William F. Buckley Jr. (1925-2008)

Den moderna konservatismens fader William F. Buckley Jr. avled i onsdags i en ålder av 82 år. Dessvärre är han inte så värst känd i Sverige. Konservatismen har alltid varit styvmoderligt behandlad här, såväl i skolan, i akademierna och i politiken. Vi kanske skall vara glada om folk i allmänhet ens kommer ihåg Edmund Burke från skolundervisningen.

Idag är konservatismen om inte dominerande så dock väldigt inflytelserrik i Amerika. Så var det inte när Buckley började sin bana. Då levde det stora landet i väster alltjämt under Roosevelts och New Deals förtrollning om den stora starka staten. Men så kom Buckley. 1955 startade han tidskriften ”National Review” och beredde vägen för dagens uppsjö av konservativa opinionsbildare, kolumnister, radiopratare, tankesmedjor… och politiker. Tidningen lever fortfarande i högönsklig välmåga. Läs gärna alla rörande, roliga och tänkvärda minnesord.

Så här skriver jag i dagens NWT:

”Buckley inspirerade och föregrep Ronald Reagans ”konservativa revolution”. Kort sagt så gjorde han konservatismen, i sin moderna och anglo-saxiska tappning, acceptabel. I dag har många av hans konservativa idéer blivit allmängods som präglar politiker, presidenter, debattörer och opinionsbildare. Och så hade det inte blivit om han inte artikulerat tankar som redan funnits i folkdjupen. Det är det stolta arv William Buckley lämnar efter sig.”

Konservativa har Buckley att tacka för mycket. Hans påverkan i Sverige är kanske inte så stor, men han har utan tvekan påverkat amerikansk politik och därmed också världspolitiken. Jag skulle vilja påstå att han är en av 1900-talets viktigaste opinionsbildare och tänkare.

Requiescat in pace, William Frank Buckley junior!

Fredrik Reinfeldt besöker…

Flera gånger i veckan dimper det ned pressmeddelanden från Statsrådsberedningen som meddelar att statsministern besöker den eller den orten. De har blivit rejält förutsägbara. Sålunda fick jag ett i dag med rubriken ”Fredrik Reinfeldt besöker London” och tänkte reflexmässigt att fortsättningen skulle lyda ungefär ”Tisdagen 26 februari besöker statsminister Fredrik Reinfeldt London. Där kommer han att träffa jobbsökande på arbetsförmedlingen och sedan äta lunch på äldreboendet Southwark Seniors.” Men det visar sig att han skall träffa Gordon Brown istället.

Men förtvivla icke, för det kom också ett pressmeddelande där det står:

”Onsdagen 27 februari besöker statsminister Fredrik Reinfeldt Ängelholm. Fredrik Reinfeldt besöker Ängelholms sjukhus för samtal med sjuksköterskor, undersköterskor och sjukgymnaster. Besöket är en del i Fredrik Reinfeldts resande i svenska välfärdsverksamheter.”

Phew… ett tag började jag bli orolig!

Obamas svimmande damer

Jag börjar bli rejält trött på Barack Obamas tomma och innehållslösa fräslarfasoner. Hans framträdanden liknar mer väckelsemöten än politiska demonstrationer. Han hasplar ur sig plattityder om ”hopp” och ”förändring” men det är extremt tunnsått med konkreta politiska förslag. Och folk går på det! (I alla fall än så länge).

Jag finner det rätt obehagligt hur hans anhängare och publiken sveps med. Fast ibland kan man undra om allt är vad det ser ut att vara. Se bara på den här sammanställningen av klipp som visar hur olika kvinnor med märklig regelbundenhet svimmar under Obamas olika framträdanden, bara för att presidentkandidaten skall kunna visa sig medkännande. Ett par fall, visst det hade man kunnat acceptera. Men nu rör det sig om många platser – Park City i Utah, Kansas City i Missouri, Los Angeles och Santa Barbara i Kalifornien, Hartford i Connecticut, Madison i Wisconsin, Des Moines i Iowa, Seattle i Washington, Hanover i New Hampshire och vem vet hur många fler.

