Klädkod i skolan självklart

Det är säkert inte bara för att jag är gammalmodig som jag tycker det är bedrövligt att en skola inte kan få ge anvisningar om hur eleverna skall klä sig. Nu har en skola i Stockholm fått bakläxa från Skolverket sedan rektorn velat förbjuda alltför nedhasade byxor och djupa urringningar.

Att sådana initiativ ens föranleder ingripande från Skolverket säger en hel del om hur det är i dagens Skolsverige. Självklart så skall man kunna kräva av eleverna att de klär sig någorlunda vårdat och definitivt att de inte klär sig på ett så utmanande sätt att det stör undervisningen och arbetsmiljön.

Som tur är så säger skolminister Jan Björklund (fp) att han tycker det är i sin ordning om skolan och föräldrarna kommer överens om vissa klädregler för eleverna. Se nu bara till att få det inskrivet i skollagen också!

För övrigt så har jag ingen som helst förståelse för det bisarra byxmode som nu grasserar, främst bland unga killar. Hur har det kunnat bli mode att bära byxor som är så långt nedhasade att kalsongerna – och ibland ännu värre saker – syns? Det är inte bara en total avsaknad av stil, det ser ju dessutom bara äckligt ut! Samma mode spökar när samman unga killar envisas att bära sina kalsonger under (nedhasade) badbyxor. Detta ohygieniska beteende har fått många simhallar att reagera.

Putins system

Så har man då sett andra och sista delen av dokumentären ”Putins system” på SVT (se gärna reprisen nu på söndag om ni missat den), och den gav en rätt skrämmande syn på dagens Ryssland och vad som driver dess ledare Vladimir Putin. Det är tjekistmentaliteten som råder och landet blir bara mer och mer auktoritärt. Dess makt härrör från de rikedomar Kreml höstar in från sin export av olja och gas.

I förra vecken skrev Anne Applebaum, författare till bland annat en utmärkt bok om det sovjetiska lägersystemet Gulag, två läsvärda artiklar i Expressen om Putins Ryssland. Putin har skapat en skendemokrati menar hon:

”Till och med i Ryssland efter 1991, mer än femton år efter Sovjetunionens kollaps, är det kulturella arvet efter revolutionen utomordentligt starkt. Misstänksamheten mot människor och organisationer som inte är formellt kopplade till staten; ogillandet av yttrandefrihet och pressfrihet; föraktet för privat egendom och rättssäkerhet; den fortsatta paranoian gentemot utlänningar och utländska spioner; allt detta har varit en oskiljaktig del av det nationella ryska medvetandet sedan revolutionens tidigaste och mest befästa dagar.”

Det förklarar mycket om hur och varför Ryssland under Putin ser ut som det gör. Till formen kan Ryssland liknas vid en demokrati, men knappast till innehållet. Dumavalet i december och presidentvalet nästa år kommer, liksom tidigare, att bli rena formsaker. Putins maktparti Enade Ryssland kommer att vinna stort; den av Putin utkorade efterträdaren till presidentposten likaså. Och Putin kommer att sitta kvar vid makten på ett eller annat sätt.

I sin andra debattartikel varnar Applebaum för att vi i Europa ingenting lärt. Den handlar mindre om Ryssland under Putin än om att vi inte förmår att se de större hoten. Istället så utmålas en frihetlig demokrati som Förenta Staterna som en större fara än Ahmadinejads Iran eller för den delen Putins Ryssland. Det säger tyvärr en hel del om tillståndet i vår del av världen.

Riksdagsmannen Mats Johansson (m), som också är ledamot av utrikesutskottet, skriver på utrikesbloggen om Rysslands militära upprustning med anledning av ett det ryska deltagandet vid ett antal seminarier i förra veckan:

”Man kan bara hoppas att denna nyare bild för svensk del leder till slutsatser om säkerhetspolitiska förändringar i vår nära omvärld. Inte för att hoten mot Sverige därmed direkt skulle ha ökat, men rimligen leder ökad osäkerhet om de ryska maktambitionerna till ett bortre parentestecken kring den förhoppningsfulla perioden då Ryssland antogs vilja och kunna integreras i en europeisk gemenskap på rättsstatlig och frihetlig värdegrund.”

Upprustningen är en naturlig del av Putins maktpolitik, och möjliggjord av inkomsterna från Rysslands energiråvaror. Låt oss hoppas att den syn som Johansson ger uttryck för också sprider sig till resten av hans parti, och till regeringen i stort. Men tyvärr är jag pessimistisk. Vi ser fortsatt avrustning. Våra korvetter får inga luftvärnsrobotar och våra utlandsstyrkor är dåligt utrustade.

