Ödesval i Ukraina

Just nu pågår parlamentsvalet i Ukraina och av allt att döma kommer det att bli väldigt jämt mellan de västvänliga, med president Viktor Jusjtjenko och den karismatiska Julia Tymosjenko i spetsen, och de ryssvänliga, ledda av premiärminister Viktor Janukovytj. Jag håller tummarna för att Jusjtjenko/Tymosjenko vinner och att de småpartier, som socialist- och komunistpartierna, som Janukovytj stöder sig på åker ur radan, det ukrainska parlamentet.

Den oranga revolutionens företrädare i Ukraina har sannerligen gjort bort sig tidigare genom att efter de vunnit inte förmått att hålla sams – ett pinsamt mönster i såväl Ukraina som i många post-sovjetiska stater. Efter att Jusjtjenko installerats som president satt parhästen Tymosjenko bara i nio månader som premiärminister innan hon fick gå. Orsaken var samarbetssvårigheter mellan hennes regering och ledande figurer i Jusjtjenkos närhet. När det sedan vankades parlamentsval så blev det en oväntad chans till comeback för den tidigare förloraren Janukovytj. Och sedan dess har de båda Viktorerna varit inbegripen i en maktkamp, en maktkamp som i våras kunde slutat illa, men som i sista minuten ledde till överenskommelsen om dagens nyval till radan.

Viktor Jusjtjenko och Julia Tymosjenko under den oranga revolutionen 2004.

Visst, av allt att döma är Julia Tymosjenko en besvärlig person att ha att göra med, men för nog borde de oranga ha insett att det bara är att gilla läget. Dessutom så är Tymosjenko väldigt populär – hennes partiblock är nu mycket större än Jusjtjenkos. För några dagar sedan deklarerade också Jusjtjenko att stridsyxan nu är begravd. Hoppas den stannar där.

Julia Tymosjenko (som jag för övrigt vill utnämna till världens vackraste politiker) har en stor förståelse för vad som behöver göras i Ukraina. Hon är rik som ett troll, och hur hon fick sin förmögenhet tål kanske inte att synas i sömmarna, men det innebär att hon också förstår hur de ukrainska oligarkerna opererar. Hon har tidigare försökt använda sig av den kunskapen men blev då sparkad (det var före den oranga revolutionen) som minister. Ukrainas idag mäktigaste oligark, Rinat Achmetov, stöder föga förvånande Janukovytj.

Att hon sedan har Margaret Thatcher som politisk förebild skadar heller inte. Nyligen var Tymosjenko i Storbritannien och träffade då Lady Thatcher, och sade då:

”Jag har länge beundrat lady Thatcher och inspirerats av hennes framgångsrika sätt att förändra sitt land från Europas sjuke man till en av Europas starkaste ekonomier. Hon stod stark i motgång och ställde sig upp mot förtrycket när andra blev sittandes.”

Så rätt så!

Rysslands inflytande gör sig också påmint. Det är olycksbådande när den ryske ambassadören i Kiev säger att en seger för de oranga skulle betyda mångdubbelt högre priser på gas och olja (som ju levereras från Ryssland). Det lär oss att vara försiktiga med ryssarna och att undvika beroendet av energi därifrån, som exempelvis den ryska gasledningen i Östersjön.

Terroriststämpling

Nu har parlamentet i mullornas Iran terrorstämplat såväl den amerikanska armén som CIA.

Jaha, det har stora delar av vänstern i såväl Europa som i själva Amerika redan gjort. Det är ju alltid intressant att veta i vilkas sängar dessa nu ligger.

Hur stort denna vänsters inflytande är blir pinsamt tydligt när man ser hur DN:s nätläsare röstat. Hela 63 procent tycker att USA är ett större hot mot världfreden än Iran, som bara fått 37 procent. Man kan ju bli mörkrädd för mindre. Här tycker nätläsarna att den fria demokratin Förenta Staterna är ett större hot en den islamistiska diktaturen Iran, som skaffar sig kärnvapen, föder terrorism i Irak och Mellanöstern, förtrycker sitt eget folk och gör hätska utfall mot omvärlden! Nej, USA-hatet är sannerligen inte rationellt!

