Den totalitära världens sju underverk

november 23, 2007

När vi ändå håller på med vulgära och smaklösa politiska uttryck (som magasinet Neos tävling) kan inte låta bli att hänvisa till kollegan Per Gudmundson på Svenskan som uppmärksammat tidskriften Esquires artikel om den totalitära världens sju underverk.

Inte för att den platsar i samlingen (om inte annat för att Karlstad inte är totalitärt) men jag måste i sammanhanget få presentera ett lokalt fredsmonument som verkar ha inspirerats av den här typen av estetik. På Stora Torget står det som i folkmun går under benämningen ”kärringen på torget”:

kärringen på torget

Foto: Henrik L Barvå

Annonser

Forts. Hjertén om Nordkorea

november 20, 2007

Koreabloggen har lyckats få tag i Stefan Hjertén och fråga honom om engagemanget för Nordkorea. Den pensionerade TT-korren tar inte särskilt förvånande avstånd från det han pysslat med tidigare, men icke desto mindre är intervjun avslöjande för den mentalitet som driver honom och hans gelikar. Som han säger:

”‘För många av oss har nog bakgrunden i SKP och FNL varit en slags bas för synen på världen.”

Precis, och det är de som är det allvarliga. De må ha lämnat sektvärlden men mycket av deras grundsynen bär de fortfarande med sig. Som Koreabloggen skriver:

”Han säger också att det kanske är svårt att så här i efterhand förstå hur man kunde ge sitt stöd till en stat som Nordkorea, men att ”om man såg hur USAs krig gick till så tyckte man att man var så kraftigt emot allt det. /…/

Han återkommer ett antal gånger till hur allting verkade vara ett slags paket som man antingen köpte eller inte köpte. Mot USA eller med USA. Alla konflikter hängde ihop.”

Det där gäller ju fortfarande för alltför många, även om man inte går med i Svensk-al Qaidas Vänskapsförening. Man är mot Amerika och vad Amerika står för och ser därför med blidare ögon på de stater, rörelser och personer som är mot Förenta Staterna: Fidel Castro på Kuba, mullornas Iran, Hugo Chávez i Venezuela, palestinska terrorister (med fördel kallade ”militanta palestinier”) eller de terrorister i Irak som får heta ”motståndsmän”.


Inte ett dugg förvånad

november 20, 2007

Egentligen är jag inte alls förvånad när jag tar del av Koreabloggens scoop om att den numera pensionerade TT-korrespondenten Stefan Hjertén, som under sin aktiva tid inte precis gjorde sig känd för sin opartiska nyhetsrapportering, varit aktiv (som styrelseledamot och redaktionsmedlem) i Svensk-Koreanska Föreningens tidning Koreainformation. Korea är i det här sammanhanget Nordkorea, eller Demokratiska Folkrepubliken Korea*, det stalinistiska paradis som under far och son Kim förvandlat landet till ett kärnvapenbeväpnat fattighus.

Med tanke på att en stor andel svenska journalister har vänsterbakgrund, i synnerhet om de växt upp som den så kallade 68-generationen, blir jag inte förvånad över den regim Hjertén försvarat och hur att hans senare nyhetsrapportering var så vinklad. Det var särskilt märkbart i hans rapportering från Mellanöstern (som var klart Israelfientlig) och efter den 11 september 2001 (där han gärna tonade ner hotet från islamistiska terrorister; se Johanna Nylander).

Vad säger TT om det i dag? Och kanske ännu mer intressant, vilka konstiga diktaturkramande sekter har andra mer eller mindre tongivande och förment opartiska svenska journalister varit med i och som påverkat deras yrkesutövning?

* med namnet Demokratiska Folkrepubliken Korea har man lyckats med konststycket att upprepa ordet ”folk” hela tre gånger. Republik kommer av latinets res publica (ung. folkets angelägenheter) och demokrati kommer av grekiskans demos (folk).


Bush hedrar Dalai Lama

oktober 17, 2007

En som inte faller undan för ilska från diktaturer är den amerikanske presidenten George W Bush. Trots protester från kommunistregimen i Peking så passade Bush på tillfället att träffa Dalai Lama i samband med att tibetanernas andlige ledare fick ta emot kongressens guldmedalj. Propagandan mot Dalai Lama har varit massiv i kinesiska medier på sistone. Samtidigt pågår också det kinesiska kommunistpartiets kongress i ett uppstädat Peking.

Tänk om fler vågade ta bladet från munnen när det gäller Kommunistkina. Istället så har OS tilldelats Kina och någon bojkott är synnerligen avlägsen. Man kan också undra hur demokratisynen är hos Sveriges olympiska kommitté, när deras informationschef Björn Folin säger:

”Mänskliga rättigheter behöver inte alltid se ut exakt likadant. /…/
Kina är en helt annan kultur än vad vi i västerlandet har vad gäller mänskliga rättigheter och annat. Och det måste man också ha i beaktande. Vi ska inte pådyvla Kina eller något annat land vår demokrati. Det är inget som säger att den kanske är den absolut bästa av alla världar.”

Dessbättre delar den fria världens ledare, George W Bush, inte en sådan anstötlig relativistisk syn.


Meningslösa sanktioner mot Burma

oktober 16, 2007

Så har då EU beslutat om ”skärpta” sanktioner mot militärregimen i Burma. Men det rör sig om tämligen tandlösa åtgärder som inte kommer att betyda ett skvatt. Utrikesminister Carl Bildt konstaterar själv:

”Smarta sanktioner bör helst vara smarta. Det som nu ligger på bordet torde omfatta föga mer än 1 % av Burmas utrikeshandel och knappast beröra för regimen centrala finansiella flöden eller knutpunkter. i borde kunna prestera lite bättre.”

