Den totalitära världens sju underverk

När vi ändå håller på med vulgära och smaklösa politiska uttryck (som magasinet Neos tävling) kan inte låta bli att hänvisa till kollegan Per Gudmundson på Svenskan som uppmärksammat tidskriften Esquires artikel om den totalitära världens sju underverk.

Inte för att den platsar i samlingen (om inte annat för att Karlstad inte är totalitärt) men jag måste i sammanhanget få presentera ett lokalt fredsmonument som verkar ha inspirerats av den här typen av estetik. På Stora Torget står det som i folkmun går under benämningen ”kärringen på torget”:

Foto: Henrik L Barvå

Forts. Hjertén om Nordkorea

Koreabloggen har lyckats få tag i Stefan Hjertén och fråga honom om engagemanget för Nordkorea. Den pensionerade TT-korren tar inte särskilt förvånande avstånd från det han pysslat med tidigare, men icke desto mindre är intervjun avslöjande för den mentalitet som driver honom och hans gelikar. Som han säger:

”‘För många av oss har nog bakgrunden i SKP och FNL varit en slags bas för synen på världen.”

Precis, och det är de som är det allvarliga. De må ha lämnat sektvärlden men mycket av deras grundsynen bär de fortfarande med sig. Som Koreabloggen skriver:

”Han säger också att det kanske är svårt att så här i efterhand förstå hur man kunde ge sitt stöd till en stat som Nordkorea, men att ”om man såg hur USAs krig gick till så tyckte man att man var så kraftigt emot allt det. /…/

Han återkommer ett antal gånger till hur allting verkade vara ett slags paket som man antingen köpte eller inte köpte. Mot USA eller med USA. Alla konflikter hängde ihop.”

Det där gäller ju fortfarande för alltför många, även om man inte går med i Svensk-al Qaidas Vänskapsförening. Man är mot Amerika och vad Amerika står för och ser därför med blidare ögon på de stater, rörelser och personer som är mot Förenta Staterna: Fidel Castro på Kuba, mullornas Iran, Hugo Chávez i Venezuela, palestinska terrorister (med fördel kallade ”militanta palestinier”) eller de terrorister i Irak som får heta ”motståndsmän”.

Inte ett dugg förvånad

Egentligen är jag inte alls förvånad när jag tar del av Koreabloggens scoop om att den numera pensionerade TT-korrespondenten Stefan Hjertén, som under sin aktiva tid inte precis gjorde sig känd för sin opartiska nyhetsrapportering, varit aktiv (som styrelseledamot och redaktionsmedlem) i Svensk-Koreanska Föreningens tidning Koreainformation. Korea är i det här sammanhanget Nordkorea, eller Demokratiska Folkrepubliken Korea*, det stalinistiska paradis som under far och son Kim förvandlat landet till ett kärnvapenbeväpnat fattighus.

Med tanke på att en stor andel svenska journalister har vänsterbakgrund, i synnerhet om de växt upp som den så kallade 68-generationen, blir jag inte förvånad över den regim Hjertén försvarat och hur att hans senare nyhetsrapportering var så vinklad. Det var särskilt märkbart i hans rapportering från Mellanöstern (som var klart Israelfientlig) och efter den 11 september 2001 (där han gärna tonade ner hotet från islamistiska terrorister; se Johanna Nylander).

Vad säger TT om det i dag? Och kanske ännu mer intressant, vilka konstiga diktaturkramande sekter har andra mer eller mindre tongivande och förment opartiska svenska journalister varit med i och som påverkat deras yrkesutövning?

* med namnet Demokratiska Folkrepubliken Korea har man lyckats med konststycket att upprepa ordet ”folk” hela tre gånger. Republik kommer av latinets res publica (ung. folkets angelägenheter) och demokrati kommer av grekiskans demos (folk).

Bush hedrar Dalai Lama

En som inte faller undan för ilska från diktaturer är den amerikanske presidenten George W Bush. Trots protester från kommunistregimen i Peking så passade Bush på tillfället att träffa Dalai Lama i samband med att tibetanernas andlige ledare fick ta emot kongressens guldmedalj. Propagandan mot Dalai Lama har varit massiv i kinesiska medier på sistone. Samtidigt pågår också det kinesiska kommunistpartiets kongress i ett uppstädat Peking.

