Precis som i verkligheten

maj 21, 2008

Papegojan Smokey illustrerar på ett perfekt sätt fenomenet Obamania.

(Via The Weekly Standards blogg)


Oförsvarligt

maj 17, 2008

Jaha, så fortsätter då den beklämmande försvarscirkusen. Jag vet inte om man skall skratta eller gråta. Aldrig i min vildaste fantasi hade jag kunnat föreställa mig att en moderatledd borgerlig regering skulle bli de som satte sista spiken i försvarets kista, och som därmed med råge överträffar det som skedde 1925. Det känns som att leva i the Bizarro World när man hör v-ledaren Lars Ohly på TV, och han är den som verkar mest sansad i frågan.

Jag har skrivit om det i både dagens och gårdagens NWT.

”Är det ens någon mening att ha kvar försvaret? Överbefälhavaren, general Håkan Syrén, erkände själv i går efter det att han lämnat över sitt förslag om fortsatta nedskärningar till försvarsminister Sten Tolgfors (m), att han var tveksam om Sverige skulle kunna försvaras.”

Vi kommer ju knappast att få någonting kvar – i praktiken bara förband motsvarande en brigad! Sanslöst! Jag tror inte riktigt det har nått ut till svenska folket hur lite som finns kvar av vår ”försvarsmakt”. Vi kan inte skydda vårt territorium, det som borde vara den främsta uppgiften för en statsmakt med våldsmonopol. Allt annat är faktiskt sekundärt.

”Således kommer försvaret att få halvera sina insatsbataljoner till åtta-nio stycken (cirka 8 000 man). Det motsvarar lite drygt en brigad. Fast några brigadövningar görs ju inte längre – däremot har vi en massa brigadgeneraler. 1972 hade armén så mycket som 31 brigader. Det är en exempellös avrustning som skett. Futtiga åtta bataljoner gör varken från eller till. Jämför med vårt grannland Finland som fortfarande kan mönstra över 300 000 man.”

Det duger inte heller som bas för våra internationella insatser. Nu verkar det som politikerna ser det som en antingen-eller-uppgift, men de hör ihop. Ett effektivt insatsförsvar – som faktiskt borde gälla insatser både när och fjärran – hör intimt ihop.

”Om regeringen inbillar sig att man med så litet underlag kan bemanna våra internationella insatser, som dessutom skall öka, så bedrar man sig. Ett så ynkligt litet försvar förmår inte att ha en tillräckligt stor kritisk massa för att öva och motivera personalen, säger en anonym högt uppsatt officer till Svenska Dagbladet. Så vi kommer att få ett försvar som enligt ÖB inte kommer att kunna försvara landet och som i praktiken inte kommer att kunna försörja våra internationella insatser. Vad skall vi då med ett försvar till om det inte klarar av sina två huvuduppgifter?”

Bisarrt är också att följa krypskyttet mellan ÖB och finansdepartementet (via sin handgångne man Sten ”Tomhylsan” Tolgfors). Det var därför man bussade Ekonomistyrningsverket på försvarsmakten. Regeringen har förvandlat försvarspolitiken till en fråga om kronor och ören och inte om vilka uppgifter försvaret faktiskt skall ha.

”Visst kan försvaret ha en ett och annat att lära om ekonomihantering. Men vad varken ESV eller försvarsministern vill erkänna är att mycket av bristerna i försvaret beror på att man under lång tid fått sig tilldelade fler uppgifter än det funnits pengar för. Politikerna har helt enkelt inte velat ta ansvar för sina egna beslut. Det löser man inte genom att låta piskan vina över Högkvarteret.”

ÖB underkänner också – med all rätt – den säkerhetspolitiska ”analys” som den parlamentariska försvarsberedningen gjorde i december. Han ser klarare än politikerna vilka hotbilder som gäller, och för det får han bassning av politikerna. Som jag skriver ”försvarsberedningens betänkande var en världsfrånvänd politiskt korrekt soppa där ”klimathotet” målades ut som det största hotet.” Är det någon seriös analytiker som tar beredningens dravel på allvar? Chefen för Utrikespolitiska Institutet Thomas Ries gör det inte:

De har inte tänkt alls. Den bedömning de gjorde i december var helt undermålig och saknade helt en strategisk analys av Sveriges säkerhetspolitiska miljö.”

”Absolut, ÖB har helt rätt. Och det hänger ihop med två grundläggande faktorer. Det ena är Ryssland, som blivit starkare och allt mer militaristiskt. Det andra rör Arktis, där alla nu bedriver en kapplöpning om områdets tillgångar. Det kan leda till en säkerhetspolitisk miljö som kan beröra Sverige.”

Hur länge kan den här föreställningen fortsätta? General Syrén måste ha masochistiska tendenser för att låta sig förnedras på det här sättet. Lojaliteten mot de försvarsanställda är förvisso berömvärd men smärtgränsen borde vara passerad nu. Klyftan är så djup att det är svårt att se hur den skall kunna överbryggas. Och skulle ÖB sättas under civil förmyndare, som ESV föreslår, så borde han då, om inte förr, ta konsekvenserna och avgå. Låt de världsfrånvända politikerna ta ansvar för den fortsatta avrustningen.

Inte undra på att svenska folkets förtroende för försvarsmakten är lågt. 71 procent anser att beredskapen är ganska dålig eller mycket dålig.


Grattis Israel 60 år!

maj 14, 2008

I dag är det 60 år sedan David Ben Gurion utropade staten Israel och det är väl värt att uppmärksamma och fira.

Jag skriver därför också om Israel i dagens ledare i NWT:

”Israel är Mellanöstern enda demokrati. De araber som bor i Israel har mer frihet och rättigheter än de skulle haft om de bott i något av grannländerna. Det är ett välmående land som fått öknen att blomma och nu har en av världens bästa högteknologiska industrier. Med målmedvetenhet, kunskap och stark vilja har israelerna på 60 år uträttat ett smärre mirakel. Och detta i skuggan av flera krig och terroristattacker.”

Men trots alla framsteg så ifrågasätts Israels och dess existens ständigt, och det inte bara av islamister och arabnationalister och diverse förtryckarregimer, utan också av många i den fria världen. Antisemitismen, denna svårutrotade skamfläck på vår historia är svårutrotad.

”Innan dess bildande levde judarna i diaspora i tusentals år, förföljda och utan fullvärdiga medborgerliga rättigheter. Då fick judar inte äga land (en orsak till att många kom att ägna sig åt bankverksamhet). Nu ifrågasätts deras rätt till Israels land. Mönstren går igen.”

Jag skriver vidare om det palestinska flyktingproblemet och kontrasterar det med vad som hände med de judar som fick fly från arabvärlden efter 1948.

Men trots alla problem så kan Israel stå på egna ben och de senaste 60 åren har de för första gången på årtusenden kunnat försvara sig själva och inte varit utlämnade åt andra. Det är tryggheten med att ha en egen stat, även om fred med grannländerna kan synas avlägsen:

”Så länge Israels grannar inte ens kan acceptera Israels existens och stävja allt från terroristattacker till antisemitisk indoktrinering i skolor och media, så länge kommer freden att lysa med sin frånvaro. Kanske så länge som 60 år till.”