Obama vann

Det må ursäktas om jag inte stämmer upp i hyllningskörerna efter att Obama inte oväntat vades till Förenta Staternas president. Hans valkampanj har i mångt och mycket varit ohederlig; han har mörkat vem han är och vad han egentligen står för bakom en kaskad av fluffig retorik. Visst är det historiskt att en svart man valts till amerikansk president, men som jag skriver i dagens NWT:

”Samtidigt så finns det anledning till eftertanke. Obamakampanjen har faktiskt spelat en hel del på rasfrågan och just symbolvärdet med en svart president. Och en del väljare röstade också på honom just på grund av hans hudfärg. Det var kanske inte riktigt det Martin Luther King menade när han sade att en man skall bedömas inte efter sin hudfärg utan efter sin karaktär. Obama skall och bör bedömas efter sin politik.”

Jag bryr mig inte ett skvatt om Obamas hudfärg. Jag bryr mig om hans politik och den gör mig orolig. Sedan kan man inte komma ifrån misstanken att om den förste svarte presidenten varit republikan så skulle det talats mycket mindre om ”det historiska”. Personer som utrikesminister Condoleezza Rice eller HD-domaren Clarence Thomas brukar nästan aldrig lyftas fram som svarta förebilder. De är ju gudbevars konservativa.

Det återstår att se vilken politik Obamaadministrationen kommer att föra. Jag är rädd för att det trots löften om att sträcka ut handen mot republikanerna så kommer frestelsen att vara för stor för demokraterna att köra sitt eget lopp. De kontrollerar ju både Vita Huset och Capitol Hill. Som jag skriver:

”Om demokraterna tar i för mycket finns det risk för ett snabbt bakslag. Det var det som drabbade Clinton när de efter bara två år förlorade makten i kongressen. Republikanerna kan också nu trösta sig med att även om de förlorade några senatorer så lyckades demokraterna inte alls uppnå den magiska siffran 60, som skulle gjort det möjligt för dem att göra som de vill utan hänsyn till minoritetsbordläggningar.”

Det där sista rör en senatsregel om så kallad ”filibuster”. Nu kan förvisso en enkel majoritet upphäva denna regel, men skulle demokraterna göra det så vore det om något en tydlig signal på att de verkligen kommer att strunta i allt vad samarbete över blockgränserna heter.

För Amerikas och världens skull hoppas jag att Obama menar allvar när han sträcker ut handen. En rejäl vänstersväng vore en katastrof. Jag hoppas också att han lyssnar på sina militära befälhavare, som general David Petraeus, och inte obetänksamt drar sig ur Irak för snabbt.

Tyvärr är jag rätt pessimistisk.

Skäl mot Obama

I dagens ledare i NWT skriver jag om de skäl som finns för att stödja och hoppas att John McCain trots allt ror hem segern i dagens presidentval, och att inte Barack Obama vinner, även om det tyvärr verkar bli så. Tur att NWT inte är den enda tidningen som stödjer McCain. Det gör till exempel också kollegerna på Svenska Dagbladets ledarsida, låt vara att de inte verkar alltför bekymrade av en Obamaseger.

Först har vi Obamas naiva utrikespolitik:

”Det har till och med Obamas vicepresidentkandidat Joe Biden (som för övrigt är ökänd för att tala innan han tänker) erkänt i ett av sina framträdanden. Amerikas fiender och andra utmanare kommer omgående att sätta den oprövade Obama på prov, och det kommer inte att bli lätt, sade Biden. Obama har sig själv att skylla. Han har sagt att han förutsättningslöst och utan villkor vill åka och träffa ledare från världens skurkstater och andra despoter”

Sedan har vi Irak:

” Obama envisas fortfarande med att vilja dra sig ur med en tidtabell, vilket skulle signalera till islamisterna att om de bara håller ut ett tag så kan de gå till offensiv igen senare. Då har man fått sig ett nederlag i segerns stund, precis som i Vietnam. Och hoppet om långsiktig demokrati i Irak skulle dö. Styrkta av detta skulle islamisterna expandera och allvarligt destabilisera hela Mellanösternregionen.”

Vidare Obamas och demokraternas protektionism:

”Överhuvudtaget är demokraterna ganska protektionistiska och med kontroll av både kongressen och Vita Huset skulle det inte finnas många spärrar. Och detta i en situation med finanskris och begynnande lågkonjunktur. En historisk lärdom är att frihandel påskyndar återhämtningen. Den stora depressionen blev stor och förlängd med minst ett decennium på grund av tullar och andra handelshinder.”

Sedan har vi Obamas ganska ”socialdemokratiska” syn på välfärd, skatter och fördelningspolitik:

”En annan oroande ekonomisk aspekt av Obamas ekonomiska politik är att han vill höja marginalskatterna och på så sätt straffa framåtanda och företagsamhet. Hans så kallade ”skattesänkningar” är egentligen inget annat än bidragshöjningar, eller att ”sprida runt välfärden” som han så avslöjande råkade säga. McCain vill istället se till att det skapas mer välstånd, också det nödvändigt för att snabbare vända konjunkturen i Amerika och därmed också i resten av världen.”

Så jag håller tummarna för McCain i natt och hoppas på det bästa, men är menalt förberedd på det värsta.

Än är det inte över

”It ain’t over ‘til the fat lady sings!” Och än har den feta damen inte sjungit. Det amerikanska presidentvalet går in sitt sista skälvande dygn. Opinionsmätningarna tyder på en seger för Barack Obama, men de är notoriskt svåra att lita på. Dessutom så knappar John McCain in. Natten mellan tisdag och onsdag vet vi.

Jag trodde länge att Obama skulle vara körd när det visade sig vilket tvivelaktigt umgänge Obama hade – den rasistiske pastor Wright, den obotfärdige terroristen Ayers, med flera. Vad jag inte räknade med är att amerikanska mainstreammedia så oförblommerat skulle mörka alla negativa nyheter om Obama. Därmed har alldeles för få väljare faktiskt fått den fullödiga bild man kan kräva. Det är faktiskt riktigt, riktigt motbjudande.

Det andra var missnöjet och upprördheten i samband med finanskrisen, som per automatik drabbar det parti vars representant sitter i Vita Huset. Nu är det ganska orättvist eftersom det faktiskt är demokraterna – från president Clinton till kongressledamöterna – som har störst skuld till att bolånemarknaden snedvreds och sedan kollapsade. Här gjorde McCain-kampanjen dundertabben att inte tidigt visa på demokraternas, och Barack Obamas, skuld.

