”Bara det problemet att Abbas endast representerar halva den palestinska sidan är talande. I somras så bröt sig den av islamistiska Hamas styrda Gazaremsan loss från Abbas och den palestinska myndigheten. Nu är definitivt inte lösningen att också involvera Hamas i några samtal. För terroristerna i Hamas är fred lika med statens Israels utplåning och judarnas utdrivande i havet. Så oavsett vad man eventuellt kan komma fram till med Abbas så kvarstår problemet med extremism och terrorism i de palestinska områdena.”
Och inte ens Fatah går att lita på. De har också terrorister i sina led.
Därför är alla så kallade ”fredsprocesser” tämligen utsiktslösa. Palestinierna och Israels arabiska grannar hade kunnat få fred med Israel för länge sedan, bara de accepterat att själva den judiska staten existerar. Så länge de inte gör det vore det rena självmordet av Israel att acceptera ännu en arabisk stat i området. De har lärt sig vad frasen ”land för fred” egentligen betyder för motståndarna.
”När Israel lämnade Gazaremsan så hade [palestinierna] chansen att där börja bygga ett eget samhälle till fromma för det egna folket. Istället så terroriserar de med regelbundenhet Qassamraketer som skjuts in mot själva Israel. När Israel utrymde södra Libanon så fanns chansen att börja leva i fred. Istället tilltog attackerna mot själva Israel från Hizbollah, vilket ledde till förra årets Libanonkrig. Vid det här laget har israelerna nog lärt sig att vara skeptiska till talet om ”land mot fred”. Det land som brukar avses är inte bara Gaza och Västbanken utan hela det israeliska territoriet.”
Det är en gåta varför så många tror att det går att åstadkomma någon fred under sådana förutsättningar. Och varför amerikanska presidenter gång efter annan lurar sig själva med att delta i spelet.
Dagens Nyheter är inte direkt ensamma om sin klimatalarmism, men de senaste dagarna har jag blivit uppmärksam på två tillfällen som gått väl långt.
Först så har man en stort uppslagen artikel om hur fler svenskar skulle dö i de extrema värmeböljor, som klimatförändringarna ger. Johan Norberg konstaterar nyktert efter att ha läst Bjørn Lomborgs nya bok ”Cool It” (finns på svenska), att det i Europa årligen dör fler av extrem kyla än av extrem hetta. Alltså skulle det med temperaturhöjningar totalt sett dö färre personer.
Sedan så har vi en ”sedlärande historia” om planeten Venus, vars atmosfär kokade bort av växthuseffekten. Även om det inte sägs rent ut så är det tydligt att man varnar för att samma sak kan hända här. När allt kommer omkring så hade ju Jorden och Venus i stort sett samma förutsättningar. Fast det hade de ju inte. Som Johan Ingerö påpekar så var solen 25-30 procent svalare då Venus hade oceaner.
Sedan får man inte heller glömma bort det faktum att Venus omloppsbana ligger klart närmare solen. Planeten har således inte alls samma förutsättningar som Jorden. Den ligger helt enkelt på fel avstånd, utanför den livgivande sfären, från solen. Precis som Mars, som ligger för långt bort och därför också är betydligt kallare. Fast det kanske var venusianerna som släppte ut för mycket koldioxid?
I dag är det 60 år sedan FN beslöt om delningsplanen för det brittiska mandatområdet Palestina i en judisk och en arabisk del. Den judiska blev som bekant staten Israel medan araberna vägrade att ens acceptera ett judiskt hemland. Följden blev krig och ett enormt flyktingproblem.