Försvarshaveri med Tchadstyrkan

Än en gång blir det pinsamt tydligt att den svenska regeringen saknar en seriös försvarspolitik. Förra året gick finansminister Anders Borg ut och sade att det kunde sparas än mer på det redan kroniskt underfinansierade svenska försvaret. I samma veva lovade utrikesminister Carl Bildt att vi skulle skicka svensk trupp till Tchad för att bistå vid hjälpen till flyktingar från Darfur i grannlandet Sudan. Redan då höjdes på många ögonbryn eftersom det saknas en hel del pengar.

Och nu framgår alltså att den svenska Tchadstyrkan bara kommer att vara i Tchad i elva veckor, varav bara fyra-sex veckor som fullt operationella. Sedan får de åka hem. Den frispråkige pensionerade översten Bo Pellnäs skrev i SvD att Sverige gör sig till åtlöje. Försvarsminister Sten ”Tomhylsan” Tolgfors svarar med diverse klena ursäkter. Jag kommenterar det i dagens NWT:

”Tolgfors skyller ifrån sig på EU, och visst finns det all anledning att kritisera många EU-länder som inte varit villiga att ställa upp och som därmed försenat insatsen. Men det ursäktar väl inte Sveriges halvhjärtade engagemang! Sedan skyller han på vädret, att den regnperiod som kommer till sommaren försvårar en förlängd insats eftersom pansarfordonen då inte kan köra. Vill man vara elak skulle man väl kunna säga att ett amfibieförband nog borde kunna klara av lite regn.
Men försvarsministerns huvudinvändning är att det saknas pengar. Det skulle kosta 300 miljoner kronor extra med en förlängning och det är pengar som han inte har.”

Det är ju direkt pinsamt och visar bara på hur ihålig den svenska försvarspolitiken är. Och detta skall vara en borgerlig regering! Man skäms ju!

Nog borde man kunna skaka fram de där 300 miljonerna. Kraven på en förlängning av styrkan kommer nu också tvärs över blockgränserna. Om pengarna sedan tas från biståndet eller inte spelar ingen roll. Finns bara viljan så finns medlen. Men det verkar klent med viljan. Reinfeldt backar upp Tolgfors.

Jag avslutar dagens NWT-ledare med:

”Så här går det när vi har en anorektisk försvarspolitik. Budgeten räcker inte på långa vägar till för de uppgifter som politikerna lägger på försvaret. Därför blir det kroniska underskott och en underfinansiering av verksamheten. Och de insatser man säger sig kunna klara av kommer man inte alls att kunna klara av. Ständiga panikutryckningar, eller som i det här fallet, paniktillbakadraganden, för att det fattas medel i kassan. Vi gör oss till internationellt åtlöje och i förlängningen kommer omvärlden – FN, EU, Nato – att få svårt att lita på svenska utfästelser om väpnad trupp. Det är ovärdigt Sverige som nation. Det drabbar också alla de som vi inte får en möjlighet att hjälpa.”

Ny stat i Europa

Så har då Europa fått en ny stat sedan Kosova förklarat sig självständigt. Det har legat i luften länge och är egentligen inte särskilt förvånande. Efter Serbiens etniska rensningar 1999 har det knappast varit aktuellt att tänka sig att provinsens 90 procent albaner skulle finna sig i att fortsättningsvis tillhöra Serbien. Sedan må Kosova anses vara hur mycket serbiskt urhem som helst. Sedan är det en annan sak att det nya landet i praktiken inte fungerar som en suverän stat.