Det har varit en bra märklig – och utdragen – valkampanj. I NWT skrev jag en krönika om det på måndagen (den 3 november):

”John McCain har heller inte fört en särskilt lysande kampanj. Stapplande och stundtals misskött har den ändå lycktas få den ärrade gamle senatorn att vara en verklig utmanare under ett år då republikanerna borde vara uträknade. McCain var strängt taget den enda republikan som kunde lyckas med det. Genom åren har han ofta bråkat med och gått emot det egna partiet och gått sin egen väg. ”Maverick”” är ett svåröversättligt epitet som han trivs med, och betyder närmast en sorts frifräsare. Därför klingar det en smula falskt när hans demokratiska motståndare försöker utmåla honom som en representant för någon sorts ”avgrundshöger”.”

McCain har tidigare varit något av medias favoritrepublikan. Han utmanade ju Bush år 2000 och har gått mot partilinjen många gånger. Möjligen invaggades McCainfolket därför i en falsk säkerhet när det gäller media. Men McCain var ju bara deras favorit så länge han aldrig vann – så länge han var ”den tappre förloraren”. Så fort han satte sig upp mot deras utkorade favorit – Den Ende – Barack Obama skulle han tillintetgöras. Då spelade det ingen roll att han tidigare beskrivits som måttfull. Nu är han ”avgrundshöger.”

Jag skriver också om Sarah Palin:

”På extremt kort tid så lyckades hon engagera och entusiasmera kärnväljarna. Hon står för många av deras traditionella värderingar. Givetvis har demokraterna och deras oblyga påhejare i de inte alls särskilt opartiska massmedierna gjort allt vad de kunnat för att smutskasta henne.

Att påstå att Palin skulle vara korkad och erfaren borde falla på sin egen orimlighet, men går om man använder sig av dubbeltänk. Därför var man så snabb med att sätta dit henne. Ju tidigare bilden av henne som en dum lantlolla fastande desto svårare blir det att göra sig av med den.”

Om Obama skriver jag bland annat:

”Obama är något av en teflonman – allt rinner av honom. Han kan sitta och se ”cool” och högdragen ut, och mata anhängarna med luftig men ytterst tom retorik. Det vilar något sektliknande över hans anhängare. Han framställs som någon sorts frälsargestalt där väljarna erbjuds att lita på ord om ”hopp och förändring”, samtidigt som man döljer vad som döljer sig där bakom. För de redan övertygade framstår legitim kritik som kättersk (för att inte säga rasistisk). De icke övertygade kan bara häpna åt och skaka på huvudet åt vad som faktiskt är en ganska obehaglig idoldyrkan av en politisk kandidat.”

Jag får faktiskt obehagskänslor av att åse all denna dyrkan. Den är inte rationell och är faktiskt ganska skrämmande. Jag må ha mina egna favoritpersoner i den politiska historien – Winston Churchill, Ronald Reagan, Margaret Thatcher – men därmed är jag inte blind för deras mänskliga fel och brister, eller för vissa inslag i deras politik eller åsikter. Med för Obamanikerna har jag sett få sådana spärrar.

McCain-Palin 2008!

Media kampanjar för Obama

Att media i allmänhet är på Barack Obamas sida torde stå helt klart för alla som brytt sig om att följa den amerikanska presidentvalskampanjen. En undersökning från Pew Research Center visar också att 70 procent av amerikanerna anser att journalisterna vill ha en Obamaseger, jämfört med bara 9 procent för McCain. Samma institut bekräftar att 70 procent av mediabevakningen av Obama varit positiv och 60 procent av bevakningen av McCain varit negativ.

I en ledare i NWT i dag den 28 oktober skriver jag om det upprörande fenomenet att så kallade mainstream-media i Amerika – och därmed i förlängningen större delen av vad som rapporteras här i Sverige – i praktiken är en inofficiell förlängning av Barack Obamas egen kampanjorganisation. Ett sannerligen mörkt kapitel i journalistikens historia:

”De låtsas inte ens vara opartiska längre. Och eftersom svenska media bara apar efter de stora i Amerika så är det lika illa här. De tycker det är viktigare att granska den republikanske vicepresidentkandidaten Sarah Palins garderob än vad Obama egentligen står för. Medan allt möjligt förtal, påhitt och nedsättande omdömen förföljt Palin så lämnas Obama i fred. När en rörmokare i Ohio lyckades få Obama att försäga sig när det gäller hur han vill ”sprida runt välståndet” med högre skatter så hoppade media på… rörmokaren!”

Jag tar också upp en del av de märkliga personer Obama umgett sig med och samarbetat med, och som på det stora hela mötts med tystnad av de stora ”nyhetsorganisationerna” – tidningar som The New York Times, Washington Post och Los Angeles Times, TV-bolag som NBC (särskilt kabelkanalen MSNBC), CBS, CNN och ABC och så vidare. Det rör sig om personer som den obotfärdige terroristen William Ayers från Weathermen Underground, som den 11 september 2001 av alla datum i en debattarikel skrev att han ångrade att de  inte bombade mer. Det rör sig om hans mentor och pastor i tjugo år, Jeremiah Wright, som presikat rashat. Det rör sig om den nu fängslade finanshajen Tony Rezko. Ayers, Wright & Rezko – det låter som en advokatfirma från helvetet! Wolfram & Hart får se upp! 😉

DN-kolumnisten Hans Bergström har skrivit en av de få artiklarna om Obamas tvivelaktiga bekantskaper. Läs den här.

Förre Forbes-redaktören Michael S Malone har också en läsvärd artikel om de partiska medierna i Amerika. Ironiskt nog på ABC:s hemsida – ett av de TV-bolag som i sitt agerande annars mest bekräftar det Malone skriver. Läs den här:

”The traditional media are playing a very, very dangerous game — with their readers, with the Constitution and with their own fates. The sheer bias in the print and television coverage of this election campaign is not just bewildering, but appalling. And over the last few months I’ve found myself slowly moving from shaking my head at the obvious one-sided reporting, to actually shouting at the screen of my television and my laptop computer.”

Jag har också upptäckt att jag svurit högt framför TV:n och datorn.

Tradition & Fason

Nyligen startade en ny konservativ blogg på svenska kallad Tradition & Fason, där undertecknad också tänker skriva inlägg emellanåt. Det finns alldeles för lite konservativa röster i Sverige och den här bloggen tror jag kan bli ett bra och nyttigt tillskott som dels kommer att presentera ett alltför sällan visat perspektiv, och dels visa på den bredd som finns både inom svensk borgerlighet men också bland svenska konservativa – varje skribent står för sina årsikter och behöver inte nödvändightvis sammanfalla med övriga skribenters.

Ur idéförklaringen:

”Tradition & Fason vill ge kvalificerade perspektiv på politisk förnyelse genom å ena sidan erfarenhet och levande historia. Å andra sidan den enskildes personliga ansvar i en värld av val och lockelser som man inte alltid kan förstå de långsiktiga konsekvenserna av på egen hand.”

