Finanskrisens egentliga orsaker

september 27, 2008

Det har talats mycket om ”kapitalismens kris” och fiaskot för den oreglerade markandsekonomin i samband med finanskrisen i Amerika. Nu senast av professor Bo Rothstein i Svenska Dagbladet. Men det är att ha fått det fullständigt om bakfoten. Förenta Staterna är långt ifrån någon otyglad marknadsekonomi. I många hänseenden – bland annat de som lett fram till den här finanskrisen – är de mycket mer styrda av staten än vad vi är i Sverige. Men schablonbilden av Amerika är ju vad den är, och den leder tyvärr in många så kallade ”analytiker” på fel spår.

I två ledare i NWT den här veckan har jag försökt bena ut krisens verkliga orsaker. Och det är just regleringsivern hos framförallt demokraterna, parat med centralbanken Federal Reserves tidigare extrema lågräntepolitik, som bäddat för den här kollapsen. kraschen för bolåneinstituten Fannie Mae och Freddie Mac är grunden som sedan skickat kraftiga svallvågor, tsunamis skulle man kunna säga, genom hela det finansiella systemet.

”Drömmen om ett eget hem är förvisso en hedervärd strävan, så det är förståeligt att man velat underlätta för människor att köpa sig en egen bostad. Problemet är att man gick alldeles för långt och gav bostadslån till alltför många med låg kreditvärdighet, få tillgångar och liten eller ingen egen kontantinsats.
Detta berodde i sin tur på att man var tvungen. Under Clintonadministrationen omtolkades en lag som politiserade utlåningen – allt i namn av att motverka diskrimineringen. Detta var något som drivits på av företrädare för olika minoriteter och samhällsorganisatörer (presidentkandidaten Barack Obama började sin bana som just en sådan).”

Boven i dramat som jag talar om är lagen Community Reinvestment Act. Och det har varnats för dess skadliga effekter många år tidigare (se bland annat här). Ett så politiserat bolånesystem skulle inte ens de mest jämställdhetsdrivna sossarna i Sverige kunna drömma om att försöka införa här. Vidare:

”Att andra finansbolag gick med på det här berodde på att Fannie och Freddie har särskild status som ”regeringsstödda företag”. Med dessa garantier i ryggen kunde de inte bara växa och totalt kommer att dominera den amerikanska bolånemarknaden (ungefär som två gigantiska SBAB), de ansågs också vara så stora och viktiga att de inte skulle tillåtas gå omkull.”

Det har funnits chanser att stoppa den här pyramidspelsbubblan från att brista, men det har demokraterna i kongressen – inte minst Barack Obama – konsekvent vägrat att gå med på.

”Denna utveckling mot kollaps hade kunnat stoppas 2005, då ett lagförslag, som stöddes av den republikanske presidentkandidaten John McCain, låg på senatens bord som skulle tvinga fram en ny översyn över Fannies och Freddies lånepraxis. Men det stoppades av demokraterna, som tagit emot stora kampanjbidrag från just dessa bolåneföretag.”

Läs mer om detta i den här avslöjande artikeln av Kevin Hassett. Därför är det nu mer än lovligt ironiskt att det är samma demokrater som nu i kongressen skall lotsa igenom Bushadministrationens räddningsplan, och som skyller på Wall Street för den uppkomna situationen. De kunde lika gärna se sig själva i spegeln. Och faktum är att demokraterna haft mycket stöd från just ”Wall Street”. Direktörer, bankirer och bolåneförmedlare har tjänat grova pengar på den här härvan – som de tidigare Fannie Mae-cheferna Franklin Raines och Jim Johnston, båda stora Obamaanhängare och -rådgivare. Faktum är att ”de giriga typerna på Wall Street” givet överlägset mest kampanjbidrag till demokraterna (se här).

Finanskrisen är inget marknadsmisslyckande, det är ett resultat av politisk inblandning och styrning. Den är i högsta grad ett politiskt misslyckande.