I tisdagens NWT skriver jag om det hela (”Utmaning från Kosova”). Visst är det en utmaning som hela världssamfundet nu ställs inför när de har att ta ställning till om de skall erkänna den nya staten eller inte. Den gamla folkrätten har visat sig otillräcklig i det här avseendet (också, frestas man att tillägga). Omvärlden har också till stor del sig själva att skylla:

”Det har trots allt gått nio år sedan Kosova upphörde att styras från Belgrad. Det är en tid man kunde använt bättre till att bereda marken och förbättra situationen i Kosova. Istället har området styrts av en korrumperad FN-administration (Unmik) som Maciej Zaremba beskrev i flera avslöjande artiklar i Dagens Nyheter 2006. (läs dem här)

”Serbien har redan genom det som hände 1999 mält sig ur något inflytande. Visst finns det anledning att befara att Kosova blir ett exempel för andra utbrytarprovinser. Det finns anledning att slå fast att Kosovafallet är unikt, men också att länder som tar till våld och folkmord inte kan påräkna stöd och sympatier från omvärlden när förtryckta undersåtar vill bryta sig loss.”

Det finns all anledning att peka på FN:s misslyckande i Kosova. Efter vanskötseln under FN-mandat lär organisationen inte vara så värst populär i Kosova. FN har också visat sig impotent och förlamat när det gäller att gå vidare, mycket beroende på att Ryssland har satt sig på tvären. Givet Vladimir Putins hårda och konfrontatoriska utrikespolitik är det svårt att se någon situation där världsorganisationen skulle kunnat komma till skott (om uttrycket tillåts) för att lösa Kosovafrågan. En evig Unmik-administration hade väl inte varit särskilt eftersträvansvärd.

Min gamle kurskamrat Tomislav Dulic (vi läste Påbyggnadskurs Östeuropa i Uppsala tillsammans på 90-talet) skriver på SvD Brännpunkt att ”FN:s auktoritet försvagas” om Kosova erkänns av Sverige och andra stater. Tja, dess auktoritet har ju redan undergrävts av att ryska veton och hot om veton gjort organisationen handlingsförlamad. Att ett erkännande av Kosova strider mot FN-stadgor och annat visar enligt mitt förmenande bara på FN:s brister. FN är inget självändamål. Vill de göra sig mer och mer irrelevanta så får de väl göra det. Ibland krävs det aktioner också om FN inte förmår att agera.

Tomislav skriver också att Sverige (vid ett erkännande) kommer att spela bort en stor del av vår internationella trovärdighet ”som har baserats på ledord såsom multilateralism och kompromissanda”. Det sörjer inte jag så mycket för. Varken multilateralism eller komprosmissanda är i sig självändamål. Det viktiga är att man faktiskt åstadkommer något. Visst kommer Kosova att hamna i ett juridiskt limbo, men den har redan befunnit sig i en sorts limbo i nio år och det var hög tid att gå vidare därifrån. Varken vi eller kosovanerna skall hållas som gisslan av ett i FN trilskande Ryssland.

Därmed inte sagt att problemen är över. Tvärtom, det återstår ofantligt mer för omvärlden att göra i Kosova. Ett erkännande de jure av vad som existerat de facto när det gäller Kosovas separation från Serbien är bara det första lilla steget.

Nessie har dött!

Under avdelningen ”you can’t make this stuff up”: 85-åriga Robert Rines ger upp sitt 37-åriga sökande efter Loch Ness-odjuret. På sistone har han inte haft så mycket tur att hitta några spår:

”Trots hundratals kontakter med ekolod genom åren så har spåret nu kallnat och Rines tror att Nessie är död, ett offer för den globala uppvärmningen.”

Ja, vad skall man säga? Jag gillar läsarkommentaren i slutet:

”Jag är rädd för att om vi inte stoppar uppvärmingen snart så kommer den också att ta livet av Bigfoot och Elvis.”

Angelina Jolie i Irak

I förra veckan var skådespelerskan Angelina Jolie i egenskap av goodwill-ambassadör för FN:s flyktingkommissariat (UNHCR) i Irak för att diskutera flyktingsituationen med bland andra Iraks premiärminister Nouri al-Maliki och FN-sändebudet Staffan de Mistura. Hon passade också på att träffa amerikanska soldater och deras befälhavare general David Petraeus.

