Media kampanjar för Obama

Att media i allmänhet är på Barack Obamas sida torde stå helt klart för alla som brytt sig om att följa den amerikanska presidentvalskampanjen. En undersökning från Pew Research Center visar också att 70 procent av amerikanerna anser att journalisterna vill ha en Obamaseger, jämfört med bara 9 procent för McCain. Samma institut bekräftar att 70 procent av mediabevakningen av Obama varit positiv och 60 procent av bevakningen av McCain varit negativ.

I en ledare i NWT i dag den 28 oktober skriver jag om det upprörande fenomenet att så kallade mainstream-media i Amerika – och därmed i förlängningen större delen av vad som rapporteras här i Sverige – i praktiken är en inofficiell förlängning av Barack Obamas egen kampanjorganisation. Ett sannerligen mörkt kapitel i journalistikens historia:

”De låtsas inte ens vara opartiska längre. Och eftersom svenska media bara apar efter de stora i Amerika så är det lika illa här. De tycker det är viktigare att granska den republikanske vicepresidentkandidaten Sarah Palins garderob än vad Obama egentligen står för. Medan allt möjligt förtal, påhitt och nedsättande omdömen förföljt Palin så lämnas Obama i fred. När en rörmokare i Ohio lyckades få Obama att försäga sig när det gäller hur han vill ”sprida runt välståndet” med högre skatter så hoppade media på… rörmokaren!”

Jag tar också upp en del av de märkliga personer Obama umgett sig med och samarbetat med, och som på det stora hela mötts med tystnad av de stora ”nyhetsorganisationerna” – tidningar som The New York Times, Washington Post och Los Angeles Times, TV-bolag som NBC (särskilt kabelkanalen MSNBC), CBS, CNN och ABC och så vidare. Det rör sig om personer som den obotfärdige terroristen William Ayers från Weathermen Underground, som den 11 september 2001 av alla datum i en debattarikel skrev att han ångrade att de  inte bombade mer. Det rör sig om hans mentor och pastor i tjugo år, Jeremiah Wright, som presikat rashat. Det rör sig om den nu fängslade finanshajen Tony Rezko. Ayers, Wright & Rezko – det låter som en advokatfirma från helvetet! Wolfram & Hart får se upp! 😉

DN-kolumnisten Hans Bergström har skrivit en av de få artiklarna om Obamas tvivelaktiga bekantskaper. Läs den här.

Förre Forbes-redaktören Michael S Malone har också en läsvärd artikel om de partiska medierna i Amerika. Ironiskt nog på ABC:s hemsida – ett av de TV-bolag som i sitt agerande annars mest bekräftar det Malone skriver. Läs den här:

”The traditional media are playing a very, very dangerous game — with their readers, with the Constitution and with their own fates. The sheer bias in the print and television coverage of this election campaign is not just bewildering, but appalling. And over the last few months I’ve found myself slowly moving from shaking my head at the obvious one-sided reporting, to actually shouting at the screen of my television and my laptop computer.”

Jag har också upptäckt att jag svurit högt framför TV:n och datorn.

Tradition & Fason

Nyligen startade en ny konservativ blogg på svenska kallad Tradition & Fason, där undertecknad också tänker skriva inlägg emellanåt. Det finns alldeles för lite konservativa röster i Sverige och den här bloggen tror jag kan bli ett bra och nyttigt tillskott som dels kommer att presentera ett alltför sällan visat perspektiv, och dels visa på den bredd som finns både inom svensk borgerlighet men också bland svenska konservativa – varje skribent står för sina årsikter och behöver inte nödvändightvis sammanfalla med övriga skribenters.

Ur idéförklaringen:

”Tradition & Fason vill ge kvalificerade perspektiv på politisk förnyelse genom å ena sidan erfarenhet och levande historia. Å andra sidan den enskildes personliga ansvar i en värld av val och lockelser som man inte alltid kan förstå de långsiktiga konsekvenserna av på egen hand.”

Bloggen har också uppmärksammats på många håll, och särskild glad är jag förstås åt det här som fanns att läsa i Västerviks-Tidningen:

”En av onsdagens artiklar, skriven av Nya Wermlands-Tidningens politiske redaktör Henrik L Barvå, tar upp frågeställningen varför svensk arbetarklass och landsbygdsbor i hög grad röstar socialdemokratiskt när undersökningar visar att de i själva verket är tämligen konservativa. Han jämför den amerikanska situationen där det är just dessa grupper som utgör viktiga delar i det republikanska partiet. Perspektivet är ett annat än vad vi är vana vid. Vår och amerikanernas historia lyfts fram som avgörande för dagens situation. Längtan efter frihet som drev amerikanernas förfäder över Atlanten och svenskarnas gamla tro och förlitan på övermakten. Precis så som en analys ska vara. Det förflutna lever idag.”

Kollegan på VT syftar på samma inlägg som jag också postade nedan.

