vet man i alla fall vad hon står för.
Sedan är Clinton förmodligen mycket lättare för John McCain att besegra!
Årets mest förutsägbara och ospännande “val” har ägt rum. Den 42-årige Dmitrij Medvedev blev som väntat vald till Rysslands president efter Vladimir Putin. Men något riktigt val var det knappast frågan om. Det fanns ju inga egentliga alternativ. Det ryska folkets uppgift var att bekräfta det val som Putin och maktklicken runt honom redan hade gjort.
Så vad händer nu? Putin kommer näppeligen att dra sig tillbaka, eller? Fast det tror min gamle professor Kristian Gerner att han mycket väl kan göra. Nu tror jag inte det är så sannolikt. I dagens NWT skriver jag bland annat:
“Medvedev är en hänförd lojalist och har Putin att tacka för sin hela sin maktställning. Den lär han inte utmana i första taget.
Samtidigt så medför presidentposten stora formella maktbefogenheter. När Putin själv tillträdde för åtta år sedan så ansågs han som lojal mot företrädaren Jeltsins så kallade ”familj”, men han visade snart andra tag. Också Medvedev skulle kunna överraska, även om det är mindre troligt. Putin hade trots allt det gamla KBG att stödja sig på, medan Medvedev högst har en handfull ”liberala” teknokrater att luta sig på.”
Sannolikt är att det kommer att bli någon form av dubbelkommando, även om det historiskt oftast inte fungerat så väl i Ryssland…
“…även om det finns exempel på motsatsen, som Nikolaj II och hans premiärminister Pjotr Stolypin och Sovjetledaren Leonid Brezjnev som länge delade makten med Aleksej Kosygin. Kanske Putin och Medvedev kommer att bli ett sådant par.”
Vidare skriver jag om den delikata maktbalans som finns i Ryssland. Den fanns också under Sovjettiden. Lenin hade medvetet byggt systemet på ett sådant sätt för att ingen skulle få för stor makt. Visserligen fanns kommunistpartiet i toppen men dess makt balanserades också av KGB och Röda Armén. Nu finns inte partiet längre, och det har paradoxalt medfört att säkerhetsorganen - KGB:s efterföljare - har större makt idag. Fast inte i absoluta termer eftersom dagens Ryssland, med alla sina fel och brister, inte är en totalitär planekonomisk dikatur. Dagens maktbalans råder mellan före detta KGB, militären, teknokrater, byråkrater och oligarker i statsförvaltning och företag (som Gazprom).
“Att Putin plockade någon utanför kraftcentra (”siloviki”) inom säkerhetstjänsten och militären kan ha berott på strävan att upprätthålla denna balans. Samtidigt så kan kraftorganen användas för att hålla Medvedev i schack. Det är känt att Putins vice stabschef Igor Setjin motsatte sig Medvedevs upphöjelse. Setjin kan bli Putins vakthund mot efterträdaren. Det senaste året har det också utbrutit ett ”inbördeskrig” inom kraftorganen. Narkotikapolischefen Tjerkesov har ställts mot FSB- chefen Patrusjev och nyss nämnde Setjin.”
Det här visar att kremlologin är i högönsklig välmåga i dagens allt mer auktoritära Ryssland. Utgången i den här maktkampen kan säga en del om vilket svängrum Medvedev kommer att tillåtas. Stannar Setjin kvar i Kreml så kan man nog tolka det som att Medvedevs koppel är ganska kort.
Den moderna konservatismens fader William F. Buckley Jr. avled i onsdags i en ålder av 82 år. Dessvärre är han inte så värst känd i Sverige. Konservatismen har alltid varit styvmoderligt behandlad här, såväl i skolan, i akademierna och i politiken. Vi kanske skall vara glada om folk i allmänhet ens kommer ihåg Edmund Burke från skolundervisningen.
Idag är konservatismen om inte dominerande så dock väldigt inflytelserrik i Amerika. Så var det inte när Buckley började sin bana. Då levde det stora landet i väster alltjämt under Roosevelts och New Deals förtrollning om den stora starka staten. Men så kom Buckley. 1955 startade han tidskriften “National Review” och beredde vägen för dagens uppsjö av konservativa opinionsbildare, kolumnister, radiopratare, tankesmedjor… och politiker. Tidningen lever fortfarande i högönsklig välmåga. Läs gärna alla rörande, roliga och tänkvärda minnesord.
