Billary mot seger?

I dag lördag (26 januari) håller demokraterna primärval i South Carolina och Barack Obama förväntas avgå med segern, mest tack vare röster från svarta. Det kan heller inte ha underlättat att Bill Clinton nickade till flera gånger under ett tal till minne av Martin Luther King. ”I have a dream!” Jo, säkert! 😉

Men i längden kommer nog Hillary Clinton att vinna nomineringen. Som Bill Clintons förre kampanjmakare Dick Morris skriver att om svarta till övervägande delen väljer Obama så kan det skapa en ”backlash” bland vita demokrater, som ogillar att rasfrågan är så avgörande. Så även om hon förlorar i South Carolina så kan hon ro hem spelet i andra delstater.

”Their love needs to appear to have been unrequited by the black community for their rejection to seem so unfair that it triggers a white backlash. In this kind of ricochet politics, you have to lose openly and publicly in order to win the next round. And since the next round consists of all the important and big states, polarizing the contest into whites versus blacks will work just fine for Hillary.”

Och sedan kan hon ändå få de svartas röster vid själva presidentvalet, givet hur hennes kampanj lagt upp strategin. Säga vad man vill om paret Clinton, men de är inte dumma. De spelar själva med raskortet utan att öppet använda sig av det.

Cut to the chase

Via den roliga och intressanta bloggen The Corner på National Review Online kommer jag till ett inlägg av bok- och manusförfattaren Roger L Simon. Där ställer han en enkel fråga om vem man önskar som amerikansk presidentkandidat:

”Vem skulle du vilja se i Vita Huset om Pakistan föll i al Qaidas händer och islamisterna fick kontrollen över landets kärnvapenarsenal? Svara på den frågan och du har din kandidat. Resten är, som man säger, kommentarer.”

Mitt svar på frågan blir:

1) Rudy Giuliani

2) John McCain

3) Fred Thompson

Under inga som helst omständigheter skulle jag lita på Barack Obama. Rudy och McCain är hårdingar och Fred också. Thompson, vars åsikter jag mest sympatiserar med, är dock ganska oprövad när det gäller verkställande makt. Som före detta borgmästare hamnar också därför Rudy i topp.

I dag är det republikanskt primärval i South Carolina och det sägs vara ”make or break” för sydstataren Thompson. Jag hoppas han slår förutsägelserna och klarar sig mycket bra. Annars är det republikanska fältet fortfarande vidöppet. Huckabee, McCain och senast Romney i Michigan har fått varsin seger. Och Rudy har inte gett sig in i kampen ännu, en strategi som ser ut att ha varit en missräkning. Vinner han i Florida så är han dock tillbaka i racet. Men han har klart förlorat på att inte vara med i nyhetscykeln den senaste månaden.

Jag är knappast den enda som uttryckt besvikelse över att ingen av kandidaterna är riktigt entusiasmerande. Den delas av stora delar av amerikanska konservativa. Alla letar efter en ny Reagan, men som William Kristol nyktert skriver i The Weekly Standard så är det ett utsiktslöst och kontraproduktivt. Reagan var unik, en idépolitiker som förvisso kunde vara synnerligen pragmatisk när det behövdes. Men historiskt sett så brukar presidentkandidater vara politiker, och årets upplaga är inget undantag. Det är så att säga normaltillståndet. Det gäller att gilla läget och välja den som man gillar bäst i en ofullkomlig skara.

Debatten om amerikansk konservatism pågår också för fullt, även den mycket präglad av arvet efter Reagan. David Frum, före detta talskrivare åt George W Bush, har skrivit boken Comeback på temat, och han har också fått mothugg för en del av sina förslag till förändringar. Mona Charen skriver i en recension så måste man komma ihåg att Reagan verkade i en annan tid, med helt andra politiska villkor.

Visst skulle det vara önskvärt med en ny Reagan, anpassad efter dagens krav. Men det lär inte dyka upp någon i brådrasket och då får vi hålla tillgodo med vad som finns. Det finns en del jag ogillar med såväl Giuliani som McCain, men då ställer jag bara Roger L Simons fråga varpå jag vet hur jag skulle röstat om jag varit amerikan.

Urholkad militär förmåga

Sveriges militära förmåga håller på att bli rena skämtet. Någon svensk försvarsförmåga att tala om finns knappast längre. Vi har sedan länge givit upp ambitionerna att effektivt värna det egna territoriet. Nu är det mesta inriktat på internationella uppgifter – vi har gått från ett invasionsförsvar till ett insatsförsvar som det heter. Inget fel med internationella insatser, men nog borde vi också mäkta med någon form av territorialförsvar!

Nu visar det sig, föga förvånande, att det inte blir mycket bevänt med insatsförmågan heller, trots alla stolta ord. Sedan årsskiftet är i teorin Nordic Battle Group insatsberedd, men den saknar ännu vitala delar, som transport- och sjukvårdskapacitet. Det är bara att hoppas att den slipper åka ut någonstans så att vi slipper nesan av att inför omvärlden visa upp vår oförmåga. Dess kastrerade heraldiska lejon är mer sann än tillskyndarna nog tänkt sig.