Tomma hylsor till insatsstyrkan

Är det någon som blir särskilt förvånad när det nu framgår att EU:s nordiska stridsstyrka (Nordic Battle Group, NBG) inte kommer att vara ordentligt utrustad i tid till den 1 januari 2008, då den skall vara snabbinsatsstyrka i ett halvår framåt. Om det skriver generallöjtnant Jan Salestrand, chef för produktionsledningen på Högkvarteret, i en Brännpunktsartikel på Svenska Dagbladet.

Tillgången på transportflygplan har länge varit ett problem, liksom specialinredda sjukvårdshelikoptrar. De hastigt beslutade insatserna i Darfur och Tchad om totalt 370 man kommer att dränera försvarsmakten på ytterligare utrustning.

Många års avrustningspolitik är boven i dramat och det har inte underlättats av det försvarspolitiska lättsinne som också den nya regeringen, med försvars- och finansminister Anders Borg i spetsen, har visat. Stolta ord om vikten av internationella insatser har inte följts upp med erforderliga satsningar. Nu kommer svenska soldater att riksera att sändas till områden utan ordentlig utrustning och tillräckligt skydd. Och skulle de bli skadade medan de fullgör sina uppgifter så kommer de inte att ha tillgång till bra sjukvårdshelikoptrar.

Så lättsinnigt får man inte behandla våra soldater och vår försvarsmakt. Det är ovärdigt.

Ledarsidornas framtid

I dag går Bertil Torekull på maktens klotterplank, också känt som Dagens Nyheters debattsida, till angrepp mot ledarsidorna som fenomen . Jag orkar inte bemöta hans lösa tyckande, som inte avspeglar hur dagens ledarsidor faktiskt ser ut och fungerar, utan nöjer mig med att rekommendera vad kollegan PJ Anders Linder skrivit på sin blogg i Svenska Dagbladet, samt också vad Peter Wennblad på Neo skrivit.

Retoriska höjder

Via Mathias Sundins Amerikablogg hittar jag följande klipp på presidentkandidaten John McCain taget från en av de republikanska debatterna. Tänk om svensk politik kunde svinga sig på dessa retoriska höjder.

Upplysningsvis, Woodstockfestivalen ägde rum 1969 medan McCain genomled en 5½ år lång vistelse som krigsfånge i Nordvietnam.

Förändras eller dö?

Nymoderaterna går på som en ångvält när det gäller att släta ut och förändra sig. Vad blir egentligen kvar i slutändan? Vad vill egentligen partiet? Vad står de för? Jag har ingen aning och jag undrar om de själva ens vet det. I fråga efter fråga går de ifrån sina rötter, sin ideologi och sina visioner. Nu säger föga förvånande ja till homoäktenskap, ställer sig bakom en fortsatt avrustning av det lilla vi har kvar av försvaret och vill nu också börja kvotera in kvinnor och invandrare till partiposter. Jag känner inte igen mig och det är jag inte ensam om.

Fredrik Reinfeldt bryr sig inte. Han verkar se det som ett egenvärde att alienera gamla stödtrupper och partiets forna kärnväljare. Eller som han sade i sitt inledningstal:

”I precis den stund som en eller annan kärnväljare lämnar, är det oftast det som väcker nyfikenhet, som når ut till breda grupper. Det var det vägval vi gjorde. Mina vänner, man kan göra ett annat vägval. Man kan samla den innersta kretsen, man kan sluta en cirkel och håla om varandra och förstärka varandra i ömsesidig betygelse om hur rätt och riktigt man har. Man kan kalla det Ohlydoktrinen.”

Det är ju faktiskt rent oförskämt mot alla de som stått bakom moderat politik i vått och torrt under alla år. Han jämför alltså (tidigare) moderat ideologi med Lars Ohlys doktrinära kommunism. Om man är för ett starkt försvar, kärnfamiljen, minskad facklig makt, privatiseringar, individuell frihet etc. så är man i princip likadan som Ohly et consortes! Är man däremot för allt vad den nuvarande partiledningen hittar på så är man öppen och vidsynt! Tom på innehåll skulle man också kunna säga.