Blåkragade konservativa

Så här i amerikanska presidentvalstider är det återigen intressant att studera skillnaderna mellan Sverige och det stora landet i väster. Varför är det till exempel så att amerikansk arbetarklass och landsbygdsväljare i så stor utsträckning är konservativa och röstar republikanskt – eller i alla fall på mer konservativt sinnade demokrater? I Sverige röstar oftast samma väljargrupper på socialdemokraterna. Kan vi lära os något av det?

Valet av Alaskaguvernören Sarah Palin – en älgjagande hockeymamma – till republikansk vicepresidentkandidat illustrerar mycket väl denna kontrast mellan det vanliga Middle America och eliterna vid kusterna, väl personifierade i den demokratiska kandidaten Barack Obama. Det är svårt att tänka sig någon svensk Sarah Palin, men dock inte lika svårt att föreställa sig en svensk Obama. Det förklarar väl också den fäbless som här finns för den senare.

Skillnaderna har i mångt och mycket historiska orsaker. Amerikanska landsbygdsbor och arbetare har ett mycket starkt självständighetspatos och det kommer av hela den amerikanska erfarenheten. Till Förenta Staterna invandrade människor som var trötta på den kontroll och styrning som utövades av såväl statsmakter som feodalherrar och motsvarande. Att rå om sig själva och inte lita till andra än den närmaste kretsen blev idealet – ett i grunden ganska konservativt ideal. Civilsamhället, inte staten, står för tryggheten. Familj, släkt, församling, vänner, arbetskamrater istället för socialtjänst och barnbidrag.

I Sverige och Europa däremot så levde de gamla statsmakterna kvar, även om de så småningom demokratiserades. Banden mellan stat och medborgare/undersåte var starkare. Här blev det det offentliga som tog hand om människors säkerhet och trygghet. I Amerika skulle man se det som ett alltför stort ingrepp i den egna självständigheten. Där kommer säkerheten och tryggheten från självstyret, att inte vara beroende av den sortens statsmakter man (eller i alla fall ens förfäder) en gång korsade Atlanten för att slippa ifrån.

Sverige skiljer också ut sig lite grann från övriga Europa eftersom vi aldrig hade feodalism. Det var till kungen som våra självägande bönder vände sig undan adelns makt, och omvänt så kunde kungen använda bondeståndet som motvikt mot adelns inflytande. Så under lång tid har svenskarna (eftersom flertalet av oss då var bönder) odlat en kultur av att lita på staten/kungen. Det har underlättat framväxten av den starka välfärdsstaten. Det socialdemokratiska folkhemmet tog helt enkelt över kungens roll som folkets beskyddare. Men det har också dessvärre inneburit att beroendet av det offentliga har ökat och att människors självbestämmande minskat. Därför röstar i hög utsträckning svenska arbetare och landsbygdsbor på socialdemokraterna, även om de i många kulturella frågor och i sina värderingar kanske egentligen är ganska konservativa.

Kan vi då lära oss något av det här? Finns det här öppningar för framväxten av en svensk form av “blue collar conservatism” och som skulle kunna gynna de borgerliga partierna? Ja det finns det. När det gäller att bryta beroendet av det offentliga så är det frågan om en längre process, och där har man också velat gå försiktigt fram från allianspartierna. Det innebär inte att man inte skall gå i den riktningen. Personligt självstyre är alltid bättre.

Det är i värderingsfrågor som den stora öppningen finns. Det finns mängder med människor som sitter inne med konservativa värderingar utan att vara medvetna om att de är konservativa. Ett utmärkt exempel är skolfrågan, där en mycket stor majoritet stöder den linje som regeringen och skolminister Jan Björklund driver med fokus på kunskap, betyg, ordning och reda. Man tycker inte om flumskolan.

Ett annat är familjepolitiken, där undersökning efter undersökning visar att svenska folket vill ha mycket mer valfrihet i barnomsorgen. Här har de borgerliga partierna tyvärr inte nappat. Ett futtigt kommunalt vårdnadsbidrag är i stort sett allt. Var finns den djärva (?) politiker som vågar föreslå att man likställer all barnomsorg och ger alla barnfamiljer samma ekonomiska ersättning som motsvarar vad en daghemsplats kostar? Istället talar man om att införa mer pedagogik i förskolan och kanske till och med göra den obligatorisk! Som om föräldrarna vore ett hinder för de egna barnens utveckling.

Det här vara bara två exempel och det finns många andra. Om nu de borgerliga partierna är på jakt efter att skapa en ny och långvarig alternativ politisk majoritet så är det bland annat i den här riktningen man måste gå. Det är utsiktslöst att försöka framstå som en sorts “light-sossar” – eller som den förre nyliberalen Anders Borg sade “I värderingarna skiljer jag mig inte så mycket från en socialdemokrat.”

(Inlägget tidigare publicerat på den konservativa bloggen Tradition & Fason)