Tradition & Fason

Nyligen startade en ny konservativ blogg på svenska kallad Tradition & Fason, där undertecknad också tänker skriva inlägg emellanåt. Det finns alldeles för lite konservativa röster i Sverige och den här bloggen tror jag kan bli ett bra och nyttigt tillskott som dels kommer att presentera ett alltför sällan visat perspektiv, och dels visa på den bredd som finns både inom svensk borgerlighet men också bland svenska konservativa – varje skribent står för sina årsikter och behöver inte nödvändightvis sammanfalla med övriga skribenters.

Ur idéförklaringen:

”Tradition & Fason vill ge kvalificerade perspektiv på politisk förnyelse genom å ena sidan erfarenhet och levande historia. Å andra sidan den enskildes personliga ansvar i en värld av val och lockelser som man inte alltid kan förstå de långsiktiga konsekvenserna av på egen hand.”

Bloggen har också uppmärksammats på många håll, och särskild glad är jag förstås åt det här som fanns att läsa i Västerviks-Tidningen:

”En av onsdagens artiklar, skriven av Nya Wermlands-Tidningens politiske redaktör Henrik L Barvå, tar upp frågeställningen varför svensk arbetarklass och landsbygdsbor i hög grad röstar socialdemokratiskt när undersökningar visar att de i själva verket är tämligen konservativa. Han jämför den amerikanska situationen där det är just dessa grupper som utgör viktiga delar i det republikanska partiet. Perspektivet är ett annat än vad vi är vana vid. Vår och amerikanernas historia lyfts fram som avgörande för dagens situation. Längtan efter frihet som drev amerikanernas förfäder över Atlanten och svenskarnas gamla tro och förlitan på övermakten. Precis så som en analys ska vara. Det förflutna lever idag.”

Kollegan på VT syftar på samma inlägg som jag också postade nedan.

Blåkragade konservativa

Så här i amerikanska presidentvalstider är det återigen intressant att studera skillnaderna mellan Sverige och det stora landet i väster. Varför är det till exempel så att amerikansk arbetarklass och landsbygdsväljare i så stor utsträckning är konservativa och röstar republikanskt – eller i alla fall på mer konservativt sinnade demokrater? I Sverige röstar oftast samma väljargrupper på socialdemokraterna. Kan vi lära os något av det?

Valet av Alaskaguvernören Sarah Palin – en älgjagande hockeymamma – till republikansk vicepresidentkandidat illustrerar mycket väl denna kontrast mellan det vanliga Middle America och eliterna vid kusterna, väl personifierade i den demokratiska kandidaten Barack Obama. Det är svårt att tänka sig någon svensk Sarah Palin, men dock inte lika svårt att föreställa sig en svensk Obama. Det förklarar väl också den fäbless som här finns för den senare.

Skillnaderna har i mångt och mycket historiska orsaker. Amerikanska landsbygdsbor och arbetare har ett mycket starkt självständighetspatos och det kommer av hela den amerikanska erfarenheten. Till Förenta Staterna invandrade människor som var trötta på den kontroll och styrning som utövades av såväl statsmakter som feodalherrar och motsvarande. Att rå om sig själva och inte lita till andra än den närmaste kretsen blev idealet – ett i grunden ganska konservativt ideal. Civilsamhället, inte staten, står för tryggheten. Familj, släkt, församling, vänner, arbetskamrater istället för socialtjänst och barnbidrag.

I Sverige och Europa däremot så levde de gamla statsmakterna kvar, även om de så småningom demokratiserades. Banden mellan stat och medborgare/undersåte var starkare. Här blev det det offentliga som tog hand om människors säkerhet och trygghet. I Amerika skulle man se det som ett alltför stort ingrepp i den egna självständigheten. Där kommer säkerheten och tryggheten från självstyret, att inte vara beroende av den sortens statsmakter man (eller i alla fall ens förfäder) en gång korsade Atlanten för att slippa ifrån.

Sverige skiljer också ut sig lite grann från övriga Europa eftersom vi aldrig hade feodalism. Det var till kungen som våra självägande bönder vände sig undan adelns makt, och omvänt så kunde kungen använda bondeståndet som motvikt mot adelns inflytande. Så under lång tid har svenskarna (eftersom flertalet av oss då var bönder) odlat en kultur av att lita på staten/kungen. Det har underlättat framväxten av den starka välfärdsstaten. Det socialdemokratiska folkhemmet tog helt enkelt över kungens roll som folkets beskyddare. Men det har också dessvärre inneburit att beroendet av det offentliga har ökat och att människors självbestämmande minskat. Därför röstar i hög utsträckning svenska arbetare och landsbygdsbor på socialdemokraterna, även om de i många kulturella frågor och i sina värderingar kanske egentligen är ganska konservativa.

Kan vi då lära oss något av det här? Finns det här öppningar för framväxten av en svensk form av “blue collar conservatism” och som skulle kunna gynna de borgerliga partierna? Ja det finns det. När det gäller att bryta beroendet av det offentliga så är det frågan om en längre process, och där har man också velat gå försiktigt fram från allianspartierna. Det innebär inte att man inte skall gå i den riktningen. Personligt självstyre är alltid bättre.

Det är i värderingsfrågor som den stora öppningen finns. Det finns mängder med människor som sitter inne med konservativa värderingar utan att vara medvetna om att de är konservativa. Ett utmärkt exempel är skolfrågan, där en mycket stor majoritet stöder den linje som regeringen och skolminister Jan Björklund driver med fokus på kunskap, betyg, ordning och reda. Man tycker inte om flumskolan.

Ett annat är familjepolitiken, där undersökning efter undersökning visar att svenska folket vill ha mycket mer valfrihet i barnomsorgen. Här har de borgerliga partierna tyvärr inte nappat. Ett futtigt kommunalt vårdnadsbidrag är i stort sett allt. Var finns den djärva (?) politiker som vågar föreslå att man likställer all barnomsorg och ger alla barnfamiljer samma ekonomiska ersättning som motsvarar vad en daghemsplats kostar? Istället talar man om att införa mer pedagogik i förskolan och kanske till och med göra den obligatorisk! Som om föräldrarna vore ett hinder för de egna barnens utveckling.

Det här vara bara två exempel och det finns många andra. Om nu de borgerliga partierna är på jakt efter att skapa en ny och långvarig alternativ politisk majoritet så är det bland annat i den här riktningen man måste gå. Det är utsiktslöst att försöka framstå som en sorts “light-sossar” – eller som den förre nyliberalen Anders Borg sade “I värderingarna skiljer jag mig inte så mycket från en socialdemokrat.”