Hm, Petraeus är betydligt kortare till växten än jag föreställt mig. Tur att han militärt är betydligt större. Han ligger ju bakom det framgångsrika genomförandet av den truppförstärkning – ”the surge” – som drastiskt fått våldet att minska och gett hoppet tillbaka till irakierna. Och som gjort det möjligt för många flyktingar att återvända.

Sedan åt Angelina lunch tillsammans med soldaterna:

Hon sade bland annat:

”Jag var glad över att ha möjligheten att komma till Baghdad och tacka dem ansikte mot ansikte.”

Jag brukar inte vara den som bryr mig om vad diverse kändisar, artister och skådespelare säger och tycker om saker utanför deras omedelbara kompetensområde. I synnerhet inte sedan de oftast brukar rapa politiskt korrekta vänsterplattityder. Men det är befriande när någon går utanför det förväntade, som Angelina Jolie gjorde här.

Antisemitism (v) i riksdagen

En vanlig form av moderna antisemitiska uttryck är att jämställa nazismens förbrytelser och Förintelsen med vad som sker i dagens Israel och Mellanöstern. I går gavs det prov på det under riksdagens utrikespolitiska debatt, då riksdagsmannen Torbjörn Björlund (v) sade följande (anförande 38):

”I dag fungerar många av de israeliska bosättarna på precis samma sätt som många av fångvaktarna gjorde på den tiden då man hade läger för judar under andra världskriget, då judar internerades och dödades under det som vi kallar Förintelsen. Det här är på många sätt en ofattbar paradox. Ättlingarna till dem som drabbades av mänsklighetens värsta förbrytelse, Förintelsen, genomför en etnisk rensning som till och med överträffar det apartheidsystem som vi så ivrigt bekämpade i Sydafrika för ett par decennier sedan.”

Karln har också mage att trivialisera apartheidsystemet i Sydafrika, som enligt Björlund tydligen var bättre.

Riksdagsledamoten Birgitta Ohlsson (fp) gjorde mig uppmärksammad på det här. Hon kräver att Lars Ohly fördömer uttalandet och skriver bland annat:

”Torbjörn Björlunds kränkning av förintelsens överlevare bara några veckor efter att riksdagen uppmärksammade Förintelsens minnesdag visar på en vidrig historiesyn.”

Obama Girl röstade inte

Mycket väsen har gjorts om Barack Obamas stöd bland yngre väljargrupper, men det är en synnerligen osäker grupp att stödja sig på då de är notoriskt otrogna och ofta inte ens orkar masa sig till valurnorna. Ett tydligt, och starkt symboliskt uttryck för detta är den så hypade ”Obama Girl” som gjorde sig känd för snärtiga och sexiga videoklipp, bland annat den här senaste där hon ikläder sig superhjältekostym:

Nu visar det sig att Obamaflickan, som egentligen heter Amber Lee Ettinger, struntade i att rösta på supertisdagens primärval i sin hemstat New Jersey. Hon fann det tydligen alldeles för jobbigt att ta sig över Hudsonfloden. Hon kände sig för illamående efter att ha flugit från Superbowl i Arizona till New York, men inte tillräckligt illamående för att varit ute dagen innan eller för att ha varit och festat. Yeah, right!

McCains tal på CPAC

John McCain är nu garanterat republikanernas presidentkandidat sedan Mitt Romney hoppat av. Han kan fortsättningsvis komma att ha vissa problem med en del konservativa på högerkanten, men givet ”the high stakes” så kommer nog de flesta att falla in i ledet snart.

Om han inte lyckas vinna över sina skeptiker med det här talet på CPAC (Conservative Political Action Conference) så vet jag inte vad som kan. Ett utmärkt tal!

McCain presenteras av senatorskollegan Tom Coburn:

McCains tal uppdelat i tre delar:

McCain for President!