Bloggen har också uppmärksammats på många håll, och särskild glad är jag förstås åt det här som fanns att läsa i Västerviks-Tidningen:

”En av onsdagens artiklar, skriven av Nya Wermlands-Tidningens politiske redaktör Henrik L Barvå, tar upp frågeställningen varför svensk arbetarklass och landsbygdsbor i hög grad röstar socialdemokratiskt när undersökningar visar att de i själva verket är tämligen konservativa. Han jämför den amerikanska situationen där det är just dessa grupper som utgör viktiga delar i det republikanska partiet. Perspektivet är ett annat än vad vi är vana vid. Vår och amerikanernas historia lyfts fram som avgörande för dagens situation. Längtan efter frihet som drev amerikanernas förfäder över Atlanten och svenskarnas gamla tro och förlitan på övermakten. Precis så som en analys ska vara. Det förflutna lever idag.”

Kollegan på VT syftar på samma inlägg som jag också postade nedan.

Blåkragade konservativa

Så här i amerikanska presidentvalstider är det återigen intressant att studera skillnaderna mellan Sverige och det stora landet i väster. Varför är det till exempel så att amerikansk arbetarklass och landsbygdsväljare i så stor utsträckning är konservativa och röstar republikanskt – eller i alla fall på mer konservativt sinnade demokrater? I Sverige röstar oftast samma väljargrupper på socialdemokraterna. Kan vi lära os något av det?

Valet av Alaskaguvernören Sarah Palin – en älgjagande hockeymamma – till republikansk vicepresidentkandidat illustrerar mycket väl denna kontrast mellan det vanliga Middle America och eliterna vid kusterna, väl personifierade i den demokratiska kandidaten Barack Obama. Det är svårt att tänka sig någon svensk Sarah Palin, men dock inte lika svårt att föreställa sig en svensk Obama. Det förklarar väl också den fäbless som här finns för den senare.

Skillnaderna har i mångt och mycket historiska orsaker. Amerikanska landsbygdsbor och arbetare har ett mycket starkt självständighetspatos och det kommer av hela den amerikanska erfarenheten. Till Förenta Staterna invandrade människor som var trötta på den kontroll och styrning som utövades av såväl statsmakter som feodalherrar och motsvarande. Att rå om sig själva och inte lita till andra än den närmaste kretsen blev idealet – ett i grunden ganska konservativt ideal. Civilsamhället, inte staten, står för tryggheten. Familj, släkt, församling, vänner, arbetskamrater istället för socialtjänst och barnbidrag.

I Sverige och Europa däremot så levde de gamla statsmakterna kvar, även om de så småningom demokratiserades. Banden mellan stat och medborgare/undersåte var starkare. Här blev det det offentliga som tog hand om människors säkerhet och trygghet. I Amerika skulle man se det som ett alltför stort ingrepp i den egna självständigheten. Där kommer säkerheten och tryggheten från självstyret, att inte vara beroende av den sortens statsmakter man (eller i alla fall ens förfäder) en gång korsade Atlanten för att slippa ifrån.

Sverige skiljer också ut sig lite grann från övriga Europa eftersom vi aldrig hade feodalism. Det var till kungen som våra självägande bönder vände sig undan adelns makt, och omvänt så kunde kungen använda bondeståndet som motvikt mot adelns inflytande. Så under lång tid har svenskarna (eftersom flertalet av oss då var bönder) odlat en kultur av att lita på staten/kungen. Det har underlättat framväxten av den starka välfärdsstaten. Det socialdemokratiska folkhemmet tog helt enkelt över kungens roll som folkets beskyddare. Men det har också dessvärre inneburit att beroendet av det offentliga har ökat och att människors självbestämmande minskat. Därför röstar i hög utsträckning svenska arbetare och landsbygdsbor på socialdemokraterna, även om de i många kulturella frågor och i sina värderingar kanske egentligen är ganska konservativa.

Kan vi då lära oss något av det här? Finns det här öppningar för framväxten av en svensk form av “blue collar conservatism” och som skulle kunna gynna de borgerliga partierna? Ja det finns det. När det gäller att bryta beroendet av det offentliga så är det frågan om en längre process, och där har man också velat gå försiktigt fram från allianspartierna. Det innebär inte att man inte skall gå i den riktningen. Personligt självstyre är alltid bättre.

Det är i värderingsfrågor som den stora öppningen finns. Det finns mängder med människor som sitter inne med konservativa värderingar utan att vara medvetna om att de är konservativa. Ett utmärkt exempel är skolfrågan, där en mycket stor majoritet stöder den linje som regeringen och skolminister Jan Björklund driver med fokus på kunskap, betyg, ordning och reda. Man tycker inte om flumskolan.

Ett annat är familjepolitiken, där undersökning efter undersökning visar att svenska folket vill ha mycket mer valfrihet i barnomsorgen. Här har de borgerliga partierna tyvärr inte nappat. Ett futtigt kommunalt vårdnadsbidrag är i stort sett allt. Var finns den djärva (?) politiker som vågar föreslå att man likställer all barnomsorg och ger alla barnfamiljer samma ekonomiska ersättning som motsvarar vad en daghemsplats kostar? Istället talar man om att införa mer pedagogik i förskolan och kanske till och med göra den obligatorisk! Som om föräldrarna vore ett hinder för de egna barnens utveckling.

Det här vara bara två exempel och det finns många andra. Om nu de borgerliga partierna är på jakt efter att skapa en ny och långvarig alternativ politisk majoritet så är det bland annat i den här riktningen man måste gå. Det är utsiktslöst att försöka framstå som en sorts “light-sossar” – eller som den förre nyliberalen Anders Borg sade “I värderingarna skiljer jag mig inte så mycket från en socialdemokrat.”

(Inlägget tidigare publicerat på den konservativa bloggen Tradition & Fason)

Finanskrisens egentliga orsaker

Det har talats mycket om ”kapitalismens kris” och fiaskot för den oreglerade markandsekonomin i samband med finanskrisen i Amerika. Nu senast av professor Bo Rothstein i Svenska Dagbladet. Men det är att ha fått det fullständigt om bakfoten. Förenta Staterna är långt ifrån någon otyglad marknadsekonomi. I många hänseenden – bland annat de som lett fram till den här finanskrisen – är de mycket mer styrda av staten än vad vi är i Sverige. Men schablonbilden av Amerika är ju vad den är, och den leder tyvärr in många så kallade ”analytiker” på fel spår.