(Inlägget tidigare publicerat på den konservativa bloggen Tradition & Fason)

Ja till ny signalspaningslag

Så har det då äntligen kommit ett acceptabelt förslag till ny FRA-lag – för det är i praktiken en ny lag. Det gamla förslaget som klubbades i riksdagen i juni var inte acceptabelt, trots de påhäng som gjordes i elfte timmen. Som jag skrev i NWT i fredags:

”Det som fick många, inklusive denna tidnings ledarsida, att kritisera och avfärda det gamla förslaget var att det handlade om en i det närmaste urskillningslös ”massavlyssning” av all svensk data- och teletrafik. Detta var alldeles för likt ett orwellskt övervakningssamhälle som borgerliga partier borde hålla sig för goda för att driva igenom, men så var det dessvärre uppenbarligen inte.”

Jag har aldrig varit motståndare till signalspaning. Tvärtom är det en oerhört viktig del av vår underrättelseverksamhet och det är synd att ett organ som FRA dragits så mycket i smutsen, sett till allt vad man historiskt har åstadkommit. Myndigheten har här gjorts en stor otjänst av politikerna.

När det kom fram att huvudskälet med FRA-lagen var att lyssna på rysk trafik, något som jag skrev om i början av sommaren, kom saken i ett nytt ljus. Men varför då driva igenom en lag om massavlyssning för att dölja detta? Ryssarna har knappast varit omedvetna om vår signalspaning. Vi har ju gjort det under hela kalla kriget och även dessförinnan. Jag skriver vidare i NWT:

”Därför har det varit viktigt att vi faktiskt får en ny lag som reglerar signalspaningen, men som också ser till att skydda den enskilda medborgarens integritet och som uppfyller kraven på rättssäkerhet. Och det ser det nu dessbättre ut som vi får i och med gårdagens överenskommelse mellan allianspartierna.”

Hade regeringen bara insett sprängkraften i frågan så hade all denna skada inte behövt ske och nu är man i praktiken tillbaka på ruta ett. Det är som med försvarsfrågan. Och under resans gång har man förlorat på tok för mycket goodwill. Det visar sig också i olika kommentarer även efter det att den nya lagen presenterats

Organisationen Centrum för rättvisa har identifierat nio punkter som måste fixas för att en FRA-lag skall anses uppfylla Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, efter det att en tysk signalspaningslag godkänts av Europadomstolen, som också underkände en brittisk lag som var mycket lik det gamla svenska förslaget. Nu säger Centrum för rättvisa att det nya förslaget:

”… i allt väsentligt verkar möta Europakonventionens krav i fråga om personlig integritet och rätt för enskilda att få statliga övertramp rättsligt prövade… Dagens besked är ett stort kliv i rätt riktning, men det är först när vi ser det färdiga lagförslaget som vi säkert kan veta att marginalen blir tillräckligt stor.”

Visst, det återstår att studera detaljerna närmare, men det verkar onekligen som det här går att acceptera. Regeringspartiernas interna kritiker säger också att man tog hänsyn till alla deras invändningar.

De som inte är nöjda är antingen de som klagar över processen – som den hycklande oppositionen med förre justitieministern Thomas Bodström i spetsen – och de som egentligen inte vill ha någon signalspaning överhuvudtaget. Ingen av dessa behöver tas på allvar.

Regeringspartierna har också ett och annat att lära. Under större delen av debatten har de agerat som om alla kritiker var som de mest extrema, vilket varit rent kontraproduktivt. Det har inte varit kul att kopplas samman med sossar som sagt nej (när det ursprungligen var ett förslag från den gamla s-regeringen) bara för att de säger nej till allt som regeringen gör, eller med de som inte gillar signalspaning och underrättelseverksamhet överhuvudtaget.

M-revolt svängde Tomhylsan

Det verkar allt mer sannolikt att orsaken bakom försvarsminister Sten Tolgfors (m) hastiga omsvängning av försvarspolitiken berodde på att samtliga moderata ledamöter av riksdagens försvarsutskott gjorde revolt. I dagens ledare i NWT skriver jag:

”I måndags så gick nämligen samtliga moderata ledamöter i riksdagens försvarsutskott ut och i ett pressmeddelande krävde att det nu minsann fick vara stopp på nedläggningarna. De utvecklar sitt resonemang i en debattartikel härintill i dagens NWT. Det är en synnerligen kraftfull markering från tunga m-företrädare som många gånger känt sig överkörda av den missriktade nedrustningsivern, dikterad av finansminister Anders Borg (m), som regeringen fört.”

Detta tilltag lär inte ha glatt försvarsdepartementet, men dagen därpå lät Tolgfors meddela att försvarsbeslutet nu skjuts upp till februari-mars nästa år. Det går förstås inte att driva igenom en vidare nedrustning när samtliga m-ledamöter satt ned foten som de gjorde i debattartikeln i dagens NWT:

”Det svenska folket måste känna trygghet i sitt försvar. Det har skett tillräckligt med besparingar och nedläggningar inom det svenska försvaret. Det är nu dags att stoppa planerade nedläggningar och göra halt.”

Äntligen har riksdagsmän visat musklerna och inte passivt accepterat allt som kommit från parti- och regeringskanslierna. Det är så här det skall fungera.

Intressant är att Tolgfors numera accepterat den princip hans avgångne företrädare Mikael Odenberg förespråkade. Till Svenska Dagbladet sade Tolgfors i går:

”Före diskussionen om anslagens storlek ligger diskussion om uppgifter. Och den baseras på beskrivningen av omvärlden. Nu gör vi en fördjupad analys av det säkerhetspolitiska läget i omvärlden. Som grund för det ligger en inriktningsproposition som handlar om uppgifter. Nästa steg blir dimensionering av försvaret.”

Vad säger hans överrock Anders Borg om det? Fast förhoppningsvis kommer det här att innebära att Borgs försvarsregemente nu är över. Frågan är om hans lydiga nickedocka kan sitta kvar på försvarsdepartementet? Kanske det är dags för Odenberg att göra comeback? Men av prestigeskäl kommer Reinfeldt knappast att göra sig av med Tolgfors. Men vid en eventuell framtida regeringsombildning kan han kanske ge Tolgfors en annan statsrådspost. Något större förtroende som försvarsminister har han knappast kvar.

