Veckans KGB

Veckans K-G Bergström innehöll intervjuer med Desmond Tutu, Carl Bildt och ambassadörerna från Ryssland och Förenta Staterna. Som en röd tråd gick frågan om sanktioner och Burma.

Jag har alltid uppskattat Desmond Tutu, även om han varit fel ute ibland. Hans starka fördömande av militärjuntan i Burma, med krav på bojkott av OS i Peking, imponerar, liksom att han inte dragit sig för att kritisera det ANC-styrda Sydafrika. Och att bli förolämpad av galningen Mugabe i Zimbabwe är bara en fjäder i hatten. Hans syn på sanktioners betydelse är klart färgad av erfarenheterna från Sydafrika – ett av de få exempel där sanktioner faktiskt fungerat och bidrog till att få slut på apartheidregimen, även om man inte får glömma att det tog tid innan de verkade.

Däremot är jag tveksam till att sanktioner fungerar i alla, eller ens så många lägen. För att de skall fungera så måste det land som utsätts för dem också drabbas ordentligt. I Sydafrika fungerade det därför att den dåvarande regimen trots allt strävade efter att vara en del i det internationella systemet. Den snedvridna rasåtskillnadspolitiken till trots så såg de vita sig som en del av västvärlden. Isolering var inget ideal att sträva efter. Men för generalerna i Burma, eller stalinisterna i Nordkorea, är snarare isolering att föredra. Så länge den styrande eliten omhuldas av mindre nogräknade grannar – eller grannar som känner sig utpressade därtill – kan de sitta kvar.

Kommunistkina håller både Burma och Nordkorea under armarna. Och länder som Sydkorea och även Förenta Staterna, oroade över vapenskrammel och eventuell kollaps med flyktingströmmar, ger massivt bistånd till Nordkorea. Detta bistånd bidrar till att Kim Jong Il och hans anhang kan sitta kvar. Att införa sanktioner skulle inte kunna motiveras humanitärt, vilket visar på hur trubbigt det vapnet är.

Carl Bildt var överdrivet diplomatisk i intervjun, och kritiken från folkrättsprofessorn Ove Bring (av alla människor) för att han varit för försiktig i sin kritik mot Burma och för att ha visat för stor tilltro till FN, bet inte. Det var nästan pinsamt att höra utrikesministerns hänvisningar till FN-sändebudet Ibrahim Gambaris kommande rapport till det tandlösa säkerhetsrådet. Generalerna i Burma bryr sig näppeligen om honom, som de ständigt kollrat bort inte bara den här gången utan alla de andra gånger han tidigare varit i Burma. Fast Bildt vill väl inte göra sig för många ovänner inför en stundande internationell karriär!

De båda ambassadörerna var lite småkul att se. Aleksander Kadakin både såg ut och lät som en sovjetisk politruk. Och Michael Wood var frispråkig utan att vara det. Hans hysteriskt roliga kommentar till att Putin kan sitta kvar vid makten som premiärminister var kort och gott att Bush minsann kommer att avgå när hans grundlagsfästa mandatperiod är över och inte hitta en ny politisk plattform. Och han upprepade statssekreteraren Nick Burns på amerikanska UD ord att om Sverige sökte medlemskap i Nato skulle det beviljas vid middagstid dagen därpå.

Synd bara att inga svenska politiker av rang vill eller vågar driva frågan. De må vara så att motståndet än så länge är stort, men det lär ju aldrig bli större om få driver opinion för ett svenskt Nato-medlemskap.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: