Genusvansinne kastrerar lejon

december 13, 2007

Någon jäkla måtta får det väl ändå vara på vad genustramsandet får för konsekvenser. Fullkomligt okunniga om heraldiska traditioner så har försvaret efter klagomål kastrerat det lejon som är symbol för Nordic Battle Group.

Före och efter:

Som heraldikern Vladimir A Sagerlund, som ritat NBG:s vapen, säger:

”Ett heraldiskt lejon är en kraftfull och ståtlig symbol med genitalierna i behåll och jag kan inte stå för en beskuren bild… Försvaret är okunnigt om heraldik. Vapensköldar med lejon utan genitalier gavs förr till dem som förrått Kronan.”

Vilket budskap ger det om NBG?

Att ett impotent eunucklejon skall symbolisera Sveriges internationella insats säger kanske en hel del om vår förmåga härvidlag. Stridsstyrkan kommer ju inte att vara fullt insatsberedd och utrustad i tid till årsskiftet.

För soldaterna är det kanske tur att det på fältuniformen bara bärs en svart siluettversion av förbandstecknet. Där syns inte att lejonet blivit stympat. Se nedan:


Sent skall syndaren vakna

december 13, 2007

Nu inser försvarsminister Sten Tolgfors, ibland kallad ”Tomhylsan”, det som hans avgångne företrädare Mikael Odenberg redan gjort – nämligen att det inte går att spara särskilt mycket på försvaret.

Först sade Anders Borg i Almedalen att det kunde bli närmare 5 miljarder. Dessa siffror justerades ned med ett par miljarder men Odenberg avgick ändå eftersom också dessa var ogrundade och orealistiska. Och nu inser Tolgfors att det inte finns realistiskt utrymme för några besparingar under mandatperioden. Sent skall syndaren vakna, kan man ju tycka!

Visserligen är det bra att Tolgfors kommit till insikt, men det är inte utan att man instämmer med Mikael Odenberg när han kallar hela historien för ”ömklig”. Det visar bara på hur valhänt och oengagerat försvarspolitiken behandlas från regeringen. Man är på sätt och vis tillbaka till ruta ett, men Odenberg verkar begripligt nog ändå glad över att slippa eländet.

Risken finns förstås att Tolgfors blir överkörd av Anders Borg. Men regeringen kan knappast ha råd med ännu en svekdebatt om detta, och än en gång visa upp en finansminister som styr och ställer över ett område han inte behärskar. Fast säker kan man ju aldrig vara. Den här regeringen verkar ha gjort det till sitt modus operandi att göra bort sig.


Manipulatören Michael Moore

december 10, 2007

Jag är uppriktigt förvånad över att SVT i kväll (måndagen den 10 december) visade en kritisk dokumentär om den amerikanske propagandafilmaren och vänsterikonen Michael Moore – Manufacturing Dissent. Det hade jag sannerligen inte trott om dem. Å andra sidan väger de 1 timme och 15 minutrarna knappast upp alla andra vänstervinklade inslag vi licensbetalare matas med, men alltid något.

Här får vi se den verklige manipulative Moore, och det är ingen vacker syn – och då talar jag inte om hans fysionomi. Hans så kallade dokumentärer är inte annat än ren propaganda, skickligt klippta och vinklade. Nu är det egentligen ganska enkelt, i alla fall för mig, att se hans filmer för vad de är, men med tanke på det genomslag han har är det tydligen inte det för många. Var gång man sett något av hans aktstycken har jag varit medveten om hur vinklade de är. Just då har det väl inte varit alldeles enkelt att exakt peka på hur och vad han har gjort, men tack och lov har många andra ägnat sig åt att dissekera hans alster och funnit lögnerna och manipulationerna. Manufacturing Dissent är en av dessa. Den här nätsidan är en annan.

Rekommenderas varmt. Missade ni kvällens sändning så går den i repris på söndag (16/12) klockan 14.10.


Rysslands nästa president

december 10, 2007

Vladimir Putin har nu utkorat sin efterträdare som rysk president. Det blir den 42-årige vice premiärministern Dmitrij Medvedev som kommer att ta över efter presidentvalet i mars. Sedan kan man undra hur länge Medvedev kommer att stanna på den posten.

Det har spekulerats om att den nuvarande premiärministern Viktor Zubkov skulle komma som en joker i leken, men så ser det nu inte ut att bli. Med tanke på Medvedevs ungdom så skulle det kunna tyda på att han kommer för att stanna. Då skulle spekulationerna om att Putin ämnar ändra i grundlagen så att regeringschefen får mer formell makt på presidentens bekostnad visa sig vara riktiga. I alla händelser har Putin trumf på hand. Medvedev har ingen egen maktbas utan lutar sig mot Putin.

En del bedömare andas också ut av det faktum att det inte blev den förre försvarsministern Sergej Ivanov som blir Enade Rysslands presidentkandidat. Ivanov anses som mer hårdför än Medvedev. Men allt är ju relativt. Det beror på vad man jämför med. Rysslands politik kommer nog inte att bli så värst annorlunda vare sig presidenten hetat Medvedev eller Ivanov. Bakom står ändå Putin. Kanske man föredrar att ha ett mer ”diplomatiskt” ansikte utåt.