Lisa Abramowicz, generalsekreterare för Svensk Israel-Information, skriver om detta på NWT:s debattsida i dag – Fler judar än palestinier har flytt. Numera skrivs och sägs det mycket om de palestinska flyktingarna (en status som tycks gå i arv) och deras ”rätt” att återvända till Israel. Det är en av frågorna som var uppe på bordet i Annapolis. Men det fanns (notera tempusformen) ett annat flyktingproblem i Mellanöstern – det judiska. Abramowicz skriver:
”Man kan bara konstatera att förföljelserna mot judarna i arabvärlden ledde till att 856 000 av dem flydde eller fördrevs från 1948 och under några år framöver. Det är omkring 150 000 fler än de cirka 700 000 palestinier som flydde eller fördrevs de delar av palestinska mandatet som kom att tillfalla den judiska staten, Israel. /…/
Numera har nära en miljon judar från Mellanöstern flytt och ytterst få judar lever nu i arabvärlden. I inga fall har deras konfiskerade ägodelar ersatts eller medborgarskap återbördats. De flesta, cirka 75 procent flydde till Israel och de övriga till Nordamerika eller Frankrike.”
Varför talar inga om de judiska flyktingarna? Svaret är att det skulle peka på det absurda med den palestinska flyktingsituationen. Judarna togs om hand i Israel medan de palestinska araberna förpassades till flyktingläger av sina arabiska grannländer. Och där har de fått leva i generation efter generation. Föga solidariskt men det har passat arabregimerna perfekt då de kunnat använda dem som påtryckningsmedel. Ingen annanstans i världen accepterar man en konstant och ärftlig flyktingstatus, med med FN:s hjälp har man gjort det i palestiniernas fall. Man har till och med skapat ett eget FN-organ för det, UNWRA, medan alla andra flyktingfrågor hanteras av UNHCR. Det är inte Israels fel att det än i dag lever palestinier i flyktingläger.
Polisen i Värmland har övertidsstopp. Detta eftersom de redan gjort slut på pengarna. Följden blir nu att inga poliser kommer att få jobba övertid annat än i yttersta undantagsfall.
Undrar om buset också kommer att ha övertidsstopp och bara bedriva brott under ordinarie arbetstid!
Statsminister Fredrik Reinfeldt var i går på besök i Värmland och besökte då bland annat företaget Left is right i Kristinehamn. Han blev tydligen mäkta imponerad.
Så där lite försynt kan man ju undra om han inte också blev imponerad av namnet, nu när hans nya moderater gått vänsterut!
I dagens NWT-ledare skriver jag om den ryska gasledningen i Östersjön med anledning av att Mona Sahlin och hennes rödgröna vapendragare nu säger sig vilja stoppaledningen. Det är allt en märklig hantering vi ser i frågan, och det verkar finnas en ovilja från alla att ta den på allvar och se den för vad den egentligen är. Sahlin & Co. pratar mest om miljöaspekterna men kärnan är säkerhetspolitisk. Därför känns det så naivt när det börjar talas om en sträckning över land.
”Genom att dra ledningen i Östersjön så gör man sig oberoende av grannländer som med skepsis ser på Rysslands maktambitioner och kan ostört pumpa in naturgas till den tyska marknaden på de svindlande nivåerna av 55 miljarder kubikmeter årligen. Man kan vid behov strypa energitillförseln till balter och polacker utan att riskera större intäktsförluster.”
Det är precis det som frågan gäller. När ryssarna ströp gaskranarna till Ukraina för att utöva påtryckningar så drabbades de själva eftersom ledningarna till Ukraina går vidare till de europeiska marknaderna. Det vill Moskva så klart undvika. Men varför skall vi underlätta deras maktanspråk? Det är illa nog att Tyskland gått med på hela affären, men sedan så luktar ju förhållandet mellan Putin och den förre tyske förbundskanslern Gerhard Schröder (numera ordförande för Nordstream) illa. Tyskland är också präglat av någon sorts kränkraftsaversion – en produkt av att De Gröna suttit länge i regeringsställning.
Jag skriver vidare:
”En rysk-tysk gasledning i Östersjön skulle också ofrånkomligt innebära en ökad rysk militär närvaro i vårt närområde. Såväl president Vladimir Putin som hans marinchef har deklarerat att gasledningen utgör ett ryskt nationellt säkerhetsintresse. Vill vi verkligen ha ryska marinfartyg och flyg regelbundet sniffande så nära vårt territorialvatten?”