“Buckley inspirerade och föregrep Ronald Reagans ”konservativa revolution”. Kort sagt så gjorde han konservatismen, i sin moderna och anglo-saxiska tappning, acceptabel. I dag har många av hans konservativa idéer blivit allmängods som präglar politiker, presidenter, debattörer och opinionsbildare. Och så hade det inte blivit om han inte artikulerat tankar som redan funnits i folkdjupen. Det är det stolta arv William Buckley lämnar efter sig.”
Konservativa har Buckley att tacka för mycket. Hans påverkan i Sverige är kanske inte så stor, men han har utan tvekan påverkat amerikansk politik och därmed också världspolitiken. Jag skulle vilja påstå att han är en av 1900-talets viktigaste opinionsbildare och tänkare.
Flera gånger i veckan dimper det ned pressmeddelanden från Statsrådsberedningen som meddelar att statsministern besöker den eller den orten. De har blivit rejält förutsägbara. Sålunda fick jag ett i dag med rubriken “Fredrik Reinfeldt besöker London” och tänkte reflexmässigt att fortsättningen skulle lyda ungefär “Tisdagen 26 februari besöker statsminister Fredrik Reinfeldt London. Där kommer han att träffa jobbsökande på arbetsförmedlingen och sedan äta lunch på äldreboendet Southwark Seniors.” Men det visar sig att han skall träffa Gordon Brown istället.
“Onsdagen 27 februari besöker statsminister Fredrik Reinfeldt Ängelholm. Fredrik Reinfeldt besöker Ängelholms sjukhus för samtal med sjuksköterskor, undersköterskor och sjukgymnaster. Besöket är en del i Fredrik Reinfeldts resande i svenska välfärdsverksamheter.”
Jag börjar bli rejält trött på Barack Obamas tomma och innehållslösa fräslarfasoner. Hans framträdanden liknar mer väckelsemöten än politiska demonstrationer. Han hasplar ur sig plattityder om “hopp” och “förändring” men det är extremt tunnsått med konkreta politiska förslag. Och folk går på det! (I alla fall än så länge).
Jag finner det rätt obehagligt hur hans anhängare och publiken sveps med. Fast ibland kan man undra om allt är vad det ser ut att vara. Se bara på den här sammanställningen av klipp som visar hur olika kvinnor med märklig regelbundenhet svimmar under Obamas olika framträdanden, bara för att presidentkandidaten skall kunna visa sig medkännande. Ett par fall, visst det hade man kunnat acceptera. Men nu rör det sig om många platser - Park City i Utah, Kansas City i Missouri, Los Angeles och Santa Barbara i Kalifornien, Hartford i Connecticut, Madison i Wisconsin, Des Moines i Iowa, Seattle i Washington, Hanover i New Hampshire och vem vet hur många fler.
Än en gång blir det pinsamt tydligt att den svenska regeringen saknar en seriös försvarspolitik. Förra året gick finansminister Anders Borg ut och sade att det kunde sparas än mer på det redan kroniskt underfinansierade svenska försvaret. I samma veva lovade utrikesminister Carl Bildt att vi skulle skicka svensk trupp till Tchad för att bistå vid hjälpen till flyktingar från Darfur i grannlandet Sudan. Redan då höjdes på många ögonbryn eftersom det saknas en hel del pengar.
Och nu framgår alltså att den svenska Tchadstyrkan bara kommer att vara i Tchad i elva veckor, varav bara fyra-sex veckor som fullt operationella. Sedan får de åka hem. Den frispråkige pensionerade översten Bo Pellnäs skrev i SvD att Sverige gör sig till åtlöje. Försvarsminister Sten “Tomhylsan” Tolgfors svarar med diverse klena ursäkter. Jag kommenterar det i dagens NWT:
“Tolgfors skyller ifrån sig på EU, och visst finns det all anledning att kritisera många EU-länder som inte varit villiga att ställa upp och som därmed försenat insatsen. Men det ursäktar väl inte Sveriges halvhjärtade engagemang! Sedan skyller han på vädret, att den regnperiod som kommer till sommaren försvårar en förlängd insats eftersom pansarfordonen då inte kan köra. Vill man vara elak skulle man väl kunna säga att ett amfibieförband nog borde kunna klara av lite regn.
