Obama vann

november 6, 2008

Det må ursäktas om jag inte stämmer upp i hyllningskörerna efter att Obama inte oväntat vades till Förenta Staternas president. Hans valkampanj har i mångt och mycket varit ohederlig; han har mörkat vem han är och vad han egentligen står för bakom en kaskad av fluffig retorik. Visst är det historiskt att en svart man valts till amerikansk president, men som jag skriver i dagens NWT:

”Samtidigt så finns det anledning till eftertanke. Obamakampanjen har faktiskt spelat en hel del på rasfrågan och just symbolvärdet med en svart president. Och en del väljare röstade också på honom just på grund av hans hudfärg. Det var kanske inte riktigt det Martin Luther King menade när han sade att en man skall bedömas inte efter sin hudfärg utan efter sin karaktär. Obama skall och bör bedömas efter sin politik.”

Jag bryr mig inte ett skvatt om Obamas hudfärg. Jag bryr mig om hans politik och den gör mig orolig. Sedan kan man inte komma ifrån misstanken att om den förste svarte presidenten varit republikan så skulle det talats mycket mindre om ”det historiska”. Personer som utrikesminister Condoleezza Rice eller HD-domaren Clarence Thomas brukar nästan aldrig lyftas fram som svarta förebilder. De är ju gudbevars konservativa.

Det återstår att se vilken politik Obamaadministrationen kommer att föra. Jag är rädd för att det trots löften om att sträcka ut handen mot republikanerna så kommer frestelsen att vara för stor för demokraterna att köra sitt eget lopp. De kontrollerar ju både Vita Huset och Capitol Hill. Som jag skriver:

”Om demokraterna tar i för mycket finns det risk för ett snabbt bakslag. Det var det som drabbade Clinton när de efter bara två år förlorade makten i kongressen. Republikanerna kan också nu trösta sig med att även om de förlorade några senatorer så lyckades demokraterna inte alls uppnå den magiska siffran 60, som skulle gjort det möjligt för dem att göra som de vill utan hänsyn till minoritetsbordläggningar.”

Det där sista rör en senatsregel om så kallad ”filibuster”. Nu kan förvisso en enkel majoritet upphäva denna regel, men skulle demokraterna göra det så vore det om något en tydlig signal på att de verkligen kommer att strunta i allt vad samarbete över blockgränserna heter.

För Amerikas och världens skull hoppas jag att Obama menar allvar när han sträcker ut handen. En rejäl vänstersväng vore en katastrof. Jag hoppas också att han lyssnar på sina militära befälhavare, som general David Petraeus, och inte obetänksamt drar sig ur Irak för snabbt.

Tyvärr är jag rätt pessimistisk.


Än är det inte över

november 3, 2008

”It ain’t over ‘til the fat lady sings!” Och än har den feta damen inte sjungit. Det amerikanska presidentvalet går in sitt sista skälvande dygn. Opinionsmätningarna tyder på en seger för Barack Obama, men de är notoriskt svåra att lita på. Dessutom så knappar John McCain in. Natten mellan tisdag och onsdag vet vi.

Jag trodde länge att Obama skulle vara körd när det visade sig vilket tvivelaktigt umgänge Obama hade – den rasistiske pastor Wright, den obotfärdige terroristen Ayers, med flera. Vad jag inte räknade med är att amerikanska mainstreammedia så oförblommerat skulle mörka alla negativa nyheter om Obama. Därmed har alldeles för få väljare faktiskt fått den fullödiga bild man kan kräva. Det är faktiskt riktigt, riktigt motbjudande.

Det andra var missnöjet och upprördheten i samband med finanskrisen, som per automatik drabbar det parti vars representant sitter i Vita Huset. Nu är det ganska orättvist eftersom det faktiskt är demokraterna – från president Clinton till kongressledamöterna – som har störst skuld till att bolånemarknaden snedvreds och sedan kollapsade. Här gjorde McCain-kampanjen dundertabben att inte tidigt visa på demokraternas, och Barack Obamas, skuld.

Det har varit en bra märklig – och utdragen – valkampanj. I NWT skrev jag en krönika om det på måndagen (den 3 november):

”John McCain har heller inte fört en särskilt lysande kampanj. Stapplande och stundtals misskött har den ändå lycktas få den ärrade gamle senatorn att vara en verklig utmanare under ett år då republikanerna borde vara uträknade. McCain var strängt taget den enda republikan som kunde lyckas med det. Genom åren har han ofta bråkat med och gått emot det egna partiet och gått sin egen väg. ”Maverick”” är ett svåröversättligt epitet som han trivs med, och betyder närmast en sorts frifräsare. Därför klingar det en smula falskt när hans demokratiska motståndare försöker utmåla honom som en representant för någon sorts ”avgrundshöger”.”

McCain har tidigare varit något av medias favoritrepublikan. Han utmanade ju Bush år 2000 och har gått mot partilinjen många gånger. Möjligen invaggades McCainfolket därför i en falsk säkerhet när det gäller media. Men McCain var ju bara deras favorit så länge han aldrig vann – så länge han var ”den tappre förloraren”. Så fort han satte sig upp mot deras utkorade favorit – Den Ende – Barack Obama skulle han tillintetgöras. Då spelade det ingen roll att han tidigare beskrivits som måttfull. Nu är han ”avgrundshöger.”

Jag skriver också om Sarah Palin:

”På extremt kort tid så lyckades hon engagera och entusiasmera kärnväljarna. Hon står för många av deras traditionella värderingar. Givetvis har demokraterna och deras oblyga påhejare i de inte alls särskilt opartiska massmedierna gjort allt vad de kunnat för att smutskasta henne.

Att påstå att Palin skulle vara korkad och erfaren borde falla på sin egen orimlighet, men går om man använder sig av dubbeltänk. Därför var man så snabb med att sätta dit henne. Ju tidigare bilden av henne som en dum lantlolla fastande desto svårare blir det att göra sig av med den.”