Men vi får komma ihåg att Medvedev också är styrelseordförande i den ryska statens maktbolag Gazprom. Gazprom har ju agerat som en hårdför representant för Rysslands intressen gentemot trilskande grannar som Ukraina och Vitryssland. Medvedev blir nog heller inte så lätt att ha att göra med för omvärlden.


Tunn ärtsoppa

december 4, 2007

Den parlamentariska försvarsberedningens så kallade ”analys” om de säkerhetspolitiska hoten mot Sverige är en särledes tunn soppa. Och nu är det klimatförändringarna som är det största hoten! Sancta simplicitas, nu får väl det politiska etablissemanget ta och ge sig! Det här börjar ju bli rent löjligt. Snart sagt allting skall tydligen nu sättas på klimatalarmismens konto. I dagens NWT skriver jag i ledaren:

”Det blir oseriöst när andra reella säkerhetspolitiska hot och problem förtigs eller sätts långt ned på listan för att än en gång ta fram Dagens Stora Fråga som den avgörande. Maken till politisk korrekthet har sällan skådats. Man kunde skratta åt det om det inte vore för att säkerhetspolitiken är så viktig och allvarlig.”

Var hittar vi de skarpa säkerhetspolitiska analyserna? Om Östersjön, om ett allt mer auktoritärt Rysslands växande maktambitioner, gasledningen, terrorismen och så vidare. Jo, de finns där men verkar inte ha satt några större avtryck på ledamöterna. De verkar alla, från höger till vänster leva i någon sorts drömvärld. De verkar till och med anse att den ryska gasledningen är en fördel. De borde lyssna på den förre försvarsministern Mikael Odenberg, som tycker det politiska etablissemanget är fega:

”Gasledningen innebär en framflyttning av ryska positioner, en ökad rysk marin närvaro och den kommer att betraktas som ett vitalt ryskt säkerhetsintresse.”

Så sant som det var sagt. Men så kände han ju sig tvungen att avgå också.

Det är nu vi måste reagera på den vad som händer i vårt närområde, inte i morgon när det är för sent. Som jag fortsätter i ledaren:

”Men det tycks finnas någon mental blockering. Att erkänna att utvecklingen i vårt östra grannland är negativ och problematisk är att underkänna hela den förda avrustningspolitiken. Framöver så kan man också tänka sig att varje svenskt försök till en återtagen försvarsförmåga i Ryssland skulle utmålas som ett hot. Det är det som är priset för vår militära svaghet ? Inte att det skulle finnas något invasionshot, utan att vi helt enkelt inte klarar av att hävda oss och våra intressen i vårt närområde. Det ser vi redan i hur undanglidande och uppgivet vi i praktiken accepterat att den ryska gasledningen byggs.”

Förvånansvärt nog så är även kollegerna på Dagens Nyheters ledarredaktion tämligen klarsynta i den här frågan. I dagens huvudledare skriver DN:

”Vad som inte står där är bland annat en analys av maktsträvan som drivkraften i internationella konflikter, inte heller ges någon analys av vår närmaste omgivning utifrån just en sådan maktsträvan. Det finns ett starkt drag av välmenande världsförbättring hos våra parlamentariker. Och en lika stor ovilja till mer ingående och mer obehagliga undersökningar.”

Det är just den sortens realpolitiska överväganden man duckar man för, vilket gör försvarsberedningens betänkande tämligen värdelöst. Man talar vackert om internationella insatser (som förvisso är nog så viktiga och nödvändiga), men inte om de egentliga bakomliggande motivationerna. Vem vet, det skulle inte förvåna mig ett dugg om försvarsberedningens politiker inte ens är medvetna om dem. DN avslutar:

”Mer krasst uttryckt handlar det om att Sverige genom att bidra till operationer i fjärran länder tillsammans i Nato/EU-regi betalar en försäkringspremie för ett skydd från stormakterna, främst USA, som vi tror oss kunna behöva. Som bonus får vi en hygglig ställning i världssamfundet och en möjlighet att upprätthålla vår vapenindustri.
Det här är antagligen det enda säkerhetspolitiskt möjliga valet för Sverige i dag, men det skulle behöva stödjas av en helt annan analys. En som talade klarspråk och utgick från vårt nationella intresse, inte bara från vår lust att tala vackrast om hur man räddar världen.”

Egentligen är det inte förvånande. Officiell svensk försvars- och säkerhetspolitik har alltid byggt på idealistiskt önsketänkande. Under det kalla krigets första decennier hade vi i alla fall ett starkt försvar och en hemlig ”allians” med Nato och amerikanerna, under vilkas kärnvapenparaply vi tryggt befann oss. Men idag?


Politiska svek

december 4, 2007

I fråga efter fråga så verkar de borgerliga partierna svika. De nya moderaterna håller på att i sin förändringsiver kasta ut snart sagt det mesta av vad som tidigare präglade partiet – och det till förmån för någon obestämd sorts pragmatism som inte närmare definieras.