Nymoderaterna kommer nu att inrikta sin energi på ”välfärden”, vad det nu kommer att resultera i, men man kan befara det värsta då Anders Borg skall leda arbetet. Som jag skriver i dagens NWT-ledare:

”Det återstår att se vad välfärdslinjen kommer att innebära, men själva utgångspunkten, artikulerad av Reinfeldt som ”välfärden går före avskaffad värnskatt”, bådar inte gott. Den visar att man köpt socialdemokraternas språkbruk. Risken finns att nymoderat välfärdspolitik kommer att innebära att man med hjälp av det osedvanligt goda statsfinansiella läget bara ger ut mer pengar till vård-skola-omsorg istället för att faktiskt göra ordentliga systemförändringar också på välfärdsområdet. För borgerliga politiker borde det vara en självklarhet att välfärden inte nödvändigtvis måste vara offentlig, men hur är det för nymoderata politiker?”

Partiironi eller?

På den i Gävle pågående moderatstämman har man lanserat en ny partivisa – Nya Vägar (nej den handlar tyvärr inte om att fixa våra sorgligen eftersatta vägar). Är det bara jag som får Nordkoreavibbar när jag hör den? (Lyssna här) Hur mycket ironi ligger det egentligen i textrader som:

”Nya jobb
Och bättre barnomsorg
Vi får hopp
Tack vare Anders Borg
Men bäst ändå
Är att varje kväll
På tv:n få
ha Fredrik för sig själv”

För att inte tala om:

”Nu som då:
Förändras eller dö”

Tyvärr så tror jag att det är mindre av den varan än vad som först är uppenbart. Moderaterna har alltid varit ett centralstyrt och konformistiskt parti, sin frihetsretorik till trots. En gång har jag till och med kallat dem för leninistiska på grund av sin tillämpning av den demokratiska centralismens princip.

Ingenting av det har egentligen förändrats i och med de nya moderaterna. Tvärtom så är det just denna princip som gjort det möjligt för partiet att förändra sig så mycket på så kort tid. Inget annat svenskt parti skulle ha klarat av det. För folkpartiet tog det många och långa år innan den nya kravliberalismen var etablerad.

Därmed blir partistämman mycket ett spel för gallerierna. Partipiskan viner och ombuden röstar nästan alltid som partiledningen vill. Det blev nu nej till krav på förändrad arbetsrätt (med en till intet konkret förpliktigande rad om ”balans mellan parterna”) och marknadshyror. Fast en och annan uttryckte sin besvikelse, som Berit Assarsson, kommunalråd i Tyresö:

”Jag är oerhört besviken på partiets sätt att hantera frågan. Det är en fråga som handlar om rättsstatens principer. Om två parter är överens — kan då en tredje part komma och säga att det ska vara på något annat sätt? Det är för mig oförenligt med rättsstatsprincipen.”

Samtidigt kommer nya nedslående opinionssiffror för moderaterna och de andra allianspartierna. Moderaterna är nu nere på 23,4 procent, de lägsta siffrorna på tre år. Kan det finnas ett samband?

Lesjöfors igen

Debatten om dagisbarnen i Lesjöfors skall få se julspel och pyssla med julänglar, som jag skrivit om tidigare, går vidare. I dag skriver docenten i religionsvetenskap vid Karlstads universitet Ingrid Emanuelson på NWT Debatt om vad läroplanen säger, något som också Bengt Sjöberg gjort i en tidigare debattartikel. Enligt läroplanen skall skolan också ”gestalta och förmedla” den värdegrund som bygger på ”den etik som förvaltas av kristen tradition och västerländsk humanism”. Alltså passar julspel och pyssel med julänglar in alldeles utmärkt.

Emanuelson skriver vidare:

”Det betydelsefulla i det här sammanhanget är att de värden som läroplanen talar om som något skolan ”skall gestalta och förmedla” är de värden som denna person, Jesus, gestaltade och förmedlade genom sitt sätt att leva och som det berättas om i Bibelns fyra evangelier. Det är berättelser som gestaltar just människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta, förståelse för andra människor och förmåga till inlevelse.”

Just så! Genom att få kunskap om och förståelse för de bibliska berättelserna så får man också de värderingar som samhället bygger på så att säga på köpet. Att ta bort dem är inte bara att göra våra barn urarva utan också att ta ifrån dem en grundläggande civilisatorisk uppfostran. Hon avslutar med dessa sanna ord:

”Men den får inte leda till att barnen berövas sitt kulturarv och de centrala berättelser som ingår i den kulturskatt som har frambringat den värdegrund som regering och riksdag genom sin i demokratisk ordning fastslagna läroplansskrivning uppdragit åt skolan att gestalta och förmedla. Hur skulle det se ut om vi skär av rötterna till vårt gemensamma livgivande träd.”