I två ledare i NWT den här veckan har jag försökt bena ut krisens verkliga orsaker. Och det är just regleringsivern hos framförallt demokraterna, parat med centralbanken Federal Reserves tidigare extrema lågräntepolitik, som bäddat för den här kollapsen. kraschen för bolåneinstituten Fannie Mae och Freddie Mac är grunden som sedan skickat kraftiga svallvågor, tsunamis skulle man kunna säga, genom hela det finansiella systemet.

”Drömmen om ett eget hem är förvisso en hedervärd strävan, så det är förståeligt att man velat underlätta för människor att köpa sig en egen bostad. Problemet är att man gick alldeles för långt och gav bostadslån till alltför många med låg kreditvärdighet, få tillgångar och liten eller ingen egen kontantinsats.
Detta berodde i sin tur på att man var tvungen. Under Clintonadministrationen omtolkades en lag som politiserade utlåningen – allt i namn av att motverka diskrimineringen. Detta var något som drivits på av företrädare för olika minoriteter och samhällsorganisatörer (presidentkandidaten Barack Obama började sin bana som just en sådan).”

Boven i dramat som jag talar om är lagen Community Reinvestment Act. Och det har varnats för dess skadliga effekter många år tidigare (se bland annat här). Ett så politiserat bolånesystem skulle inte ens de mest jämställdhetsdrivna sossarna i Sverige kunna drömma om att försöka införa här. Vidare:

”Att andra finansbolag gick med på det här berodde på att Fannie och Freddie har särskild status som ”regeringsstödda företag”. Med dessa garantier i ryggen kunde de inte bara växa och totalt kommer att dominera den amerikanska bolånemarknaden (ungefär som två gigantiska SBAB), de ansågs också vara så stora och viktiga att de inte skulle tillåtas gå omkull.”

Det har funnits chanser att stoppa den här pyramidspelsbubblan från att brista, men det har demokraterna i kongressen – inte minst Barack Obama – konsekvent vägrat att gå med på.

”Denna utveckling mot kollaps hade kunnat stoppas 2005, då ett lagförslag, som stöddes av den republikanske presidentkandidaten John McCain, låg på senatens bord som skulle tvinga fram en ny översyn över Fannies och Freddies lånepraxis. Men det stoppades av demokraterna, som tagit emot stora kampanjbidrag från just dessa bolåneföretag.”

Läs mer om detta i den här avslöjande artikeln av Kevin Hassett. Därför är det nu mer än lovligt ironiskt att det är samma demokrater som nu i kongressen skall lotsa igenom Bushadministrationens räddningsplan, och som skyller på Wall Street för den uppkomna situationen. De kunde lika gärna se sig själva i spegeln. Och faktum är att demokraterna haft mycket stöd från just ”Wall Street”. Direktörer, bankirer och bolåneförmedlare har tjänat grova pengar på den här härvan – som de tidigare Fannie Mae-cheferna Franklin Raines och Jim Johnston, båda stora Obamaanhängare och -rådgivare. Faktum är att ”de giriga typerna på Wall Street” givet överlägset mest kampanjbidrag till demokraterna (se här).

Finanskrisen är inget marknadsmisslyckande, det är ett resultat av politisk inblandning och styrning. Den är i högsta grad ett politiskt misslyckande.

Nu är jag för att den amerikanska staten intervenerar för att stoppa att krisen leder till fullständig kollaps och därmed riskerar en ny depression. Som jag skriver i lördagens NWT:

”Det är dock inte med något glatt hjärta som anhängaren av en fri marknadsekonomi välkomnar Paulsonplanen. Att privatisera vinsterna men socialisera riskerna är långsiktigt ingen strategi att rekommendera. Men nu ligger patienten på bordet och behöver en akut operation… Och eftersom (den amerikanska) staten orsakat det är det inte mer än rätt att den ser till att fixa det hela också.”

Däremot måste man se till att den imperfekta Paulsonplanen blir bättre och inte leder till ännu mer skadlig statlig inblandning på sikt. Det är det som republikanerna i kongressens representanthus försöker göra, medan demokraterna har velat hänga på en massa just sådan skadlig styrning. Helgen får utvisa var vi hamnar. Men att avfärda en räddningsoperation är definitivt ingen lösning. Många tittar nu på hur Sverige och Bo Lundgren löste vår bankkris i början av 1990-talet.

Nu är jag definitivt ingen nyliberal som helt tror på en oreglerad marknadsekonomi, men den sortens regleringar som under lång tid präglat Förenta Staterna är rent destruktiva, vilket vi med all tydlighet kan se nu. Synd bara att så få talar om krisens verkliga orsaker. Det leder till helt fel slutsatser.

Ja till ny signalspaningslag

Så har det då äntligen kommit ett acceptabelt förslag till ny FRA-lag – för det är i praktiken en ny lag. Det gamla förslaget som klubbades i riksdagen i juni var inte acceptabelt, trots de påhäng som gjordes i elfte timmen. Som jag skrev i NWT i fredags:

”Det som fick många, inklusive denna tidnings ledarsida, att kritisera och avfärda det gamla förslaget var att det handlade om en i det närmaste urskillningslös ”massavlyssning” av all svensk data- och teletrafik. Detta var alldeles för likt ett orwellskt övervakningssamhälle som borgerliga partier borde hålla sig för goda för att driva igenom, men så var det dessvärre uppenbarligen inte.”

Jag har aldrig varit motståndare till signalspaning. Tvärtom är det en oerhört viktig del av vår underrättelseverksamhet och det är synd att ett organ som FRA dragits så mycket i smutsen, sett till allt vad man historiskt har åstadkommit. Myndigheten har här gjorts en stor otjänst av politikerna.

När det kom fram att huvudskälet med FRA-lagen var att lyssna på rysk trafik, något som jag skrev om i början av sommaren, kom saken i ett nytt ljus. Men varför då driva igenom en lag om massavlyssning för att dölja detta? Ryssarna har knappast varit omedvetna om vår signalspaning. Vi har ju gjort det under hela kalla kriget och även dessförinnan. Jag skriver vidare i NWT:

”Därför har det varit viktigt att vi faktiskt får en ny lag som reglerar signalspaningen, men som också ser till att skydda den enskilda medborgarens integritet och som uppfyller kraven på rättssäkerhet. Och det ser det nu dessbättre ut som vi får i och med gårdagens överenskommelse mellan allianspartierna.”

Hade regeringen bara insett sprängkraften i frågan så hade all denna skada inte behövt ske och nu är man i praktiken tillbaka på ruta ett. Det är som med försvarsfrågan. Och under resans gång har man förlorat på tok för mycket goodwill. Det visar sig också i olika kommentarer även efter det att den nya lagen presenterats

Organisationen Centrum för rättvisa har identifierat nio punkter som måste fixas för att en FRA-lag skall anses uppfylla Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, efter det att en tysk signalspaningslag godkänts av Europadomstolen, som också underkände en brittisk lag som var mycket lik det gamla svenska förslaget. Nu säger Centrum för rättvisa att det nya förslaget:

”… i allt väsentligt verkar möta Europakonventionens krav i fråga om personlig integritet och rätt för enskilda att få statliga övertramp rättsligt prövade… Dagens besked är ett stort kliv i rätt riktning, men det är först när vi ser det färdiga lagförslaget som vi säkert kan veta att marginalen blir tillräckligt stor.”

