Obama’s toast!

mars 18, 2008

Det har inte varit överdrivet mycket rapportering i svenska media om vad som sannolikt är vändpunkten för Barack Obamas presidentvalskampanj (SvD har dock en artikel här, och DN en här från i lördags). Man vill väl inte låtsas om negativa saker om sin vänsterliberala älskling. Men i Amerika har det förstås varit stora nyheter de senaste dagarna när det avslöjades vad Obamas pastor Jeremiah Wright sagt och tycket under de dryga tjugo år Obama varit medlem i hans kyrka. Obama’s toast!

Obama's toast

Jag har länge varit övertygad om att Obama är en stor bluff. Han har utmålat sig själv som en storts enande frälsargestalt, en kandidat som går bortom och står ovanför den vanliga politiken. Tomma plattityder har förpackats med aptitlig retorik samtidigt som han nästan aldrig talat om vad han egentligen står för. Men bakom detta har vi den mest vänstervridna politik som en kandidat som nått så långt någonsin stått för. Tidningen National Journal har korat honom som den senator som står längst ut till vänster. Men nu börjar fasaden krakelera och det är på tiden. Jag har aldrig trott att Obamanin skulle kunna hålla i sig till det demokratiska partikonventet i slutet av augusti – och än mindre till presidentvalet i november.

Men nu så framkommer det att Obama tillhör en extrem kyrka hemma i Chicago vars ledare ständigt spytt galla över Förenta staterna och vita. Wright har i predikningar sagt ”Gud förbanna Amerika” och att landet har sig självt att skylla för terrorattackerna den 11 september. Wright anklagar vita för att medvetet ha skapat hiv/aids för att döda svarta. Och så vidare. Det är helt osannolikt att Obama inte skulle ha känt till vad Wright stått för. Han har tillhört kyrkan i tjugo år, skänkt stora penningsummor till den, Wright har vigt Barack och Michelle Obama och döpt deras barn. Till och med titeln på Obamas bok The Audacity of Hope kommer från en av Wrights predikningar.

Det här gå helt på tvärs mot den framtoning som Obama odlat om den enande kandidaten som gått bortom ras- och samhällsmotsättningar. I själva verket så visar det sig att Obama istället i två decennier tillhört en församling som aktivt predikat rashat och söndring, och avsky mot det land vars högsta ämbete han nu aspirerar på. Det håller inte. Det må gå hem hos många av hans svarta sympatisörer och den vänsterintellektuella eliten som tynger ned sig själva med ständiga skuldkänslor, men det kommer definitivt inte att gå hem hos medelamerikanerna. Och inte heller hos de vanliga demokrater som nu förmodligen ångrar att de inte stött Hillary Clinton mera.

I dag höll Obama ett tal om affären. Ett förvisso elegant formulerat tal men han tog inte avstånd från pastor Wright, bara från vissa av dennes uttalanden. Det håller inte. Sådana halvmesyrer duger inte för att distansera sig från Wrights hatjeremiader mot Amerika. Det är knappast något Checkers-tal utan kommer bara att övertyga de redan övertygade apologeterna.

Därför är med största sannolikhet Obama rökt. Han kan kanske få nomineringen i kraft av de delegater han redan vunnit men han kommer inte att kunna vinna själva presidentvalet. Och kanske han inte kommer att få nomineringen heller. De så kallade superdelegaterna kan nu komma att föra fram Clinton istället eftersom hon efter det här får anses som mer valbar.

Clintonkampanjen har dock legat ganska lågt om Wright-historien, förmodligen av rädsla för att stöta bort de svarta väljare som faktiskt inte ser något större problem med Wrights hatpredikningar. Det är tydligt att all den här gruppidentitetspolitiken har förstört det demokratiska partiet.

Obama har när det kommit till kritan inte visat sig vara den överbryggande mittenkandidaten. Demokraterna är fast i grupptänkande och offermentalitet och Obama har visat att han är precis likadan. Så länge detta gäller så kommer Förenta staternas första svarta president snarare vara en konservativ republikan.

Annonser

Hillary is back!

mars 5, 2008

Det svänger i de demokratiska primärvalen. Barack Obamas segersvit bröts under ”minisupertisdagen” i går, där Hillary Clinton kammade hem såväl Ohio som Texas. Därmed är hon definitivt inte uträknad och kan mycket väl vinna i slutändan. Hon kan motivera superdelegaterna (d v s partipamparna) att rösta på henne.

Därmed kommer kampanjen att dra ut på tiden, vilket bara kan gynna John McCain, som nu är helt klar sedan han vunnit majoriteten av republikanernas delegater. Nu kommer Clinton och Obama att fortsätta att puckla på varandra, medan McCain lugnt kan luta sig tillbaka. Och vem som än avgår med nomineringen kommer då att vara rejält tilltufsad när den egentliga presidentvalskampanjen börjar i höst.

