Finanskrisens egentliga orsaker

Det har talats mycket om ”kapitalismens kris” och fiaskot för den oreglerade markandsekonomin i samband med finanskrisen i Amerika. Nu senast av professor Bo Rothstein i Svenska Dagbladet. Men det är att ha fått det fullständigt om bakfoten. Förenta Staterna är långt ifrån någon otyglad marknadsekonomi. I många hänseenden – bland annat de som lett fram till den här finanskrisen – är de mycket mer styrda av staten än vad vi är i Sverige. Men schablonbilden av Amerika är ju vad den är, och den leder tyvärr in många så kallade ”analytiker” på fel spår.

I två ledare i NWT den här veckan har jag försökt bena ut krisens verkliga orsaker. Och det är just regleringsivern hos framförallt demokraterna, parat med centralbanken Federal Reserves tidigare extrema lågräntepolitik, som bäddat för den här kollapsen. kraschen för bolåneinstituten Fannie Mae och Freddie Mac är grunden som sedan skickat kraftiga svallvågor, tsunamis skulle man kunna säga, genom hela det finansiella systemet.

”Drömmen om ett eget hem är förvisso en hedervärd strävan, så det är förståeligt att man velat underlätta för människor att köpa sig en egen bostad. Problemet är att man gick alldeles för långt och gav bostadslån till alltför många med låg kreditvärdighet, få tillgångar och liten eller ingen egen kontantinsats.
Detta berodde i sin tur på att man var tvungen. Under Clintonadministrationen omtolkades en lag som politiserade utlåningen – allt i namn av att motverka diskrimineringen. Detta var något som drivits på av företrädare för olika minoriteter och samhällsorganisatörer (presidentkandidaten Barack Obama började sin bana som just en sådan).”

Boven i dramat som jag talar om är lagen Community Reinvestment Act. Och det har varnats för dess skadliga effekter många år tidigare (se bland annat här). Ett så politiserat bolånesystem skulle inte ens de mest jämställdhetsdrivna sossarna i Sverige kunna drömma om att försöka införa här. Vidare:

”Att andra finansbolag gick med på det här berodde på att Fannie och Freddie har särskild status som ”regeringsstödda företag”. Med dessa garantier i ryggen kunde de inte bara växa och totalt kommer att dominera den amerikanska bolånemarknaden (ungefär som två gigantiska SBAB), de ansågs också vara så stora och viktiga att de inte skulle tillåtas gå omkull.”

Det har funnits chanser att stoppa den här pyramidspelsbubblan från att brista, men det har demokraterna i kongressen – inte minst Barack Obama – konsekvent vägrat att gå med på.

”Denna utveckling mot kollaps hade kunnat stoppas 2005, då ett lagförslag, som stöddes av den republikanske presidentkandidaten John McCain, låg på senatens bord som skulle tvinga fram en ny översyn över Fannies och Freddies lånepraxis. Men det stoppades av demokraterna, som tagit emot stora kampanjbidrag från just dessa bolåneföretag.”

Läs mer om detta i den här avslöjande artikeln av Kevin Hassett. Därför är det nu mer än lovligt ironiskt att det är samma demokrater som nu i kongressen skall lotsa igenom Bushadministrationens räddningsplan, och som skyller på Wall Street för den uppkomna situationen. De kunde lika gärna se sig själva i spegeln. Och faktum är att demokraterna haft mycket stöd från just ”Wall Street”. Direktörer, bankirer och bolåneförmedlare har tjänat grova pengar på den här härvan – som de tidigare Fannie Mae-cheferna Franklin Raines och Jim Johnston, båda stora Obamaanhängare och -rådgivare. Faktum är att ”de giriga typerna på Wall Street” givet överlägset mest kampanjbidrag till demokraterna (se här).

Finanskrisen är inget marknadsmisslyckande, det är ett resultat av politisk inblandning och styrning. Den är i högsta grad ett politiskt misslyckande.

Nu är jag för att den amerikanska staten intervenerar för att stoppa att krisen leder till fullständig kollaps och därmed riskerar en ny depression. Som jag skriver i lördagens NWT:

”Det är dock inte med något glatt hjärta som anhängaren av en fri marknadsekonomi välkomnar Paulsonplanen. Att privatisera vinsterna men socialisera riskerna är långsiktigt ingen strategi att rekommendera. Men nu ligger patienten på bordet och behöver en akut operation… Och eftersom (den amerikanska) staten orsakat det är det inte mer än rätt att den ser till att fixa det hela också.”