Visst, det återstår att studera detaljerna närmare, men det verkar onekligen som det här går att acceptera. Regeringspartiernas interna kritiker säger också att man tog hänsyn till alla deras invändningar.

De som inte är nöjda är antingen de som klagar över processen – som den hycklande oppositionen med förre justitieministern Thomas Bodström i spetsen – och de som egentligen inte vill ha någon signalspaning överhuvudtaget. Ingen av dessa behöver tas på allvar.

Regeringspartierna har också ett och annat att lära. Under större delen av debatten har de agerat som om alla kritiker var som de mest extrema, vilket varit rent kontraproduktivt. Det har inte varit kul att kopplas samman med sossar som sagt nej (när det ursprungligen var ett förslag från den gamla s-regeringen) bara för att de säger nej till allt som regeringen gör, eller med de som inte gillar signalspaning och underrättelseverksamhet överhuvudtaget.

M-revolt svängde Tomhylsan

Det verkar allt mer sannolikt att orsaken bakom försvarsminister Sten Tolgfors (m) hastiga omsvängning av försvarspolitiken berodde på att samtliga moderata ledamöter av riksdagens försvarsutskott gjorde revolt. I dagens ledare i NWT skriver jag:

”I måndags så gick nämligen samtliga moderata ledamöter i riksdagens försvarsutskott ut och i ett pressmeddelande krävde att det nu minsann fick vara stopp på nedläggningarna. De utvecklar sitt resonemang i en debattartikel härintill i dagens NWT. Det är en synnerligen kraftfull markering från tunga m-företrädare som många gånger känt sig överkörda av den missriktade nedrustningsivern, dikterad av finansminister Anders Borg (m), som regeringen fört.”

Detta tilltag lär inte ha glatt försvarsdepartementet, men dagen därpå lät Tolgfors meddela att försvarsbeslutet nu skjuts upp till februari-mars nästa år. Det går förstås inte att driva igenom en vidare nedrustning när samtliga m-ledamöter satt ned foten som de gjorde i debattartikeln i dagens NWT:

”Det svenska folket måste känna trygghet i sitt försvar. Det har skett tillräckligt med besparingar och nedläggningar inom det svenska försvaret. Det är nu dags att stoppa planerade nedläggningar och göra halt.”

Äntligen har riksdagsmän visat musklerna och inte passivt accepterat allt som kommit från parti- och regeringskanslierna. Det är så här det skall fungera.

Intressant är att Tolgfors numera accepterat den princip hans avgångne företrädare Mikael Odenberg förespråkade. Till Svenska Dagbladet sade Tolgfors i går:

”Före diskussionen om anslagens storlek ligger diskussion om uppgifter. Och den baseras på beskrivningen av omvärlden. Nu gör vi en fördjupad analys av det säkerhetspolitiska läget i omvärlden. Som grund för det ligger en inriktningsproposition som handlar om uppgifter. Nästa steg blir dimensionering av försvaret.”

Vad säger hans överrock Anders Borg om det? Fast förhoppningsvis kommer det här att innebära att Borgs försvarsregemente nu är över. Frågan är om hans lydiga nickedocka kan sitta kvar på försvarsdepartementet? Kanske det är dags för Odenberg att göra comeback? Men av prestigeskäl kommer Reinfeldt knappast att göra sig av med Tolgfors. Men vid en eventuell framtida regeringsombildning kan han kanske ge Tolgfors en annan statsrådspost. Något större förtroende som försvarsminister har han knappast kvar.

Det återstår att se vad det hela innebär i praktiken. Men det vore otillständigt om det inte skulle innebära en ordentlig omläggning av försvars- och säkerhetspolitiken. Det är svårt att se hur de skulle få igenom några mer nedskärningar. Vad som istället behövs är rejält höjda försvarsanslag och en faktiskt upprustning av det svenska försvaret.

Ingen nyhet om FRA, Svenskan!

Jaha, nu gör Svenska Dagbladets Mikael Holmström en stor nyhet av samma sak som jag skrev i NWT för över två veckor sedan – att FRA-lagens syfte är att avlyssna rysk tele- och datatrafik (se även denna bloggpost) och som jag hittat i Computer Sweden . Bortsett från kommentarer från försvarsministern och Telia Sonera så innehåller Holmströms artikel inget substantiellt annorlunda. 80 procent av den ryska trafiken går via Sverige, vi skall avlyssna den och använda den i byteshandel med andra underrättelsetjänster. Och det kan inte politikerna av förklarliga skäl säga högt.

Så SvD ”avslöjar” inga ”nya fakta” alls. Det är bara den stora rikstidningens arrogans som talar. Så jag hade tydligen fel när jag skrev i en tidigare bloggpost:

”Dessvärre har jag inga större hopp om att denna vinkel kommer att uppmärksammas mera, även om jag nu har skrivit om den i en av Sveriges största landsortstidningar.”

För svensk riksmedia räknas tydligen inte det. Där blir det ingen nyhet förrän de bevärdigat att göra något av det själva. Till saken hör att jag nämnt den till ledarskribentskollegan Per Gudmundson, som skrivit insiktfullt om det på sin blogg, bland annat här och här. Så till och med Carl Bildt har säkerligen redan läst min artikel.

Typiskt att man har semester nu!

Happy Fourth of July!

Mariah Carey sjunger The Star Spangled Banner vid Superbowl 2002:

Definitionen av ironi

En god vän skickade den här bilden till mig…

FRA-lagens dolda orsaker

Jag har länge känt att det är något som inte stämmer när det gäller motiveringarna för den så kallade FRA-lagen. Det har saknats något. Det finns något som av olika anledningar är outtalat eftersom de argument som getts inte varit särskilt övertygande. Så råkade jag läsa en liten artikel i Computer Sweden och saker och ting klarnade. Om det skriver jag också i en krönika i NWT:

”En övervägande del av den ryska Internettrafiken går via Sverige. Ett kraftigt nätverk omkring Östersjön förbinder västra Ryssland (inklusive Moskva) med Västeuropa och vidare över Atlanten. Telia Sonera International Carrier står för några av de största förbindelserna. De har en anslutning via Helsingfors och en via en kabel som lagts över Östersjön. Det har gjort att så mycket som 80 procent av den ryska trafiken går genom Sverige. Och det är den man vill åt.”