Ljusblått

Det är symptomatiskt för de nya moderaterna att partifärgen numera går i en urvattnat ljusblå nyans. Så kan mycket av partiets nuvarande politik beskrivas. I dagens ledare i NWT skriver jag apropå att den moderata partistämman i Gävle inleds:

”Moderaterna har sedan de lade till epitetet ”nya” i mångt och mycket slutat tala om idéer och visioner. Nu har man rört sig mer och mer mot mitten och vill alltför ofta framstå som minst lika goda värnare av det socialdemokratiska folkhemmet som socialdemokraterna själva.”

Så är det ju tyvärr. Jag tillhörde dem som var allra mest kritiska mot det gamla bunkergänget och deras ekonomism/nyliberalism och som både förde fram Reinfeldt och välkomnade att det nu skulle bli förändringar inom moderaterna. Men tyvärr måste jag säga att det inte har blivit de förändringar jag – och många andra – efterfrågat.

”Problemet med de nya moderaterna är att de inte är förankrade i någonting. Det är inte så att nyliberalism har ersatts med konservatism under Fredrik Reinfeldt. Vad som kommit istället är pragmatismen. Den bygger på makt och minsta motståndets lag. Inte undra på att idéer, visioner och berättelser lyser med sin frånvaro.

Det är strängt taget också därför som moderaterna – och därmed också hela alliansregeringen – misslyckas i sin opinionsbildning. De har ingen egen historia att berätta, ingen vision om vad ett borgerligt samhälle skulle innebära.”

Tyvärr så tyder allt på att de nya moderaterna kommer att fortsätta på den inslagna vägen. Det verkar som om förnyelse har fått ett egenvärde. ”Fortsatt förnyelse” lyser det bakom Reinfeldt när han håller sitt inledningsanförande på stämman. Men utan ett klart mål och tydliga idéer har förnyelse inget värde. Och det som saknas i de nya moderaterna är just mål och idéer och därmed blir förnyelsen hängande i luften, och jakten på att ständigt förändras allt intensivare. Frågan är vad som blir kvar i slutänden?

Statsmonopolets maktspråk

Man kan verkligen undra vad som är terrorism i Frankrikes ögon? Nu har de använt den europeiska arresteringsorder som tillkom efter mycken möda i EU i kölvattnet efter 11 september-attackerna mot Petter Nylander, som är VD för spelbolaget Unibet. De franska myndigheterna anser uppenbarligen att han terroriserar dem genom att bryta mot det statliga franska spelmonopolet. Det kan knappast ha varit avsikten med lagstiftningen när den infördes.

Det är också ett naket maktspråk från ett döende statsmonopol. Förhoppningsvis kommer den här historien att blottlägga hur otidsenligt och absurt statsmonopol av den här typen är. Frankrike borde skämmas och snarast dra tillbaka sin begäran om utlämning av Nylander (han greps på Schiphol-flygplatsen i Nederländerna). Vilken trovärdighet har ett land som under lång tid kritiserat bland annat Förenta Staterna för dess antiterroriståtgärder när de behandlar en misshaglig svensk affärsman på det här sättet?

Med tanke på att även Sverige (än så länge) har ett statligt spelmonopol kan man ju undra om vi också skulle utfärdat en arresteringsorder på Nylander. Det hade inte förvånat mig.

Mamma, pappa, barn

Se där, bara med rubriken i denna bloggpost har jag nog gjort några upprörda. Själva ordsammansättningen är ju diskriminerande enligt vissa högljudda personer i HBT-lobbyn (eller vad man nu skall kalla dem). Bakgrunden är den kritik som riktats mot en affischkampanj i Stockholms tunnelbana från Evangeliska alliansen på temat ”bevara äktenskapet”. Varför inte gå till storms mot själva naturen när de ändå håller på? Det är ju ett biologiskt faktum att det krävs en mamma och en pappa för att alstra barn. Och nu har tydligen hackare gett sig in i leken också.

Nu vill alltså vissa anhängare av homoäktenskap mer eller mindre förbjuda att andra åsikter än de egna får komma till tals. Har de hört talas om yttrandefrihet? Är det med sådana sovjetmetoder de vill vinna debatten? Tänk om vi skulle förbjuda allt som skulle tänkas vara upprörande på människor. Laktosintoleranta som vill förbjuda mjölkreklam, låginkomsttagare mot reklam för lyxvaror, vegetarianer mot köttreklam… Strängt taget kanske jag också som ensamstående ungkarl borde vara upprörd över ”mamma, pappa, barn”?