Det återstår att se vad det hela innebär i praktiken. Men det vore otillständigt om det inte skulle innebära en ordentlig omläggning av försvars- och säkerhetspolitiken. Det är svårt att se hur de skulle få igenom några mer nedskärningar. Vad som istället behövs är rejält höjda försvarsanslag och en faktiskt upprustning av det svenska försvaret.

FRA-lagens dolda orsaker

Jag har länge känt att det är något som inte stämmer när det gäller motiveringarna för den så kallade FRA-lagen. Det har saknats något. Det finns något som av olika anledningar är outtalat eftersom de argument som getts inte varit särskilt övertygande. Så råkade jag läsa en liten artikel i Computer Sweden och saker och ting klarnade. Om det skriver jag också i en krönika i NWT:

”En övervägande del av den ryska Internettrafiken går via Sverige. Ett kraftigt nätverk omkring Östersjön förbinder västra Ryssland (inklusive Moskva) med Västeuropa och vidare över Atlanten. Telia Sonera International Carrier står för några av de största förbindelserna. De har en anslutning via Helsingfors och en via en kabel som lagts över Östersjön. Det har gjort att så mycket som 80 procent av den ryska trafiken går genom Sverige. Och det är den man vill åt.”

Där har vi det. Den dolda anledningen som alliansregeringen (och för den delen också socialdemokraterna) inte kan säga öppet. Då skulle man erkänna att Ryssland faktiskt är ett hot, och det säger ju försvarsberedningar och -politiker att grannen i öster inte är. Samt…

”Då som nu idkar vi byteshandel med våra allierade, eftersom inte allt vi snappar upp är av nytta för oss, men vi kan byta till oss för oss annan viktig information. Samma gäller med den här nya avlyssningen. Eventuella terrorhot eller hot mot svensk trupp kommer vi inte att snappa upp, men vi kan byta till oss sådan information från utländska underrättelsetjänster. Men det vill regeringen heller inte säga högt.”

Det är synd att det talats så lite om den här dimensionen i media. Det hade klarlagt mycket. Dessvärre har jag inga större hopp om att denna vinkel kommer att uppmärksammas mera, även om jag nu har skrivit om den i en av Sveriges största landsortstidningar.

Nu har jag för den skull inte blivit någon anhängare av FRA-lagen. Men jag tycker det är helt OK att spionera på främmande makt. Det är metoderna – av typen ”skjuta mygg med kanoner” och att behandla alla som brottslingar – som jag vänder mig emot.

”Förespråkarna av FRA-lagen har ibland hävdat att kritikerna inte vill ha någon signalspaning alls. Det är fel. Mot den här bakgrunden kan jag säga att signalspaning också i kabel kan vara motiverat. Att lyssna på ett upprustande och allt aggressivare Ryssland och byta information är angeläget. Men det borde inte vara omöjligt att göra det med metoder som inte inbegriper att man massavlyssnar i stort sett alla svenskars data- och teletrafik. Selektiv avlyssning kan vara bra, men inte generell.”

Nej till FRA-lagen

Det återstår i skrivande stund att se om den hårt kritiserade så kallade FRA-lagen går igenom. Det krävs att fyra riksdagsledamöter från alliansen röstar mot och flera har våndats under partipiskan. Karl Sigfrid (m) har sagt att han kommer att rösta nej. Birgitta Ohlsson (fp) gör det troligen också, men man vet aldrig. Centerns Fredrick Federley och Annie Johansson hade inga muntra uppsyner i dagens riksdagsdebatt.

Det hela sätter fingret på varför vi har riksdagsmän. Med vårt parlamentariska system så har de liten självständighet. Deras uppgift är att vara röstboskap åt sina partier. Men samtidigt så har vi personval. I princip är alla av de som uttryckt tvekan om FRA-lagen också personvalda. Deras lojalitet skall inte bara vara mot partierna utan mot sina väljare som kryssat in dem. De borgerliga vill också utöka personvalsinslagen, men här krockar idealen med makten.

Detsamma kan man säga om tanken på en författningsdomstol, som också omhuldas starkt av de borgerliga partierna. Jag har svårt att tänka mig att en sådan skulle godkänna en lag som i allt väsentligt bryter mot regeringsformen 2 kapitlet §6:

”Varje medborgare är gentemot det allmänna skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp även i annat fall än som avses i 4 och 5 §§. Han är därjämte skyddad mot kroppsvisitation, husrannsakan och liknande intrång samt mot undersökning av brev eller annan förtrolig försändelse och mot hemlig avlyssning eller upptagning av telefonsamtal eller annat förtroligt meddelande.”

Motståndet har varit stort – utanför de etablerade partierna. Även om sossarna nu kommer att rösta nej så är de hycklare. Det var ju de som kom med det ursprungliga förslaget och de håller egentligen med i sak, men vill ha en ny utredning.

I dagens NWT skriver jag bland annat:

”Det är faktiskt obegripligt och skandalöst att det är en borgerlig regering som går i spetsen för att driva igenom ett sällan skådat ingrepp i den personliga integriteten. Hur har de kunnat halka så snett? Har de redan blivit så bekväma vid makten att de utgår ifrån att det bara kan komma gott från staten och då inte förmår att se de stora farorna?”

Varför gör de på detta viset? En sund skepsis mot alltför genomgripande statlig makt borde vara ingrodd i varje borgerligt sinne – särskilt i ett land som Sverige. Det måste ligga något outtalat bakom det hela, något man inte kan, vill eller vågar säga öppet.

”Det har också varit märkligt tyst från förespråkarnas sida i debatten. Det är som de vet att de inte har några övertygande argument att komma med. Vad man kan läsa in mellan raderna är att det sannolikt finns oerhört starka påtryckningar på Sverige från utländska underrättelsetjänster. Utan avlyssning så blir det inte mycket av informationsutbyte. Men det kan man nu inte säga högt. Det skulle snarare förvärra argumentationsläget. Att allas vår kommunikation skulle kunna lämnas över till amerikanska NSA eller brittiska GCHQ är ingen betryggande tanke.”

Visst är det oerhört viktigt att bekämpa terrorister och andra hot, men att skjuta mygg med kanoner är inte effektivt. Det är samma sorts ”lathet” som vi ser på flygplatser, där man av rädsla för att anklagas för ”rasprofilering” (racial profiling) ägnar minst lika mycket energi att visitera gamla moster Agda och lillflickan Fia som Mohammad från Afghanistan. Bättre då att samla upp alla i det vidsträckta nätet, och få en orwellsk övervakningsstat på köpet.