Om Obama skriver jag bland annat:

”Obama är något av en teflonman – allt rinner av honom. Han kan sitta och se ”cool” och högdragen ut, och mata anhängarna med luftig men ytterst tom retorik. Det vilar något sektliknande över hans anhängare. Han framställs som någon sorts frälsargestalt där väljarna erbjuds att lita på ord om ”hopp och förändring”, samtidigt som man döljer vad som döljer sig där bakom. För de redan övertygade framstår legitim kritik som kättersk (för att inte säga rasistisk). De icke övertygade kan bara häpna åt och skaka på huvudet åt vad som faktiskt är en ganska obehaglig idoldyrkan av en politisk kandidat.”

Jag får faktiskt obehagskänslor av att åse all denna dyrkan. Den är inte rationell och är faktiskt ganska skrämmande. Jag må ha mina egna favoritpersoner i den politiska historien – Winston Churchill, Ronald Reagan, Margaret Thatcher – men därmed är jag inte blind för deras mänskliga fel och brister, eller för vissa inslag i deras politik eller åsikter. Med för Obamanikerna har jag sett få sådana spärrar.

McCain-Palin 2008!


Media kampanjar för Obama

oktober 30, 2008

Att media i allmänhet är på Barack Obamas sida torde stå helt klart för alla som brytt sig om att följa den amerikanska presidentvalskampanjen. En undersökning från Pew Research Center visar också att 70 procent av amerikanerna anser att journalisterna vill ha en Obamaseger, jämfört med bara 9 procent för McCain. Samma institut bekräftar att 70 procent av mediabevakningen av Obama varit positiv och 60 procent av bevakningen av McCain varit negativ.

I en ledare i NWT i dag den 28 oktober skriver jag om det upprörande fenomenet att så kallade mainstream-media i Amerika – och därmed i förlängningen större delen av vad som rapporteras här i Sverige – i praktiken är en inofficiell förlängning av Barack Obamas egen kampanjorganisation. Ett sannerligen mörkt kapitel i journalistikens historia:

”De låtsas inte ens vara opartiska längre. Och eftersom svenska media bara apar efter de stora i Amerika så är det lika illa här. De tycker det är viktigare att granska den republikanske vicepresidentkandidaten Sarah Palins garderob än vad Obama egentligen står för. Medan allt möjligt förtal, påhitt och nedsättande omdömen förföljt Palin så lämnas Obama i fred. När en rörmokare i Ohio lyckades få Obama att försäga sig när det gäller hur han vill ”sprida runt välståndet” med högre skatter så hoppade media på… rörmokaren!”

Jag tar också upp en del av de märkliga personer Obama umgett sig med och samarbetat med, och som på det stora hela mötts med tystnad av de stora ”nyhetsorganisationerna” – tidningar som The New York Times, Washington Post och Los Angeles Times, TV-bolag som NBC (särskilt kabelkanalen MSNBC), CBS, CNN och ABC och så vidare. Det rör sig om personer som den obotfärdige terroristen William Ayers från Weathermen Underground, som den 11 september 2001 av alla datum i en debattarikel skrev att han ångrade att de  inte bombade mer. Det rör sig om hans mentor och pastor i tjugo år, Jeremiah Wright, som presikat rashat. Det rör sig om den nu fängslade finanshajen Tony Rezko. Ayers, Wright & Rezko – det låter som en advokatfirma från helvetet! Wolfram & Hart får se upp! 😉

DN-kolumnisten Hans Bergström har skrivit en av de få artiklarna om Obamas tvivelaktiga bekantskaper. Läs den här.

Förre Forbes-redaktören Michael S Malone har också en läsvärd artikel om de partiska medierna i Amerika. Ironiskt nog på ABC:s hemsida – ett av de TV-bolag som i sitt agerande annars mest bekräftar det Malone skriver. Läs den här:

”The traditional media are playing a very, very dangerous game — with their readers, with the Constitution and with their own fates. The sheer bias in the print and television coverage of this election campaign is not just bewildering, but appalling. And over the last few months I’ve found myself slowly moving from shaking my head at the obvious one-sided reporting, to actually shouting at the screen of my television and my laptop computer.”

Jag har också upptäckt att jag svurit högt framför TV:n och datorn.


Blåkragade konservativa

oktober 14, 2008

Så här i amerikanska presidentvalstider är det återigen intressant att studera skillnaderna mellan Sverige och det stora landet i väster. Varför är det till exempel så att amerikansk arbetarklass och landsbygdsväljare i så stor utsträckning är konservativa och röstar republikanskt – eller i alla fall på mer konservativt sinnade demokrater? I Sverige röstar oftast samma väljargrupper på socialdemokraterna. Kan vi lära os något av det?

Valet av Alaskaguvernören Sarah Palin – en älgjagande hockeymamma – till republikansk vicepresidentkandidat illustrerar mycket väl denna kontrast mellan det vanliga Middle America och eliterna vid kusterna, väl personifierade i den demokratiska kandidaten Barack Obama. Det är svårt att tänka sig någon svensk Sarah Palin, men dock inte lika svårt att föreställa sig en svensk Obama. Det förklarar väl också den fäbless som här finns för den senare.

Skillnaderna har i mångt och mycket historiska orsaker. Amerikanska landsbygdsbor och arbetare har ett mycket starkt självständighetspatos och det kommer av hela den amerikanska erfarenheten. Till Förenta Staterna invandrade människor som var trötta på den kontroll och styrning som utövades av såväl statsmakter som feodalherrar och motsvarande. Att rå om sig själva och inte lita till andra än den närmaste kretsen blev idealet – ett i grunden ganska konservativt ideal. Civilsamhället, inte staten, står för tryggheten. Familj, släkt, församling, vänner, arbetskamrater istället för socialtjänst och barnbidrag.

I Sverige och Europa däremot så levde de gamla statsmakterna kvar, även om de så småningom demokratiserades. Banden mellan stat och medborgare/undersåte var starkare. Här blev det det offentliga som tog hand om människors säkerhet och trygghet. I Amerika skulle man se det som ett alltför stort ingrepp i den egna självständigheten. Där kommer säkerheten och tryggheten från självstyret, att inte vara beroende av den sortens statsmakter man (eller i alla fall ens förfäder) en gång korsade Atlanten för att slippa ifrån.