Tänk om fler vågade ta bladet från munnen när det gäller Kommunistkina. Istället så har OS tilldelats Kina och någon bojkott är synnerligen avlägsen. Man kan också undra hur demokratisynen är hos Sveriges olympiska kommitté, när deras informationschef Björn Folin säger:

”Mänskliga rättigheter behöver inte alltid se ut exakt likadant. /…/
Kina är en helt annan kultur än vad vi i västerlandet har vad gäller mänskliga rättigheter och annat. Och det måste man också ha i beaktande. Vi ska inte pådyvla Kina eller något annat land vår demokrati. Det är inget som säger att den kanske är den absolut bästa av alla världar.”

Dessbättre delar den fria världens ledare, George W Bush, inte en sådan anstötlig relativistisk syn.

Meningslösa sanktioner mot Burma

Så har då EU beslutat om ”skärpta” sanktioner mot militärregimen i Burma. Men det rör sig om tämligen tandlösa åtgärder som inte kommer att betyda ett skvatt. Utrikesminister Carl Bildt konstaterar själv:

”Smarta sanktioner bör helst vara smarta. Det som nu ligger på bordet torde omfatta föga mer än 1 % av Burmas utrikeshandel och knappast beröra för regimen centrala finansiella flöden eller knutpunkter. i borde kunna prestera lite bättre.”

Så vad spelar de då för roll? Det blir ju bara symbolpolitik av det hela. Ingen är beredd att sätta ordentlig press på juntan eftersom det innebär att sätta press på länder som Kina och Indien, som båda varit tämligen tysta. Allt detta tolkas av militärjuntan som att de kan fortsätta precis som de vill. Som de själva säger:

”Vi är säkra på att… uttalandet inte är något av vikt. Situationen i Myanmar utgör inte något hot mot den regionala och internationella freden och säkerheten. /…/ Vi fortsätter att skrida framåt. Det finns ingen anledning att byta bana.”

Ännu ett grovt misslyckande för det så kallade ”världssamfundet”.

Impotent FN

Hur vi i Sverige kan fortsätta att hylla och idealisera FN är och förblir för mig en gåta. Hur impotent världsorganisationen är visas med all önskvärd tydlighet när dess säkerhetsråd inte förmår att göra det självklara och fördöma den burmesiska militärjuntans brutalitet när den slog ned fredliga demonstrationer. Istället så beklagar de bara djupt händelseutvecklingen. Detta eftersom Kommunistkina, med vetorätt, inte ville sträcka sig längre.

Mot den bakgrunden kan man fråga sig varför man överhuvudtaget skall bry sig om vad som tycks och sägs i FN! Varför skall just FN-beslut och resolutioner anses ha något som helst värde? Varför är det FN som skall ge ”legitimitet” åt olika insatser?

Nu hade väl heller inte några skarpa fördömanden lett särskilt långt, men det hade ändå varit en extra påtryckning mot juntan om grannlandet Kina stått bakom det. Men diktaturen Kina är inte intresserad. Det skulle öppna burken med maskar, och det vill Pekingregimen för guds skull undvika. Då kan det ju vara deras tur nästa gång!

Veckans KGB

Veckans K-G Bergström innehöll intervjuer med Desmond Tutu, Carl Bildt och ambassadörerna från Ryssland och Förenta Staterna. Som en röd tråd gick frågan om sanktioner och Burma.

Jag har alltid uppskattat Desmond Tutu, även om han varit fel ute ibland. Hans starka fördömande av militärjuntan i Burma, med krav på bojkott av OS i Peking, imponerar, liksom att han inte dragit sig för att kritisera det ANC-styrda Sydafrika. Och att bli förolämpad av galningen Mugabe i Zimbabwe är bara en fjäder i hatten. Hans syn på sanktioners betydelse är klart färgad av erfarenheterna från Sydafrika – ett av de få exempel där sanktioner faktiskt fungerat och bidrog till att få slut på apartheidregimen, även om man inte får glömma att det tog tid innan de verkade.