Däremot måste man se till att den imperfekta Paulsonplanen blir bättre och inte leder till ännu mer skadlig statlig inblandning på sikt. Det är det som republikanerna i kongressens representanthus försöker göra, medan demokraterna har velat hänga på en massa just sådan skadlig styrning. Helgen får utvisa var vi hamnar. Men att avfärda en räddningsoperation är definitivt ingen lösning. Många tittar nu på hur Sverige och Bo Lundgren löste vår bankkris i början av 1990-talet.

Nu är jag definitivt ingen nyliberal som helt tror på en oreglerad marknadsekonomi, men den sortens regleringar som under lång tid präglat Förenta Staterna är rent destruktiva, vilket vi med all tydlighet kan se nu. Synd bara att så få talar om krisens verkliga orsaker. Det leder till helt fel slutsatser.

Varför sätter ingen åt städerskan?

Jaha, så visar en genomgång som TT gjort att tio av 15 moderata statssekreterare har använt sig av svarta tjänster. Förmodligen rör det sig mest om, som i fallet med paret Cederschiöld, att de inte lämnat kontrolluppgifter till skattemyndigheten men att tjänsterna i övrigt varit under den årsgräns på 10 000 kronor som gör att de inte är skattepliktiga för köparen. Ansvaret för att betala in eventuell skatt vilar då på säljaren (städerskan, hantverkaren, barnflickan etc.) och det är därför som skattemyndigheten vill ha kontrolluppgifter. Alltså en form av angiverisystem där köparen får skvallra på säljaren till staten.

Då kan man ju undra varför inte mediadrevet vill sätta åt alla dessa säljare av svarta tjänster? Sanningen är ju den att det spelar mindre roll hur pass rika köparna är (de skulle ju kanske ha råd att göra det vitt) och att det finns så få säljare som är beredda att göra det vitt. Alternativet till att det görs ”svart” är då att tjänsten inte blir gjord alls.

En kollega berättade att han hade sett en TV-intervju med Skatteverkets generaldirektör Mats Sjöstrand. Sjöstrand hade förgäves försökt att hittat någon som skulle kunna asfaltera garageuppfarten men gått bet på det då ingen ville göra det vitt. Generaldirektören fick nöja sig med att själv grusa uppfarten. Följden blev att inga garageuppfarter asfalterades i Sjöstrands bostadsområde (för vem hade vågat det). Det skall f-n till att vara granne med Skatteverkets chef!

Så återigen, varför sätter inte drevet igång mot säljarna? Är det inte politiskt korrekt att hänga ut städerskor och rörmokare?

Hela den här debatten sker i en märklig atmosfär där alla går som katten kring het gröt runt grundproblemet. Då går an att indignerat skälla över bristande skattemoral, men när systemet är uppbyggt som det är är det få som klarar av att göra allt vitt. Gör det själv eller gör det inte alls! Robert Gidehag, ordförande i Skattebetalarnas förening är en av de få som talar klarspråk i Expressen:

”Vi har nämligen ett skattesystem som i princip är omöjligt att följa till punkt och pricka. Det vore befriande om politiker, när drevet kommer, satte klackarna i backen och sa att det ruttna i den här historien faktiskt är de höga skatterna. I stället bjuds vi på samma gamla vanliga pinsamma avböner och usla ursäkter.”

Sedan drabbar detta nu nymoderaterna eftersom de i stort sett lämnat den gamla linjen att vara skeptisk till högskattestaten. Att inte leva som man lär är som bekant en större synd, vilket drabbat skattefuskande sossar. Men nu när de nya moderaterna också tycker det är häftigt att betala skatt slår det tillbaka på dem när de rundar skattesystemets hörn. Som Widar Andersson skriver i Folkbladet (s) – ”Det kostar på att vara sosse”:

”Problemet för Catharina Elmsäter-Svärd är att hon fortfarande utgår från den medielogik som gällde för de gamla moderaterna. Hon tycks inte ha förstått att lanseringen av ”arbetarpartiet de nya moderaterna” och närmandet till socialdemokratisk välfärds- och skatteretorik, innebär att moderater och socialdemokrater nu mäts med liknande moraliska måttstockar. ”

Dessvärre kommer moderaterna nog inte att dra nödvändiga lärdomar av det här. De har i praktiken gjort det omöjligt för sig själva att kritisera högskattesystemet.

Det bidde inte en tumme!