Systemet är inte heller vidare effektivt. Som Peter Englund skrev i DN:

”Den bombkokare som använder e-post i sin verksamhet måste sannerligen haft IG på terroristskolan i Tora Bora. Det är som vi alla vet ungefär lika säkert för snokande ögon som hälsningar på ett vykort från Mallis. Faran är att det blir som att tömma en hel sjö för att fiska kräftor, men bara för att upptäcka att där enbart fanns gös.”

Eller Magnus Norell, terrorismforskare på Försvarets forskningsinstitut, som säger att man inte kommer att fånga några terrorister med det här.

Jag håller tummarna för att fyra alliansledamöter har kurage nog att rösta med sin övertygelse, och inte vika sig för partipiskan. I morgon vid nio-tiden röstar riksdagen.

Oförsvarligt

Jaha, så fortsätter då den beklämmande försvarscirkusen. Jag vet inte om man skall skratta eller gråta. Aldrig i min vildaste fantasi hade jag kunnat föreställa mig att en moderatledd borgerlig regering skulle bli de som satte sista spiken i försvarets kista, och som därmed med råge överträffar det som skedde 1925. Det känns som att leva i the Bizarro World när man hör v-ledaren Lars Ohly på TV, och han är den som verkar mest sansad i frågan.

Jag har skrivit om det i både dagens och gårdagens NWT.

”Är det ens någon mening att ha kvar försvaret? Överbefälhavaren, general Håkan Syrén, erkände själv i går efter det att han lämnat över sitt förslag om fortsatta nedskärningar till försvarsminister Sten Tolgfors (m), att han var tveksam om Sverige skulle kunna försvaras.”

Vi kommer ju knappast att få någonting kvar – i praktiken bara förband motsvarande en brigad! Sanslöst! Jag tror inte riktigt det har nått ut till svenska folket hur lite som finns kvar av vår ”försvarsmakt”. Vi kan inte skydda vårt territorium, det som borde vara den främsta uppgiften för en statsmakt med våldsmonopol. Allt annat är faktiskt sekundärt.

”Således kommer försvaret att få halvera sina insatsbataljoner till åtta-nio stycken (cirka 8 000 man). Det motsvarar lite drygt en brigad. Fast några brigadövningar görs ju inte längre – däremot har vi en massa brigadgeneraler. 1972 hade armén så mycket som 31 brigader. Det är en exempellös avrustning som skett. Futtiga åtta bataljoner gör varken från eller till. Jämför med vårt grannland Finland som fortfarande kan mönstra över 300 000 man.”

Det duger inte heller som bas för våra internationella insatser. Nu verkar det som politikerna ser det som en antingen-eller-uppgift, men de hör ihop. Ett effektivt insatsförsvar – som faktiskt borde gälla insatser både när och fjärran – hör intimt ihop.

”Om regeringen inbillar sig att man med så litet underlag kan bemanna våra internationella insatser, som dessutom skall öka, så bedrar man sig. Ett så ynkligt litet försvar förmår inte att ha en tillräckligt stor kritisk massa för att öva och motivera personalen, säger en anonym högt uppsatt officer till Svenska Dagbladet. Så vi kommer att få ett försvar som enligt ÖB inte kommer att kunna försvara landet och som i praktiken inte kommer att kunna försörja våra internationella insatser. Vad skall vi då med ett försvar till om det inte klarar av sina två huvuduppgifter?”

Bisarrt är också att följa krypskyttet mellan ÖB och finansdepartementet (via sin handgångne man Sten ”Tomhylsan” Tolgfors). Det var därför man bussade Ekonomistyrningsverket på försvarsmakten. Regeringen har förvandlat försvarspolitiken till en fråga om kronor och ören och inte om vilka uppgifter försvaret faktiskt skall ha.

”Visst kan försvaret ha en ett och annat att lära om ekonomihantering. Men vad varken ESV eller försvarsministern vill erkänna är att mycket av bristerna i försvaret beror på att man under lång tid fått sig tilldelade fler uppgifter än det funnits pengar för. Politikerna har helt enkelt inte velat ta ansvar för sina egna beslut. Det löser man inte genom att låta piskan vina över Högkvarteret.”

ÖB underkänner också – med all rätt – den säkerhetspolitiska ”analys” som den parlamentariska försvarsberedningen gjorde i december. Han ser klarare än politikerna vilka hotbilder som gäller, och för det får han bassning av politikerna. Som jag skriver ”försvarsberedningens betänkande var en världsfrånvänd politiskt korrekt soppa där ”klimathotet” målades ut som det största hotet.” Är det någon seriös analytiker som tar beredningens dravel på allvar? Chefen för Utrikespolitiska Institutet Thomas Ries gör det inte:

”De har inte tänkt alls. Den bedömning de gjorde i december var helt undermålig och saknade helt en strategisk analys av Sveriges säkerhetspolitiska miljö.”

”Absolut, ÖB har helt rätt. Och det hänger ihop med två grundläggande faktorer. Det ena är Ryssland, som blivit starkare och allt mer militaristiskt. Det andra rör Arktis, där alla nu bedriver en kapplöpning om områdets tillgångar. Det kan leda till en säkerhetspolitisk miljö som kan beröra Sverige.”

Hur länge kan den här föreställningen fortsätta? General Syrén måste ha masochistiska tendenser för att låta sig förnedras på det här sättet. Lojaliteten mot de försvarsanställda är förvisso berömvärd men smärtgränsen borde vara passerad nu. Klyftan är så djup att det är svårt att se hur den skall kunna överbryggas. Och skulle ÖB sättas under civil förmyndare, som ESV föreslår, så borde han då, om inte förr, ta konsekvenserna och avgå. Låt de världsfrånvända politikerna ta ansvar för den fortsatta avrustningen.

Inte undra på att svenska folkets förtroende för försvarsmakten är lågt. 71 procent anser att beredskapen är ganska dålig eller mycket dålig.