Äktenskapet

Biskoparna Esbjörn Hagberg härifrån Karlstad, Ragnar Persenius i Uppsala och Hans Stiglund i Luleå skrev häromdagen i Svenska Dagbladet att ”gör tydligt att äktenskapet är för man och kvinna”. Helt rätt. Själva definitionen av äktenskap är ett reglerat samliv mellan två individer av olika kön. Att definiera om det vore som om man skulle definiera om ordet ”bord” så att också stolar och pallar innefattas i begreppet.

Biskoparna motiverar det också teologiskt:

”Med starkt teologiskt stöd hävdar vi att det finns ett grundläggande skapelsemönster som gestaltas i äktenskapet mellan man och kvinna. Vår kyrkas vigselordning börjar med att anknyta till Guds skapelse av människan – av mannen och kvinnan – och kopplar äktenskapet till Guds vilja.

Det är inte teologiskt möjligt att enbart definiera äktenskapet funktionellt utan hänsyn till kontrahenternas kön och roll när det gäller skapelsens fort­bestånd. Skapelsen är inte enhetlig. Vårt ställningstagande innebär inte en värdering av kärleken mellan människor. Inte heller av människovärdet som är lika för alla.”

Om detta finns inget att invända. Men de fegar ändå ur när de, liksom många andra, försöker komma runt problemet om juridisk vigselrätt med att be om att kyrkan skall få slippa den. Då behöver man inte ta itu med frågan om staten skulle påbjuda homäktenskap man själva inte accepterar, och därmed kanske riskera att antingen tvingas till det eller förlora vigselrätten. Det är en förvisso fullt begriplig hållning, särskilt som nästan alla ändå vet vartåt det barkar hän.

Debatten anses i princip redan förlorad och strängt taget så förlorades den nog redan när man accepterade registrerade partnerskap. Förutom könen på parterna är det annars ingen större skillnad mellan ett äktenskap och ett registrerat partnerskap. Att då också kalla det senare för det förra är en smal sak.

Nu tillhör jag den förkättrade lilla konservativa skara som var mot partnerskapslagstiftningen också, bland annat eftersom jag såg vad som fanns i tangentens riktning. Den juridiskt reglerade samlevnaden i familjer bör vara förbehållen man och kvinna – för barnens och familjens skull. I övriga fall skulle man kunna sluta privaträttsliga avtal.

Apropå tangentens riktning, vad som kommer härnäst lär vara krav på polyamorösa ”äktenskap”. Alltså att flera män och kvinnor ingår gruppäktenskap. Det har redan motionerats om det i politiska ungdomsförbund och i vissa partier. Man kan ju bara föreställa sig de mardrömslika juridiska tvister som kan bli följden av det, för att inte tala om vårdnadstvister. Sedan skulle det också innebära att vi tvingas acceptera de månggiften som praktiseras av en del invandrare, och som håller nere kvinnorna.

Omvänd rasism

EU vill minska diskrimineringen genom att rekommendera medlemsländerna att börja registrera folks ras och etniska ursprung. Det är så bakvänt det bara kan bli. Men egentligen är det bara följdriktigt. De flesta som brukar klaga på rasism och diskriminering är oftast själva besatta av rasbegreppet. Se bara på hur villiga de ofta är att vilja kvotera in olika grupper till yrken, utbildningar eller vad det nu kan vara. Och för att överhuvudtaget kunna kvotera så måste du ju någonstans hämta uppgifter om folks status (ras, religion, kön, sexuella läggning etc).

Den här sortens synsätt kommer inte att minska rasism eller främlingsfientlighet. Tvärtom kan den bara uppmuntra dem. Då börjar det heta att ”NN fick jobbet bara för att vederbörande kom från Långtbortistan, inte på grund av sin kompetens”. Dessutom så tar den inga individuella hänsyn. Att dra alla över en kam för att de har ett visst ursprung osynliggör den enskilda människan. Det främjar inte integrationen i samhället utan uppmuntrar snarare en fragmentisering och isolering av olika grupper.