Men det är trevligt att läsa liberala bloggare som tar avstånd från förbudsivrarna.

Kloka ord från Alf Svensson

Förre kd-ledaren Alf Svensson skriver klokt på dagens DN Debatt om regeringens förvirrade försvarspolitik. Han skriver något bland annat om något som borde vara självklart, men som inte är det hos ett förfärande stort antal av våra försvarspolitiker:

”Statskonst är kanske allra viktigast i frågor som rör just försvaret. Som jag framför i en motion till riksdagen är försvaret en av de viktigaste av statens uppgifter. Ytterst handlar det förstås om att kunna skydda medborgarna och bevara demokratin och våra fri- och rättigheter. För att kunna behärska såväl landområden som luftrum och havsområden krävs det resurser och långsiktig planering. Ingen politiker ej heller något annan kan i dag deklarera hur den säkerhetspolitiska situationen ter sig om exempelvis 20 år.

I ljuset av detta är det svårt att beskriva regeringens handläggning av försvarsbudgeten i termer av statskonst så här långt.”

Precis! Det är knappast statskonst som präglat turerna kring försvarsfrågan. Det har varit Anders Borgs räknekonst på finansdepartementet. Se bara på hur bristfällig beväpningen blir på våra nya korvetter (se tidigare bloggpost).

Alf Svensson fortsätter:

”Både nutid och framtid aktualiserar, enligt min uppfattning, behovet av en uppdaterad säkerhetspolitisk analys.

Omständigheter varierar över tid. Det som i dag verkar fridfullt kan snabbt förändras. Den redan skärpta tonen från Ryssland, och den planerade gasledningen på Östersjöns botten, borde få varje statsman och statskvinna att noga överväga de säkerhetspolitiska konsekvenserna.”

Det är just det som saknats länge och många borgerliga väljare hade nog förhoppningen att det skulle bli mer av den varan efter en alliansseger. Dessvärre har dessa förhoppningar kommit på skam. Än är det inte för sent att vända skutan, men det skulle kräva att regeringen släpper en hel del av den prestige som det uppenbarligen gått i frågan. Det är ju svårt att erkänna att man har haft fel. Tyvärr är jag rätt pessimistisk om att de skall ta till sig Alf Svenssons råd:

”Det kan finnas anledning att påminna sig om de uttrycken och rikta dessa till de ansvariga i regeringen när det gäller försvarsbudgeten och försvarsmaterielen: Halt! Eller kanske rent av: Helt om!”

Tänk om…

Det är inte utan att man blir ganska avundsjuk när man läser om att de republikanska presidentkandidaterna i Amerika tävlar om vem som är mest konservativ. Det är ett land där Ronald Reagans ideal fortfarande är förebilden och den man jämför sig med om man vill vinna röster från stora delar av den amerikanska väljarkåren.

Tänk om det varit så här i Sverige. Istället så verkar vi ha politiker som tävlar i att vara bäst sossar och att hårdast krama folkhemmet. Också i den nuvarande regeringen. Suck!

Högern vann över högern i Polen

Som högerman tycker jag det är något sympatiskt med att valet i Polen stod mellan två högerpartier. Att sedan den förenade vänstern (LiD) under den före detta presidenten Aleksander Kwasniewski bara fick runt 12 procent är också tilltalande. Polackerna vet nu vad de vill ha – och det är i alla fall inte vänsterpolitik.

Parlamentsvalet blev en storseger för den liberalkonservativa Medborgarplattformen (MO), ledd av Donald Tusk, som nu blir Polens näste premiärminister. Förlorarna är det mer nationellt präglade gammalkonservativa partiet Lag och Rättvisa (PiS), ledda av det ganska bisarra tvillingparet Lech och Jaroslaw Kaczynski, som varit stats- respektive regeringschef samtidigt. Lech Kaczynski kommer dock att sitta kvar som president fram till hans mandatperiod går ut 2010. Så nu slipper man försöka hålla isär dem genom att studera vilket ansikte som har ett födelsemärke eller inte (det är Lech).