Däremot är jag tveksam till att sanktioner fungerar i alla, eller ens så många lägen. För att de skall fungera så måste det land som utsätts för dem också drabbas ordentligt. I Sydafrika fungerade det därför att den dåvarande regimen trots allt strävade efter att vara en del i det internationella systemet. Den snedvridna rasåtskillnadspolitiken till trots så såg de vita sig som en del av västvärlden. Isolering var inget ideal att sträva efter. Men för generalerna i Burma, eller stalinisterna i Nordkorea, är snarare isolering att föredra. Så länge den styrande eliten omhuldas av mindre nogräknade grannar – eller grannar som känner sig utpressade därtill – kan de sitta kvar.

Kommunistkina håller både Burma och Nordkorea under armarna. Och länder som Sydkorea och även Förenta Staterna, oroade över vapenskrammel och eventuell kollaps med flyktingströmmar, ger massivt bistånd till Nordkorea. Detta bistånd bidrar till att Kim Jong Il och hans anhang kan sitta kvar. Att införa sanktioner skulle inte kunna motiveras humanitärt, vilket visar på hur trubbigt det vapnet är.

Carl Bildt var överdrivet diplomatisk i intervjun, och kritiken från folkrättsprofessorn Ove Bring (av alla människor) för att han varit för försiktig i sin kritik mot Burma och för att ha visat för stor tilltro till FN, bet inte. Det var nästan pinsamt att höra utrikesministerns hänvisningar till FN-sändebudet Ibrahim Gambaris kommande rapport till det tandlösa säkerhetsrådet. Generalerna i Burma bryr sig näppeligen om honom, som de ständigt kollrat bort inte bara den här gången utan alla de andra gånger han tidigare varit i Burma. Fast Bildt vill väl inte göra sig för många ovänner inför en stundande internationell karriär!

De båda ambassadörerna var lite småkul att se. Aleksander Kadakin både såg ut och lät som en sovjetisk politruk. Och Michael Wood var frispråkig utan att vara det. Hans hysteriskt roliga kommentar till att Putin kan sitta kvar vid makten som premiärminister var kort och gott att Bush minsann kommer att avgå när hans grundlagsfästa mandatperiod är över och inte hitta en ny politisk plattform. Och han upprepade statssekreteraren Nick Burns på amerikanska UD ord att om Sverige sökte medlemskap i Nato skulle det beviljas vid middagstid dagen därpå.

Synd bara att inga svenska politiker av rang vill eller vågar driva frågan. De må vara så att motståndet än så länge är stort, men det lär ju aldrig bli större om få driver opinion för ett svenskt Nato-medlemskap.

Impotent FN-misslyckande

Medan dödtalen stiger från militärjuntan Burma, så visar världsorganisationen FN upp sig i all sin impotens. Hur detta organ kan ha nått sin i Sverige närmast helgonförklarade status är obegripligt. Inte ens medan en brutal militärregim skjuter obeväpnade civila och arresterar fredliga munkar förmår den ens att yttra en kraftfull protest. Ynkligt är bara förnamnet!

Säkerhetsrådet kan inte ena sig om vare sig fördömanden eller sanktioner. Ryssland och Kina sätter med sin vetorätt effektivt stopp för det. Och detta är en organisation vars utlåtanden ges folkrättslig legitimitet! Varför måste det vara på det viset? Varför skall vi tilltro en organisation så allvarliga frågor som mänskliga fri- och rättigheter när de alltid sitter i knät på all världens diktaturer?

Tjeckiens före detta president Vaclav Havel skriver på Brännpunkt i dagens Svenska dagbladet:

”I dussintals år har det internationella samhället diskuterat hur det bör reformera FN så att organisationen på ett bättre sätt kan slå vakt om medborgerliga rättigheter och mänsklig värdighet i samband med konflikter likt dem som nu äger rum i Burma eller Darfur i Sudan.

Det är inte de oskyldiga offren som förlorar sin värdighet utan snarare det internationella samfundet, vars misslyckande med att handla betyder att man hjälplöst ser på medan offrens öde beseglas.”