Fredrik Reinfeldt besöker…

Flera gånger i veckan dimper det ned pressmeddelanden från Statsrådsberedningen som meddelar att statsministern besöker den eller den orten. De har blivit rejält förutsägbara. Sålunda fick jag ett i dag med rubriken ”Fredrik Reinfeldt besöker London” och tänkte reflexmässigt att fortsättningen skulle lyda ungefär ”Tisdagen 26 februari besöker statsminister Fredrik Reinfeldt London. Där kommer han att träffa jobbsökande på arbetsförmedlingen och sedan äta lunch på äldreboendet Southwark Seniors.” Men det visar sig att han skall träffa Gordon Brown istället.

Men förtvivla icke, för det kom också ett pressmeddelande där det står:

”Onsdagen 27 februari besöker statsminister Fredrik Reinfeldt Ängelholm. Fredrik Reinfeldt besöker Ängelholms sjukhus för samtal med sjuksköterskor, undersköterskor och sjukgymnaster. Besöket är en del i Fredrik Reinfeldts resande i svenska välfärdsverksamheter.”

Phew… ett tag började jag bli orolig!

Försvarshaveri med Tchadstyrkan

Än en gång blir det pinsamt tydligt att den svenska regeringen saknar en seriös försvarspolitik. Förra året gick finansminister Anders Borg ut och sade att det kunde sparas än mer på det redan kroniskt underfinansierade svenska försvaret. I samma veva lovade utrikesminister Carl Bildt att vi skulle skicka svensk trupp till Tchad för att bistå vid hjälpen till flyktingar från Darfur i grannlandet Sudan. Redan då höjdes på många ögonbryn eftersom det saknas en hel del pengar.

Och nu framgår alltså att den svenska Tchadstyrkan bara kommer att vara i Tchad i elva veckor, varav bara fyra-sex veckor som fullt operationella. Sedan får de åka hem. Den frispråkige pensionerade översten Bo Pellnäs skrev i SvD att Sverige gör sig till åtlöje. Försvarsminister Sten ”Tomhylsan” Tolgfors svarar med diverse klena ursäkter. Jag kommenterar det i dagens NWT:

”Tolgfors skyller ifrån sig på EU, och visst finns det all anledning att kritisera många EU-länder som inte varit villiga att ställa upp och som därmed försenat insatsen. Men det ursäktar väl inte Sveriges halvhjärtade engagemang! Sedan skyller han på vädret, att den regnperiod som kommer till sommaren försvårar en förlängd insats eftersom pansarfordonen då inte kan köra. Vill man vara elak skulle man väl kunna säga att ett amfibieförband nog borde kunna klara av lite regn.
Men försvarsministerns huvudinvändning är att det saknas pengar. Det skulle kosta 300 miljoner kronor extra med en förlängning och det är pengar som han inte har.”

Det är ju direkt pinsamt och visar bara på hur ihålig den svenska försvarspolitiken är. Och detta skall vara en borgerlig regering! Man skäms ju!

Nog borde man kunna skaka fram de där 300 miljonerna. Kraven på en förlängning av styrkan kommer nu också tvärs över blockgränserna. Om pengarna sedan tas från biståndet eller inte spelar ingen roll. Finns bara viljan så finns medlen. Men det verkar klent med viljan. Reinfeldt backar upp Tolgfors.

Jag avslutar dagens NWT-ledare med:

”Så här går det när vi har en anorektisk försvarspolitik. Budgeten räcker inte på långa vägar till för de uppgifter som politikerna lägger på försvaret. Därför blir det kroniska underskott och en underfinansiering av verksamheten. Och de insatser man säger sig kunna klara av kommer man inte alls att kunna klara av. Ständiga panikutryckningar, eller som i det här fallet, paniktillbakadraganden, för att det fattas medel i kassan. Vi gör oss till internationellt åtlöje och i förlängningen kommer omvärlden – FN, EU, Nato – att få svårt att lita på svenska utfästelser om väpnad trupp. Det är ovärdigt Sverige som nation. Det drabbar också alla de som vi inte får en möjlighet att hjälpa.”

McCain for President!

Efter supertisdagen står det klart att John McCain blir republikansk presidentkandidat. Han har också goda chanser att vinna själva presidentvalet – i flera mätningar den senaste tiden ligger han före både Hillary Clinton och Barack Obama.

Ställs han mot Clinton kan han räkna med att hon är handikappad av att ha så många ”negatives”. Hon är en mycket polariserande figur, också bland demokrater. Ställs han mot Obama kan det bli svårare. Obama farmstår som en enande kandidat som talar om hopp och förändring. Men som kandidat så skulle hans tomma retorik börja synas i sömmarna. Redan nu går det att fastställa att han är senatens mest vänsterröstande medlem. Och som medlem av delstaten Illinois’ lagstiftande församling uppvisade han samma röstmönster. Så Obama – Fredrik Reinfeldts favorit 🙄 – är i högsta grad en kraftigt vänsterpräglad partigängare. McCain kan också spela på Obamas ungdom och oerfarenhet, ungefär som Ronald Reagan som om Walter Mondale sade att han inte skulle ”exploit for political purposes my opponent’s youth and inexperience.”

I dagens NWT skriver jag bland annat om hur idiotiskt det är att alla svenska partiledare utan vidare reflektion omfamnat demokraterna. Det är viktiga saker som står på spel, för omvärlden och för Sverige:

”Viktigast för omvärldens vidkommande är att Förenta Staterna får en president som har en fast linje i kampen mot den islamistiska terrorismen och i Irak. Man kan tycka vad man vill om Irakkriget men att dra sig ur nu när säkerhetsläget dramatiskt har förbättrats, som demokraterna vill, är att uppmuntra kaos och extremistiska krafter i hela Mellanöstern.

Vidare måste en amerikansk president slå vakt om frihandel och föra en sådan ekonomisk politik som gynnar företagandet med skattesänkningar och annat, vilket får positiva effekter på hela världsekonomin. De demokratiska kandidaterna lovar motsatsen. Den enda realistiskt valbara kandidaten som uppfyller huvudkraven på säkerhetspolitik och ekonomi heter John McCain.”

Sedan finns det förstås andra saker som är bra med McCain, men som mer har med amerikansk inrikespolitik att göra och som gjort att han varit min kandidat om jag varit amerikansk medborgare.

Raj Raj för Obama (suck!)

Jag blir egentligen inte ett dugg förvånad när jag hör Fredrik Reinfeldt säga att han stödjer vänsterdemokraten Barack Obama i den amerikanska presidentvalskampanjen. Det är väl närmast följdriktigt givet den vänsterkantring nymoderaterna gjort sedan han tog över rodret. Icke desto mindre är det beklämmande. Talande är också att Hillary Clinton (som väl får sägas stå en liten smula mer till höger om Obama) stöds av de övriga allianspartiernas ledare.