För polska förhållanden var valdeltagandet högt – 54 procent – och många ser valet mer som en folkomröstning om tvillingbröderna Kaczynski. Under deras fögderi har Polen alltmer marginaliserat sig själva och vänt sig inåt. Tusk och hans MO är mer utåtriktade och nu kan Polen förväntas börja spela en mer konstruktiv roll i internationella sammanhang, särskilt i EU. Polen är ett stort europeiskt land och dess röst borde väga tungt. Det är sin sak att inte uppskatta allt vad som sägs och koms överens om i Bryssel, men att vända mycket av EU ryggen är föga produktivt. Den mer marknadsekonomiskt inriktade Donald Tusk kommer nog med sin hållning att betyda mer för att hjälpa till att styra in EU i rätt riktning än de trilskandes bröderna Kaczynski. Att Tusk har personer som Ronald Reagan och Maragret Thatcher som idoler bådar också gott.

PiS version av konservatism var en inte särskilt framkomlig väg. Den var statisk och tillbakablickande. Man var nästan besatta av kommunisttiden, och försökte till och med driva igenom en lag där mängder med polacker skulle tvingats skriva under på att de aldrig haft något samröre den den gamla förtryckarregimens säkerhetstjänst. Alla som är minsta insatt i hur tillvaron förhöll sig under kommunisttiden vet att då skulle massor med egentligen oskyldiga människor drabbas. För att överhuvudtaget överleva var folk tvungna att komma till någon sorts modus vivendi med systemet.

Kaczynskis ekonomiska politik har också lämnat en del att önska, trots att den polska ekonomin blivit bättre. Man har många gånger bedrivit en statsinterventionisktisk linje och privatiseringarna har gått i stå. Infrastrukturen är under all kritik. Byråkratin är hämmande. Men de skall ändå ha äran av att ha drivit en bra kampanj mot den utbredda korruptionen.

Ett annat problem för PiS har varit att de varit för nationalistiskt inriktade. Många polacker har känt att det är dags att lyfta blicken. Att Donald Tusk tillhör den lilla minoriteten kasjuber, som främst bor i trakterna kring Gdansk och Östersjökustområdet i östra Polen, är i sammanhanget talande.

Sitting ducks!

Ett av världens allra mest avancerade krigsfartyg, de svensktillverkade smygkorvetterna av Visby-klass, kommer att bli värdelösa ”sitting ducks” sedan regeringen stoppat inköpet av nödvändiga luftvärnsrobotar, skriver Svenska Dagbladets kunnige säkerhetspolitiske reporter Mikael Holmström. Det var Anders Borgs finansdepartement som lade sig i denna fråga för att se till att försvaret klarar av sparmålen. Utan luftvärnsrobotar går det inte att använda korvetterna, de blir en dödsfälla, enligt en anonym militär expert. Professorn i militärteknik vid Försvarshögskolan Stefan Axberg fyller i:

”Sverige är det enda nordiska land som inte köpt luftvärnsrobotar för sina nya stridsfartyg. Axberg anser att det mest akuta problemet uppstår vid fredsinsatser. Visby utan robotar blir handikappat och ”en belastning” för en internationell styrka.

–De kan inte skydda fartyg i en konvoj, flyktingbåtar eller hålla sjövägar öppna. På Visbykorvetterna kan de endast titta på när det objekt de ska skydda sänks, säger Stefan Axberg.”

Det är ju helt bisarrt. Än en gång har regeringen visat att den helt har abdikerat från sin försvarspolitiska trovärdighet. Den avgångne försvarsministern Mikael Odenberg säger till SvD:

”Finansen blockerade ett regeringsbeslut och ifrågasatte om robotarna behövdes. De lade sig i operativa och förvarspolitiska bedömningar som de inte har tillstymmelse till kompetens i. Det var vansinnigt – varför tror du jag avgick?”

Namnet ”Tomhylsan” borde nu utsträckas till att omfatta hela regeringen – ”tomhylsorna”.

Har de oranga lärt sig läxan?

Det står nu klart att de partier som ledde den oranga revolutionen i Ukraina för snart tre år sedan kommer att bilda regering tillsammans, fast med en mycket snäv majoritet. Om ”revolutionsprinsessan” Julia Tymosjenko och president Viktor Jusjtjenko klarar av att samregera en gång till återstår att se. För att behålla sin politiska trovärdighet så måste de nästan det. De har inte råd att schabbla bort makten än en gång till Janukovytj.

