Klädkod i skolan självklart

oktober 31, 2007

Det är säkert inte bara för att jag är gammalmodig som jag tycker det är bedrövligt att en skola inte kan få ge anvisningar om hur eleverna skall klä sig. Nu har en skola i Stockholm fått bakläxa från Skolverket sedan rektorn velat förbjuda alltför nedhasade byxor och djupa urringningar.

Att sådana initiativ ens föranleder ingripande från Skolverket säger en hel del om hur det är i dagens Skolsverige. Självklart så skall man kunna kräva av eleverna att de klär sig någorlunda vårdat och definitivt att de inte klär sig på ett så utmanande sätt att det stör undervisningen och arbetsmiljön.

Som tur är så säger skolminister Jan Björklund (fp) att han tycker det är i sin ordning om skolan och föräldrarna kommer överens om vissa klädregler för eleverna. Se nu bara till att få det inskrivet i skollagen också!

För övrigt så har jag ingen som helst förståelse för det bisarra byxmode som nu grasserar, främst bland unga killar. Hur har det kunnat bli mode att bära byxor som är så långt nedhasade att kalsongerna – och ibland ännu värre saker – syns? Det är inte bara en total avsaknad av stil, det ser ju dessutom bara äckligt ut! Samma mode spökar när samman unga killar envisas att bära sina kalsonger under (nedhasade) badbyxor. Detta ohygieniska beteende har fått många simhallar att reagera.

Annonser

Putins system

oktober 30, 2007

Så har man då sett andra och sista delen av dokumentären ”Putins system” på SVT (se gärna reprisen nu på söndag om ni missat den), och den gav en rätt skrämmande syn på dagens Ryssland och vad som driver dess ledare Vladimir Putin. Det är tjekistmentaliteten som råder och landet blir bara mer och mer auktoritärt. Dess makt härrör från de rikedomar Kreml höstar in från sin export av olja och gas.

I förra vecken skrev Anne Applebaum, författare till bland annat en utmärkt bok om det sovjetiska lägersystemet Gulag, två läsvärda artiklar i Expressen om Putins Ryssland. Putin har skapat en skendemokrati menar hon:

”Till och med i Ryssland efter 1991, mer än femton år efter Sovjetunionens kollaps, är det kulturella arvet efter revolutionen utomordentligt starkt. Misstänksamheten mot människor och organisationer som inte är formellt kopplade till staten; ogillandet av yttrandefrihet och pressfrihet; föraktet för privat egendom och rättssäkerhet; den fortsatta paranoian gentemot utlänningar och utländska spioner; allt detta har varit en oskiljaktig del av det nationella ryska medvetandet sedan revolutionens tidigaste och mest befästa dagar.”

Det förklarar mycket om hur och varför Ryssland under Putin ser ut som det gör. Till formen kan Ryssland liknas vid en demokrati, men knappast till innehållet. Dumavalet i december och presidentvalet nästa år kommer, liksom tidigare, att bli rena formsaker. Putins maktparti Enade Ryssland kommer att vinna stort; den av Putin utkorade efterträdaren till presidentposten likaså. Och Putin kommer att sitta kvar vid makten på ett eller annat sätt.

I sin andra debattartikel varnar Applebaum för att vi i Europa ingenting lärt. Den handlar mindre om Ryssland under Putin än om att vi inte förmår att se de större hoten. Istället så utmålas en frihetlig demokrati som Förenta Staterna som en större fara än Ahmadinejads Iran eller för den delen Putins Ryssland. Det säger tyvärr en hel del om tillståndet i vår del av världen.

Riksdagsmannen Mats Johansson (m), som också är ledamot av utrikesutskottet, skriver på utrikesbloggen om Rysslands militära upprustning med anledning av ett det ryska deltagandet vid ett antal seminarier i förra veckan:

”Man kan bara hoppas att denna nyare bild för svensk del leder till slutsatser om säkerhetspolitiska förändringar i vår nära omvärld. Inte för att hoten mot Sverige därmed direkt skulle ha ökat, men rimligen leder ökad osäkerhet om de ryska maktambitionerna till ett bortre parentestecken kring den förhoppningsfulla perioden då Ryssland antogs vilja och kunna integreras i en europeisk gemenskap på rättsstatlig och frihetlig värdegrund.”