Nu är jag för att den amerikanska staten intervenerar för att stoppa att krisen leder till fullständig kollaps och därmed riskerar en ny depression. Som jag skriver i lördagens NWT:

”Det är dock inte med något glatt hjärta som anhängaren av en fri marknadsekonomi välkomnar Paulsonplanen. Att privatisera vinsterna men socialisera riskerna är långsiktigt ingen strategi att rekommendera. Men nu ligger patienten på bordet och behöver en akut operation… Och eftersom (den amerikanska) staten orsakat det är det inte mer än rätt att den ser till att fixa det hela också.”

Däremot måste man se till att den imperfekta Paulsonplanen blir bättre och inte leder till ännu mer skadlig statlig inblandning på sikt. Det är det som republikanerna i kongressens representanthus försöker göra, medan demokraterna har velat hänga på en massa just sådan skadlig styrning. Helgen får utvisa var vi hamnar. Men att avfärda en räddningsoperation är definitivt ingen lösning. Många tittar nu på hur Sverige och Bo Lundgren löste vår bankkris i början av 1990-talet.

Nu är jag definitivt ingen nyliberal som helt tror på en oreglerad marknadsekonomi, men den sortens regleringar som under lång tid präglat Förenta Staterna är rent destruktiva, vilket vi med all tydlighet kan se nu. Synd bara att så få talar om krisens verkliga orsaker. Det leder till helt fel slutsatser.


Ja till ny signalspaningslag

september 27, 2008

Så har det då äntligen kommit ett acceptabelt förslag till ny FRA-lag – för det är i praktiken en ny lag. Det gamla förslaget som klubbades i riksdagen i juni var inte acceptabelt, trots de påhäng som gjordes i elfte timmen. Som jag skrev i NWT i fredags:

”Det som fick många, inklusive denna tidnings ledarsida, att kritisera och avfärda det gamla förslaget var att det handlade om en i det närmaste urskillningslös ”massavlyssning” av all svensk data- och teletrafik. Detta var alldeles för likt ett orwellskt övervakningssamhälle som borgerliga partier borde hålla sig för goda för att driva igenom, men så var det dessvärre uppenbarligen inte.”

Jag har aldrig varit motståndare till signalspaning. Tvärtom är det en oerhört viktig del av vår underrättelseverksamhet och det är synd att ett organ som FRA dragits så mycket i smutsen, sett till allt vad man historiskt har åstadkommit. Myndigheten har här gjorts en stor otjänst av politikerna.

När det kom fram att huvudskälet med FRA-lagen var att lyssna på rysk trafik, något som jag skrev om i början av sommaren, kom saken i ett nytt ljus. Men varför då driva igenom en lag om massavlyssning för att dölja detta? Ryssarna har knappast varit omedvetna om vår signalspaning. Vi har ju gjort det under hela kalla kriget och även dessförinnan. Jag skriver vidare i NWT:

”Därför har det varit viktigt att vi faktiskt får en ny lag som reglerar signalspaningen, men som också ser till att skydda den enskilda medborgarens integritet och som uppfyller kraven på rättssäkerhet. Och det ser det nu dessbättre ut som vi får i och med gårdagens överenskommelse mellan allianspartierna.”

Hade regeringen bara insett sprängkraften i frågan så hade all denna skada inte behövt ske och nu är man i praktiken tillbaka på ruta ett. Det är som med försvarsfrågan. Och under resans gång har man förlorat på tok för mycket goodwill. Det visar sig också i olika kommentarer även efter det att den nya lagen presenterats

Organisationen Centrum för rättvisa har identifierat nio punkter som måste fixas för att en FRA-lag skall anses uppfylla Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, efter det att en tysk signalspaningslag godkänts av Europadomstolen, som också underkände en brittisk lag som var mycket lik det gamla svenska förslaget. Nu säger Centrum för rättvisa att det nya förslaget:

”… i allt väsentligt verkar möta Europakonventionens krav i fråga om personlig integritet och rätt för enskilda att få statliga övertramp rättsligt prövade… Dagens besked är ett stort kliv i rätt riktning, men det är först när vi ser det färdiga lagförslaget som vi säkert kan veta att marginalen blir tillräckligt stor.”