Nej, det vill vi verkligen inte! Särskilt inte sedan vi håller på att avlöva den svenska flottan. Vi har ju knappt några fartyg att patrullera med längre, och det verkar inte som vi kommer att bygga några nya heller. För att bevaka Östersjön effektivt krävs det mer än de smygkorvetter vi nu har. Det krävs fartyg av typ fregatter.
Den nuvarande svenska regeringen verkar heller inte riktigt se faran med gasledningen och ta itu med problemet. Men det finns kritiker också inom borgerligheten. Agerandet från Gotland är också skandalöst. Kommunens tekniska nämnd har på eget bevåg fattat beslut om att tillåta ryska investeringar i hamnen i Slite för underhåll av gasledningen. Och inte nog med det, ryssarna betalar också kultur- och forskningsprojekt i vad som verkar vara ett illa dolt försök att köpa opinionen. Kollegan och riksdagsmannen Rolf K Nilsson skräder inte orden:
”Visst har ordet muta förekommit i diskussionen, men ger man en muta förväntar man sig en gentjänst. Så dumma att de inte varit, men det är helt uppenbart att pengarna betalas ut för att påverka politiker och allmänhet.”
Tyvärr så verkar det som om gasledningen är oundviklig. Om inte annat för att regeringen inte riktigt vill agera kraftfullt i frågan. De verkar inte inse allvaret och man kan fråga sig vad det beror på.
Kan det vara så enkelt att det är Carl Bildt som spökar? Han verkar ju tro att marknadsekonomi och handel löser allt i alla lägen och bara Ryssland får handla med ”oss” och exportera så är allt frid och fröjd. Så hade det kanske varit om Ryssland hade varit en normal västeuropeisk stat. Men det är den inte. Det synsätt som verkar prägla Bildt är blint för att länder som Ryssland kan och vill utnyttja sina tillgångar (i det här fallet naturgas) till sin strategiska fördel. Politik och ekonomi hör ihop.
Inte för att den platsar i samlingen (om inte annat för att Karlstad inte är totalitärt) men jag måste i sammanhanget få presentera ett lokalt fredsmonument som verkar ha inspirerats av den här typen av estetik. På Stora Torget står det som i folkmun går under benämningen ”kärringen på torget”:
Till en av de mer bisarra inslagen i amerikanernas nyligen genomförda Thanksgiving-helg hör att presidenten skall benåda två kalkoner. Annars är det just fylld kalkon som står på menyn i de flesta amerikanska hem denna dag. Numera skall de benådade kalkonerna också begåvas med namn. Och kom inte och säg att vicepresident Cheney inte har någon humor. För när president Bush avslöjade namnen på årets par, May och Flower, sade han också:
”They’re certainly better than the names the vice president suggested, which was Lunch and Dinner.”
Jag vet inte, men jag tycker Cheneys förslag var mycket bättre. Mmmm, jag blir lite sugen på kalkon själv nu!
Neobloggen fortsätter sin tävling om bisarra politiska prylar. Själv grävde jag fram denna ”dyrgrip”, inköpt i Tallinn våren 1991 (före Sovjetunionens fall). Efter självständigheten var den bortplockad. En plastleksak för små barn föreställande en sovjetisk Scud-missil:
I ledningen ligger denna obetalbara Hillary Clinton som nötknäckare. Bill borde nog veta…
På Magasinet Neos blogg har man just nu en tävling om bisarra former av politisk propagandamaterial. Det har blivit allt från Mussolinikalsonger till väggklockan Per-Albin Hansson. Självklart kastade jag mig in i leken med följande Leninljus som jag för många år sedan inhandlade i Moskva:
Koreabloggen har lyckats få tag i Stefan Hjertén och fråga honom om engagemanget för Nordkorea. Den pensionerade TT-korren tar inte särskilt förvånande avstånd från det han pysslat med tidigare, men icke desto mindre är intervjun avslöjande för den mentalitet som driver honom och hans gelikar. Som han säger:
”‘För många av oss har nog bakgrunden i SKP och FNL varit en slags bas för synen på världen.”