Impotent FN-misslyckande

Medan dödtalen stiger från militärjuntan Burma, så visar världsorganisationen FN upp sig i all sin impotens. Hur detta organ kan ha nått sin i Sverige närmast helgonförklarade status är obegripligt. Inte ens medan en brutal militärregim skjuter obeväpnade civila och arresterar fredliga munkar förmår den ens att yttra en kraftfull protest. Ynkligt är bara förnamnet!

Säkerhetsrådet kan inte ena sig om vare sig fördömanden eller sanktioner. Ryssland och Kina sätter med sin vetorätt effektivt stopp för det. Och detta är en organisation vars utlåtanden ges folkrättslig legitimitet! Varför måste det vara på det viset? Varför skall vi tilltro en organisation så allvarliga frågor som mänskliga fri- och rättigheter när de alltid sitter i knät på all världens diktaturer?

Tjeckiens före detta president Vaclav Havel skriver på Brännpunkt i dagens Svenska dagbladet:

”I dussintals år har det internationella samhället diskuterat hur det bör reformera FN så att organisationen på ett bättre sätt kan slå vakt om medborgerliga rättigheter och mänsklig värdighet i samband med konflikter likt dem som nu äger rum i Burma eller Darfur i Sudan.

Det är inte de oskyldiga offren som förlorar sin värdighet utan snarare det internationella samfundet, vars misslyckande med att handla betyder att man hjälplöst ser på medan offrens öde beseglas.”

Precis. Det är nu hög tid att vi ser FN för vad det är och anpassar oss därefter. Någon legitimitet kan aldrig komma därifrån. Som diplomatisk diskussionsklubb på hög nivå har FN sin användning. Men för guds skull lita aldrig på att FN skall hantera frågor om fred, säkerhet och mänskliga rättigheter.

Klimatkänsligt

Säg namnet Bjørn Lomborg och alla klimatalarmister börjar se rött. De satte säkert också morgonkaffet i vrångstrupen när de såg hans kolumn i DN häromdagen. Helst av allt skulle de nog vilja att sådana inlägg inte publicerades. För klimatfrågan är känslig. Det vet jag av egen erfarenhet. Så fort man andas minsta skepsis så målas man ut som om man vore den värsta Förintelseförnekare och prenumerationer hotas att sägas upp (”mina barn skall inte behöva läsa sådant där”).

Men Lomborgs poäng är rätt enkel och faktiskt ganska självklar. Vi skall göra insatser där de gör störst nytta. Att motverka klimatförändringar för flera biljoner är helt enkelt inte kostnadseffektivt, särskilt inte som det knappast är säkert att de gör någon större nytta. Bättre då att satsa pengar på att avhjälpa effekterna av klimatförändringar (som ändå kanske bara är naturliga) eller andra av mänsklighetens gissel som aids och malaria och att se till att fattiga kan få tillgång till rent vatten.

Detta kan man tycka utan att för den skull förneka klimatförändringarnas existens. Själv tror jag på klimatförändringar och något annat vore dumt. Jordens hela historia är en enda lång klimatförändring. Tvisteämnet är inte global uppvärming och ökad växthuseffekt, utan det är huruvida människans utsläpp påverkat detta och i vilken grad. Men det är inte skeptikerna som inte tror på klimatförändringar. Det är egentligen alarmisterna som verkar tro att klimatet är en gång för alla givet och om det bara inte vore för oss människor så skulle vi ha ett enda långt klimatparadis. Nu hårdrog jag och överdrev en smula, men poängen kvarstår.

Trupp till Tchad

Sverige planerar för att sända 200 man till en EU-styrka i Tchad. Det rör sig om ett amfibieförband, vilket kan synas lite märkligt med tanke på Tchads geografi, men kustjägare brukar ju klara av det mesta.