Skattehöjningar, protektionism och ett Amerika som sviker Irak och skalar ned kampen mot islamistiska terrorister är tydligen acceptabla för vår statsminister. Obama är ju gubevars för en sorts ”jobbskatteavdrag”! Jag tror jag storknar!

Snacka om opportunism! Antingen tror han på det han säger eller också har någon PR-nisse konstaterat att eftersom svenskarna – genom inte minst partiska media – så kraftfullt stödjer Obama eller Clinton – så vore det riskfyllt av de triangulerande nymoderaterna att stödja några andra. Eller så gäller båda och jag vet inte vad som skulle vara värst.

Nu tror jag knappast inte det hjälper. Opinionen kommer bara att uppfatta honom som hållningslös och anpasslig. Och konservativa kärnväljare blir ännu mer kritiska.

Men i dag är det supertisdag och jag hejar på John McCain – tuff utrikespolitisk hök, frihandelsvän, skattesänkare och mot för stora federala utgifter. En kandidat för framtiden trots, eller kanske på grund av, sina 71 år.

Sent skall syndaren vakna

Nu inser försvarsminister Sten Tolgfors, ibland kallad ”Tomhylsan”, det som hans avgångne företrädare Mikael Odenberg redan gjort – nämligen att det inte går att spara särskilt mycket på försvaret.

Först sade Anders Borg i Almedalen att det kunde bli närmare 5 miljarder. Dessa siffror justerades ned med ett par miljarder men Odenberg avgick ändå eftersom också dessa var ogrundade och orealistiska. Och nu inser Tolgfors att det inte finns realistiskt utrymme för några besparingar under mandatperioden. Sent skall syndaren vakna, kan man ju tycka!

Visserligen är det bra att Tolgfors kommit till insikt, men det är inte utan att man instämmer med Mikael Odenberg när han kallar hela historien för ”ömklig”. Det visar bara på hur valhänt och oengagerat försvarspolitiken behandlas från regeringen. Man är på sätt och vis tillbaka till ruta ett, men Odenberg verkar begripligt nog ändå glad över att slippa eländet.

Risken finns förstås att Tolgfors blir överkörd av Anders Borg. Men regeringen kan knappast ha råd med ännu en svekdebatt om detta, och än en gång visa upp en finansminister som styr och ställer över ett område han inte behärskar. Fast säker kan man ju aldrig vara. Den här regeringen verkar ha gjort det till sitt modus operandi att göra bort sig.

Politiska svek

I fråga efter fråga så verkar de borgerliga partierna svika. De nya moderaterna håller på att i sin förändringsiver kasta ut snart sagt det mesta av vad som tidigare präglade partiet – och det till förmån för någon obestämd sorts pragmatism som inte närmare definieras.

Nu är det sjukvårdspolitikens tur. Sveriges svar på Hillary Clinton, statsministerfrun Filippa Reinfeldt, skall leda en arbetsgrupp för en nymoderat sjukvårdspolitik. På DN Debatt skriver hon tillsammans med Per Schlingmann att man nu inte skall bry sig så värst mycket om alternativa driftsformer och privata vårdgivare. Istället så skall man fokusera på innehållet, kvaliteten och tillgängligheten i vården. Men som jag skriver i dagens NWT-ledare:

”Bemötande, tillgänglighet och en bättre situation för de anställda är angelägna frågor. Och det är just för att klara av detta som det behövs alternativ i vården, fler vårdgivare och entreprenörer. Eller tror de nya moderaterna numera att svensk sjukvård drivs bäst med dagens byråkratiska planekonomiska kolosser? Det vore i så fall beklämmande.”

Än en gång så riskerar nymoderaterna att slänga ut barnet med badvattnet. Jag är rädd för att man i kraft av det gynnsamma budgetläget kommer att kasta ut pengar till landstingen lagom till nästa val (och kalla det för att ”befästa vårdgarantin” eller något sådant). Det blir ”Hägglundpengar” eller ”Filippapengar”. Samtidigt så görs föga för att bryta upp landstingsstrukturen. Jag skulle inte bli förvånad om nymoderaterna också överger tankarna på att avskaffa landstingen, liksom idén om en nationell och skattefinansierad sjukvårdsförsäkring.

Dagens kristdemokrater är inte mycket till alternativ de heller, i alla fall inte så länge den snällistiska ”pingstvänstern” styr och ställer. Som sista parti överger man kravet på en sänkning av bensinskatten. Nu kan man istället gå med på höjningar av det redan ohemult höga bensinpriset. Allt i den förhärskande klimatalarmismens namn.

Och det är knappast av någon omsorg om klimatförändringarna. Koldioxidutsläppen kommer näppeligen att minska. Bensinpriset är redan så högt att i stort sett all bilkörning som inte är nödvändig redan slutat. De som numera kör bil gör det för att de måste, framförallt på landsbygden. Resultat: staten får in mer pengar medan landsbygdsbefolkningen blir fattigare. Det kan inga marginellt höjda resavdrag ändra på. Ute i landet används bilen av nödvändighet även till annat än ren arbetspendling. Den är nödvändig för sociala kontakter, inköp, skjutsa barn till träning etc.

Men det finns ju som ett underliggande mantra i klimatideologin att vi måste resa och röra oss mindre. Nog för att jag kallar mig konservativ, men någon bakåtsträvande civilisationskritiker av sådana mått är jag definitivt inte!

Is left right?

Statsminister Fredrik Reinfeldt var i går på besök i Värmland och besökte då bland annat företaget Left is right i Kristinehamn. Han blev tydligen mäkta imponerad.

Så där lite försynt kan man ju undra om han inte också blev imponerad av namnet, nu när hans nya moderater gått vänsterut!

Stoppa gasledningen!

I dagens NWT-ledare skriver jag om den ryska gasledningen i Östersjön med anledning av att Mona Sahlin och hennes rödgröna vapendragare nu säger sig vilja stoppa ledningen. Det är allt en märklig hantering vi ser i frågan, och det verkar finnas en ovilja från alla att ta den på allvar och se den för vad den egentligen är. Sahlin & Co. pratar mest om miljöaspekterna men kärnan är säkerhetspolitisk. Därför känns det så naivt när det börjar talas om en sträckning över land.