Av de två är det Jusjtjenko som har mest att förlora. Skulle hans partiblock – en vidsträckt koalition av nio politiska grupperingar förkortad NUNS – konstra och resultatet blir att den ryssvänlige Janukovytj regionparti åter kommer till makten vore hans chanser i nästa presidentval i praktiken obefintliga. Många ”oranga” ukrainare skulle se sig svikna. Det skulle göra det ännu enklare för Tymosjenko att bli de mer västsinnades huvudkandidat till presidentposten. Men Jusjtjenkos problem är att han har begränsad kontroll över vad hans partiblock gör, och många där gillar verkligen inte Tymosjenko. För att trygga sin majoritet bör de oranga släppa in förre talmannen Lytvyns partiblock, vilket skulle ge 20 välbehövliga extra röster i parlamentet Högsta Radan. Men om Lytvyn vill bekänna färg ännu är oklart.

Nu kommer i vilket fall som helt Jusjtjenko att få det svårt i nästa presidentval, eftersom Tymosjenko är mer populär. Han kan möjligen hoppas på att hon gör bort sig som premiärminister, men det skulle hon i och för sig kunna skylla på att hon blivit motarbetad.

Om något så har också det här valet, liksom alla tidigare, visat på att splittringen mellan det västorienterade centrala och västra delarna av Ukraina och de ryssvänliga, och ofta rysktalande, östra och södra delarna alltjämt består. Hoppet om att kunna överbrygga dessa motsättningar är än så länge små. En del Jusjtjenko-anhängare kanske hoppas att man skulle kunna göra det i en koalition med rivalen Viktor Janukovytj och hans regionparti, men problemet är att det skulle kosta dem i rösthänseende. Dessutom så är det i praktiken en filosofisk skillnad och den låter sig inte överbryggas utan vidare.

Ukraina kan mycket väl bli ett ”slagfält” i den kalla fred mellan Europa och Ryssland som verkar vara nästan oundviklig. Kreml har utövat påtryckningar på Kiev förr, vilket spätt på västukrainarnas vilja att vända sig mot Europa. Frågan är om EU – och Nato – är berett att i tillräcklig utsträckning stödja strävandena från en mer västvänlig regering. Vis av skadan från den inblandning som 2004 ledde till den oranga revolutionen har Ryssland intagit en lägre profil nu, men tonläget kan komma att höjas igen framöver, särskilt som det stundar parlaments- och presidentval i Ryssland.

Uppochnedvänd försvarspolitik

Det är onekligen svårt att hänga med i nutidens försvarspolitiska svängar. I samband med att regeringen med finansminister Anders Borg i spetsen genomför ytterligare stora neddragningar av försvaret så framstod plötsligt socialdemokraterna, som annars i regeringsställning varit de som drivit den tidigare avrustningen, som mer ansvarsfulla. De talade till och med om hur bakvänt det var att först fatta beslut om budgetramarna och sedan vilka säkerhetspolitiska behov vi har – trots att de själva i regeringsställning gjort just det.

Men med sossarnas budgetförslag så visar det sig – föga förvånande egentligen – bara var en fråga om retorik. I själva verket är de än mer oansvariga än regeringen, vilket de senare förstås inte varit sena att påpeka. Försvarsminister Sten Tolgfors (m) skriver på debattplats i NWT bland annat:

”Socialdemokraternas förslag till försvarsbudget är det mest oseriösa budgetförslag som ett stort parti presenterat. Det innebär att försvarsbudgeten ska öka med 350 miljoner under 2008 för att sedan skäras ned med sammanlagt 7,15 miljarder kronor till och med 2010. Detta innebär att socialdemokraterna under kommande mandatperiod sparar mer på försvaret än miljöpartiet.”

I detta har regeringen självklart rätt, fast jag kan inte hålla med om annat som skrivs i artikeln och som är ägnat att försvara regeringens egen politik.

En artikel från TT (som jag tyvärr inte kunnat hitta online) handlar också om hur oeniga sossar och miljöpartisaner är om försvarspolitiken. Det är onekligen uppochnedvända världen när miljöpartiet framstår som mer ansvarsfulla i försvarspolitiken än socialdemokraterna! Försvarspolitikern Annika Nordgren Christensen (mp) anklagar s för populism och bristande seriositet. S motiverar sina besparingsförslag med att Gripen-projektet avslutas och frigör pengar. Nordgren Christensen säger:

”Det finns inga pengar som bara ligger och skramlar. Det utrymmet är intecknat av annat sedan lång tid tillbaka. Att spara så mycket går inte utan att bryta ingångna avtal, vilket medför straffavgifter, vilket i sin tur ger ökade kostnader på kort sikt.”