Det är bara att önska dem lycka till och hoppas att det går bra. Men samtidigt så kan det vara på sin plats att varna för vad som händer med försvarets ekonomi och förmågan till internationella insatser framöver. Med de kraftiga neddragningar på försvarsbudgeten som regeringen gör kan man allvarligt ifrågasätta om vi kommer att ha råd med så värst mycket soldater i internationell tjänst. Om materielbesparingarna hade gått tillbaka till försvarsmakten hade det kanske varit en annan historia.

En militär lösning

Det brukar heta – i alla fall från vänsterhåll – att det inte finns någon militär lösning på terrorismen. Men den israeliska erfarenheten säger oss något annat. Sedan årsskiftet har endast två soldater och sex civila dött av terrorism i Israel. Jämför detta med de 450 som dog när den senaste ”intifadan” stod på topp år 2002. Och sedan i april 2006 har det inte skett några självmordattentat inne i Israel. (Se Jerusalem Post)

Förklaringarna är enkla: effektiv underrättelseinhämtning, säkerhetsbarriären (eller ”muren” som kritikerna brukar kalla den trots att dess sträckning mestadels utgörs av stängsel) och den israeliska försvarsmaktens handlingsfrihet i städer på Västbanken. Detta är något man helst inte vill tala om i den kritiska ”omvärlden”. Där är ju ”muren” och israeliska operationer mot terrorister (eller ”militanta palestinier” som de brukar kallas på nyspråk) styggelser som bara förtjänar att fördömas.

Med tanke på dessa lärdomar skulle det inte förvåna om Israel snart tröttnade på de ständiga beskjutningarna av Kassam-raketer från Gaza mot städer som Sderot, och helt enkelt inledde en grundlig militäroperation för att få slut på dem. Detta stöds nu av 69 procent av israelerna.

Utbud och efterfrågan

Professorn i nationalekonomi Magnus Henrekson skriver i dag på DN Debatt om något jag ofta tagit upp i NWT:s ledarspalter, nämligen regeringens ensidiga fokus på att öka arbetskraftsutbudet. Jag ställer helt upp på de återgärder som är följden av den så kallade arbetslinjen – att skillnaderna mellan att arbeta och att inte göra det måste bli större, att det skall löna sig att gå från bidrag till arbete – men jag har aldrig trott att det räcker med det. Det måste till reformer på efterfrågesidan också för att ekvationen skall gå ihop. De som kan, vill och måste arbeta skall också ha jobb att gå till.

Det är här frågan om entreprenörskap kommer in. Bättre villkor för företag är nödvändiga för att det skall skapas fler jobb. Fler människor måste lockas och tycka det är värt att bli företagare.

Det här är regeringens blinda fläck. Förklaringen är enligt Henrekson att den kår av nationalekonomer som numera befolkar Finansen aldrig fått inpräntat i sig entreprenörens viktiga roll. Det ryms helt enkelt inte inom ämnets huvudfåra i Sverige. Men annat är det utomlands.

”Men en viktig förklaring finns också inom den kår av nationalekonomer som vunnit politikernas öra. I deras värld spelar andra faktorer än entreprenörskap den avgörande rollen för att främja tillväxt och nya jobb. Ofta går man inte längre i analysen än att utgå ifrån att utbudet skapar sin egen efterfrågan.”

Bekvämt nog så behöver man med detta synsätt inte heller ta i besvärliga och konfliktskapande saker som fackföreningarnas makt, den stelbenta arbetsrätten och på allvar jobba med regelförenklingar för företagen. När det gäller regelbördan har den enligt realtid.se tvärtom ökat sedan den borgerliga regeringen tillträdde, trots löftet att sänka den med 25 procent.

Tyvärr lär detta inte bita på Anders Borg och hans räknenissar. De är så insnöade i sin lilla värld, fullt och fast övertygade om att de har rätt. Man får väl hoppas på Maud Olofsson!