I helgen avslöjade Svenska Dagbladets säkerhetspolitiske reporter Mikael Holmström att försvaret saknar bortåt 1,5 miljarder kronor för innevarande år. Det hela utmynnade i ett bisarrt gräl mellan ÖB Håkan Syrén och försvarsminister Sten ”Tomhylsan” Tolgfors på den pågående Folk och Försvarskonferensen i Sälen. Uppenbarligen har kommunikationen brustit mellan högkvarteret och försvarsdepartementet, men nog borde man kunna vanlig addition på Gustav Adolfs torg? Högkvarteret har ju under 2007 kommit med flera rapporter om vartåt det var på väg. Men man var tydligen för upptagna med att handskas med ”the fallout” efter Mikael Odenbergs avgång och att lyssna på avrustarna på finansen för att ta till sig försvarsledningens siffror.

Så i dag kom beskedet om vad man i år måste dra ned på i ren panik. Värnplikten kortas med en månad. Detta eftersom man inte anser sig ha råd med att slutöva i större förband, vilket gör att årets kull i praktiken kommer att vara oanvändbara för större insatser där man måste samverka med andra i större enheter. I förlängningen så kan man fråga sig om hur effektiva och önskvärda svenska förband kommer att vara internationellt. Vi har ju så få egna större förband och om man drar ned på eller helt struntar i sådana samövningar blir det inte mycket bevänt med våra plutoner och kompanier. Vi har väl fler brigadgeneraler än vi har brigader!

Flygtimmarna för flygvapnets piloter halveras från 14 000 timmar till 7 500. Blir detta vanligt på sikt hotas den operativa förmågan då man inte kan upprätthålla kompetens och säkerhet. Flottans fåtal fartyg kommer att mest få segla kortare distanser under dagtid. Flera övningar ställs in eller bantas. Den internationella övningen Viking kommer att få äga rum utan svenska vikingar!

Med dessa panikåtgärder så hoppas man ändå kunna uppfylla årets internationella åtaganden. Men hur blir det framöver? ÖB sade i Sälen att om man inte får mer resurser från och med 2009 så måste man dra ned på ambitionsnivåerna. Men kommer politikerna att våga detta? De talar ju sig varma för vår insatsförmåga och är inte sena att i tid och otid lova svenska förband hit och dit. I sammanhanget är det nog tur att regimen i Sudan stoppade ett svenskt deltagande i FN-insatsen i Darfur.

Visst kan man, som jag skrev i NWT:s ledare, sätta frågetecken inför försvarsmaktens (o)förmåga att handskas med ekonomin. Men grundproblemet är ett annat:

”Men det är ohederligt att göra som politikerna – av alla kulörer – nu gör och i ilska skylla allt på försvaret. Sanningen är den att politikerna har sig själva att skylla. De har gång efter annan krävt stora besparingar på försvaret, bland annat med förbandsdöd som följd, samtidigt som man lagt på uppgifter på försvaret vars kostnader inte är täckta.”

ÖB menar helt riktigt att det inte går att spara mer på försvaret framöver. I år kan man kortsiktigt lösa problemen med de nämnda åtgärderna, men görs ingenting så kommer man för de kommande åren att få ökande miljardunderskott. Så politikerna får bestämma sig, antingen mer pengar eller också får de bita i det sura äpplet och skala ned ambitionerna till mer realistiska nivåer. Med tanke på att förra årets debatt mest handlade om att spara ännu mer på försvaret så kommer det knappast att bli mer pengar. Inte heller lär politikerna ta sitt ansvar och omdefiniera försvarets uppgifter. Och då kommer vi ännu fler gånger att få upprepade kriser och panikåtgärder… samtidigt som vår miltära förmåga urholkas allt mer!

McCain, Giuliani eller Romney?

Jag får be lite om ursäkt för att jag inte har bloggat på ett tag. Men nu när jul- och nyårshelgerna är avklarade skall jag försöka bli mer aktiv igen. Och varför inte inleda med att skriva en lång post om de nyligen inledda amerikanska primärvalen. Jag skall erkänna att det mycket utdragna förkampanjandet (kandidaterna började redan tidigt i somras förra året) länge gjorde att en viss mättnadskänsla infann sig. Men nu är det allvar.

Än så länge är det en öppen fråga vilka som blir partiernas kandidater. Det svänger friskt i amerikansk politik, vilket mer än väl illustreras av att New York-senatorn Hillary Clinton länge ledde hos demokraterna men att sedan Illinoissenatorn Barack Obama seglade upp som ny favorit (och vann i Iowa i förra veckan) bara för att se sig besegrad av Clinton i New Hampshire i går.

Och från att varit uträknad på grund av en rad misslyckanden har republikanske Arizonasenatorn John McCain kommit tillbaka och vann i New Hampshire. Den relativt obskyre före detta Arkansasguvernören Mike Huckabee har också klivit in i rampljuset genom sin vinst i Iowa.

