Obama vann

Det må ursäktas om jag inte stämmer upp i hyllningskörerna efter att Obama inte oväntat vades till Förenta Staternas president. Hans valkampanj har i mångt och mycket varit ohederlig; han har mörkat vem han är och vad han egentligen står för bakom en kaskad av fluffig retorik. Visst är det historiskt att en svart man valts till amerikansk president, men som jag skriver i dagens NWT:

”Samtidigt så finns det anledning till eftertanke. Obamakampanjen har faktiskt spelat en hel del på rasfrågan och just symbolvärdet med en svart president. Och en del väljare röstade också på honom just på grund av hans hudfärg. Det var kanske inte riktigt det Martin Luther King menade när han sade att en man skall bedömas inte efter sin hudfärg utan efter sin karaktär. Obama skall och bör bedömas efter sin politik.”

Jag bryr mig inte ett skvatt om Obamas hudfärg. Jag bryr mig om hans politik och den gör mig orolig. Sedan kan man inte komma ifrån misstanken att om den förste svarte presidenten varit republikan så skulle det talats mycket mindre om ”det historiska”. Personer som utrikesminister Condoleezza Rice eller HD-domaren Clarence Thomas brukar nästan aldrig lyftas fram som svarta förebilder. De är ju gudbevars konservativa.

Det återstår att se vilken politik Obamaadministrationen kommer att föra. Jag är rädd för att det trots löften om att sträcka ut handen mot republikanerna så kommer frestelsen att vara för stor för demokraterna att köra sitt eget lopp. De kontrollerar ju både Vita Huset och Capitol Hill. Som jag skriver:

”Om demokraterna tar i för mycket finns det risk för ett snabbt bakslag. Det var det som drabbade Clinton när de efter bara två år förlorade makten i kongressen. Republikanerna kan också nu trösta sig med att även om de förlorade några senatorer så lyckades demokraterna inte alls uppnå den magiska siffran 60, som skulle gjort det möjligt för dem att göra som de vill utan hänsyn till minoritetsbordläggningar.”

Det där sista rör en senatsregel om så kallad ”filibuster”. Nu kan förvisso en enkel majoritet upphäva denna regel, men skulle demokraterna göra det så vore det om något en tydlig signal på att de verkligen kommer att strunta i allt vad samarbete över blockgränserna heter.

För Amerikas och världens skull hoppas jag att Obama menar allvar när han sträcker ut handen. En rejäl vänstersväng vore en katastrof. Jag hoppas också att han lyssnar på sina militära befälhavare, som general David Petraeus, och inte obetänksamt drar sig ur Irak för snabbt.

Tyvärr är jag rätt pessimistisk.

Skäl mot Obama

I dagens ledare i NWT skriver jag om de skäl som finns för att stödja och hoppas att John McCain trots allt ror hem segern i dagens presidentval, och att inte Barack Obama vinner, även om det tyvärr verkar bli så. Tur att NWT inte är den enda tidningen som stödjer McCain. Det gör till exempel också kollegerna på Svenska Dagbladets ledarsida, låt vara att de inte verkar alltför bekymrade av en Obamaseger.

Först har vi Obamas naiva utrikespolitik:

”Det har till och med Obamas vicepresidentkandidat Joe Biden (som för övrigt är ökänd för att tala innan han tänker) erkänt i ett av sina framträdanden. Amerikas fiender och andra utmanare kommer omgående att sätta den oprövade Obama på prov, och det kommer inte att bli lätt, sade Biden. Obama har sig själv att skylla. Han har sagt att han förutsättningslöst och utan villkor vill åka och träffa ledare från världens skurkstater och andra despoter”

Sedan har vi Irak:

” Obama envisas fortfarande med att vilja dra sig ur med en tidtabell, vilket skulle signalera till islamisterna att om de bara håller ut ett tag så kan de gå till offensiv igen senare. Då har man fått sig ett nederlag i segerns stund, precis som i Vietnam. Och hoppet om långsiktig demokrati i Irak skulle dö. Styrkta av detta skulle islamisterna expandera och allvarligt destabilisera hela Mellanösternregionen.”

Vidare Obamas och demokraternas protektionism:

”Överhuvudtaget är demokraterna ganska protektionistiska och med kontroll av både kongressen och Vita Huset skulle det inte finnas många spärrar. Och detta i en situation med finanskris och begynnande lågkonjunktur. En historisk lärdom är att frihandel påskyndar återhämtningen. Den stora depressionen blev stor och förlängd med minst ett decennium på grund av tullar och andra handelshinder.”