En förklaring till att det nu gått bättre för Clinton är att media sent omsider bestämt sig för att trots allt börja granska Barack Obama. Det har varit alldeles för mycket av pinsam hyllningskör till hans ”frälsarbudskap” tidigare. Saturday Night Live hade en oerhört rolig sketch i helgen om hur elaka media varit mot Clinton och hur överslätande och snälla de varit mot Obama:

SNL kanske fungerade som en väckarklocka för på bara några få dagar så började man tala mer om Obamas kontakter med den skumme affärsmanen Tony Rezko, som nu ställts inför rätta och att han i sitt Chicagodistrikt umgåtts med två före detta medlemmar av terroristorganisationen Weathermen Underground, Bernadine Dohrn och William Ayers, numera universitetslärare (först avslöjat av politico.com här). Vidare har det rapporterats om hur en av Obamas rådgivare skall ha sagt till kanadensiska diplomater att hans utfall mot frihandelsavtalet NAFTA bara var kampanjretorik och inte mycket att ta på allvar. Detta förnekade Obama först och han har fått slingra sig som en orm.

Det här är verkligen på tiden. Jag har inga större sympatier för Hillary Clinton men jag har tyckt att den närmast religiösa dyrkan som ägnats Obama varit ganska obehaglig. Han har skickligt dolt att han hör hemma ute på vänsterkanten. Detta kombinerat med han naivitet och oerfarenhet gör att jag tror han skulle bli en farlig president, rent av en katastrof värre än Jimmy Carter. Hillary vet man i alla fall vad hon står för.

Sedan är Clinton förmodligen mycket lättare för John McCain att besegra!


Dubbelkommando under dubbelörnen

mars 4, 2008

Årets mest förutsägbara och ospännande ”val” har ägt rum. Den 42-årige Dmitrij Medvedev blev som väntat vald till Rysslands president efter Vladimir Putin. Men något riktigt val var det knappast frågan om. Det fanns ju inga egentliga alternativ. Det ryska folkets uppgift var att bekräfta det val som Putin och maktklicken runt honom redan hade gjort.

Så vad händer nu? Putin kommer näppeligen att dra sig tillbaka, eller? Fast det tror min gamle professor Kristian Gerner att han mycket väl kan göra. Nu tror jag inte det är så sannolikt. I dagens NWT skriver jag bland annat:

”Medvedev är en hänförd lojalist och har Putin att tacka för sin hela sin maktställning. Den lär han inte utmana i första taget.
Samtidigt så medför presidentposten stora formella maktbefogenheter. När Putin själv tillträdde för åtta år sedan så ansågs han som lojal mot företrädaren Jeltsins så kallade ”familj”, men han visade snart andra tag. Också Medvedev skulle kunna överraska, även om det är mindre troligt. Putin hade trots allt det gamla KBG att stödja sig på, medan Medvedev högst har en handfull ”liberala” teknokrater att luta sig på.”

Sannolikt är att det kommer att bli någon form av dubbelkommando, även om det historiskt oftast inte fungerat så väl i Ryssland…

”…även om det finns exempel på motsatsen, som Nikolaj II och hans premiärminister Pjotr Stolypin och Sovjetledaren Leonid Brezjnev som länge delade makten med Aleksej Kosygin. Kanske Putin och Medvedev kommer att bli ett sådant par.”

Vidare skriver jag om den delikata maktbalans som finns i Ryssland. Den fanns också under Sovjettiden. Lenin hade medvetet byggt systemet på ett sådant sätt för att ingen skulle få för stor makt. Visserligen fanns kommunistpartiet i toppen men dess makt balanserades också av KGB och Röda Armén. Nu finns inte partiet längre, och det har paradoxalt medfört att säkerhetsorganen – KGB:s efterföljare – har större makt idag. Fast inte i absoluta termer eftersom dagens Ryssland, med alla sina fel och brister, inte är en totalitär planekonomisk dikatur. Dagens maktbalans råder mellan före detta KGB, militären, teknokrater, byråkrater och oligarker i statsförvaltning och företag (som Gazprom).

”Att Putin plockade någon utanför kraftcentra (”siloviki”) inom säkerhetstjänsten och militären kan ha berott på strävan att upprätthålla denna balans. Samtidigt så kan kraftorganen användas för att hålla Medvedev i schack. Det är känt att Putins vice stabschef Igor Setjin motsatte sig Medvedevs upphöjelse. Setjin kan bli Putins vakthund mot efterträdaren. Det senaste året har det också utbrutit ett ”inbördeskrig” inom kraftorganen. Narkotikapolischefen Tjerkesov har ställts mot FSB- chefen Patrusjev och nyss nämnde Setjin.”

Det här visar att kremlologin är i högönsklig välmåga i dagens allt mer auktoritära Ryssland. Utgången i den här maktkampen kan säga en del om vilket svängrum Medvedev kommer att tillåtas. Stannar Setjin kvar i Kreml så kan man nog tolka det som att Medvedevs koppel är ganska kort.