Sverige skiljer också ut sig lite grann från övriga Europa eftersom vi aldrig hade feodalism. Det var till kungen som våra självägande bönder vände sig undan adelns makt, och omvänt så kunde kungen använda bondeståndet som motvikt mot adelns inflytande. Så under lång tid har svenskarna (eftersom flertalet av oss då var bönder) odlat en kultur av att lita på staten/kungen. Det har underlättat framväxten av den starka välfärdsstaten. Det socialdemokratiska folkhemmet tog helt enkelt över kungens roll som folkets beskyddare. Men det har också dessvärre inneburit att beroendet av det offentliga har ökat och att människors självbestämmande minskat. Därför röstar i hög utsträckning svenska arbetare och landsbygdsbor på socialdemokraterna, även om de i många kulturella frågor och i sina värderingar kanske egentligen är ganska konservativa.

Kan vi då lära oss något av det här? Finns det här öppningar för framväxten av en svensk form av “blue collar conservatism” och som skulle kunna gynna de borgerliga partierna? Ja det finns det. När det gäller att bryta beroendet av det offentliga så är det frågan om en längre process, och där har man också velat gå försiktigt fram från allianspartierna. Det innebär inte att man inte skall gå i den riktningen. Personligt självstyre är alltid bättre.

Det är i värderingsfrågor som den stora öppningen finns. Det finns mängder med människor som sitter inne med konservativa värderingar utan att vara medvetna om att de är konservativa. Ett utmärkt exempel är skolfrågan, där en mycket stor majoritet stöder den linje som regeringen och skolminister Jan Björklund driver med fokus på kunskap, betyg, ordning och reda. Man tycker inte om flumskolan.

Ett annat är familjepolitiken, där undersökning efter undersökning visar att svenska folket vill ha mycket mer valfrihet i barnomsorgen. Här har de borgerliga partierna tyvärr inte nappat. Ett futtigt kommunalt vårdnadsbidrag är i stort sett allt. Var finns den djärva (?) politiker som vågar föreslå att man likställer all barnomsorg och ger alla barnfamiljer samma ekonomiska ersättning som motsvarar vad en daghemsplats kostar? Istället talar man om att införa mer pedagogik i förskolan och kanske till och med göra den obligatorisk! Som om föräldrarna vore ett hinder för de egna barnens utveckling.

Det här vara bara två exempel och det finns många andra. Om nu de borgerliga partierna är på jakt efter att skapa en ny och långvarig alternativ politisk majoritet så är det bland annat i den här riktningen man måste gå. Det är utsiktslöst att försöka framstå som en sorts “light-sossar” – eller som den förre nyliberalen Anders Borg sade “I värderingarna skiljer jag mig inte så mycket från en socialdemokrat.”

(Inlägget tidigare publicerat på den konservativa bloggen Tradition & Fason)


Finanskrisens egentliga orsaker

september 27, 2008

Det har talats mycket om ”kapitalismens kris” och fiaskot för den oreglerade markandsekonomin i samband med finanskrisen i Amerika. Nu senast av professor Bo Rothstein i Svenska Dagbladet. Men det är att ha fått det fullständigt om bakfoten. Förenta Staterna är långt ifrån någon otyglad marknadsekonomi. I många hänseenden – bland annat de som lett fram till den här finanskrisen – är de mycket mer styrda av staten än vad vi är i Sverige. Men schablonbilden av Amerika är ju vad den är, och den leder tyvärr in många så kallade ”analytiker” på fel spår.

I två ledare i NWT den här veckan har jag försökt bena ut krisens verkliga orsaker. Och det är just regleringsivern hos framförallt demokraterna, parat med centralbanken Federal Reserves tidigare extrema lågräntepolitik, som bäddat för den här kollapsen. kraschen för bolåneinstituten Fannie Mae och Freddie Mac är grunden som sedan skickat kraftiga svallvågor, tsunamis skulle man kunna säga, genom hela det finansiella systemet.

”Drömmen om ett eget hem är förvisso en hedervärd strävan, så det är förståeligt att man velat underlätta för människor att köpa sig en egen bostad. Problemet är att man gick alldeles för långt och gav bostadslån till alltför många med låg kreditvärdighet, få tillgångar och liten eller ingen egen kontantinsats.
Detta berodde i sin tur på att man var tvungen. Under Clintonadministrationen omtolkades en lag som politiserade utlåningen – allt i namn av att motverka diskrimineringen. Detta var något som drivits på av företrädare för olika minoriteter och samhällsorganisatörer (presidentkandidaten Barack Obama började sin bana som just en sådan).”

Boven i dramat som jag talar om är lagen Community Reinvestment Act. Och det har varnats för dess skadliga effekter många år tidigare (se bland annat här). Ett så politiserat bolånesystem skulle inte ens de mest jämställdhetsdrivna sossarna i Sverige kunna drömma om att försöka införa här. Vidare:

”Att andra finansbolag gick med på det här berodde på att Fannie och Freddie har särskild status som ”regeringsstödda företag”. Med dessa garantier i ryggen kunde de inte bara växa och totalt kommer att dominera den amerikanska bolånemarknaden (ungefär som två gigantiska SBAB), de ansågs också vara så stora och viktiga att de inte skulle tillåtas gå omkull.”

Det har funnits chanser att stoppa den här pyramidspelsbubblan från att brista, men det har demokraterna i kongressen – inte minst Barack Obama – konsekvent vägrat att gå med på.

”Denna utveckling mot kollaps hade kunnat stoppas 2005, då ett lagförslag, som stöddes av den republikanske presidentkandidaten John McCain, låg på senatens bord som skulle tvinga fram en ny översyn över Fannies och Freddies lånepraxis. Men det stoppades av demokraterna, som tagit emot stora kampanjbidrag från just dessa bolåneföretag.”