Sedan har vi Obamas ganska ”socialdemokratiska” syn på välfärd, skatter och fördelningspolitik:

”En annan oroande ekonomisk aspekt av Obamas ekonomiska politik är att han vill höja marginalskatterna och på så sätt straffa framåtanda och företagsamhet. Hans så kallade ”skattesänkningar” är egentligen inget annat än bidragshöjningar, eller att ”sprida runt välfärden” som han så avslöjande råkade säga. McCain vill istället se till att det skapas mer välstånd, också det nödvändigt för att snabbare vända konjunkturen i Amerika och därmed också i resten av världen.”

Så jag håller tummarna för McCain i natt och hoppas på det bästa, men är menalt förberedd på det värsta.

Än är det inte över

”It ain’t over ‘til the fat lady sings!” Och än har den feta damen inte sjungit. Det amerikanska presidentvalet går in sitt sista skälvande dygn. Opinionsmätningarna tyder på en seger för Barack Obama, men de är notoriskt svåra att lita på. Dessutom så knappar John McCain in. Natten mellan tisdag och onsdag vet vi.

Jag trodde länge att Obama skulle vara körd när det visade sig vilket tvivelaktigt umgänge Obama hade – den rasistiske pastor Wright, den obotfärdige terroristen Ayers, med flera. Vad jag inte räknade med är att amerikanska mainstreammedia så oförblommerat skulle mörka alla negativa nyheter om Obama. Därmed har alldeles för få väljare faktiskt fått den fullödiga bild man kan kräva. Det är faktiskt riktigt, riktigt motbjudande.

Det andra var missnöjet och upprördheten i samband med finanskrisen, som per automatik drabbar det parti vars representant sitter i Vita Huset. Nu är det ganska orättvist eftersom det faktiskt är demokraterna – från president Clinton till kongressledamöterna – som har störst skuld till att bolånemarknaden snedvreds och sedan kollapsade. Här gjorde McCain-kampanjen dundertabben att inte tidigt visa på demokraternas, och Barack Obamas, skuld.

Det har varit en bra märklig – och utdragen – valkampanj. I NWT skrev jag en krönika om det på måndagen (den 3 november):

”John McCain har heller inte fört en särskilt lysande kampanj. Stapplande och stundtals misskött har den ändå lycktas få den ärrade gamle senatorn att vara en verklig utmanare under ett år då republikanerna borde vara uträknade. McCain var strängt taget den enda republikan som kunde lyckas med det. Genom åren har han ofta bråkat med och gått emot det egna partiet och gått sin egen väg. ”Maverick”” är ett svåröversättligt epitet som han trivs med, och betyder närmast en sorts frifräsare. Därför klingar det en smula falskt när hans demokratiska motståndare försöker utmåla honom som en representant för någon sorts ”avgrundshöger”.”

McCain har tidigare varit något av medias favoritrepublikan. Han utmanade ju Bush år 2000 och har gått mot partilinjen många gånger. Möjligen invaggades McCainfolket därför i en falsk säkerhet när det gäller media. Men McCain var ju bara deras favorit så länge han aldrig vann – så länge han var ”den tappre förloraren”. Så fort han satte sig upp mot deras utkorade favorit – Den Ende – Barack Obama skulle han tillintetgöras. Då spelade det ingen roll att han tidigare beskrivits som måttfull. Nu är han ”avgrundshöger.”

Jag skriver också om Sarah Palin:

”På extremt kort tid så lyckades hon engagera och entusiasmera kärnväljarna. Hon står för många av deras traditionella värderingar. Givetvis har demokraterna och deras oblyga påhejare i de inte alls särskilt opartiska massmedierna gjort allt vad de kunnat för att smutskasta henne.

Att påstå att Palin skulle vara korkad och erfaren borde falla på sin egen orimlighet, men går om man använder sig av dubbeltänk. Därför var man så snabb med att sätta dit henne. Ju tidigare bilden av henne som en dum lantlolla fastande desto svårare blir det att göra sig av med den.”

Om Obama skriver jag bland annat:

”Obama är något av en teflonman – allt rinner av honom. Han kan sitta och se ”cool” och högdragen ut, och mata anhängarna med luftig men ytterst tom retorik. Det vilar något sektliknande över hans anhängare. Han framställs som någon sorts frälsargestalt där väljarna erbjuds att lita på ord om ”hopp och förändring”, samtidigt som man döljer vad som döljer sig där bakom. För de redan övertygade framstår legitim kritik som kättersk (för att inte säga rasistisk). De icke övertygade kan bara häpna åt och skaka på huvudet åt vad som faktiskt är en ganska obehaglig idoldyrkan av en politisk kandidat.”

Jag får faktiskt obehagskänslor av att åse all denna dyrkan. Den är inte rationell och är faktiskt ganska skrämmande. Jag må ha mina egna favoritpersoner i den politiska historien – Winston Churchill, Ronald Reagan, Margaret Thatcher – men därmed är jag inte blind för deras mänskliga fel och brister, eller för vissa inslag i deras politik eller åsikter. Med för Obamanikerna har jag sett få sådana spärrar.

McCain-Palin 2008!