Precis, och det är de som är det allvarliga. De må ha lämnat sektvärlden men mycket av deras grundsynen bär de fortfarande med sig. Som Koreabloggen skriver:
”Han säger också att det kanske är svårt att så här i efterhand förstå hur man kunde ge sitt stöd till en stat som Nordkorea, men att ”om man såg hur USAs krig gick till så tyckte man att man var så kraftigt emot allt det. /…/
Han återkommer ett antal gånger till hur allting verkade vara ett slags paket som man antingen köpte eller inte köpte. Mot USA eller med USA. Alla konflikter hängde ihop.”
Det där gäller ju fortfarande för alltför många, även om man inte går med i Svensk-al Qaidas Vänskapsförening. Man är mot Amerika och vad Amerika står för och ser därför med blidare ögon på de stater, rörelser och personer som är mot Förenta Staterna: Fidel Castro på Kuba, mullornas Iran, Hugo Chávez i Venezuela, palestinska terrorister (med fördel kallade ”militanta palestinier”) eller de terrorister i Irak som får heta ”motståndsmän”.
Egentligen är jag inte alls förvånad när jag tar del av Koreabloggens scoop om att den numera pensionerade TT-korrespondenten Stefan Hjertén, som under sin aktiva tid inte precis gjorde sig känd för sin opartiska nyhetsrapportering, varit aktiv (som styrelseledamot och redaktionsmedlem) i Svensk-Koreanska Föreningens tidning Koreainformation. Korea är i det här sammanhanget Nordkorea, eller Demokratiska Folkrepubliken Korea*, det stalinistiska paradis som under far och son Kim förvandlat landet till ett kärnvapenbeväpnat fattighus.
Med tanke på att en stor andel svenska journalister har vänsterbakgrund, i synnerhet om de växt upp som den så kallade 68-generationen, blir jag inte förvånad över den regim Hjertén försvarat och hur att hans senare nyhetsrapportering var så vinklad. Det var särskilt märkbart i hans rapportering från Mellanöstern (som var klart Israelfientlig) och efter den 11 september 2001 (där han gärna tonade ner hotet från islamistiska terrorister; se Johanna Nylander).
Vad säger TT om det i dag? Och kanske ännu mer intressant, vilka konstiga diktaturkramande sekter har andra mer eller mindre tongivande och förment opartiska svenska journalister varit med i och som påverkat deras yrkesutövning?
* med namnet Demokratiska Folkrepubliken Korea har man lyckats med konststycket att upprepa ordet ”folk” hela tre gånger. Republik kommer av latinets res publica (ung. folkets angelägenheter) och demokrati kommer av grekiskans demos (folk).
Förre Arkansas-guvernören Mike Huckabee räknades tidigt ut bland de republikanska presidentkandidaterna, men han har faktiskt kommit starkt på sistone. Och nu så har han blivit godkänd av ingen mindre än Chuck Norris:
”When Chuck Norris does a push-up, he isn’t lifting himself up, he’s pushing the Earth down!” *
Jag har varit lite svag för Fred Thompson som presidentkandidat, men han har inte rosat marknaden så som jag hade hoppats när han till sist officiellt gav sig in i striden. Rudy Giuliani verkar mer och mer trolig som republikanernas presidentkandidat och jag har alltid gillat honom. Det som legat Rudy i fatet har varit hans relativt liberala inställning i en del sociala frågor. Men om Huckabee, som har starkt stöd bland konservativa och i Södern, fortsätter att göra bra ifrån sig så kan han mycket väl bli Giulianis vicepresidentkandidat. De vore kanske något av ett ”dream team” då de kompletterar varandra väldigt bra. Samtidigt envisas svenska media med att nästan enbart rapportera om de demokratiska presidentkandidaterna i allmänhet, och om Hillary Clinton i synnerhet.