Läs mer om detta i den här avslöjande artikeln av Kevin Hassett. Därför är det nu mer än lovligt ironiskt att det är samma demokrater som nu i kongressen skall lotsa igenom Bushadministrationens räddningsplan, och som skyller på Wall Street för den uppkomna situationen. De kunde lika gärna se sig själva i spegeln. Och faktum är att demokraterna haft mycket stöd från just ”Wall Street”. Direktörer, bankirer och bolåneförmedlare har tjänat grova pengar på den här härvan – som de tidigare Fannie Mae-cheferna Franklin Raines och Jim Johnston, båda stora Obamaanhängare och -rådgivare. Faktum är att ”de giriga typerna på Wall Street” givet överlägset mest kampanjbidrag till demokraterna (se här).

Finanskrisen är inget marknadsmisslyckande, det är ett resultat av politisk inblandning och styrning. Den är i högsta grad ett politiskt misslyckande.

Nu är jag för att den amerikanska staten intervenerar för att stoppa att krisen leder till fullständig kollaps och därmed riskerar en ny depression. Som jag skriver i lördagens NWT:

”Det är dock inte med något glatt hjärta som anhängaren av en fri marknadsekonomi välkomnar Paulsonplanen. Att privatisera vinsterna men socialisera riskerna är långsiktigt ingen strategi att rekommendera. Men nu ligger patienten på bordet och behöver en akut operation… Och eftersom (den amerikanska) staten orsakat det är det inte mer än rätt att den ser till att fixa det hela också.”

Däremot måste man se till att den imperfekta Paulsonplanen blir bättre och inte leder till ännu mer skadlig statlig inblandning på sikt. Det är det som republikanerna i kongressens representanthus försöker göra, medan demokraterna har velat hänga på en massa just sådan skadlig styrning. Helgen får utvisa var vi hamnar. Men att avfärda en räddningsoperation är definitivt ingen lösning. Många tittar nu på hur Sverige och Bo Lundgren löste vår bankkris i början av 1990-talet.

Nu är jag definitivt ingen nyliberal som helt tror på en oreglerad marknadsekonomi, men den sortens regleringar som under lång tid präglat Förenta Staterna är rent destruktiva, vilket vi med all tydlighet kan se nu. Synd bara att så få talar om krisens verkliga orsaker. Det leder till helt fel slutsatser.


Happy Fourth of July!

juli 4, 2008

Mariah Carey sjunger The Star Spangled Banner vid Superbowl 2002:


Precis som i verkligheten

maj 21, 2008

Papegojan Smokey illustrerar på ett perfekt sätt fenomenet Obamania.

(Via The Weekly Standards blogg)


Don’t mention the war!

april 11, 2008

Socialministern Göran Hägglund (kd) är riktigt rolig i sitt senaste elektroniska nyhetsbrev:

Jag läste i en av kvällstidningarna att John Cleese vill bli talskrivare åt Barack Obama. Om han mot all förmodan skulle få jobbet blir mitt tips; ”dont mention the war”.

Ja, särskilt med tanke på att det faktiskt går hyfsat i Irak just nu och Obama gjorde en slät figur vid senatsutfrågningen av general Petraeus och ambassadör Crocker tidigare i veckan.


Obama’s toast!

mars 18, 2008

Det har inte varit överdrivet mycket rapportering i svenska media om vad som sannolikt är vändpunkten för Barack Obamas presidentvalskampanj (SvD har dock en artikel här, och DN en här från i lördags). Man vill väl inte låtsas om negativa saker om sin vänsterliberala älskling. Men i Amerika har det förstås varit stora nyheter de senaste dagarna när det avslöjades vad Obamas pastor Jeremiah Wright sagt och tycket under de dryga tjugo år Obama varit medlem i hans kyrka. Obama’s toast!

Obama's toast

Jag har länge varit övertygad om att Obama är en stor bluff. Han har utmålat sig själv som en storts enande frälsargestalt, en kandidat som går bortom och står ovanför den vanliga politiken. Tomma plattityder har förpackats med aptitlig retorik samtidigt som han nästan aldrig talat om vad han egentligen står för. Men bakom detta har vi den mest vänstervridna politik som en kandidat som nått så långt någonsin stått för. Tidningen National Journal har korat honom som den senator som står längst ut till vänster. Men nu börjar fasaden krakelera och det är på tiden. Jag har aldrig trott att Obamanin skulle kunna hålla i sig till det demokratiska partikonventet i slutet av augusti – och än mindre till presidentvalet i november.

Men nu så framkommer det att Obama tillhör en extrem kyrka hemma i Chicago vars ledare ständigt spytt galla över Förenta staterna och vita. Wright har i predikningar sagt ”Gud förbanna Amerika” och att landet har sig självt att skylla för terrorattackerna den 11 september. Wright anklagar vita för att medvetet ha skapat hiv/aids för att döda svarta. Och så vidare. Det är helt osannolikt att Obama inte skulle ha känt till vad Wright stått för. Han har tillhört kyrkan i tjugo år, skänkt stora penningsummor till den, Wright har vigt Barack och Michelle Obama och döpt deras barn. Till och med titeln på Obamas bok The Audacity of Hope kommer från en av Wrights predikningar.

Det här gå helt på tvärs mot den framtoning som Obama odlat om den enande kandidaten som gått bortom ras- och samhällsmotsättningar. I själva verket så visar det sig att Obama istället i två decennier tillhört en församling som aktivt predikat rashat och söndring, och avsky mot det land vars högsta ämbete han nu aspirerar på. Det håller inte. Det må gå hem hos många av hans svarta sympatisörer och den vänsterintellektuella eliten som tynger ned sig själva med ständiga skuldkänslor, men det kommer definitivt inte att gå hem hos medelamerikanerna. Och inte heller hos de vanliga demokrater som nu förmodligen ångrar att de inte stött Hillary Clinton mera.

