Försvarshaveri med Tchadstyrkan

februari 21, 2008

Än en gång blir det pinsamt tydligt att den svenska regeringen saknar en seriös försvarspolitik. Förra året gick finansminister Anders Borg ut och sade att det kunde sparas än mer på det redan kroniskt underfinansierade svenska försvaret. I samma veva lovade utrikesminister Carl Bildt att vi skulle skicka svensk trupp till Tchad för att bistå vid hjälpen till flyktingar från Darfur i grannlandet Sudan. Redan då höjdes på många ögonbryn eftersom det saknas en hel del pengar.

Och nu framgår alltså att den svenska Tchadstyrkan bara kommer att vara i Tchad i elva veckor, varav bara fyra-sex veckor som fullt operationella. Sedan får de åka hem. Den frispråkige pensionerade översten Bo Pellnäs skrev i SvD att Sverige gör sig till åtlöje. Försvarsminister Sten ”Tomhylsan” Tolgfors svarar med diverse klena ursäkter. Jag kommenterar det i dagens NWT:

”Tolgfors skyller ifrån sig på EU, och visst finns det all anledning att kritisera många EU-länder som inte varit villiga att ställa upp och som därmed försenat insatsen. Men det ursäktar väl inte Sveriges halvhjärtade engagemang! Sedan skyller han på vädret, att den regnperiod som kommer till sommaren försvårar en förlängd insats eftersom pansarfordonen då inte kan köra. Vill man vara elak skulle man väl kunna säga att ett amfibieförband nog borde kunna klara av lite regn.
Men försvarsministerns huvudinvändning är att det saknas pengar. Det skulle kosta 300 miljoner kronor extra med en förlängning och det är pengar som han inte har.”

Det är ju direkt pinsamt och visar bara på hur ihålig den svenska försvarspolitiken är. Och detta skall vara en borgerlig regering! Man skäms ju!

Nog borde man kunna skaka fram de där 300 miljonerna. Kraven på en förlängning av styrkan kommer nu också tvärs över blockgränserna. Om pengarna sedan tas från biståndet eller inte spelar ingen roll. Finns bara viljan så finns medlen. Men det verkar klent med viljan. Reinfeldt backar upp Tolgfors.

Jag avslutar dagens NWT-ledare med:

”Så här går det när vi har en anorektisk försvarspolitik. Budgeten räcker inte på långa vägar till för de uppgifter som politikerna lägger på försvaret. Därför blir det kroniska underskott och en underfinansiering av verksamheten. Och de insatser man säger sig kunna klara av kommer man inte alls att kunna klara av. Ständiga panikutryckningar, eller som i det här fallet, paniktillbakadraganden, för att det fattas medel i kassan. Vi gör oss till internationellt åtlöje och i förlängningen kommer omvärlden – FN, EU, Nato – att få svårt att lita på svenska utfästelser om väpnad trupp. Det är ovärdigt Sverige som nation. Det drabbar också alla de som vi inte får en möjlighet att hjälpa.”


Den totalitära världens sju underverk

november 23, 2007

När vi ändå håller på med vulgära och smaklösa politiska uttryck (som magasinet Neos tävling) kan inte låta bli att hänvisa till kollegan Per Gudmundson på Svenskan som uppmärksammat tidskriften Esquires artikel om den totalitära världens sju underverk.

Inte för att den platsar i samlingen (om inte annat för att Karlstad inte är totalitärt) men jag måste i sammanhanget få presentera ett lokalt fredsmonument som verkar ha inspirerats av den här typen av estetik. På Stora Torget står det som i folkmun går under benämningen ”kärringen på torget”:

kärringen på torget

Foto: Henrik L Barvå


Veckans KGB

oktober 2, 2007

Veckans K-G Bergström innehöll intervjuer med Desmond Tutu, Carl Bildt och ambassadörerna från Ryssland och Förenta Staterna. Som en röd tråd gick frågan om sanktioner och Burma.