I dagens NWT skriver jag en ledare om att det skall upplysas om kommunismen i den svenska skolan. Skolminister Jan Björklund ämnar se till att det blir inskrivet i den nya läroplanen. Att det ens skall behövas är bedrövligt:
”Man kan ju tycka att skolans historieundervisning skulle kunna klara av det på egen hand, då det borde vara omöjligt och rena tjänstefelet att förbigå de folkmord på kanske hundra miljoner människor som var en följd av kommunismen under 1900-talet.”
Men så är det tyvärr. Att jag själv inte kan påminna mig att det lärdes ut när jag gick i skolan på 80-talet är illa nog, men uppenbarligen har inte ens kommunismens fall satt sina spår i skolans undervisning. Det jag lärde mig fick jag ta reda på själv. Sedan har jag gått en hel del kurser och utbildningar på universitet också. Men att de flesta svenska elever går ut skolan utan att ens ha ett hum om vad till exempel Gulag var för något är för jäkligt.
När skolan misslyckades med undervisning om Förintelsen så sjösattes myndigheten Forum för Levande Historia. Nu skall den börja tackla kommunismen också.
”Egentligen så borde det inte bedrivas historieundervisning medelst statliga myndighetsorgan, men då den svenska skolan visat sig så oförmögen är det begripligt att man tog till det här greppet för att på kort sikt åtgärda problemet. På lång sikt är det dock i skola och i lärarutbildning det behöver rättas till.”
Fast hur det blir med den saken kan man ju undra. Överintendenten Eskil Franck har inte varit direkt glasklar på den punkten.
”Eskil Franck, som är överintendent för Forum för Levande Historia, har också sagt att man inte vill ta upp kommunismen som ideologi. Det är ungefär lika begåvat som att diskutera Förintelsen utan att ta upp nazismen som ideologi. Är Franck verkligen rätt person för uppdraget?”
Grälet med den oberoende organisationen Upplysning om Kommunismen (UOK) inför utställningen ”Kriget efter kriget” bär syn för sägen. Det pekar på vådorna av att bedriva historieundervisning i myndighetsform. Det går så lätt politik i det hela. Men, som sagt, i det korta perspektivet är det nog nödvändigt men då måste man också ha en ledning mogen uppgiften, och det verkar Forum för levande historia inte ha idag. Bara det att ABF-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson också är myndighetens styrelseordförande är illa nog.
Tänk om alla vänsterpolitiker och debattörer kunde ha sådan klarsyn om Venezuleas auktoritäre socialistpresident Hugo Chávez som miljöpartiets Zaida Catalán. I en debattartikel i Expressen i onsdags (14/11) skrev hon många obekväma sanningar för den vänster som envisas med att hylla despoten i Venezuela.
Det räcker med att läsa flera av de bloggkommentarer som gjordes när jag häromdagen citerade den spanske kungen Juan Carlos’utfallmotChávez för att få sig en bild av vänsterapologeterna.
Catalán skriver bland annat:
”Chávez verkar inte ha hört talas om ordet maktdelning. Presidenten har nu makten över de statliga oljebolagen, högsta domstolen, kongressen, facket, militären, utbildningsväsendet – samtidigt som han lyckats få medierna att självcensurera.
Det går inte längre att blunda för att Chávez socialistiska ambitioner vilar på ett fascistiskt fasadverk.”
I det påminner han om en annan ofta hyllad latinamerikansk ”hjälte”, Argentinas Juan Perón som också var inspirerad av den italienska fascismen och Benito Mussolini.
Calatán fortsätter:
”Varför är det så tyst bland svenska socialister när Chávez gång på gång bryter mot FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna?
I revolutionen och socialismens namn införs reformer i Venezuela med en systematik som avskaffar de demokratiska spelreglerna om yttrandefrihet, mötesfrihet och tryckfrihet.”
Ja, det kan man fråga sig. Själv tror jag att många av dem inte tycker det är särskilt allvarligt med Chávez’ brott eftersom de anses ske för ”en god sak”. Det kan många av dem förstås inte säga högt, men för att införa deras typ av socialism så krävs det just inskränkningar av mänskliga fri- och rättigheter.