Men försvarsministerns huvudinvändning är att det saknas pengar. Det skulle kosta 300 miljoner kronor extra med en förlängning och det är pengar som han inte har.”
Det är ju direkt pinsamt och visar bara på hur ihålig den svenska försvarspolitiken är. Och detta skall vara en borgerlig regering! Man skäms ju!
Nog borde man kunna skaka fram de där 300 miljonerna. Kraven på en förlängning av styrkan kommer nu också tvärs över blockgränserna. Om pengarna sedan tas från biståndet eller inte spelar ingen roll. Finns bara viljan så finns medlen. Men det verkar klent med viljan. Reinfeldt backar upp Tolgfors.
Jag avslutar dagens NWT-ledare med:
“Så här går det när vi har en anorektisk försvarspolitik. Budgeten räcker inte på långa vägar till för de uppgifter som politikerna lägger på försvaret. Därför blir det kroniska underskott och en underfinansiering av verksamheten. Och de insatser man säger sig kunna klara av kommer man inte alls att kunna klara av. Ständiga panikutryckningar, eller som i det här fallet, paniktillbakadraganden, för att det fattas medel i kassan. Vi gör oss till internationellt åtlöje och i förlängningen kommer omvärlden – FN, EU, Nato – att få svårt att lita på svenska utfästelser om väpnad trupp. Det är ovärdigt Sverige som nation. Det drabbar också alla de som vi inte får en möjlighet att hjälpa.”
Så har då Europa fått en ny stat sedan Kosova förklaratsig självständigt. Det har legat i luften länge och är egentligen inte särskilt förvånande. Efter Serbiens etniska rensningar 1999 har det knappast varit aktuellt att tänka sig att provinsens 90 procent albaner skulle finna sig i att fortsättningsvis tillhöra Serbien. Sedan må Kosova anses vara hur mycket serbiskt urhem som helst. Sedan är det en annan sak att det nya landet i praktiken inte fungerar som en suverän stat.
I tisdagens NWT skriver jag om det hela (”Utmaning från Kosova“). Visst är det en utmaning som hela världssamfundet nu ställs inför när de har att ta ställning till om de skall erkänna den nya staten eller inte. Den gamla folkrätten har visat sig otillräcklig i det här avseendet (också, frestas man att tillägga). Omvärlden har också till stor del sig själva att skylla:
“Det har trots allt gått nio år sedan Kosova upphörde att styras från Belgrad. Det är en tid man kunde använt bättre till att bereda marken och förbättra situationen i Kosova. Istället har området styrts av en korrumperad FN-administration (Unmik) som Maciej Zaremba beskrev i flera avslöjande artiklar i Dagens Nyheter 2006. (läs dem här)
“Serbien har redan genom det som hände 1999 mält sig ur något inflytande. Visst finns det anledning att befara att Kosova blir ett exempel för andra utbrytarprovinser. Det finns anledning att slå fast att Kosovafallet är unikt, men också att länder som tar till våld och folkmord inte kan påräkna stöd och sympatier från omvärlden när förtryckta undersåtar vill bryta sig loss.”
Det finns all anledning att peka på FN:s misslyckande i Kosova. Efter vanskötseln under FN-mandat lär organisationen inte vara så värst populär i Kosova. FN har också visat sig impotent och förlamat när det gäller att gå vidare, mycket beroende på att Ryssland har satt sig på tvären. Givet Vladimir Putins hårda och konfrontatoriska utrikespolitik är det svårt att se någon situation där världsorganisationen skulle kunnat komma till skott (om uttrycket tillåts) för att lösa Kosovafrågan. En evig Unmik-administration hade väl inte varit särskilt eftersträvansvärd.
Min gamle kurskamrat Tomislav Dulic (vi läste Påbyggnadskurs Östeuropa i Uppsala tillsammans på 90-talet) skriver på SvD Brännpunkt att “FN:s auktoritet försvagas” om Kosova erkänns av Sverige och andra stater. Tja, dess auktoritet har ju redan undergrävts av att ryska veton och hot om veton gjort organisationen handlingsförlamad. Att ett erkännande av Kosova strider mot FN-stadgor och annat visar enligt mitt förmenande bara på FN:s brister. FN är inget självändamål. Vill de göra sig mer och mer irrelevanta så får de väl göra det. Ibland krävs det aktioner också om FN inte förmår att agera.