”Genom att dra ledningen i Östersjön så gör man sig oberoende av grannländer som med skepsis ser på Rysslands maktambitioner och kan ostört pumpa in naturgas till den tyska marknaden på de svindlande nivåerna av 55 miljarder kubikmeter årligen. Man kan vid behov strypa energitillförseln till balter och polacker utan att riskera större intäktsförluster.”

Det är precis det som frågan gäller. När ryssarna ströp gaskranarna till Ukraina för att utöva påtryckningar så drabbades de själva eftersom ledningarna till Ukraina går vidare till de europeiska marknaderna. Det vill Moskva så klart undvika. Men varför skall vi underlätta deras maktanspråk? Det är illa nog att Tyskland gått med på hela affären, men sedan så luktar ju förhållandet mellan Putin och den förre tyske förbundskanslern Gerhard Schröder (numera ordförande för Nordstream) illa. Tyskland är också präglat av någon sorts kränkraftsaversion – en produkt av att De Gröna suttit länge i regeringsställning.

Jag skriver vidare:

”En rysk-tysk gasledning i Östersjön skulle också ofrånkomligt innebära en ökad rysk militär närvaro i vårt närområde. Såväl president Vladimir Putin som hans marinchef har deklarerat att gasledningen utgör ett ryskt nationellt säkerhetsintresse. Vill vi verkligen ha ryska marinfartyg och flyg regelbundet sniffande så nära vårt territorialvatten?”

Nej, det vill vi verkligen inte! Särskilt inte sedan vi håller på att avlöva den svenska flottan. Vi har ju knappt några fartyg att patrullera med längre, och det verkar inte som vi kommer att bygga några nya heller. För att bevaka Östersjön effektivt krävs det mer än de smygkorvetter vi nu har. Det krävs fartyg av typ fregatter.

Den nuvarande svenska regeringen verkar heller inte riktigt se faran med gasledningen och ta itu med problemet. Men det finns kritiker också inom borgerligheten. Agerandet från Gotland är också skandalöst. Kommunens tekniska nämnd har på eget bevåg fattat beslut om att tillåta ryska investeringar i hamnen i Slite för underhåll av gasledningen. Och inte nog med det, ryssarna betalar också kultur- och forskningsprojekt i vad som verkar vara ett illa dolt försök att köpa opinionen. Kollegan och riksdagsmannen Rolf K Nilsson skräder inte orden:

”Visst har ordet muta förekommit i diskussionen, men ger man en muta förväntar man sig en gentjänst. Så dumma att de inte varit, men det är helt uppenbart att pengarna betalas ut för att påverka politiker och allmänhet.”

Tyvärr så verkar det som om gasledningen är oundviklig. Om inte annat för att regeringen inte riktigt vill agera kraftfullt i frågan. De verkar inte inse allvaret och man kan fråga sig vad det beror på.

Kan det vara så enkelt att det är Carl Bildt som spökar? Han verkar ju tro att marknadsekonomi och handel löser allt i alla lägen och bara Ryssland får handla med ”oss” och exportera så är allt frid och fröjd. Så hade det kanske varit om Ryssland hade varit en normal västeuropeisk stat. Men det är den inte. Det synsätt som verkar prägla Bildt är blint för att länder som Ryssland kan och vill utnyttja sina tillgångar (i det här fallet naturgas) till sin strategiska fördel. Politik och ekonomi hör ihop.

Fritidsgården får fritidsledare

Äntligen en kunnig, erfaren och kompetent person som högsta tjänsteman i regeringskansliet. Så var nog många av reaktionerna på att statsminister Fredrik Reinfeldt utsett den 55-årige H G Wessberg till ny statssekreterare efter den 20 år yngre Ulrica Schenström.

Att Wessberg också köpt svarta städtjänster (alltså inte lämnat kontrolluppgifter) betyder mindre. Reservofficern (major i amfibiekåren) Wessberg har gedigen erfarenhet som bland annat informationschef på försvarsstaben, VD för Industriförbundet, vice VD för Svenskt Näringsliv och generaldirektör för Bolagsverket. Det borgar för att kritiken mot Reinfeldt för att nästan bara omgett sig med unga personer från ungdomsförbundssvängen kan mildras. Internt kallas också Reinfeldts stab för ”fritidsgården”. Den har tydligen fått en ledare nu.

Lite förvånande är dock utnämningen. Wessberg var den avgångne försvarsministern Mikael Odenbergs statssekreterare, och delade med stor säkerhet dennes kritik av försvarspolitiken. Men situationen hade blivit ohållbar för Reinfeldt. Och Wessberg kommer förhoppningsvis att försöka påverka politiken i rätt riktning. Han var heller inte helt bortkopplad. Efter Odenberg hamnade han som statssekreterare hos den nya handelsministern Ewa Björling.

Varför sätter ingen åt städerskan?

Jaha, så visar en genomgång som TT gjort att tio av 15 moderata statssekreterare har använt sig av svarta tjänster. Förmodligen rör det sig mest om, som i fallet med paret Cederschiöld, att de inte lämnat kontrolluppgifter till skattemyndigheten men att tjänsterna i övrigt varit under den årsgräns på 10 000 kronor som gör att de inte är skattepliktiga för köparen. Ansvaret för att betala in eventuell skatt vilar då på säljaren (städerskan, hantverkaren, barnflickan etc.) och det är därför som skattemyndigheten vill ha kontrolluppgifter. Alltså en form av angiverisystem där köparen får skvallra på säljaren till staten.

Då kan man ju undra varför inte mediadrevet vill sätta åt alla dessa säljare av svarta tjänster? Sanningen är ju den att det spelar mindre roll hur pass rika köparna är (de skulle ju kanske ha råd att göra det vitt) och att det finns så få säljare som är beredda att göra det vitt. Alternativet till att det görs ”svart” är då att tjänsten inte blir gjord alls.

En kollega berättade att han hade sett en TV-intervju med Skatteverkets generaldirektör Mats Sjöstrand. Sjöstrand hade förgäves försökt att hittat någon som skulle kunna asfaltera garageuppfarten men gått bet på det då ingen ville göra det vitt. Generaldirektören fick nöja sig med att själv grusa uppfarten. Följden blev att inga garageuppfarter asfalterades i Sjöstrands bostadsområde (för vem hade vågat det). Det skall f-n till att vara granne med Skatteverkets chef!

