Ny stat i Europa

Så har då Europa fått en ny stat sedan Kosova förklarat sig självständigt. Det har legat i luften länge och är egentligen inte särskilt förvånande. Efter Serbiens etniska rensningar 1999 har det knappast varit aktuellt att tänka sig att provinsens 90 procent albaner skulle finna sig i att fortsättningsvis tillhöra Serbien. Sedan må Kosova anses vara hur mycket serbiskt urhem som helst. Sedan är det en annan sak att det nya landet i praktiken inte fungerar som en suverän stat.

I tisdagens NWT skriver jag om det hela (”Utmaning från Kosova”). Visst är det en utmaning som hela världssamfundet nu ställs inför när de har att ta ställning till om de skall erkänna den nya staten eller inte. Den gamla folkrätten har visat sig otillräcklig i det här avseendet (också, frestas man att tillägga). Omvärlden har också till stor del sig själva att skylla:

”Det har trots allt gått nio år sedan Kosova upphörde att styras från Belgrad. Det är en tid man kunde använt bättre till att bereda marken och förbättra situationen i Kosova. Istället har området styrts av en korrumperad FN-administration (Unmik) som Maciej Zaremba beskrev i flera avslöjande artiklar i Dagens Nyheter 2006. (läs dem här)

”Serbien har redan genom det som hände 1999 mält sig ur något inflytande. Visst finns det anledning att befara att Kosova blir ett exempel för andra utbrytarprovinser. Det finns anledning att slå fast att Kosovafallet är unikt, men också att länder som tar till våld och folkmord inte kan påräkna stöd och sympatier från omvärlden när förtryckta undersåtar vill bryta sig loss.”

Det finns all anledning att peka på FN:s misslyckande i Kosova. Efter vanskötseln under FN-mandat lär organisationen inte vara så värst populär i Kosova. FN har också visat sig impotent och förlamat när det gäller att gå vidare, mycket beroende på att Ryssland har satt sig på tvären. Givet Vladimir Putins hårda och konfrontatoriska utrikespolitik är det svårt att se någon situation där världsorganisationen skulle kunnat komma till skott (om uttrycket tillåts) för att lösa Kosovafrågan. En evig Unmik-administration hade väl inte varit särskilt eftersträvansvärd.

Min gamle kurskamrat Tomislav Dulic (vi läste Påbyggnadskurs Östeuropa i Uppsala tillsammans på 90-talet) skriver på SvD Brännpunkt att ”FN:s auktoritet försvagas” om Kosova erkänns av Sverige och andra stater. Tja, dess auktoritet har ju redan undergrävts av att ryska veton och hot om veton gjort organisationen handlingsförlamad. Att ett erkännande av Kosova strider mot FN-stadgor och annat visar enligt mitt förmenande bara på FN:s brister. FN är inget självändamål. Vill de göra sig mer och mer irrelevanta så får de väl göra det. Ibland krävs det aktioner också om FN inte förmår att agera.

Tomislav skriver också att Sverige (vid ett erkännande) kommer att spela bort en stor del av vår internationella trovärdighet ”som har baserats på ledord såsom multilateralism och kompromissanda”. Det sörjer inte jag så mycket för. Varken multilateralism eller komprosmissanda är i sig självändamål. Det viktiga är att man faktiskt åstadkommer något. Visst kommer Kosova att hamna i ett juridiskt limbo, men den har redan befunnit sig i en sorts limbo i nio år och det var hög tid att gå vidare därifrån. Varken vi eller kosovanerna skall hållas som gisslan av ett i FN trilskande Ryssland.

Därmed inte sagt att problemen är över. Tvärtom, det återstår ofantligt mer för omvärlden att göra i Kosova. Ett erkännande de jure av vad som existerat de facto när det gäller Kosovas separation från Serbien är bara det första lilla steget.