Där har vi det. Den dolda anledningen som alliansregeringen (och för den delen också socialdemokraterna) inte kan säga öppet. Då skulle man erkänna att Ryssland faktiskt är ett hot, och det säger ju försvarsberedningar och -politiker att grannen i öster inte är. Samt…

”Då som nu idkar vi byteshandel med våra allierade, eftersom inte allt vi snappar upp är av nytta för oss, men vi kan byta till oss för oss annan viktig information. Samma gäller med den här nya avlyssningen. Eventuella terrorhot eller hot mot svensk trupp kommer vi inte att snappa upp, men vi kan byta till oss sådan information från utländska underrättelsetjänster. Men det vill regeringen heller inte säga högt.”

Det är synd att det talats så lite om den här dimensionen i media. Det hade klarlagt mycket. Dessvärre har jag inga större hopp om att denna vinkel kommer att uppmärksammas mera, även om jag nu har skrivit om den i en av Sveriges största landsortstidningar.

Nu har jag för den skull inte blivit någon anhängare av FRA-lagen. Men jag tycker det är helt OK att spionera på främmande makt. Det är metoderna – av typen ”skjuta mygg med kanoner” och att behandla alla som brottslingar – som jag vänder mig emot.

”Förespråkarna av FRA-lagen har ibland hävdat att kritikerna inte vill ha någon signalspaning alls. Det är fel. Mot den här bakgrunden kan jag säga att signalspaning också i kabel kan vara motiverat. Att lyssna på ett upprustande och allt aggressivare Ryssland och byta information är angeläget. Men det borde inte vara omöjligt att göra det med metoder som inte inbegriper att man massavlyssnar i stort sett alla svenskars data- och teletrafik. Selektiv avlyssning kan vara bra, men inte generell.”

Nej till FRA-lagen

Det återstår i skrivande stund att se om den hårt kritiserade så kallade FRA-lagen går igenom. Det krävs att fyra riksdagsledamöter från alliansen röstar mot och flera har våndats under partipiskan. Karl Sigfrid (m) har sagt att han kommer att rösta nej. Birgitta Ohlsson (fp) gör det troligen också, men man vet aldrig. Centerns Fredrick Federley och Annie Johansson hade inga muntra uppsyner i dagens riksdagsdebatt.

Det hela sätter fingret på varför vi har riksdagsmän. Med vårt parlamentariska system så har de liten självständighet. Deras uppgift är att vara röstboskap åt sina partier. Men samtidigt så har vi personval. I princip är alla av de som uttryckt tvekan om FRA-lagen också personvalda. Deras lojalitet skall inte bara vara mot partierna utan mot sina väljare som kryssat in dem. De borgerliga vill också utöka personvalsinslagen, men här krockar idealen med makten.

Detsamma kan man säga om tanken på en författningsdomstol, som också omhuldas starkt av de borgerliga partierna. Jag har svårt att tänka mig att en sådan skulle godkänna en lag som i allt väsentligt bryter mot regeringsformen 2 kapitlet §6:

”Varje medborgare är gentemot det allmänna skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp även i annat fall än som avses i 4 och 5 §§. Han är därjämte skyddad mot kroppsvisitation, husrannsakan och liknande intrång samt mot undersökning av brev eller annan förtrolig försändelse och mot hemlig avlyssning eller upptagning av telefonsamtal eller annat förtroligt meddelande.”

Motståndet har varit stort – utanför de etablerade partierna. Även om sossarna nu kommer att rösta nej så är de hycklare. Det var ju de som kom med det ursprungliga förslaget och de håller egentligen med i sak, men vill ha en ny utredning.

I dagens NWT skriver jag bland annat:

”Det är faktiskt obegripligt och skandalöst att det är en borgerlig regering som går i spetsen för att driva igenom ett sällan skådat ingrepp i den personliga integriteten. Hur har de kunnat halka så snett? Har de redan blivit så bekväma vid makten att de utgår ifrån att det bara kan komma gott från staten och då inte förmår att se de stora farorna?”

Varför gör de på detta viset? En sund skepsis mot alltför genomgripande statlig makt borde vara ingrodd i varje borgerligt sinne – särskilt i ett land som Sverige. Det måste ligga något outtalat bakom det hela, något man inte kan, vill eller vågar säga öppet.

”Det har också varit märkligt tyst från förespråkarnas sida i debatten. Det är som de vet att de inte har några övertygande argument att komma med. Vad man kan läsa in mellan raderna är att det sannolikt finns oerhört starka påtryckningar på Sverige från utländska underrättelsetjänster. Utan avlyssning så blir det inte mycket av informationsutbyte. Men det kan man nu inte säga högt. Det skulle snarare förvärra argumentationsläget. Att allas vår kommunikation skulle kunna lämnas över till amerikanska NSA eller brittiska GCHQ är ingen betryggande tanke.”

Visst är det oerhört viktigt att bekämpa terrorister och andra hot, men att skjuta mygg med kanoner är inte effektivt. Det är samma sorts ”lathet” som vi ser på flygplatser, där man av rädsla för att anklagas för ”rasprofilering” (racial profiling) ägnar minst lika mycket energi att visitera gamla moster Agda och lillflickan Fia som Mohammad från Afghanistan. Bättre då att samla upp alla i det vidsträckta nätet, och få en orwellsk övervakningsstat på köpet.

Systemet är inte heller vidare effektivt. Som Peter Englund skrev i DN:

”Den bombkokare som använder e-post i sin verksamhet måste sannerligen haft IG på terroristskolan i Tora Bora. Det är som vi alla vet ungefär lika säkert för snokande ögon som hälsningar på ett vykort från Mallis. Faran är att det blir som att tömma en hel sjö för att fiska kräftor, men bara för att upptäcka att där enbart fanns gös.”

Eller Magnus Norell, terrorismforskare på Försvarets forskningsinstitut, som säger att man inte kommer att fånga några terrorister med det här.

Jag håller tummarna för att fyra alliansledamöter har kurage nog att rösta med sin övertygelse, och inte vika sig för partipiskan. I morgon vid nio-tiden röstar riksdagen.

Precis som i verkligheten

Papegojan Smokey illustrerar på ett perfekt sätt fenomenet Obamania.

(Via The Weekly Standards blogg)

Oförsvarligt

Jaha, så fortsätter då den beklämmande försvarscirkusen. Jag vet inte om man skall skratta eller gråta. Aldrig i min vildaste fantasi hade jag kunnat föreställa mig att en moderatledd borgerlig regering skulle bli de som satte sista spiken i försvarets kista, och som därmed med råge överträffar det som skedde 1925. Det känns som att leva i the Bizarro World när man hör v-ledaren Lars Ohly på TV, och han är den som verkar mest sansad i frågan.