Upprustningen är en naturlig del av Putins maktpolitik, och möjliggjord av inkomsterna från Rysslands energiråvaror. Låt oss hoppas att den syn som Johansson ger uttryck för också sprider sig till resten av hans parti, och till regeringen i stort. Men tyvärr är jag pessimistisk. Vi ser fortsatt avrustning. Våra korvetter får inga luftvärnsrobotar och våra utlandsstyrkor är dåligt utrustade.


Tomma hylsor till insatsstyrkan

oktober 30, 2007

Är det någon som blir särskilt förvånad när det nu framgår att EU:s nordiska stridsstyrka (Nordic Battle Group, NBG) inte kommer att vara ordentligt utrustad i tid till den 1 januari 2008, då den skall vara snabbinsatsstyrka i ett halvår framåt. Om det skriver generallöjtnant Jan Salestrand, chef för produktionsledningen på Högkvarteret, i en Brännpunktsartikel på Svenska Dagbladet.

Tillgången på transportflygplan har länge varit ett problem, liksom specialinredda sjukvårdshelikoptrar. De hastigt beslutade insatserna i Darfur och Tchad om totalt 370 man kommer att dränera försvarsmakten på ytterligare utrustning.

Många års avrustningspolitik är boven i dramat och det har inte underlättats av det försvarspolitiska lättsinne som också den nya regeringen, med försvars- och finansminister Anders Borg i spetsen, har visat. Stolta ord om vikten av internationella insatser har inte följts upp med erforderliga satsningar. Nu kommer svenska soldater att riksera att sändas till områden utan ordentlig utrustning och tillräckligt skydd. Och skulle de bli skadade medan de fullgör sina uppgifter så kommer de inte att ha tillgång till bra sjukvårdshelikoptrar.

Så lättsinnigt får man inte behandla våra soldater och vår försvarsmakt. Det är ovärdigt.


Ledarsidornas framtid

oktober 29, 2007

I dag går Bertil Torekull på maktens klotterplank, också känt som Dagens Nyheters debattsida, till angrepp mot ledarsidorna som fenomen . Jag orkar inte bemöta hans lösa tyckande, som inte avspeglar hur dagens ledarsidor faktiskt ser ut och fungerar, utan nöjer mig med att rekommendera vad kollegan PJ Anders Linder skrivit på sin blogg i Svenska Dagbladet, samt också vad Peter Wennblad på Neo skrivit.


Retoriska höjder

oktober 29, 2007

Via Mathias Sundins Amerikablogg hittar jag följande klipp på presidentkandidaten John McCain taget från en av de republikanska debatterna. Tänk om svensk politik kunde svinga sig på dessa retoriska höjder.

Upplysningsvis, Woodstockfestivalen ägde rum 1969 medan McCain genomled en 5½ år lång vistelse som krigsfånge i Nordvietnam.


Förändras eller dö?

oktober 27, 2007

Nymoderaterna går på som en ångvält när det gäller att släta ut och förändra sig. Vad blir egentligen kvar i slutändan? Vad vill egentligen partiet? Vad står de för? Jag har ingen aning och jag undrar om de själva ens vet det. I fråga efter fråga går de ifrån sina rötter, sin ideologi och sina visioner. Nu säger föga förvånande ja till homoäktenskap, ställer sig bakom en fortsatt avrustning av det lilla vi har kvar av försvaret och vill nu också börja kvotera in kvinnor och invandrare till partiposter. Jag känner inte igen mig och det är jag inte ensam om.