I dag höll Obama ett tal om affären. Ett förvisso elegant formulerat tal men han tog inte avstånd från pastor Wright, bara från vissa av dennes uttalanden. Det håller inte. Sådana halvmesyrer duger inte för att distansera sig från Wrights hatjeremiader mot Amerika. Det är knappast något Checkers-tal utan kommer bara att övertyga de redan övertygade apologeterna.

Därför är med största sannolikhet Obama rökt. Han kan kanske få nomineringen i kraft av de delegater han redan vunnit men han kommer inte att kunna vinna själva presidentvalet. Och kanske han inte kommer att få nomineringen heller. De så kallade superdelegaterna kan nu komma att föra fram Clinton istället eftersom hon efter det här får anses som mer valbar.

Clintonkampanjen har dock legat ganska lågt om Wright-historien, förmodligen av rädsla för att stöta bort de svarta väljare som faktiskt inte ser något större problem med Wrights hatpredikningar. Det är tydligt att all den här gruppidentitetspolitiken har förstört det demokratiska partiet.

Obama har när det kommit till kritan inte visat sig vara den överbryggande mittenkandidaten. Demokraterna är fast i grupptänkande och offermentalitet och Obama har visat att han är precis likadan. Så länge detta gäller så kommer Förenta staternas första svarta president snarare vara en konservativ republikan.


Hillary is back!

mars 5, 2008

Det svänger i de demokratiska primärvalen. Barack Obamas segersvit bröts under ”minisupertisdagen” i går, där Hillary Clinton kammade hem såväl Ohio som Texas. Därmed är hon definitivt inte uträknad och kan mycket väl vinna i slutändan. Hon kan motivera superdelegaterna (d v s partipamparna) att rösta på henne.

Därmed kommer kampanjen att dra ut på tiden, vilket bara kan gynna John McCain, som nu är helt klar sedan han vunnit majoriteten av republikanernas delegater. Nu kommer Clinton och Obama att fortsätta att puckla på varandra, medan McCain lugnt kan luta sig tillbaka. Och vem som än avgår med nomineringen kommer då att vara rejält tilltufsad när den egentliga presidentvalskampanjen börjar i höst.

En förklaring till att det nu gått bättre för Clinton är att media sent omsider bestämt sig för att trots allt börja granska Barack Obama. Det har varit alldeles för mycket av pinsam hyllningskör till hans ”frälsarbudskap” tidigare. Saturday Night Live hade en oerhört rolig sketch i helgen om hur elaka media varit mot Clinton och hur överslätande och snälla de varit mot Obama:

SNL kanske fungerade som en väckarklocka för på bara några få dagar så började man tala mer om Obamas kontakter med den skumme affärsmanen Tony Rezko, som nu ställts inför rätta och att han i sitt Chicagodistrikt umgåtts med två före detta medlemmar av terroristorganisationen Weathermen Underground, Bernadine Dohrn och William Ayers, numera universitetslärare (först avslöjat av politico.com här). Vidare har det rapporterats om hur en av Obamas rådgivare skall ha sagt till kanadensiska diplomater att hans utfall mot frihandelsavtalet NAFTA bara var kampanjretorik och inte mycket att ta på allvar. Detta förnekade Obama först och han har fått slingra sig som en orm.

Det här är verkligen på tiden. Jag har inga större sympatier för Hillary Clinton men jag har tyckt att den närmast religiösa dyrkan som ägnats Obama varit ganska obehaglig. Han har skickligt dolt att han hör hemma ute på vänsterkanten. Detta kombinerat med han naivitet och oerfarenhet gör att jag tror han skulle bli en farlig president, rent av en katastrof värre än Jimmy Carter. Hillary vet man i alla fall vad hon står för.

Sedan är Clinton förmodligen mycket lättare för John McCain att besegra!


William F. Buckley Jr. (1925-2008)

februari 29, 2008

Den moderna konservatismens fader William F. Buckley Jr. avled i onsdags i en ålder av 82 år. Dessvärre är han inte så värst känd i Sverige. Konservatismen har alltid varit styvmoderligt behandlad här, såväl i skolan, i akademierna och i politiken. Vi kanske skall vara glada om folk i allmänhet ens kommer ihåg Edmund Burke från skolundervisningen.

Idag är konservatismen om inte dominerande så dock väldigt inflytelserrik i Amerika. Så var det inte när Buckley började sin bana. Då levde det stora landet i väster alltjämt under Roosevelts och New Deals förtrollning om den stora starka staten. Men så kom Buckley. 1955 startade han tidskriften ”National Review” och beredde vägen för dagens uppsjö av konservativa opinionsbildare, kolumnister, radiopratare, tankesmedjor… och politiker. Tidningen lever fortfarande i högönsklig välmåga. Läs gärna alla rörande, roliga och tänkvärda minnesord.

Så här skriver jag i dagens NWT:

”Buckley inspirerade och föregrep Ronald Reagans ”konservativa revolution”. Kort sagt så gjorde han konservatismen, i sin moderna och anglo-saxiska tappning, acceptabel. I dag har många av hans konservativa idéer blivit allmängods som präglar politiker, presidenter, debattörer och opinionsbildare. Och så hade det inte blivit om han inte artikulerat tankar som redan funnits i folkdjupen. Det är det stolta arv William Buckley lämnar efter sig.”

Konservativa har Buckley att tacka för mycket. Hans påverkan i Sverige är kanske inte så stor, men han har utan tvekan påverkat amerikansk politik och därmed också världspolitiken. Jag skulle vilja påstå att han är en av 1900-talets viktigaste opinionsbildare och tänkare.

Requiescat in pace, William Frank Buckley junior!


Obamas svimmande damer

februari 21, 2008

Jag börjar bli rejält trött på Barack Obamas tomma och innehållslösa fräslarfasoner. Hans framträdanden liknar mer väckelsemöten än politiska demonstrationer. Han hasplar ur sig plattityder om ”hopp” och ”förändring” men det är extremt tunnsått med konkreta politiska förslag. Och folk går på det! (I alla fall än så länge).