Ett antal projekt och hela förband skulle tvingas läggas ned med s-förslaget enligt mp. Annika Nordgren Christensen skriver själv om det på sin försvarsblogg. Jag har aldrig gillat mp:s försvarspolitik men jag har ändå uppskattat att de bemödat sig om att lyfta fram en försvarspolitiker som faktiskt kan sitt gebit. En pikat detalj är att hon är gift med brigadgeneralen Fhleming Christensen, som numera arbetar för försvarsindustrin, Saab närmare bestämt.

Avkristningen, Lesjöfors och värdegrunden

I dagens NWT handlar på ledarplats om avkristningen och om dagisrektorn in Lesjöfors som vill hindra barnen från att se julspel och pyssla med julänglar:

”Sverige är ett kristet land och vare sig vi vill det eller inte så har förstås kristendomen påverkat oss genom århundraden. Inte minst vår kultur har influerats av detta, våra normer och vårt beteende. Historien och utvecklingen har alltid format oss människor och det måste vi inse.”

Sedan gör jag en liten utvikning om vad det kan innebära om moderaterna skulle frånsäga sig deltagande i kyrkovalen:

”Sedan är det också så att om moderaterna skulle klippa banden med kyrkan så lämnar man fältet öppet för de partier som stannar kvar. Då får vi tvärtemot intentionerna en än mer politiserad kyrka.”

Man kan tycka vad man vill om att det finns en massa politiker i kyrkoråd och -fullmäktige, men så länge de finns där så vore det dumt att låta motståndarna ta över. För att inte tala om att man då också skulle öppna mer för extrema politiska rörelser att ta plats.

Apropå Lesjöfors så får jag också passa på att rekommendera läsning av kristdemokraten Bengt Sjöbergs debattartikel i NWT häromdagen. Han har läst läroplanen och vad Skolverket skrivit om värdegrunden. Där står bland annat:

”Förskolan skall lyfta fram de grundläggande värderingar som samhället vilar på vilket skall ske i överensstämmelse med den etik som förvaltas av kristen tradition och västerländsk humanism.”

Värdegrundsdiskussionen i Sverige är ganska märklig. Alla inser hur viktigt det är men det är alltför få som vågar tala om vad den verkligen vilar på – nämligen just våra kristna traditioner och den judeo-kristna etiken. Inte undra på att vissa dagisrektorer hamnar snett!

Snacka om ledarkult

Är det någon som längre tror att Vladimir Putin kommer att dra sig tillbaka när hans tid som Rysslands president är över?

”Vladimir Putin förblir nationens ledare, oavsett vilken post han har. Det moderna Ryssland är Putin. Ryssland utan Putin är ett Ryssland utan ledarskap.”

Det säger Boris Gryzlov, som är talman i det ryska parlamentet statsduman. Maken till personkult har inte funnits sedan Stalins dagar. Till och med hyllningarna av Sovjetledare som Chrusjtjov och Brezjnev verkar tama i jämförelse med den extrema vördnad som visas Putin.

Det ser ut att vara helt klart att Putin kommer att bli premiärminister efter dumavalet den 2 december, och att det kommer att placeras en galjonsfigur på presidentposten.

Bush hedrar Dalai Lama

En som inte faller undan för ilska från diktaturer är den amerikanske presidenten George W Bush. Trots protester från kommunistregimen i Peking så passade Bush på tillfället att träffa Dalai Lama i samband med att tibetanernas andlige ledare fick ta emot kongressens guldmedalj. Propagandan mot Dalai Lama har varit massiv i kinesiska medier på sistone. Samtidigt pågår också det kinesiska kommunistpartiets kongress i ett uppstädat Peking.

Tänk om fler vågade ta bladet från munnen när det gäller Kommunistkina. Istället så har OS tilldelats Kina och någon bojkott är synnerligen avlägsen. Man kan också undra hur demokratisynen är hos Sveriges olympiska kommitté, när deras informationschef Björn Folin säger:

”Mänskliga rättigheter behöver inte alltid se ut exakt likadant. /…/
Kina är en helt annan kultur än vad vi i västerlandet har vad gäller mänskliga rättigheter och annat. Och det måste man också ha i beaktande. Vi ska inte pådyvla Kina eller något annat land vår demokrati. Det är inget som säger att den kanske är den absolut bästa av alla världar.”

Dessbättre delar den fria världens ledare, George W Bush, inte en sådan anstötlig relativistisk syn.