Nej, det moderata politikerparet Carl och Charlotte Cederschiöld har inte anlitat svart städhjälp i tretton år! I sin iver att fortsätta sätta åt regeringspartiet har media spridit ut uppgiften utan att kontrollera fakta ordentligt. Nu framgår det att den städhjälp de anlitade inte alls var svart. Eftersom värdet av den städhjälp de haft aldrig överstigit 10 000 kronor per år har man inte varit skyldiga att dra skatt eller betala arbetsgivaravgifter (se deras pressmeddelande här). Vad de dock har missat är att lämna kontrolluppgift till skattemyndigheten, vilket man måste om värdet av den utförda tjänsten överstiger 1 000 kronor per år.

Nu går ju knappast att göra en stor skandal på att missa att lämna in kontrolluppgifter, så då tillämpade man den gamla journalistiska devisen ”kontrollera aldrig en uppgift för då kan storyn spricka!” Men nu har ändå bilden hunnit sätta sig om de adliga moderata utsugarna Cederschiöld!

Men handen på hjärtat, om riktigt skattefusk är så utbrett som det är så torde missade kontrolluppgifter att vara ännu vanligare. Vilka lämnar kontrolluppgifter om grannungarna som arbetat i ens trädgård mot en ersättning över tusenlappen på årsbasis?

Carnegiehärvan

Jag skall erkänna att jag varit måttligt intresserad av turerna kring Carnegie, och är mest upprörd över hur klantigt regeringen i allmänhet och Mats Odell i synnerhet skött det hela. Reinfeldt försvarar så klart sin minister. Det hör ju till, men förändrar ingenting i sak, hur mycket de än försöker spinna det nu i efterhand. I dagens NWT skriver jag bland annat:

”Därmed har ännu en av vad som borde vara regeringens paradfrågor totalt schabblats bort. Inte nog med att man helt har missat att bilda opinion i frågan, nu har man också misskrediterat själva processen genom att anlita skandalföretaget Carnegie och inte i tid distanserat sig från det och dess medarbetare.”

Det blir bara mer och mer pinsamt hur regeringen misslyckas med att driva frågor som borde vara stora politiska tillgångar. Hanteringen av fastighetsskatten är ett annat sådant exempel. Inte undra på att opinionsläget ser ut som det gör.

Angående varför det är bra att sälja statliga företag skriver jag:

”Man har avstått från att säga att det är principiellt fel att staten ägnar sig åt att äga och driva företag på en marknad samtidigt som man sätter spelreglerna för denna marknad, och samtidigt gör dessa företag mindre riskutsatta genom sitt ägande, vilket i sin tur ger dem otillbörliga konkurrensfördelar.”

Utbud och efterfrågan

Professorn i nationalekonomi Magnus Henrekson skriver i dag på DN Debatt om något jag ofta tagit upp i NWT:s ledarspalter, nämligen regeringens ensidiga fokus på att öka arbetskraftsutbudet. Jag ställer helt upp på de återgärder som är följden av den så kallade arbetslinjen – att skillnaderna mellan att arbeta och att inte göra det måste bli större, att det skall löna sig att gå från bidrag till arbete – men jag har aldrig trott att det räcker med det. Det måste till reformer på efterfrågesidan också för att ekvationen skall gå ihop. De som kan, vill och måste arbeta skall också ha jobb att gå till.

Det är här frågan om entreprenörskap kommer in. Bättre villkor för företag är nödvändiga för att det skall skapas fler jobb. Fler människor måste lockas och tycka det är värt att bli företagare.

Det här är regeringens blinda fläck. Förklaringen är enligt Henrekson att den kår av nationalekonomer som numera befolkar Finansen aldrig fått inpräntat i sig entreprenörens viktiga roll. Det ryms helt enkelt inte inom ämnets huvudfåra i Sverige. Men annat är det utomlands.

”Men en viktig förklaring finns också inom den kår av nationalekonomer som vunnit politikernas öra. I deras värld spelar andra faktorer än entreprenörskap den avgörande rollen för att främja tillväxt och nya jobb. Ofta går man inte längre i analysen än att utgå ifrån att utbudet skapar sin egen efterfrågan.”

Bekvämt nog så behöver man med detta synsätt inte heller ta i besvärliga och konfliktskapande saker som fackföreningarnas makt, den stelbenta arbetsrätten och på allvar jobba med regelförenklingar för företagen. När det gäller regelbördan har den enligt realtid.se tvärtom ökat sedan den borgerliga regeringen tillträdde, trots löftet att sänka den med 25 procent.

Tyvärr lär detta inte bita på Anders Borg och hans räknenissar. De är så insnöade i sin lilla värld, fullt och fast övertygade om att de har rätt. Man får väl hoppas på Maud Olofsson!