Jag har skrivit om det i både dagens och gårdagens NWT.

”Är det ens någon mening att ha kvar försvaret? Överbefälhavaren, general Håkan Syrén, erkände själv i går efter det att han lämnat över sitt förslag om fortsatta nedskärningar till försvarsminister Sten Tolgfors (m), att han var tveksam om Sverige skulle kunna försvaras.”

Vi kommer ju knappast att få någonting kvar – i praktiken bara förband motsvarande en brigad! Sanslöst! Jag tror inte riktigt det har nått ut till svenska folket hur lite som finns kvar av vår ”försvarsmakt”. Vi kan inte skydda vårt territorium, det som borde vara den främsta uppgiften för en statsmakt med våldsmonopol. Allt annat är faktiskt sekundärt.

”Således kommer försvaret att få halvera sina insatsbataljoner till åtta-nio stycken (cirka 8 000 man). Det motsvarar lite drygt en brigad. Fast några brigadövningar görs ju inte längre – däremot har vi en massa brigadgeneraler. 1972 hade armén så mycket som 31 brigader. Det är en exempellös avrustning som skett. Futtiga åtta bataljoner gör varken från eller till. Jämför med vårt grannland Finland som fortfarande kan mönstra över 300 000 man.”

Det duger inte heller som bas för våra internationella insatser. Nu verkar det som politikerna ser det som en antingen-eller-uppgift, men de hör ihop. Ett effektivt insatsförsvar – som faktiskt borde gälla insatser både när och fjärran – hör intimt ihop.

”Om regeringen inbillar sig att man med så litet underlag kan bemanna våra internationella insatser, som dessutom skall öka, så bedrar man sig. Ett så ynkligt litet försvar förmår inte att ha en tillräckligt stor kritisk massa för att öva och motivera personalen, säger en anonym högt uppsatt officer till Svenska Dagbladet. Så vi kommer att få ett försvar som enligt ÖB inte kommer att kunna försvara landet och som i praktiken inte kommer att kunna försörja våra internationella insatser. Vad skall vi då med ett försvar till om det inte klarar av sina två huvuduppgifter?”

Bisarrt är också att följa krypskyttet mellan ÖB och finansdepartementet (via sin handgångne man Sten ”Tomhylsan” Tolgfors). Det var därför man bussade Ekonomistyrningsverket på försvarsmakten. Regeringen har förvandlat försvarspolitiken till en fråga om kronor och ören och inte om vilka uppgifter försvaret faktiskt skall ha.

”Visst kan försvaret ha en ett och annat att lära om ekonomihantering. Men vad varken ESV eller försvarsministern vill erkänna är att mycket av bristerna i försvaret beror på att man under lång tid fått sig tilldelade fler uppgifter än det funnits pengar för. Politikerna har helt enkelt inte velat ta ansvar för sina egna beslut. Det löser man inte genom att låta piskan vina över Högkvarteret.”

ÖB underkänner också – med all rätt – den säkerhetspolitiska ”analys” som den parlamentariska försvarsberedningen gjorde i december. Han ser klarare än politikerna vilka hotbilder som gäller, och för det får han bassning av politikerna. Som jag skriver ”försvarsberedningens betänkande var en världsfrånvänd politiskt korrekt soppa där ”klimathotet” målades ut som det största hotet.” Är det någon seriös analytiker som tar beredningens dravel på allvar? Chefen för Utrikespolitiska Institutet Thomas Ries gör det inte:

”De har inte tänkt alls. Den bedömning de gjorde i december var helt undermålig och saknade helt en strategisk analys av Sveriges säkerhetspolitiska miljö.”

”Absolut, ÖB har helt rätt. Och det hänger ihop med två grundläggande faktorer. Det ena är Ryssland, som blivit starkare och allt mer militaristiskt. Det andra rör Arktis, där alla nu bedriver en kapplöpning om områdets tillgångar. Det kan leda till en säkerhetspolitisk miljö som kan beröra Sverige.”

Hur länge kan den här föreställningen fortsätta? General Syrén måste ha masochistiska tendenser för att låta sig förnedras på det här sättet. Lojaliteten mot de försvarsanställda är förvisso berömvärd men smärtgränsen borde vara passerad nu. Klyftan är så djup att det är svårt att se hur den skall kunna överbryggas. Och skulle ÖB sättas under civil förmyndare, som ESV föreslår, så borde han då, om inte förr, ta konsekvenserna och avgå. Låt de världsfrånvända politikerna ta ansvar för den fortsatta avrustningen.

Inte undra på att svenska folkets förtroende för försvarsmakten är lågt. 71 procent anser att beredskapen är ganska dålig eller mycket dålig.

Grattis Israel 60 år!

I dag är det 60 år sedan David Ben Gurion utropade staten Israel och det är väl värt att uppmärksamma och fira.

Jag skriver därför också om Israel i dagens ledare i NWT:

”Israel är Mellanöstern enda demokrati. De araber som bor i Israel har mer frihet och rättigheter än de skulle haft om de bott i något av grannländerna. Det är ett välmående land som fått öknen att blomma och nu har en av världens bästa högteknologiska industrier. Med målmedvetenhet, kunskap och stark vilja har israelerna på 60 år uträttat ett smärre mirakel. Och detta i skuggan av flera krig och terroristattacker.”

Men trots alla framsteg så ifrågasätts Israels och dess existens ständigt, och det inte bara av islamister och arabnationalister och diverse förtryckarregimer, utan också av många i den fria världen. Antisemitismen, denna svårutrotade skamfläck på vår historia är svårutrotad.

”Innan dess bildande levde judarna i diaspora i tusentals år, förföljda och utan fullvärdiga medborgerliga rättigheter. Då fick judar inte äga land (en orsak till att många kom att ägna sig åt bankverksamhet). Nu ifrågasätts deras rätt till Israels land. Mönstren går igen.”

Jag skriver vidare om det palestinska flyktingproblemet och kontrasterar det med vad som hände med de judar som fick fly från arabvärlden efter 1948.

Men trots alla problem så kan Israel stå på egna ben och de senaste 60 åren har de för första gången på årtusenden kunnat försvara sig själva och inte varit utlämnade åt andra. Det är tryggheten med att ha en egen stat, även om fred med grannländerna kan synas avlägsen:

”Så länge Israels grannar inte ens kan acceptera Israels existens och stävja allt från terroristattacker till antisemitisk indoktrinering i skolor och media, så länge kommer freden att lysa med sin frånvaro. Kanske så länge som 60 år till.”

Don’t mention the war!

Socialministern Göran Hägglund (kd) är riktigt rolig i sitt senaste elektroniska nyhetsbrev:

Jag läste i en av kvällstidningarna att John Cleese vill bli talskrivare åt Barack Obama. Om han mot all förmodan skulle få jobbet blir mitt tips; ”dont mention the war”.