Precis. Det är nu hög tid att vi ser FN för vad det är och anpassar oss därefter. Någon legitimitet kan aldrig komma därifrån. Som diplomatisk diskussionsklubb på hög nivå har FN sin användning. Men för guds skull lita aldrig på att FN skall hantera frågor om fred, säkerhet och mänskliga rättigheter.

Nedslag i Burma

Så har då tyvärr militärjuntan börjat slå ned de fredliga demonstrationerna i Burma. Och omvärlden kan inte göra mycket mer än protestera, om ens det. FN:s säkerhetsråd är bakbundet av Ryssland och Kina. Ryska UD anser att det hela är en ”intern angelägenhet” och vad Kina vill eller kan göra är oklart. De kanske helt enkelt hoppas att vad som än händer är överspelat i god tid innan OS i Peking nästa år.

Patologin hos den styrande miltärregimen är intressant. De hyllar något gammalt burmesiskt krigarideal och har uppfört en ny huvudstad som är som ett militärläger. Läs mer på bloggen Militära Reflektioner.

Protester i Burma

Samtidigt som det känns befriande att skåda alla de demonstrationer mot militärregimen i Burma så är oron också stor över att det hela kan sluta blodigt – mycket blodigt. De buddhistmunkar och vanliga burmeser som nu gett sig ut på gatorna är sannerligen modiga. Juntan i Burma (jag vägrar att kalla landet för ”Myanmar”) är brutal och har slagit ned protester förr, med tusentals dödsoffer som följd.

Det blir inte bättre av att generalerna som styr lever isolerade och förmodligen har en ganska skev bild av omvärlden. I ren paranoia flyttade de ju huvudstaden från Rangoon till en för ändamålet helt nybyggd stad, Naypyidaw, längre norrut in i djungeln. Och några mer ”moderata” (relativt sett) krafter finns inte kvar i militärledningen sedan olika utrensningar ägt rum. 2004 sparkades till exempel premiärministern general Khin Nyut. I dag leds juntan, som har det orwellianska namnet Statliga Freds- och Utvecklingsrådet, av den hårdföre generalen Than Shwe.

Burma är ett av Asiens fattigaste länder och dess ekonomiska misär kan härledas tillbaka till 1962, då den första militärkuppen ägde rum. Den nya regimen slog in på en ”burmesisk väg till socialism”, med ideal som isolering och självtillräcklighet, som varit katastrofal. Visserligen har den form av militärstyre som tog över efter blodiga protester 1988 officiellt övergivit socialismen men utan att något ordentligt alternativ kommit i dess ställe. Föga förvånande är Burmas ende vän Kommunistkina och det är nog mot Peking man får blicka för en lösning av krisen.

Kina känner sig bekväma med juntan. Med förtrycket råder en bedräglig stabilitet som gynnar kineserna då de kan använda sig av burmersiska utskeppningshamnar från sitt eget inland. Med demokrati skulle det bara bli besvärligt eftersom fria val tenderar att rucka på invanda relationer och skapa en del röra, särskilt i ett land som Burma där det finns många etniska minoriteter. Kina brukar också stoppa resolutioner mot militärjuntan i FN:s säkerhetsråd.

Å andra sidan vankas det olympiska spel i Peking, och Kina kanske inte anser sig ha råd med den ”badwill” det skulle innebära att hålla den burmesiska juntan under armarna. Kan påtryckningar från Kina förmå juntan att visa sig återhållsam? Det är oklart. Trots de kinesiska banden med Nordkorea så har framgångarna där också varit begränsade.

Men förtrycket kan inte pågå hur läge som helst. Burma kan inte isolera sig hur mycket juntan än önskar det. Information har alltid ett sätt att sippra ut. Ta till exempel det extremt dyra och lyxiga bröllop som juntaledaren Than Shwe höll för sin dotter. Bilder därifrån sprids bland annat genom YouTube och retar upp fattiga burmeser som kan se dem på hemliga Internet-kaféer.

Omvärlden måste nu kraftigt visa sitt stöd för de fredliga demonstranterna och för den demokratiska oppositionen i Burma. Ett särskilt ansvar vilar på länderna inom Asean (samarbetsorganisationen för stater i Sydostasien).