Efter supertisdagen står det klart att John McCain blir republikansk presidentkandidat. Han har också goda chanser att vinna själva presidentvalet – i flera mätningar den senaste tiden ligger han före både Hillary Clinton och Barack Obama.

Ställs han mot Clinton kan han räkna med att hon är handikappad av att ha så många ”negatives”. Hon är en mycket polariserande figur, också bland demokrater. Ställs han mot Obama kan det bli svårare. Obama farmstår som en enande kandidat som talar om hopp och förändring. Men som kandidat så skulle hans tomma retorik börja synas i sömmarna. Redan nu går det att fastställa att han är senatens mest vänsterröstande medlem. Och som medlem av delstaten Illinois’ lagstiftande församling uppvisade han samma röstmönster. Så Obama – Fredrik Reinfeldts favorit 🙄 – är i högsta grad en kraftigt vänsterpräglad partigängare. McCain kan också spela på Obamas ungdom och oerfarenhet, ungefär som Ronald Reagan som om Walter Mondale sade att han inte skulle ”exploit for political purposes my opponent’s youth and inexperience.”

I dagens NWT skriver jag bland annat om hur idiotiskt det är att alla svenska partiledare utan vidare reflektion omfamnat demokraterna. Det är viktiga saker som står på spel, för omvärlden och för Sverige:

”Viktigast för omvärldens vidkommande är att Förenta Staterna får en president som har en fast linje i kampen mot den islamistiska terrorismen och i Irak. Man kan tycka vad man vill om Irakkriget men att dra sig ur nu när säkerhetsläget dramatiskt har förbättrats, som demokraterna vill, är att uppmuntra kaos och extremistiska krafter i hela Mellanöstern.

Vidare måste en amerikansk president slå vakt om frihandel och föra en sådan ekonomisk politik som gynnar företagandet med skattesänkningar och annat, vilket får positiva effekter på hela världsekonomin. De demokratiska kandidaterna lovar motsatsen. Den enda realistiskt valbara kandidaten som uppfyller huvudkraven på säkerhetspolitik och ekonomi heter John McCain.”

Sedan finns det förstås andra saker som är bra med McCain, men som mer har med amerikansk inrikespolitik att göra och som gjort att han varit min kandidat om jag varit amerikansk medborgare.

Raj Raj för Obama (suck!)

Jag blir egentligen inte ett dugg förvånad när jag hör Fredrik Reinfeldt säga att han stödjer vänsterdemokraten Barack Obama i den amerikanska presidentvalskampanjen. Det är väl närmast följdriktigt givet den vänsterkantring nymoderaterna gjort sedan han tog över rodret. Icke desto mindre är det beklämmande. Talande är också att Hillary Clinton (som väl får sägas stå en liten smula mer till höger om Obama) stöds av de övriga allianspartiernas ledare.

Skattehöjningar, protektionism och ett Amerika som sviker Irak och skalar ned kampen mot islamistiska terrorister är tydligen acceptabla för vår statsminister. Obama är ju gubevars för en sorts ”jobbskatteavdrag”! Jag tror jag storknar!

Snacka om opportunism! Antingen tror han på det han säger eller också har någon PR-nisse konstaterat att eftersom svenskarna – genom inte minst partiska media – så kraftfullt stödjer Obama eller Clinton – så vore det riskfyllt av de triangulerande nymoderaterna att stödja några andra. Eller så gäller båda och jag vet inte vad som skulle vara värst.

Nu tror jag knappast inte det hjälper. Opinionen kommer bara att uppfatta honom som hållningslös och anpasslig. Och konservativa kärnväljare blir ännu mer kritiska.

Men i dag är det supertisdag och jag hejar på John McCain – tuff utrikespolitisk hök, frihandelsvän, skattesänkare och mot för stora federala utgifter. En kandidat för framtiden trots, eller kanske på grund av, sina 71 år.