Tomislav skriver också att Sverige (vid ett erkännande) kommer att spela bort en stor del av vår internationella trovärdighet “som har baserats på ledord såsom multilateralism och kompromissanda”. Det sörjer inte jag så mycket för. Varken multilateralism eller komprosmissanda är i sig självändamål. Det viktiga är att man faktiskt åstadkommer något. Visst kommer Kosova att hamna i ett juridiskt limbo, men den har redan befunnit sig i en sorts limbo i nio år och det var hög tid att gå vidare därifrån. Varken vi eller kosovanerna skall hållas som gisslan av ett i FN trilskande Ryssland.
Därmed inte sagt att problemen är över. Tvärtom, det återstår ofantligt mer för omvärlden att göra i Kosova. Ett erkännande de jure av vad som existerat de facto när det gäller Kosovas separation från Serbien är bara det första lilla steget.
Under avdelningen “you can’t make this stuff up”: 85-åriga Robert Rines ger upp sitt 37-åriga sökande efter Loch Ness-odjuret. På sistone har han inte haft så mycket tur att hitta några spår:
“Trots hundratals kontakter med ekolod genom åren så har spåret nu kallnat och Rines tror att Nessie är död, ett offer för den globala uppvärmningen.”
Ja, vad skall man säga? Jag gillar läsarkommentaren i slutet:
“Jag är rädd för att om vi inte stoppar uppvärmingen snart så kommer den också att ta livet av Bigfoot och Elvis.”
I förra veckan var skådespelerskan Angelina Jolie i egenskap av goodwill-ambassadör för FN:s flyktingkommissariat (UNHCR) i Irak för att diskutera flyktingsituationen med bland andra Iraks premiärminister Nouri al-Maliki och FN-sändebudet Staffan de Mistura. Hon passade också på att träffa amerikanska soldater och deras befälhavare general David Petraeus.
Hm, Petraeus är betydligt kortare till växten än jag föreställt mig. Tur att han militärt är betydligt större. Han ligger ju bakom det framgångsrika genomförandet av den truppförstärkning - “the surge” - som drastiskt fått våldet att minska och gett hoppet tillbaka till irakierna. Och som gjort det möjligt för många flyktingar att återvända.
Sedan åt Angelina lunch tillsammans med soldaterna:
Hon sade bland annat:
“Jag var glad över att ha möjligheten att komma till Baghdad och tacka dem ansikte mot ansikte.”
Jag brukar inte vara den som bryr mig om vad diverse kändisar, artister och skådespelare säger och tycker om saker utanför deras omdelbara kompetensområde. I synnerhet inte sedan de oftast brukar rapa politiskt korrekta vänsterplattityder. Men det är befriande när någon går utanför det förväntade, som Angelina Jolie gjorde här.
En vanlig form av moderna antisemitiska uttryck är att jämställa nazismens förbrytelser och Förintelsen med vad som sker i dagens Israel och Mellanöstern. I går gavs det prov på det under riksdagens utrikespolitiska debatt, då riksdagsmannen Torbjörn Björlund (v) sade följande (anförande 38):
“I dag fungerar många av de israeliska bosättarna på precis samma sätt som många av fångvaktarna gjorde på den tiden då man hade läger för judar under andra världskriget, då judar internerades och dödades under det som vi kallar Förintelsen. Det här är på många sätt en ofattbar paradox. Ättlingarna till dem som drabbades av mänsklighetens värsta förbrytelse, Förintelsen, genomför en etnisk rensning som till och med överträffar det apartheidsystem som vi så ivrigt bekämpade i Sydafrika för ett par decennier sedan.”
Karln har också mage att trivialisera apartheidsystemet i Sydafrika, som enligt Björlund tydligen var bättre.
Riksdagsledamoten Birgitta Ohlsson (fp) gjorde mig uppmärksammad på det här. Hon kräver att Lars Ohly fördömer uttalandet och skriver bland annat:
“Torbjörn Björlunds kränkning av förintelsens överlevare bara några veckor efter att riksdagen uppmärksammade Förintelsens minnesdag visar på en vidrig historiesyn.”
5 kommentarer | 
Försvar, Media, Ryssland, Svensk politik | 
Permalänk
Publicerat av Henrik L Barvå