Nedslag i Burma

Så har då tyvärr militärjuntan börjat slå ned de fredliga demonstrationerna i Burma. Och omvärlden kan inte göra mycket mer än protestera, om ens det. FN:s säkerhetsråd är bakbundet av Ryssland och Kina. Ryska UD anser att det hela är en ”intern angelägenhet” och vad Kina vill eller kan göra är oklart. De kanske helt enkelt hoppas att vad som än händer är överspelat i god tid innan OS i Peking nästa år.

Patologin hos den styrande miltärregimen är intressant. De hyllar något gammalt burmesiskt krigarideal och har uppfört en ny huvudstad som är som ett militärläger. Läs mer på bloggen Militära Reflektioner.

Folk tycker annorlunda…

…än journalisterna. Dessa inte helt oväntade uppgifter kommer i boken Den svenska journalistkåren från Göteborgs universitet. Sedan länge har det ju varit känt att journalister i allmänhet är mycket mer åt vänster än svenska folket i gemen. Skatter, kärnkraft, flyktingmottagande med mera är politiska sakfrågor som är åsiktsskiljande.

Med tanke på journalistkåren är sammansatt är det onekligen en underlig arbetsplats att vara på som borgerlig, för att inte tala om konservativ, ledarskribent. Några konflikter har jag i och för sig inte märkt av. Journalisterna på NWT är kanske mindre politiska än annorstädes, vad vet jag? Sedan är det ju skillnad på en tidnings ledarsida och nyhetssidorna. Ingen avdelning skall påverka den andra.

Rent allmänt kan man ändå säga att ämnesval och problemformuleringar i svensk media lider av vänstervridningen. Utgångspunkterna blir för ensidiga och vinklingarna hårdare i det som officiellt skall vara ”objektiv journalistisk”. Och om nu folk inte tycker som journalisterna, hur hade det sett ut om kåren inte varit så vänstervriden? Det vill säga, i vilken utsträckning har folks åsikter ändå påverkats av mediernas rapportering, och vad hade de tyckt om vänstervinklingarna inte varit så stora? Ponera hur svängrummet då hade varit för borgerliga idéer och politik!

Klokt sagt av Adaktusson

TV8:s Lars Adaktusson skriver klokt i sin krönika i Svenska Dagbladet om vad det är som driver protesterna mot Muhammedteckningarna, Lars Vilks såväl som de som publicerades i Jyllands-Posten. Han bygger det på den intervju som han gav med Jyllands-Postens kulturredaktör Flemming Rose nyligen.

Diktaturregimer och islamiska extremister piskar i oskön förening fram stämningar hos sin muslimska befolkning. Islamisterna för att det gynnar deras politiska mål om konfrontation med väst, och regimerna för att flytta fokus på egna tillkortakommanden:

”I Egypten där en trängd regim inför ett förestående val behövde stärka sin religiösa profil. I Pakistan där Muhammed-upproret avledde uppmärksamheten från ett växande missnöje med höjda sockerpriser. I Saudiarabien där regimen ville flytta fokus från rapporter om hundratals dödsoffer i samband med den heliga pilgrimsmånaden, hajj.”

Därför bör vi inte falla undan för protesterna utan istället se vad dessa ytterst har för syfte.

”Det är således värt att hålla i minnet vilka krafter det är som styr när kränkta muslimska känslor ställs mot västerländsk yttrandefrihet. I det okritiska omfamnandet av islam och kraven på självcensur är det diktaturer och auktoritära grupper man spelar i händerna.”

Utmärkelser i Norge

Också i vårt västra grannland är det fler män än kvinnor som får kungliga utmärkelser. Men där rör debatten mer att sittande ministrar fått ta emot ordnar och medaljer. Fast nu har den rödgröna norska regeringen sagt att de inte tänker ta emot några utmärkelser så länge de sitter vid makten.

Det påminner mig om hur det var förr, när socialdemokratiska politiker i Sverige konsekvent vägrade att ta emot ordnar. När de fick utländska ordnar tog de kanske emot dem (för att inte orsaka diplomatiska fnurror) men bar dem aldrig. Men en del ledande socialdemokrater har numera brutit mot den outtalade överenskommelsen. Det kan ha varit den uniformsälskande förre försvarsministern och talmannen Björn von Sydow som började.