Räknat imandat hände ingenting mellan blocken i det danska folketingsvalet. Det är fortfarande 94 mandat för det borgerliga blocket (inräknat Ny Alliance) och 81 till vänsterblocket. Statsminister Anders Fogh Rasmussen från högerliberala Venstre kan tryggt sitta kvar. Han behöver inte ens bekymra sig om stöd från uppstickaren Naser Khaders Ny Alliance (NA).
Därmed kommer koalitionsregeringen mellan Venstre och Konservative Folkeparti att fortsätta, stödda av invandringskritiska Dansk Folkeparti (DF). Det senare är en trist verklighet som de borgerliga lärt sig att leva med i Danmark. Även om det hade varit att föredra att luta sig mot Ny Alliance istället var chanserna för det tämligen små, och om de hade blivit tungan på vågen hade det kunnat bli riktigt besvärligt eftersom DF och NA inte tål varandra. Så för Fogh var det bekvämt att slippa försöka ena de disparata stödpartierna.
Invandrarfrågan har skapat stora politiska blockeringar i Danmark och de flesta partier har anpassat sig till det med följden att den danska synen på invandring är synnerligen restriktiv. Det skapar nu problem för danskt näringsliv som i högkonjunkturens kölvatten formligen skriker efter arbetskraft och gärna ser mer av arbetskraftsinvandring. Hur regeringen skall tackla det med DF återstår att se men enkelt blir det inte. Högutbildade invandrare kan kanske accepteras men det behövs också arbetskraft till såväl ”vanliga” jobb som mer lågkvalificerade.
I det hänseendet är det synd att Ny Alliance inte lyckades bättre, men Naser Khader har mycket sig själv att skylla. I början framstod han som pålitligt borgerlig, med bland annat en marginalskattereform på programmet, men han villade bort sig i taktiserande om regeringsbildning och uttalade sig för att ”bryta blockpolitiken”. Den otydligheten straffade sig. NA får med sina 5 mandat inte ens en ställning som vågmästare.
På det stora hela har Fogh Rasmussens regering varit mycket bra för Danmark, även om den gått lite väl långt mot mitten när det gäller vidmakthållandet av välfärdsstaten. Konservative och NA har ändå drivit skattefrågan och har för det stöd av två tredjedelar av de borgerliga väljarna enligt en opinionsmätning som Greens analyseinstitut låtit göra. Där finns en del att göra.
Också på det kulturpolitiska området har man lyckats. Regeringen har med Fogh Rasmussen och kulturminister Brian Mikkelsen gått i spetsen för ”kulturkriget” mot den kulturradikala makten över debattklimatet. Detta är nog också en del i förklaringen till att Anders Fogh Rasmussen kan fortsätta regera också en tredje mandatperiod. Här har den svenska borgerligheten en del att lära och ta efter.
I morgon är det folketingsvali Danmark och förmodligen kommer statsminister Anders Fogh Rasmussen att få sitta kvar som statsminister. Hans ledarskap har väl inte alltid varit glasklart men han befinner sig på en trygg borgerlig planhalva med sitt högerliberala parti Venstre. På sistone har han försökt tala mer om välfärd medan koalitionspartnern Konservative Folkeparti talat om skattesänkningar. Det har också gått bättre för Konservative i opinionsmätningarna medan Venstre ser ut att tappa ett par procentenheter. I kvällens Gallupmätning spurtar dock regeringsblocket.
Problemet för VK-regeringen är vilka parti(er) de måste stödja sig på. Det har inte varit direkt upplyftande att vara beroende av Pia Kjærsgaards populistiska och invandringsfientliga Dansk Folkeparti. Det nya partiet Ny Alliance, lett av Naser Khader, bildades av utbrytare från Radikale Venstre som dels kände sig mer borgerliga än Radikales partiledning, som brukar stödja socialdemokraterna, och som dels ville minska Dansk Folkepartis inflytande. Inledningsvis såg det bra ut för Ny Alliance men efter att Khader velat en hel del i regeringsfrågan så har det stadigt gått nedåt. För att reparera skadan sade Khader i helgens partiledardebatt att han stöder Fogh Rasmussen som statsminister. Frågan är nu hur och om Ny Alliance och Dansk Folkeparti skall kunna figurera som stödpartier till Fogh-regeringen. De är inte precis såta vänner.