Nu är det sjukvårdspolitikens tur. Sveriges svar på Hillary Clinton, statsministerfrun Filippa Reinfeldt, skall leda en arbetsgrupp för en nymoderat sjukvårdspolitik. På DN Debatt skriver hon tillsammans med Per Schlingmann att man nu inte skall bry sig så värst mycket om alternativa driftsformer och privata vårdgivare. Istället så skall man fokusera på innehållet, kvaliteten och tillgängligheten i vården. Men som jag skriver i dagens NWT-ledare:

”Bemötande, tillgänglighet och en bättre situation för de anställda är angelägna frågor. Och det är just för att klara av detta som det behövs alternativ i vården, fler vårdgivare och entreprenörer. Eller tror de nya moderaterna numera att svensk sjukvård drivs bäst med dagens byråkratiska planekonomiska kolosser? Det vore i så fall beklämmande.”

Än en gång så riskerar nymoderaterna att slänga ut barnet med badvattnet. Jag är rädd för att man i kraft av det gynnsamma budgetläget kommer att kasta ut pengar till landstingen lagom till nästa val (och kalla det för att ”befästa vårdgarantin” eller något sådant). Det blir ”Hägglundpengar” eller ”Filippapengar”. Samtidigt så görs föga för att bryta upp landstingsstrukturen. Jag skulle inte bli förvånad om nymoderaterna också överger tankarna på att avskaffa landstingen, liksom idén om en nationell och skattefinansierad sjukvårdsförsäkring.

Dagens kristdemokrater är inte mycket till alternativ de heller, i alla fall inte så länge den snällistiska ”pingstvänstern” styr och ställer. Som sista parti överger man kravet på en sänkning av bensinskatten. Nu kan man istället gå med på höjningar av det redan ohemult höga bensinpriset. Allt i den förhärskande klimatalarmismens namn.

Och det är knappast av någon omsorg om klimatförändringarna. Koldioxidutsläppen kommer näppeligen att minska. Bensinpriset är redan så högt att i stort sett all bilkörning som inte är nödvändig redan slutat. De som numera kör bil gör det för att de måste, framförallt på landsbygden. Resultat: staten får in mer pengar medan landsbygdsbefolkningen blir fattigare. Det kan inga marginellt höjda resavdrag ändra på. Ute i landet används bilen av nödvändighet även till annat än ren arbetspendling. Den är nödvändig för sociala kontakter, inköp, skjutsa barn till träning etc.

Men det finns ju som ett underliggande mantra i klimatideologin att vi måste resa och röra oss mindre. Nog för att jag kallar mig konservativ, men någon bakåtsträvande civilisationskritiker av sådana mått är jag definitivt inte!


Ett sista farväl till demokratin

december 3, 2007

Ryssland tog i går i allt väsentligt farväl till demokratin. Valen har numera blivit mest bländverk. Putin har fått precis som han ville, enligt min gamle professor Kristian Gerner.

Med över 63 procent för maktpartiet Enade Ryssland går det inte att tala om ett rättvist och fritt val. Lägg därtill ett annat stödparti, Rättvisa Ryssland, byggt på än mer nationalistisk grund, fick 8 procent och extremisten Vladimir Zjirinovskijs ”liberaldemokrater” likaså. Kommunistpartiet kom också in i statsduman med över 11 procent, och är de enda av dumapartierna som klagat. Men när det har gällt har alla dessa partier lojalt ställt upp för Putins politik. Några genuina demokrater finns inte i den nya duman.

Spärren till parlamentet har höjts till sju procent, vilket stängt ute många oppositionspartier. Den här gången var det heller inte möjligt att ställa upp och komma in på personligt mandat. Enmansvalkretsarna var borttagna. Partiallianser var heller inte tillåtna.

Både Europarådet och OSSE, organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, underkänner det ryska valet. I ett uttalande heter de:

Men, valet skedde i en atmosfär som kraftigt begränsade möjligheterna till politisk tävlan och med frekventa missbruk av administrativa resurser, mediebevakningen favoriserade starkt det styrande partiet” står det i uttalandet. ”

Precis. Putin och hans parti har dominerat totalt överallt. Oppositionen har både tigits ihjäl och slagits ned av inrikestrupper och polis när den visat sig ute på gator och torg. Kandidater och journalister har trakasserats. Lokalt har det till och med förekommit mord. Påtryckningar har skett på arbetsplatser. Statsanställda har tvingats värva röster för Putins parti, annars riskerar de jobben. Se Amanda Lövkvists blogg för några röster ur den ryska oppositionen och vad de varit med om.

Ryssland har nu definitivt tagit adjö till demokratin och anträtt marschen mot ett auktoritärt, ja rent diktatoriskt samhälle. Det är en beklaglig utveckling.

Reaktionerna från omvärlden har dock varit ganska tama. Även om Carl Bildt i stort sett håller med OSSE:s kritik så låter han väl diplomatisk. Vi måste mer kraftfullt fördöma den här utvecklingen i Ryssland, och visa att den har ett pris för Rysslands internationella umgänge. Det går inte att låtsas som om Ryssland är en demokrati längre.