Ja, särskilt med tanke på att det faktiskt går hyfsat i Irak just nu och Obama gjorde en slät figur vid senatsutfrågningen av general Petraeus och ambassadör Crocker tidigare i veckan.

Obama’s toast!

Det har inte varit överdrivet mycket rapportering i svenska media om vad som sannolikt är vändpunkten för Barack Obamas presidentvalskampanj (SvD har dock en artikel här, och DN en här från i lördags). Man vill väl inte låtsas om negativa saker om sin vänsterliberala älskling. Men i Amerika har det förstås varit stora nyheter de senaste dagarna när det avslöjades vad Obamas pastor Jeremiah Wright sagt och tycket under de dryga tjugo år Obama varit medlem i hans kyrka. Obama’s toast!

Jag har länge varit övertygad om att Obama är en stor bluff. Han har utmålat sig själv som en storts enande frälsargestalt, en kandidat som går bortom och står ovanför den vanliga politiken. Tomma plattityder har förpackats med aptitlig retorik samtidigt som han nästan aldrig talat om vad han egentligen står för. Men bakom detta har vi den mest vänstervridna politik som en kandidat som nått så långt någonsin stått för. Tidningen National Journal har korat honom som den senator som står längst ut till vänster. Men nu börjar fasaden krakelera och det är på tiden. Jag har aldrig trott att Obamanin skulle kunna hålla i sig till det demokratiska partikonventet i slutet av augusti – och än mindre till presidentvalet i november.

Men nu så framkommer det att Obama tillhör en extrem kyrka hemma i Chicago vars ledare ständigt spytt galla över Förenta staterna och vita. Wright har i predikningar sagt ”Gud förbanna Amerika” och att landet har sig självt att skylla för terrorattackerna den 11 september. Wright anklagar vita för att medvetet ha skapat hiv/aids för att döda svarta. Och så vidare. Det är helt osannolikt att Obama inte skulle ha känt till vad Wright stått för. Han har tillhört kyrkan i tjugo år, skänkt stora penningsummor till den, Wright har vigt Barack och Michelle Obama och döpt deras barn. Till och med titeln på Obamas bok The Audacity of Hope kommer från en av Wrights predikningar.

Det här gå helt på tvärs mot den framtoning som Obama odlat om den enande kandidaten som gått bortom ras- och samhällsmotsättningar. I själva verket så visar det sig att Obama istället i två decennier tillhört en församling som aktivt predikat rashat och söndring, och avsky mot det land vars högsta ämbete han nu aspirerar på. Det håller inte. Det må gå hem hos många av hans svarta sympatisörer och den vänsterintellektuella eliten som tynger ned sig själva med ständiga skuldkänslor, men det kommer definitivt inte att gå hem hos medelamerikanerna. Och inte heller hos de vanliga demokrater som nu förmodligen ångrar att de inte stött Hillary Clinton mera.

I dag höll Obama ett tal om affären. Ett förvisso elegant formulerat tal men han tog inte avstånd från pastor Wright, bara från vissa av dennes uttalanden. Det håller inte. Sådana halvmesyrer duger inte för att distansera sig från Wrights hatjeremiader mot Amerika. Det är knappast något Checkers-tal utan kommer bara att övertyga de redan övertygade apologeterna.

Därför är med största sannolikhet Obama rökt. Han kan kanske få nomineringen i kraft av de delegater han redan vunnit men han kommer inte att kunna vinna själva presidentvalet. Och kanske han inte kommer att få nomineringen heller. De så kallade superdelegaterna kan nu komma att föra fram Clinton istället eftersom hon efter det här får anses som mer valbar.

Clintonkampanjen har dock legat ganska lågt om Wright-historien, förmodligen av rädsla för att stöta bort de svarta väljare som faktiskt inte ser något större problem med Wrights hatpredikningar. Det är tydligt att all den här gruppidentitetspolitiken har förstört det demokratiska partiet.

Obama har när det kommit till kritan inte visat sig vara den överbryggande mittenkandidaten. Demokraterna är fast i grupptänkande och offermentalitet och Obama har visat att han är precis likadan. Så länge detta gäller så kommer Förenta staternas första svarta president snarare vara en konservativ republikan.

Hillary is back!

Det svänger i de demokratiska primärvalen. Barack Obamas segersvit bröts under ”minisupertisdagen” i går, där Hillary Clinton kammade hem såväl Ohio som Texas. Därmed är hon definitivt inte uträknad och kan mycket väl vinna i slutändan. Hon kan motivera superdelegaterna (d v s partipamparna) att rösta på henne.

Därmed kommer kampanjen att dra ut på tiden, vilket bara kan gynna John McCain, som nu är helt klar sedan han vunnit majoriteten av republikanernas delegater. Nu kommer Clinton och Obama att fortsätta att puckla på varandra, medan McCain lugnt kan luta sig tillbaka. Och vem som än avgår med nomineringen kommer då att vara rejält tilltufsad när den egentliga presidentvalskampanjen börjar i höst.

En förklaring till att det nu gått bättre för Clinton är att media sent omsider bestämt sig för att trots allt börja granska Barack Obama. Det har varit alldeles för mycket av pinsam hyllningskör till hans ”frälsarbudskap” tidigare. Saturday Night Live hade en oerhört rolig sketch i helgen om hur elaka media varit mot Clinton och hur överslätande och snälla de varit mot Obama:

SNL kanske fungerade som en väckarklocka för på bara några få dagar så började man tala mer om Obamas kontakter med den skumme affärsmanen Tony Rezko, som nu ställts inför rätta och att han i sitt Chicagodistrikt umgåtts med två före detta medlemmar av terroristorganisationen Weathermen Underground, Bernadine Dohrn och William Ayers, numera universitetslärare (först avslöjat av politico.com här). Vidare har det rapporterats om hur en av Obamas rådgivare skall ha sagt till kanadensiska diplomater att hans utfall mot frihandelsavtalet NAFTA bara var kampanjretorik och inte mycket att ta på allvar. Detta förnekade Obama först och han har fått slingra sig som en orm.

Det här är verkligen på tiden. Jag har inga större sympatier för Hillary Clinton men jag har tyckt att den närmast religiösa dyrkan som ägnats Obama varit ganska obehaglig. Han har skickligt dolt att han hör hemma ute på vänsterkanten. Detta kombinerat med han naivitet och oerfarenhet gör att jag tror han skulle bli en farlig president, rent av en katastrof värre än Jimmy Carter. Hillary vet man i alla fall vad hon står för.

Sedan är Clinton förmodligen mycket lättare för John McCain att besegra!