Så vad spelar de då för roll? Det blir ju bara symbolpolitik av det hela. Ingen är beredd att sätta ordentlig press på juntan eftersom det innebär att sätta press på länder som Kina och Indien, som båda varit tämligen tysta. Allt detta tolkas av militärjuntan som att de kan fortsätta precis som de vill. Som de själva säger:

”Vi är säkra på att… uttalandet inte är något av vikt. Situationen i Myanmar utgör inte något hot mot den regionala och internationella freden och säkerheten. /…/ Vi fortsätter att skrida framåt. Det finns ingen anledning att byta bana.”

Ännu ett grovt misslyckande för det så kallade ”världssamfundet”.


Impotent FN

oktober 11, 2007

Hur vi i Sverige kan fortsätta att hylla och idealisera FN är och förblir för mig en gåta. Hur impotent världsorganisationen är visas med all önskvärd tydlighet när dess säkerhetsråd inte förmår att göra det självklara och fördöma den burmesiska militärjuntans brutalitet när den slog ned fredliga demonstrationer. Istället så beklagar de bara djupt händelseutvecklingen. Detta eftersom Kommunistkina, med vetorätt, inte ville sträcka sig längre.

Mot den bakgrunden kan man fråga sig varför man överhuvudtaget skall bry sig om vad som tycks och sägs i FN! Varför skall just FN-beslut och resolutioner anses ha något som helst värde? Varför är det FN som skall ge ”legitimitet” åt olika insatser?

Nu hade väl heller inte några skarpa fördömanden lett särskilt långt, men det hade ändå varit en extra påtryckning mot juntan om grannlandet Kina stått bakom det. Men diktaturen Kina är inte intresserad. Det skulle öppna burken med maskar, och det vill Pekingregimen för guds skull undvika. Då kan det ju vara deras tur nästa gång!


Veckans KGB

oktober 2, 2007

Veckans K-G Bergström innehöll intervjuer med Desmond Tutu, Carl Bildt och ambassadörerna från Ryssland och Förenta Staterna. Som en röd tråd gick frågan om sanktioner och Burma.

Jag har alltid uppskattat Desmond Tutu, även om han varit fel ute ibland. Hans starka fördömande av militärjuntan i Burma, med krav på bojkott av OS i Peking, imponerar, liksom att han inte dragit sig för att kritisera det ANC-styrda Sydafrika. Och att bli förolämpad av galningen Mugabe i Zimbabwe är bara en fjäder i hatten. Hans syn på sanktioners betydelse är klart färgad av erfarenheterna från Sydafrika – ett av de få exempel där sanktioner faktiskt fungerat och bidrog till att få slut på apartheidregimen, även om man inte får glömma att det tog tid innan de verkade.

Däremot är jag tveksam till att sanktioner fungerar i alla, eller ens så många lägen. För att de skall fungera så måste det land som utsätts för dem också drabbas ordentligt. I Sydafrika fungerade det därför att den dåvarande regimen trots allt strävade efter att vara en del i det internationella systemet. Den snedvridna rasåtskillnadspolitiken till trots så såg de vita sig som en del av västvärlden. Isolering var inget ideal att sträva efter. Men för generalerna i Burma, eller stalinisterna i Nordkorea, är snarare isolering att föredra. Så länge den styrande eliten omhuldas av mindre nogräknade grannar – eller grannar som känner sig utpressade därtill – kan de sitta kvar.

Kommunistkina håller både Burma och Nordkorea under armarna. Och länder som Sydkorea och även Förenta Staterna, oroade över vapenskrammel och eventuell kollaps med flyktingströmmar, ger massivt bistånd till Nordkorea. Detta bistånd bidrar till att Kim Jong Il och hans anhang kan sitta kvar. Att införa sanktioner skulle inte kunna motiveras humanitärt, vilket visar på hur trubbigt det vapnet är.

Carl Bildt var överdrivet diplomatisk i intervjun, och kritiken från folkrättsprofessorn Ove Bring (av alla människor) för att han varit för försiktig i sin kritik mot Burma och för att ha visat för stor tilltro till FN, bet inte. Det var nästan pinsamt att höra utrikesministerns hänvisningar till FN-sändebudet Ibrahim Gambaris kommande rapport till det tandlösa säkerhetsrådet. Generalerna i Burma bryr sig näppeligen om honom, som de ständigt kollrat bort inte bara den här gången utan alla de andra gånger han tidigare varit i Burma. Fast Bildt vill väl inte göra sig för många ovänner inför en stundande internationell karriär!

De båda ambassadörerna var lite småkul att se. Aleksander Kadakin både såg ut och lät som en sovjetisk politruk. Och Michael Wood var frispråkig utan att vara det. Hans hysteriskt roliga kommentar till att Putin kan sitta kvar vid makten som premiärminister var kort och gott att Bush minsann kommer att avgå när hans grundlagsfästa mandatperiod är över och inte hitta en ny politisk plattform. Och han upprepade statssekreteraren Nick Burns på amerikanska UD ord att om Sverige sökte medlemskap i Nato skulle det beviljas vid middagstid dagen därpå.

Synd bara att inga svenska politiker av rang vill eller vågar driva frågan. De må vara så att motståndet än så länge är stort, men det lär ju aldrig bli större om få driver opinion för ett svenskt Nato-medlemskap.