Men åter till Norge, de i alla fall ett ordenväsende för norska medborgare. När skall vi få tillbaka vårt svenska?

KGB med Pärson och Zennström

Denna veckas upplaga av K-G Bergströms program Rakt på var inte alls lika intressant som de två första. Det kan kanske bero på att jag är skäligen ointresserad av en sportstjärna som Anja Pärson. En observation man dock kan göra är att det tydligen är skillnad på sport och det övriga samhället. Inom sportens värld utkastas det sällan förkastelsedomar över flytt till skatteparadis eller, som Per Gudmundson skrev i dagens Svenska Dagblad, om de regler som gäller i sportsammanhang men som det finns föga förståelse för i övriga samhället. Bara det att det diskuteras om speciella skatteregler, så kallade idrottskonton, med generösa lägre skatter för idrottsstjärnor, säger en hel del. Som tur är så verkar regeringen ge kalla handen för sådana idéer.

Bättre var intervjun med IT-doldisen Niklas Zennström, mannen bakom Kazaa och Skype. Zennströms senaste projekt heter Joost, och handlar om att se TV-program via Internet. Det är en utveckling jag ser fram emot. Själv är jag skäligen trött på att vara ”gisslan” hos de stora TV-kanalerna. Nu kan man inte utan vidare titta på program världen över utan måste snällt vänta på att någon svensk kanal behagar köpa in och sända favoritserien. Inte undra på att de som vill se de senaste avsnitten av Heroes eller att del av någon omtalad dokumentär (eller vad det nu kan vara) har vänt sig annorstädes. Även om det kommer att ta tid och motståndet säkerligen blir hårt så tror jag det är en oundviklig utveckling. Framtidens TV kommer över Internet i takt med att fler och fler människor väljer att titta på program snarare än på kanaler som SVT, TV4 eller Kanal 5.

Perssons firma

Jaha, är det någon som är förvånad över att Göran Persson lyft sitt fulla avgångsvederlag som före detta statsminister samtidigt som han mottagit konsultarvoden (nu senast genom att föreläsa om ”manliga härskartekniker”)? Detta eftersom han satt konsultarvodena i sin enskilda firma.

Nej, det är ju bara följdriktigt. Ungefär vad man numera kan förvänta sig från patron Persson.

Det är inte utan att man undrar om han har en hemlig överenskommelse med sitt gamla parti. Ju mer hans pamp- och rofferifasoner som visas desto större blir ju den skenbara kontrasten mot dagens socialdemokrati, post-Persson. Sådana här avslöjanden kan ju snarare gynna än missgynna Partiet.

Lysande om skattelättnader

En briljant och högst sedelärande historia om skattelättnader presenterad av ledarskribentkollegan Hanne Kjöller på DN i dag. Den svenska debatten i ett nötskal. Rekommenderas varmt!

Klimatsäkrat bistånd?

Vad är nu ”klimatsäkrat bistånd”? Jag är inte säker på att ens statsminister Fredrik Reinfeldt själv vet det, men det låter ju gudbevars politiskt korrekt och ve den som inte hoppar på klimattåget nu när domedagsprofetiorna står som spön i backen.

Jag är rädd för att det bara blir ett nytt sätt att slösa med våra biståndspengar på meningslösa projekt som med en krass cost-benefit-analys skulle kunna användas till mycket effektivare åtgärder för att lyfta världens fattiga ur fattigdomen. Kommer det klimatsäkrade biståndet också att användas för att hämma utvecklingen i u-länderna, vilket man kan befara, så kommer det att bli kontraproduktivt. Fler kommer att svälta, drabbas av sjukdomar och dö i förtid än annars. En effektiv bekämpning av till exempel aids och malaria skulle rädda avsevärt mycket mer liv än all världens klimatsatsningar som ändå kanske inte spelar någon roll.