Jag finner det rätt obehagligt hur hans anhängare och publiken sveps med. Fast ibland kan man undra om allt är vad det ser ut att vara. Se bara på den här sammanställningen av klipp som visar hur olika kvinnor med märklig regelbundenhet svimmar under Obamas olika framträdanden, bara för att presidentkandidaten skall kunna visa sig medkännande. Ett par fall, visst det hade man kunnat acceptera. Men nu rör det sig om många platser – Park City i Utah, Kansas City i Missouri, Los Angeles och Santa Barbara i Kalifornien, Hartford i Connecticut, Madison i Wisconsin, Des Moines i Iowa, Seattle i Washington, Hanover i New Hampshire och vem vet hur många fler.


Angelina Jolie i Irak

februari 14, 2008

I förra veckan var skådespelerskan Angelina Jolie i egenskap av goodwill-ambassadör för FN:s flyktingkommissariat (UNHCR) i Irak för att diskutera flyktingsituationen med bland andra Iraks premiärminister Nouri al-Maliki och FN-sändebudet Staffan de Mistura. Hon passade också på att träffa amerikanska soldater och deras befälhavare general David Petraeus.

Hm, Petraeus är betydligt kortare till växten än jag föreställt mig. Tur att han militärt är betydligt större. Han ligger ju bakom det framgångsrika genomförandet av den truppförstärkning – ”the surge” – som drastiskt fått våldet att minska och gett hoppet tillbaka till irakierna. Och som gjort det möjligt för många flyktingar att återvända.

Sedan åt Angelina lunch tillsammans med soldaterna:

Hon sade bland annat:

”Jag var glad över att ha möjligheten att komma till Baghdad och tacka dem ansikte mot ansikte.”

Jag brukar inte vara den som bryr mig om vad diverse kändisar, artister och skådespelare säger och tycker om saker utanför deras omedelbara kompetensområde. I synnerhet inte sedan de oftast brukar rapa politiskt korrekta vänsterplattityder. Men det är befriande när någon går utanför det förväntade, som Angelina Jolie gjorde här.


Obama Girl röstade inte

februari 10, 2008

Mycket väsen har gjorts om Barack Obamas stöd bland yngre väljargrupper, men det är en synnerligen osäker grupp att stödja sig på då de är notoriskt otrogna och ofta inte ens orkar masa sig till valurnorna. Ett tydligt, och starkt symboliskt uttryck för detta är den så hypade ”Obama Girl” som gjorde sig känd för snärtiga och sexiga videoklipp, bland annat den här senaste där hon ikläder sig superhjältekostym:

Nu visar det sig att Obamaflickan, som egentligen heter Amber Lee Ettinger, struntade i att rösta på supertisdagens primärval i sin hemstat New Jersey. Hon fann det tydligen alldeles för jobbigt att ta sig över Hudsonfloden. Hon kände sig för illamående efter att ha flugit från Superbowl i Arizona till New York, men inte tillräckligt illamående för att varit ute dagen innan eller för att ha varit och festat. Yeah, right!


McCains tal på CPAC

februari 8, 2008

John McCain är nu garanterat republikanernas presidentkandidat sedan Mitt Romney hoppat av. Han kan fortsättningsvis komma att ha vissa problem med en del konservativa på högerkanten, men givet ”the high stakes” så kommer nog de flesta att falla in i ledet snart.

Om han inte lyckas vinna över sina skeptiker med det här talet på CPAC (Conservative Political Action Conference) så vet jag inte vad som kan. Ett utmärkt tal!

McCain presenteras av senatorskollegan Tom Coburn:

McCains tal uppdelat i tre delar:


McCain for President!

februari 7, 2008

Efter supertisdagen står det klart att John McCain blir republikansk presidentkandidat. Han har också goda chanser att vinna själva presidentvalet – i flera mätningar den senaste tiden ligger han före både Hillary Clinton och Barack Obama.

Ställs han mot Clinton kan han räkna med att hon är handikappad av att ha så många ”negatives”. Hon är en mycket polariserande figur, också bland demokrater. Ställs han mot Obama kan det bli svårare. Obama farmstår som en enande kandidat som talar om hopp och förändring. Men som kandidat så skulle hans tomma retorik börja synas i sömmarna. Redan nu går det att fastställa att han är senatens mest vänsterröstande medlem. Och som medlem av delstaten Illinois’ lagstiftande församling uppvisade han samma röstmönster. Så Obama – Fredrik Reinfeldts favorit 🙄 – är i högsta grad en kraftigt vänsterpräglad partigängare. McCain kan också spela på Obamas ungdom och oerfarenhet, ungefär som Ronald Reagan som om Walter Mondale sade att han inte skulle ”exploit for political purposes my opponent’s youth and inexperience.”

I dagens NWT skriver jag bland annat om hur idiotiskt det är att alla svenska partiledare utan vidare reflektion omfamnat demokraterna. Det är viktiga saker som står på spel, för omvärlden och för Sverige:

”Viktigast för omvärldens vidkommande är att Förenta Staterna får en president som har en fast linje i kampen mot den islamistiska terrorismen och i Irak. Man kan tycka vad man vill om Irakkriget men att dra sig ur nu när säkerhetsläget dramatiskt har förbättrats, som demokraterna vill, är att uppmuntra kaos och extremistiska krafter i hela Mellanöstern.

Vidare måste en amerikansk president slå vakt om frihandel och föra en sådan ekonomisk politik som gynnar företagandet med skattesänkningar och annat, vilket får positiva effekter på hela världsekonomin. De demokratiska kandidaterna lovar motsatsen. Den enda realistiskt valbara kandidaten som uppfyller huvudkraven på säkerhetspolitik och ekonomi heter John McCain.”

Sedan finns det förstås andra saker som är bra med McCain, men som mer har med amerikansk inrikespolitik att göra och som gjort att han varit min kandidat om jag varit amerikansk medborgare.