Under lång tid har danskt politiskt liv präglats av invandrarfrågan. Trots att ekonomin går bra och det skriks efter arbetskraft så vill många politiker hellre se än begränsning av invandringen. Också i årets val har man diskuterat invandringen, den här gången med fokus på vad man skall göra med de flyktingar som fått nej till uppehållstillstånd men som man av olika anledningar inte kan skicka tillbaka.
Trots att man kunde önska att dansk politik kunde släppa den improduktiva fixeringen vid invandringsfrågan så uppskattar jag generellt dansk politik, särskilt sett i ett längre perspektiv. En förhållandevis stor flora av partier och skiftande majoriteter har borgat för att inget parti har fått ett alltför stort inflytande på samhället (som socialdemokraterna har fått här i Sverige). Danmark känns kort och gått ”friare”.
Dagens citat kommer onekligen från den spanske kungen JuanCarlos, som under det iberoamerikanska toppmötet ilsknade till över de fasoner som Venezuelas auktoritäre socialistpresident Hugo Chávez visade upp:
– Varför håller du inte käften!?
Utmärkt! Fler borde tala klarspråk om den bisarre despoten i Venezuela.
I dag damp det ned ett pressmeddelande från den vänsterorienterade Arenagruppen som sade att de kommer att starta en daglig ledarsida på nätet – Dagens Arena. Jag studsade knappt till när jag läste att Björn Elmbrant skall vara en av de medverkande till ”en radikal och progressiv position i samhällsdebatten”. Man har ju dessvärre liksom vant sig vid att P1:s förment opolitiske krönikör i själva verket varit statsradions socialistiske ledarskribent.
Men det vore förstås uppåt väggarna om han nu skulle fortsätta som P1-krönikör. Det reagerade Norra Skånes chefredaktör Johan Hammarqvist på, och då drog Studio Ett öron åt sig och gjorde det de borde ha gjort för länge sedan, nämligen sparka ut Elmbrant, och hans krönika lyftes ur dagens sändning. Det är synd att det skall behöva bli så uppenbart som med Dagens Arena innan de reagerat.
Vågar man nu hoppas på att Studio Ett anställer exempelvis Dick Erixon som P1-krönikör i några år för att återställa balansen?
Äntligen en kunnig, erfaren och kompetent person som högsta tjänsteman i regeringskansliet. Så var nog många av reaktionerna på att statsminister Fredrik Reinfeldt utsett den 55-årige H G Wessbergtill nystatssekreterare efter den 20 år yngre Ulrica Schenström.
Att Wessberg också köpt svarta städtjänster (alltså inte lämnat kontrolluppgifter) betyder mindre. Reservofficern (major i amfibiekåren) Wessberg har gedigen erfarenhet som bland annat informationschef på försvarsstaben, VD för Industriförbundet, vice VD för Svenskt Näringsliv och generaldirektör för Bolagsverket. Det borgar för att kritiken mot Reinfeldt för att nästan bara omgett sig med unga personer från ungdomsförbundssvängen kan mildras. Internt kallas också Reinfeldts stab för ”fritidsgården”. Den har tydligen fått en ledare nu.
Lite förvånande är dock utnämningen. Wessberg var den avgångne försvarsministern Mikael Odenbergs statssekreterare, och delade med stor säkerhet dennes kritik av försvarspolitiken. Men situationen hade blivit ohållbar för Reinfeldt. Och Wessberg kommer förhoppningsvis att försöka påverka politiken i rätt riktning. Han var heller inte helt bortkopplad. Efter Odenberg hamnade han som statssekreterare hos den nya handelsministern Ewa Björling.
Publicerat av Henrik L Barvå 
Barvåbloggen 