Nu kommer jag säkert att utmålas som den värsta sortens klimatbov för att jag skrivit det här. Att vara skeptisk till den rådande klimathysterin brukar inte tas väl emot.

Självklart från kungen

”Vi kan ju inte ge medaljer till 25-åriga tjejer ”bara för att”.”

Dessa kloka men självklara ord är kungens svar på kritiken mot att han ger bra mycket mer medaljer till män än till kvinnor. Att de ens skall behöva sägas säger i sin tur mycket om den politiskt korrekta jämställdhetsdebatten i Sverige.

Protester i Burma

Samtidigt som det känns befriande att skåda alla de demonstrationer mot militärregimen i Burma så är oron också stor över att det hela kan sluta blodigt – mycket blodigt. De buddhistmunkar och vanliga burmeser som nu gett sig ut på gatorna är sannerligen modiga. Juntan i Burma (jag vägrar att kalla landet för ”Myanmar”) är brutal och har slagit ned protester förr, med tusentals dödsoffer som följd.

Det blir inte bättre av att generalerna som styr lever isolerade och förmodligen har en ganska skev bild av omvärlden. I ren paranoia flyttade de ju huvudstaden från Rangoon till en för ändamålet helt nybyggd stad, Naypyidaw, längre norrut in i djungeln. Och några mer ”moderata” (relativt sett) krafter finns inte kvar i militärledningen sedan olika utrensningar ägt rum. 2004 sparkades till exempel premiärministern general Khin Nyut. I dag leds juntan, som har det orwellianska namnet Statliga Freds- och Utvecklingsrådet, av den hårdföre generalen Than Shwe.

Burma är ett av Asiens fattigaste länder och dess ekonomiska misär kan härledas tillbaka till 1962, då den första militärkuppen ägde rum. Den nya regimen slog in på en ”burmesisk väg till socialism”, med ideal som isolering och självtillräcklighet, som varit katastrofal. Visserligen har den form av militärstyre som tog över efter blodiga protester 1988 officiellt övergivit socialismen men utan att något ordentligt alternativ kommit i dess ställe. Föga förvånande är Burmas ende vän Kommunistkina och det är nog mot Peking man får blicka för en lösning av krisen.

Kina känner sig bekväma med juntan. Med förtrycket råder en bedräglig stabilitet som gynnar kineserna då de kan använda sig av burmersiska utskeppningshamnar från sitt eget inland. Med demokrati skulle det bara bli besvärligt eftersom fria val tenderar att rucka på invanda relationer och skapa en del röra, särskilt i ett land som Burma där det finns många etniska minoriteter. Kina brukar också stoppa resolutioner mot militärjuntan i FN:s säkerhetsråd.

Å andra sidan vankas det olympiska spel i Peking, och Kina kanske inte anser sig ha råd med den ”badwill” det skulle innebära att hålla den burmesiska juntan under armarna. Kan påtryckningar från Kina förmå juntan att visa sig återhållsam? Det är oklart. Trots de kinesiska banden med Nordkorea så har framgångarna där också varit begränsade.

Men förtrycket kan inte pågå hur läge som helst. Burma kan inte isolera sig hur mycket juntan än önskar det. Information har alltid ett sätt att sippra ut. Ta till exempel det extremt dyra och lyxiga bröllop som juntaledaren Than Shwe höll för sin dotter. Bilder därifrån sprids bland annat genom YouTube och retar upp fattiga burmeser som kan se dem på hemliga Internet-kaféer.

Omvärlden måste nu kraftigt visa sitt stöd för de fredliga demonstranterna och för den demokratiska oppositionen i Burma. Ett särskilt ansvar vilar på länderna inom Asean (samarbetsorganisationen för stater i Sydostasien).

Sådan herre…

Ella Niia, ordförande för Hotell- och restaurangfacket, säger:

”Socialdemokraterna har hittat de rätta frågorna för framtiden.”

Nähä! Det menar hon inte! Någon som är förvånad?