Raj Raj för Obama (suck!)

februari 5, 2008

Jag blir egentligen inte ett dugg förvånad när jag hör Fredrik Reinfeldt säga att han stödjer vänsterdemokraten Barack Obama i den amerikanska presidentvalskampanjen. Det är väl närmast följdriktigt givet den vänsterkantring nymoderaterna gjort sedan han tog över rodret. Icke desto mindre är det beklämmande. Talande är också att Hillary Clinton (som väl får sägas stå en liten smula mer till höger om Obama) stöds av de övriga allianspartiernas ledare.

Skattehöjningar, protektionism och ett Amerika som sviker Irak och skalar ned kampen mot islamistiska terrorister är tydligen acceptabla för vår statsminister. Obama är ju gubevars för en sorts ”jobbskatteavdrag”! Jag tror jag storknar!

Snacka om opportunism! Antingen tror han på det han säger eller också har någon PR-nisse konstaterat att eftersom svenskarna – genom inte minst partiska media – så kraftfullt stödjer Obama eller Clinton – så vore det riskfyllt av de triangulerande nymoderaterna att stödja några andra. Eller så gäller båda och jag vet inte vad som skulle vara värst.

Nu tror jag knappast inte det hjälper. Opinionen kommer bara att uppfatta honom som hållningslös och anpasslig. Och konservativa kärnväljare blir ännu mer kritiska.

Men i dag är det supertisdag och jag hejar på John McCain – tuff utrikespolitisk hök, frihandelsvän, skattesänkare och mot för stora federala utgifter. En kandidat för framtiden trots, eller kanske på grund av, sina 71 år.


Billary mot seger?

januari 26, 2008

I dag lördag (26 januari) håller demokraterna primärval i South Carolina och Barack Obama förväntas avgå med segern, mest tack vare röster från svarta. Det kan heller inte ha underlättat att Bill Clinton nickade till flera gånger under ett tal till minne av Martin Luther King. ”I have a dream!” Jo, säkert! 😉

Men i längden kommer nog Hillary Clinton att vinna nomineringen. Som Bill Clintons förre kampanjmakare Dick Morris skriver att om svarta till övervägande delen väljer Obama så kan det skapa en ”backlash” bland vita demokrater, som ogillar att rasfrågan är så avgörande. Så även om hon förlorar i South Carolina så kan hon ro hem spelet i andra delstater.

”Their love needs to appear to have been unrequited by the black community for their rejection to seem so unfair that it triggers a white backlash. In this kind of ricochet politics, you have to lose openly and publicly in order to win the next round. And since the next round consists of all the important and big states, polarizing the contest into whites versus blacks will work just fine for Hillary.”

Och sedan kan hon ändå få de svartas röster vid själva presidentvalet, givet hur hennes kampanj lagt upp strategin. Säga vad man vill om paret Clinton, men de är inte dumma. De spelar själva med raskortet utan att öppet använda sig av det.


Cut to the chase

januari 19, 2008

Via den roliga och intressanta bloggen The Corner på National Review Online kommer jag till ett inlägg av bok- och manusförfattaren Roger L Simon. Där ställer han en enkel fråga om vem man önskar som amerikansk presidentkandidat:

”Vem skulle du vilja se i Vita Huset om Pakistan föll i al Qaidas händer och islamisterna fick kontrollen över landets kärnvapenarsenal? Svara på den frågan och du har din kandidat. Resten är, som man säger, kommentarer.”

Mitt svar på frågan blir:

1) Rudy Giuliani

2) John McCain

3) Fred Thompson

Under inga som helst omständigheter skulle jag lita på Barack Obama. Rudy och McCain är hårdingar och Fred också. Thompson, vars åsikter jag mest sympatiserar med, är dock ganska oprövad när det gäller verkställande makt. Som före detta borgmästare hamnar också därför Rudy i topp.

I dag är det republikanskt primärval i South Carolina och det sägs vara ”make or break” för sydstataren Thompson. Jag hoppas han slår förutsägelserna och klarar sig mycket bra. Annars är det republikanska fältet fortfarande vidöppet. Huckabee, McCain och senast Romney i Michigan har fått varsin seger. Och Rudy har inte gett sig in i kampen ännu, en strategi som ser ut att ha varit en missräkning. Vinner han i Florida så är han dock tillbaka i racet. Men han har klart förlorat på att inte vara med i nyhetscykeln den senaste månaden.

Jag är knappast den enda som uttryckt besvikelse över att ingen av kandidaterna är riktigt entusiasmerande. Den delas av stora delar av amerikanska konservativa. Alla letar efter en ny Reagan, men som William Kristol nyktert skriver i The Weekly Standard så är det ett utsiktslöst och kontraproduktivt. Reagan var unik, en idépolitiker som förvisso kunde vara synnerligen pragmatisk när det behövdes. Men historiskt sett så brukar presidentkandidater vara politiker, och årets upplaga är inget undantag. Det är så att säga normaltillståndet. Det gäller att gilla läget och välja den som man gillar bäst i en ofullkomlig skara.

Debatten om amerikansk konservatism pågår också för fullt, även den mycket präglad av arvet efter Reagan. David Frum, före detta talskrivare åt George W Bush, har skrivit boken Comeback på temat, och han har också fått mothugg för en del av sina förslag till förändringar. Mona Charen skriver i en recension så måste man komma ihåg att Reagan verkade i en annan tid, med helt andra politiska villkor.

Visst skulle det vara önskvärt med en ny Reagan, anpassad efter dagens krav. Men det lär inte dyka upp någon i brådrasket och då får vi hålla tillgodo med vad som finns. Det finns en del jag ogillar med såväl Giuliani som McCain, men då ställer jag bara Roger L Simons fråga varpå jag vet hur jag skulle röstat om jag varit amerikan.


McCain, Giuliani eller Romney?

januari 9, 2008

Jag får be lite om ursäkt för att jag inte har bloggat på ett tag. Men nu när jul- och nyårshelgerna är avklarade skall jag försöka bli mer aktiv igen. Och varför inte inleda med att skriva en lång post om de nyligen inledda amerikanska primärvalen. Jag skall erkänna att det mycket utdragna förkampanjandet (kandidaterna började redan tidigt i somras förra året) länge gjorde att en viss mättnadskänsla infann sig. Men nu är det allvar.