Så återigen, varför sätter inte drevet igång mot säljarna? Är det inte politiskt korrekt att hänga ut städerskor och rörmokare?

Hela den här debatten sker i en märklig atmosfär där alla går som katten kring het gröt runt grundproblemet. Då går an att indignerat skälla över bristande skattemoral, men när systemet är uppbyggt som det är är det få som klarar av att göra allt vitt. Gör det själv eller gör det inte alls! Robert Gidehag, ordförande i Skattebetalarnas förening är en av de få som talar klarspråk i Expressen:

”Vi har nämligen ett skattesystem som i princip är omöjligt att följa till punkt och pricka. Det vore befriande om politiker, när drevet kommer, satte klackarna i backen och sa att det ruttna i den här historien faktiskt är de höga skatterna. I stället bjuds vi på samma gamla vanliga pinsamma avböner och usla ursäkter.”

Sedan drabbar detta nu nymoderaterna eftersom de i stort sett lämnat den gamla linjen att vara skeptisk till högskattestaten. Att inte leva som man lär är som bekant en större synd, vilket drabbat skattefuskande sossar. Men nu när de nya moderaterna också tycker det är häftigt att betala skatt slår det tillbaka på dem när de rundar skattesystemets hörn. Som Widar Andersson skriver i Folkbladet (s) – ”Det kostar på att vara sosse”:

”Problemet för Catharina Elmsäter-Svärd är att hon fortfarande utgår från den medielogik som gällde för de gamla moderaterna. Hon tycks inte ha förstått att lanseringen av ”arbetarpartiet de nya moderaterna” och närmandet till socialdemokratisk välfärds- och skatteretorik, innebär att moderater och socialdemokrater nu mäts med liknande moraliska måttstockar. ”

Dessvärre kommer moderaterna nog inte att dra nödvändiga lärdomar av det här. De har i praktiken gjort det omöjligt för sig själva att kritisera högskattesystemet.

Det bidde inte en tumme!

Nej, det moderata politikerparet Carl och Charlotte Cederschiöld har inte anlitat svart städhjälp i tretton år! I sin iver att fortsätta sätta åt regeringspartiet har media spridit ut uppgiften utan att kontrollera fakta ordentligt. Nu framgår det att den städhjälp de anlitade inte alls var svart. Eftersom värdet av den städhjälp de haft aldrig överstigit 10 000 kronor per år har man inte varit skyldiga att dra skatt eller betala arbetsgivaravgifter (se deras pressmeddelande här). Vad de dock har missat är att lämna kontrolluppgift till skattemyndigheten, vilket man måste om värdet av den utförda tjänsten överstiger 1 000 kronor per år.

Nu går ju knappast att göra en stor skandal på att missa att lämna in kontrolluppgifter, så då tillämpade man den gamla journalistiska devisen ”kontrollera aldrig en uppgift för då kan storyn spricka!” Men nu har ändå bilden hunnit sätta sig om de adliga moderata utsugarna Cederschiöld!

Men handen på hjärtat, om riktigt skattefusk är så utbrett som det är så torde missade kontrolluppgifter att vara ännu vanligare. Vilka lämnar kontrolluppgifter om grannungarna som arbetat i ens trädgård mot en ersättning över tusenlappen på årsbasis?

Ny skandalunge

Jag skall utan omsvep säga att jag egentligen inte bryr mig särskilt mycket om att Ulrica Schenströms tillfällige efterträdare som förste statssekreterare Nicola Clase anlitat hantverkare svart. Det finns ett stort mått av skenhelighet i de här mediadreven. Alla vet att vi svenskar satt i system att runda välfärdssystemen. Som en undersökning gjord av Svenskt Näringsliv gav vid handen är det bara 5 procent som är fullständigt hederliga. Övriga 95 procent anlitar eller utför svartjobb, skatte- och bidragsfuskar med mera. Jag kan nästan garantera att de flesta av de journalister som nu drar igång drevet mot Clase gjort liknande saker.

Det här är resultatet av vårt högskattesamhälle som gör de flesta finner det orimligt att så mycket avgår i skatt för diverse tjänster. Skatteverket har beräknat svinnet till 133 miljarder varje år. Är det något alla dessa ”skandalungar” borde lära oss är hur absurt skattesystemet är upplagt. Detta vore något för de ”nya moderaterna” att ta tag i, men det vågar de säkert inte!

Visst kan man väl säga att våra politiker och politiska tjänstemän skall vara föredömen och avhålla sig från sådana här saker. Tillämpat konsekvent skulle det innebära att vi bara representerades av ett gäng trista puritaner som paradoxalt lever ganska olikt folk i gemen – som utan att tycka det är märkligt att sticka några oredovisade slantar till rörmokaren, eller låter en bekants bekant fixa bilen.

Det är visar också på det problem som moderaterna och övriga borgerliga partier (fast i mindre grad på grund av att de är färre) har med rekryteringen när de anställer människor som inte kommer från den politiska sfären. Har du växt upp i politiken, haft politiska uppdrag eller andra politiska jobb vet du att då får passa dig. Men plockar man folk utifrån, från reklam- och PR-branschen, privata företag eller faktiskt också från icke-politiska jobb i offentlig sektor, så är det oundvikligt att det rör sig om människor som likt 95 procent av svenskarna rundat hörnen i välfärds- och skattesystemen. Det här gäller särskilt för partier som oftast inte befunnit sig i maktställning.

Men visst gjorde Clase fel och borde vetat bättre. Jag har dock svårt att bli särskilt indignerad över det. Däremot rullar jag på ögonen över ännu en skandal som drabbar regeringen. Det blir säkert inte den sista.

Brainsoap!

Före detta SSU-ordföranden Anna ”Crazy Horse” Sjödin tar i Expressen Ulrica Schenström i försvar. Det är nog ett försvar Schenström kunde vara utan. Med sådana vänner behövs inga fiender. Till TT säger Sjödin:

”Jag vet inte vad det är för konstigt med det. Även som politisk företrädare ska man kunna gå på krogen.”

Ja, hon om någon bör ju veta!

Men jag studsar till inför den här meningen i Expressen-artikeln:

”Tänk om det varit en socialdemokrat det hade gällt för ett drygt år sedan. Hur hade det låtit från högerhåll om Lars Danielsson hånglat med Elisabeth Höglund?”

Aaaargh! Brainsoap! Det var en mental bild jag definitivt inte behövde!