Fredrik Reinfeldt bryr sig inte. Han verkar se det som ett egenvärde att alienera gamla stödtrupper och partiets forna kärnväljare. Eller som han sade i sitt inledningstal:

”I precis den stund som en eller annan kärnväljare lämnar, är det oftast det som väcker nyfikenhet, som når ut till breda grupper. Det var det vägval vi gjorde. Mina vänner, man kan göra ett annat vägval. Man kan samla den innersta kretsen, man kan sluta en cirkel och håla om varandra och förstärka varandra i ömsesidig betygelse om hur rätt och riktigt man har. Man kan kalla det Ohlydoktrinen.”

Det är ju faktiskt rent oförskämt mot alla de som stått bakom moderat politik i vått och torrt under alla år. Han jämför alltså (tidigare) moderat ideologi med Lars Ohlys doktrinära kommunism. Om man är för ett starkt försvar, kärnfamiljen, minskad facklig makt, privatiseringar, individuell frihet etc. så är man i princip likadan som Ohly et consortes! Är man däremot för allt vad den nuvarande partiledningen hittar på så är man öppen och vidsynt! Tom på innehåll skulle man också kunna säga.

Nymoderaterna kommer nu att inrikta sin energi på ”välfärden”, vad det nu kommer att resultera i, men man kan befara det värsta då Anders Borg skall leda arbetet. Som jag skriver i dagens NWT-ledare:

”Det återstår att se vad välfärdslinjen kommer att innebära, men själva utgångspunkten, artikulerad av Reinfeldt som ”välfärden går före avskaffad värnskatt”, bådar inte gott. Den visar att man köpt socialdemokraternas språkbruk. Risken finns att nymoderat välfärdspolitik kommer att innebära att man med hjälp av det osedvanligt goda statsfinansiella läget bara ger ut mer pengar till vård-skola-omsorg istället för att faktiskt göra ordentliga systemförändringar också på välfärdsområdet. För borgerliga politiker borde det vara en självklarhet att välfärden inte nödvändigtvis måste vara offentlig, men hur är det för nymoderata politiker?”


Partiironi eller?

oktober 26, 2007

På den i Gävle pågående moderatstämman har man lanserat en ny partivisa – Nya Vägar (nej den handlar tyvärr inte om att fixa våra sorgligen eftersatta vägar). Är det bara jag som får Nordkoreavibbar när jag hör den? (Lyssna här) Hur mycket ironi ligger det egentligen i textrader som:

”Nya jobb
Och bättre barnomsorg
Vi får hopp
Tack vare Anders Borg
Men bäst ändå
Är att varje kväll
På tv:n få
ha Fredrik för sig själv”

För att inte tala om:

”Nu som då:
Förändras eller dö”

Tyvärr så tror jag att det är mindre av den varan än vad som först är uppenbart. Moderaterna har alltid varit ett centralstyrt och konformistiskt parti, sin frihetsretorik till trots. En gång har jag till och med kallat dem för leninistiska på grund av sin tillämpning av den demokratiska centralismens princip.

Ingenting av det har egentligen förändrats i och med de nya moderaterna. Tvärtom så är det just denna princip som gjort det möjligt för partiet att förändra sig så mycket på så kort tid. Inget annat svenskt parti skulle ha klarat av det. För folkpartiet tog det många och långa år innan den nya kravliberalismen var etablerad.

Därmed blir partistämman mycket ett spel för gallerierna. Partipiskan viner och ombuden röstar nästan alltid som partiledningen vill. Det blev nu nej till krav på förändrad arbetsrätt (med en till intet konkret förpliktigande rad om ”balans mellan parterna”) och marknadshyror. Fast en och annan uttryckte sin besvikelse, som Berit Assarsson, kommunalråd i Tyresö:

”Jag är oerhört besviken på partiets sätt att hantera frågan. Det är en fråga som handlar om rättsstatens principer. Om två parter är överens — kan då en tredje part komma och säga att det ska vara på något annat sätt? Det är för mig oförenligt med rättsstatsprincipen.”

Samtidigt kommer nya nedslående opinionssiffror för moderaterna och de andra allianspartierna. Moderaterna är nu nere på 23,4 procent, de lägsta siffrorna på tre år. Kan det finnas ett samband?