Än så länge är det en öppen fråga vilka som blir partiernas kandidater. Det svänger friskt i amerikansk politik, vilket mer än väl illustreras av att New York-senatorn Hillary Clinton länge ledde hos demokraterna men att sedan Illinoissenatorn Barack Obama seglade upp som ny favorit (och vann i Iowa i förra veckan) bara för att se sig besegrad av Clinton i New Hampshire i går.

Och från att varit uträknad på grund av en rad misslyckanden har republikanske Arizonasenatorn John McCain kommit tillbaka och vann i New Hampshire. Den relativt obskyre före detta Arkansasguvernören Mike Huckabee har också klivit in i rampljuset genom sin vinst i Iowa.

Jag har svårt att peka ut någon personlig favorit som jag skulle vilja se som näste president (annat än att det måste vara en republikan). Ingen av kandidaterna förmår att entusiasmera mig riktigt. När jag tar testen på Fox ”Candidate Matchmaker” hamnade Mitt Romney överst och på ABC:s ”Match-o-Matic” så kom Fred Thompson först. Och det illustrerar också hyfsat väl mina åsikter. I Select Smarts test så hamnar Romney, McCain och Thompson högst (om man bortser från andra mer udda personer som Duncan Hunter och Alan Keyes).

Problemet med Romney är att även om han i många stycken är en konservativ drömkandidat rent åsiktsmässigt (han har också fått stöd av den betydelsefulla tidskriften National Review) så känner jag nog som många andra amerikaner att det fattas något. Romney känns inte helt äkta. Det är nästan för perfekt, kampanjen är för tillrättalagd och för välregisserad. Han har inte förmått att entusiasmera. Lägg därtill det inte alls oviktiga faktum att den förre Massachusettsguvernören är en (ö)känd ”flip-floppare” — han har genom åren opportunt bytt åsikt i många frågor. Så det är svårt att säga vad som är hans faktiska övertygelser och vad det sedan skulle innebära med honom i Vita Huset. Jag får lite George Bush senior-vibbar av honom.

Förre Tennessee-senatorn och skådespelaren Fred Thompson hade jag i början stora förhoppningar på men hans kampanj, eller snarare brist på kampanj, har lämnat mycket övrigt att önska. Han verkar en smula lat och har inte visat så stor energi när han väl, sent omsider, deklarerade sin kandidatur. Det är synd, och tyvärr är han nog inte att räkna med.

Så vilka återstår då? Redan 2000 hade jag stor sympati för John McCain, men entusiasmen har svalnat genom åren som gått. Han har gått lite för mycket utanför republikanska frågor för min smak, till exempel genom kampanjfinansieringsfrågan, amnesti för illegala invandrare och att han i början var emot Bushs skattesänkningar (i den senare frågan har han nu ändrat uppfattning). Men å andra sidan så vet man oftast vad man har honom. Han är en känd storhet (jämför med demokraternas Barack Obama som i mångt och mycket är en gåta). Lägg därtill att han är mycket tydlig om sitt stöd för Irak och kriget mot terrorismen – han talade om ökad truppnärvaro långt innan begreppet ”surge” var fött. Säkerhetspolitiskt finns det all anledning att välkomna en president McCain, och på det stora hela är det det som är avgörande. Jag bryr mig mer om en kraftfull amerikansk utrikespolitik än om olika detaljer i amerikansk inrikespolitik.

Sedan har vi förre New York-borgmästaren Rudolph Giuliani. Han är också en tydlig ”hök” i utrikes- och säkerhetspolitiken och det är som sagt en för mig önskvärd egenskap. Jag bryr mig mindre om hans lite kaotiska privatliv och att hans åsikter i en del livstilsfrågor (abort, homoäktenskap etc.) är mer liberala. Men jag kan förstå om en del amerikanska konservativa väljare är skeptiska. Dock måste man komma ihåg att dessa mer liberala synsätt inte kommer att inverka så mycket – om ens något – på hans ämbetsutövning. Giuliani har själv sagt att han kommer att utnämna ”strict constructionist judges” till Högsta domstolen, alltså domare som sätter den skriva konstitutionen främst och inte ägnar sig åt att lagstifta från domarbåset. Det innebär i praktiken domare som exempelvis är motståndare till Roe vs. Wade, alltså det HD-utslag som tillät aborter i Förenta Staterna. För konstitutionalister är det inte en fråga för domare att besluta om. Rudy Giulianis ”track record” som tuff borgmästare och åklagare i New York imponerar också. Det blev ordning och reda under hans styre.

Baptistpastorn och förre Arkansasguvernören Mike Huckabee må tycka rätt i en del konservativa frågor, men imponerar inte annars. Hans hållning i viktiga frihandelsfrågor är vacklande och han har också haft en förmåga att vilja utöka statens makt. Han är lite väl mycket ”big government” för min smak, och framstår som populistisk. Sedan må han ha ett stort mått av personlig charm, och stödet från Chuck Norris är rätt kul. Men Huckabee är också ett oprövat och osäkert kort i utrikespolitiken. Jag får lite Pat Buchanan-vibbar av honom. Nu kommer han nog inte ända fram, men han kanske kan bli vicepresidentkandidat under någon annan, om inte annat för att trygga röster från den kristna högern. Men vill en Giuliani, McCain eller Romney ha honom som sin ”running mate”?

Så man kan väl säga att jag är undecided mellan McCain och Giuliani, och utan någon våldsam entusiasm för någon. Men det måste helt klart bli en republikan!

Slutligen så måste jag starkt rekommendera Mathias Sundins Amerikablogg. Han har rest runt på egen hand i primärvalsstaterna och gett en inblick i vad som händer, fjärran från den tillrättalagda rapporteringen i svenska media. Också USAval.se är läsvärd för den som vill hänga med.