Jag har alltid uppskattat Desmond Tutu, även om han varit fel ute ibland. Hans starka fördömande av militärjuntan i Burma, med krav på bojkott av OS i Peking, imponerar, liksom att han inte dragit sig för att kritisera det ANC-styrda Sydafrika. Och att bli förolämpad av galningen Mugabe i Zimbabwe är bara en fjäder i hatten. Hans syn på sanktioners betydelse är klart färgad av erfarenheterna från Sydafrika – ett av de få exempel där sanktioner faktiskt fungerat och bidrog till att få slut på apartheidregimen, även om man inte får glömma att det tog tid innan de verkade.

Däremot är jag tveksam till att sanktioner fungerar i alla, eller ens så många lägen. För att de skall fungera så måste det land som utsätts för dem också drabbas ordentligt. I Sydafrika fungerade det därför att den dåvarande regimen trots allt strävade efter att vara en del i det internationella systemet. Den snedvridna rasåtskillnadspolitiken till trots så såg de vita sig som en del av västvärlden. Isolering var inget ideal att sträva efter. Men för generalerna i Burma, eller stalinisterna i Nordkorea, är snarare isolering att föredra. Så länge den styrande eliten omhuldas av mindre nogräknade grannar – eller grannar som känner sig utpressade därtill – kan de sitta kvar.

Kommunistkina håller både Burma och Nordkorea under armarna. Och länder som Sydkorea och även Förenta Staterna, oroade över vapenskrammel och eventuell kollaps med flyktingströmmar, ger massivt bistånd till Nordkorea. Detta bistånd bidrar till att Kim Jong Il och hans anhang kan sitta kvar. Att införa sanktioner skulle inte kunna motiveras humanitärt, vilket visar på hur trubbigt det vapnet är.

Carl Bildt var överdrivet diplomatisk i intervjun, och kritiken från folkrättsprofessorn Ove Bring (av alla människor) för att han varit för försiktig i sin kritik mot Burma och för att ha visat för stor tilltro till FN, bet inte. Det var nästan pinsamt att höra utrikesministerns hänvisningar till FN-sändebudet Ibrahim Gambaris kommande rapport till det tandlösa säkerhetsrådet. Generalerna i Burma bryr sig näppeligen om honom, som de ständigt kollrat bort inte bara den här gången utan alla de andra gånger han tidigare varit i Burma. Fast Bildt vill väl inte göra sig för många ovänner inför en stundande internationell karriär!

De båda ambassadörerna var lite småkul att se. Aleksander Kadakin både såg ut och lät som en sovjetisk politruk. Och Michael Wood var frispråkig utan att vara det. Hans hysteriskt roliga kommentar till att Putin kan sitta kvar vid makten som premiärminister var kort och gott att Bush minsann kommer att avgå när hans grundlagsfästa mandatperiod är över och inte hitta en ny politisk plattform. Och han upprepade statssekreteraren Nick Burns på amerikanska UD ord att om Sverige sökte medlemskap i Nato skulle det beviljas vid middagstid dagen därpå.

Synd bara att inga svenska politiker av rang vill eller vågar driva frågan. De må vara så att motståndet än så länge är stort, men det lär ju aldrig bli större om få driver opinion för ett svenskt Nato-medlemskap.


Trupp till Tchad

september 27, 2007

Sverige planerar för att sända 200 man till en EU-styrka i Tchad. Det rör sig om ett amfibieförband, vilket kan synas lite märkligt med tanke på Tchads geografi, men kustjägare brukar ju klara av det mesta.

Det är bara att önska dem lycka till och hoppas att det går bra. Men samtidigt så kan det vara på sin plats att varna för vad som händer med försvarets ekonomi och förmågan till internationella insatser framöver. Med de kraftiga neddragningar på försvarsbudgeten som regeringen gör kan man allvarligt ifrågasätta om vi kommer att ha råd med så värst mycket soldater i internationell tjänst. Om materielbesparingarna hade gått tillbaka till försvarsmakten hade det kanske varit en annan historia.