Jag har svårt att peka ut någon personlig favorit som jag skulle vilja se som näste president (annat än att det måste vara en republikan). Ingen av kandidaterna förmår att entusiasmera mig riktigt. När jag tar testen på Fox ”Candidate Matchmaker” hamnade Mitt Romney överst och på ABC:s ”Match-o-Matic” så kom Fred Thompson först. Och det illustrerar också hyfsat väl mina åsikter. I Select Smarts test så hamnar Romney, McCain och Thompson högst (om man bortser från andra mer udda personer som Duncan Hunter och Alan Keyes).

Problemet med Romney är att även om han i många stycken är en konservativ drömkandidat rent åsiktsmässigt (han har också fått stöd av den betydelsefulla tidskriften National Review) så känner jag nog som många andra amerikaner att det fattas något. Romney känns inte helt äkta. Det är nästan för perfekt, kampanjen är för tillrättalagd och för välregisserad. Han har inte förmått att entusiasmera. Lägg därtill det inte alls oviktiga faktum att den förre Massachusettsguvernören är en (ö)känd ”flip-floppare” — han har genom åren opportunt bytt åsikt i många frågor. Så det är svårt att säga vad som är hans faktiska övertygelser och vad det sedan skulle innebära med honom i Vita Huset. Jag får lite George Bush senior-vibbar av honom.

Förre Tennessee-senatorn och skådespelaren Fred Thompson hade jag i början stora förhoppningar på men hans kampanj, eller snarare brist på kampanj, har lämnat mycket övrigt att önska. Han verkar en smula lat och har inte visat så stor energi när han väl, sent omsider, deklarerade sin kandidatur. Det är synd, och tyvärr är han nog inte att räkna med.

Så vilka återstår då? Redan 2000 hade jag stor sympati för John McCain, men entusiasmen har svalnat genom åren som gått. Han har gått lite för mycket utanför republikanska frågor för min smak, till exempel genom kampanjfinansieringsfrågan, amnesti för illegala invandrare och att han i början var emot Bushs skattesänkningar (i den senare frågan har han nu ändrat uppfattning). Men å andra sidan så vet man oftast vad man har honom. Han är en känd storhet (jämför med demokraternas Barack Obama som i mångt och mycket är en gåta). Lägg därtill att han är mycket tydlig om sitt stöd för Irak och kriget mot terrorismen – han talade om ökad truppnärvaro långt innan begreppet ”surge” var fött. Säkerhetspolitiskt finns det all anledning att välkomna en president McCain, och på det stora hela är det det som är avgörande. Jag bryr mig mer om en kraftfull amerikansk utrikespolitik än om olika detaljer i amerikansk inrikespolitik.

Sedan har vi förre New York-borgmästaren Rudolph Giuliani. Han är också en tydlig ”hök” i utrikes- och säkerhetspolitiken och det är som sagt en för mig önskvärd egenskap. Jag bryr mig mindre om hans lite kaotiska privatliv och att hans åsikter i en del livstilsfrågor (abort, homoäktenskap etc.) är mer liberala. Men jag kan förstå om en del amerikanska konservativa väljare är skeptiska. Dock måste man komma ihåg att dessa mer liberala synsätt inte kommer att inverka så mycket – om ens något – på hans ämbetsutövning. Giuliani har själv sagt att han kommer att utnämna ”strict constructionist judges” till Högsta domstolen, alltså domare som sätter den skriva konstitutionen främst och inte ägnar sig åt att lagstifta från domarbåset. Det innebär i praktiken domare som exempelvis är motståndare till Roe vs. Wade, alltså det HD-utslag som tillät aborter i Förenta Staterna. För konstitutionalister är det inte en fråga för domare att besluta om. Rudy Giulianis ”track record” som tuff borgmästare och åklagare i New York imponerar också. Det blev ordning och reda under hans styre.

Baptistpastorn och förre Arkansasguvernören Mike Huckabee må tycka rätt i en del konservativa frågor, men imponerar inte annars. Hans hållning i viktiga frihandelsfrågor är vacklande och han har också haft en förmåga att vilja utöka statens makt. Han är lite väl mycket ”big government” för min smak, och framstår som populistisk. Sedan må han ha ett stort mått av personlig charm, och stödet från Chuck Norris är rätt kul. Men Huckabee är också ett oprövat och osäkert kort i utrikespolitiken. Jag får lite Pat Buchanan-vibbar av honom. Nu kommer han nog inte ända fram, men han kanske kan bli vicepresidentkandidat under någon annan, om inte annat för att trygga röster från den kristna högern. Men vill en Giuliani, McCain eller Romney ha honom som sin ”running mate”?

Så man kan väl säga att jag är undecided mellan McCain och Giuliani, och utan någon våldsam entusiasm för någon. Men det måste helt klart bli en republikan!

Slutligen så måste jag starkt rekommendera Mathias Sundins Amerikablogg. Han har rest runt på egen hand i primärvalsstaterna och gett en inblick i vad som händer, fjärran från den tillrättalagda rapporteringen i svenska media. Också USAval.se är läsvärd för den som vill hänga med.