Visst, det återstår att studera detaljerna närmare, men det verkar onekligen som det här går att acceptera. Regeringspartiernas interna kritiker säger också att man tog hänsyn till alla deras invändningar.

De som inte är nöjda är antingen de som klagar över processen – som den hycklande oppositionen med förre justitieministern Thomas Bodström i spetsen – och de som egentligen inte vill ha någon signalspaning överhuvudtaget. Ingen av dessa behöver tas på allvar.

Regeringspartierna har också ett och annat att lära. Under större delen av debatten har de agerat som om alla kritiker var som de mest extrema, vilket varit rent kontraproduktivt. Det har inte varit kul att kopplas samman med sossar som sagt nej (när det ursprungligen var ett förslag från den gamla s-regeringen) bara för att de säger nej till allt som regeringen gör, eller med de som inte gillar signalspaning och underrättelseverksamhet överhuvudtaget.


M-revolt svängde Tomhylsan

september 10, 2008

Det verkar allt mer sannolikt att orsaken bakom försvarsminister Sten Tolgfors (m) hastiga omsvängning av försvarspolitiken berodde på att samtliga moderata ledamöter av riksdagens försvarsutskott gjorde revolt. I dagens ledare i NWT skriver jag:

”I måndags så gick nämligen samtliga moderata ledamöter i riksdagens försvarsutskott ut och i ett pressmeddelande krävde att det nu minsann fick vara stopp på nedläggningarna. De utvecklar sitt resonemang i en debattartikel härintill i dagens NWT. Det är en synnerligen kraftfull markering från tunga m-företrädare som många gånger känt sig överkörda av den missriktade nedrustningsivern, dikterad av finansminister Anders Borg (m), som regeringen fört.”

Detta tilltag lär inte ha glatt försvarsdepartementet, men dagen därpå lät Tolgfors meddela att försvarsbeslutet nu skjuts upp till februari-mars nästa år. Det går förstås inte att driva igenom en vidare nedrustning när samtliga m-ledamöter satt ned foten som de gjorde i debattartikeln i dagens NWT:

”Det svenska folket måste känna trygghet i sitt försvar. Det har skett tillräckligt med besparingar och nedläggningar inom det svenska försvaret. Det är nu dags att stoppa planerade nedläggningar och göra halt.”

Äntligen har riksdagsmän visat musklerna och inte passivt accepterat allt som kommit från parti- och regeringskanslierna. Det är så här det skall fungera.

Intressant är att Tolgfors numera accepterat den princip hans avgångne företrädare Mikael Odenberg förespråkade. Till Svenska Dagbladet sade Tolgfors i går:

”Före diskussionen om anslagens storlek ligger diskussion om uppgifter. Och den baseras på beskrivningen av omvärlden. Nu gör vi en fördjupad analys av det säkerhetspolitiska läget i omvärlden. Som grund för det ligger en inriktningsproposition som handlar om uppgifter. Nästa steg blir dimensionering av försvaret.”

Vad säger hans överrock Anders Borg om det? Fast förhoppningsvis kommer det här att innebära att Borgs försvarsregemente nu är över. Frågan är om hans lydiga nickedocka kan sitta kvar på försvarsdepartementet? Kanske det är dags för Odenberg att göra comeback? Men av prestigeskäl kommer Reinfeldt knappast att göra sig av med Tolgfors. Men vid en eventuell framtida regeringsombildning kan han kanske ge Tolgfors en annan statsrådspost. Något större förtroende som försvarsminister har han knappast kvar.

Det återstår att se vad det hela innebär i praktiken. Men det vore otillständigt om det inte skulle innebära en ordentlig omläggning av försvars- och säkerhetspolitiken. Det är svårt att se hur de skulle få igenom några mer nedskärningar. Vad som istället behövs är rejält höjda försvarsanslag och en faktiskt upprustning av det svenska försvaret.