Ny stat i Europa

februari 19, 2008

Så har då Europa fått en ny stat sedan Kosova förklarat sig självständigt. Det har legat i luften länge och är egentligen inte särskilt förvånande. Efter Serbiens etniska rensningar 1999 har det knappast varit aktuellt att tänka sig att provinsens 90 procent albaner skulle finna sig i att fortsättningsvis tillhöra Serbien. Sedan må Kosova anses vara hur mycket serbiskt urhem som helst. Sedan är det en annan sak att det nya landet i praktiken inte fungerar som en suverän stat.

I tisdagens NWT skriver jag om det hela (”Utmaning från Kosova”). Visst är det en utmaning som hela världssamfundet nu ställs inför när de har att ta ställning till om de skall erkänna den nya staten eller inte. Den gamla folkrätten har visat sig otillräcklig i det här avseendet (också, frestas man att tillägga). Omvärlden har också till stor del sig själva att skylla:

”Det har trots allt gått nio år sedan Kosova upphörde att styras från Belgrad. Det är en tid man kunde använt bättre till att bereda marken och förbättra situationen i Kosova. Istället har området styrts av en korrumperad FN-administration (Unmik) som Maciej Zaremba beskrev i flera avslöjande artiklar i Dagens Nyheter 2006. (läs dem här)

”Serbien har redan genom det som hände 1999 mält sig ur något inflytande. Visst finns det anledning att befara att Kosova blir ett exempel för andra utbrytarprovinser. Det finns anledning att slå fast att Kosovafallet är unikt, men också att länder som tar till våld och folkmord inte kan påräkna stöd och sympatier från omvärlden när förtryckta undersåtar vill bryta sig loss.”

Det finns all anledning att peka på FN:s misslyckande i Kosova. Efter vanskötseln under FN-mandat lär organisationen inte vara så värst populär i Kosova. FN har också visat sig impotent och förlamat när det gäller att gå vidare, mycket beroende på att Ryssland har satt sig på tvären. Givet Vladimir Putins hårda och konfrontatoriska utrikespolitik är det svårt att se någon situation där världsorganisationen skulle kunnat komma till skott (om uttrycket tillåts) för att lösa Kosovafrågan. En evig Unmik-administration hade väl inte varit särskilt eftersträvansvärd.

Min gamle kurskamrat Tomislav Dulic (vi läste Påbyggnadskurs Östeuropa i Uppsala tillsammans på 90-talet) skriver på SvD Brännpunkt att ”FN:s auktoritet försvagas” om Kosova erkänns av Sverige och andra stater. Tja, dess auktoritet har ju redan undergrävts av att ryska veton och hot om veton gjort organisationen handlingsförlamad. Att ett erkännande av Kosova strider mot FN-stadgor och annat visar enligt mitt förmenande bara på FN:s brister. FN är inget självändamål. Vill de göra sig mer och mer irrelevanta så får de väl göra det. Ibland krävs det aktioner också om FN inte förmår att agera.

Tomislav skriver också att Sverige (vid ett erkännande) kommer att spela bort en stor del av vår internationella trovärdighet ”som har baserats på ledord såsom multilateralism och kompromissanda”. Det sörjer inte jag så mycket för. Varken multilateralism eller komprosmissanda är i sig självändamål. Det viktiga är att man faktiskt åstadkommer något. Visst kommer Kosova att hamna i ett juridiskt limbo, men den har redan befunnit sig i en sorts limbo i nio år och det var hög tid att gå vidare därifrån. Varken vi eller kosovanerna skall hållas som gisslan av ett i FN trilskande Ryssland.

Därmed inte sagt att problemen är över. Tvärtom, det återstår ofantligt mer för omvärlden att göra i Kosova. Ett erkännande de jure av vad som existerat de facto när det gäller Kosovas separation från Serbien är bara det första lilla steget.


Rysslands nästa president

december 10, 2007

Vladimir Putin har nu utkorat sin efterträdare som rysk president. Det blir den 42-årige vice premiärministern Dmitrij Medvedev som kommer att ta över efter presidentvalet i mars. Sedan kan man undra hur länge Medvedev kommer att stanna på den posten.

Det har spekulerats om att den nuvarande premiärministern Viktor Zubkov skulle komma som en joker i leken, men så ser det nu inte ut att bli. Med tanke på Medvedevs ungdom så skulle det kunna tyda på att han kommer för att stanna. Då skulle spekulationerna om att Putin ämnar ändra i grundlagen så att regeringschefen får mer formell makt på presidentens bekostnad visa sig vara riktiga. I alla händelser har Putin trumf på hand. Medvedev har ingen egen maktbas utan lutar sig mot Putin.

En del bedömare andas också ut av det faktum att det inte blev den förre försvarsministern Sergej Ivanov som blir Enade Rysslands presidentkandidat. Ivanov anses som mer hårdför än Medvedev. Men allt är ju relativt. Det beror på vad man jämför med. Rysslands politik kommer nog inte att bli så värst annorlunda vare sig presidenten hetat Medvedev eller Ivanov. Bakom står ändå Putin. Kanske man föredrar att ha ett mer ”diplomatiskt” ansikte utåt.

Men vi får komma ihåg att Medvedev också är styrelseordförande i den ryska statens maktbolag Gazprom. Gazprom har ju agerat som en hårdför representant för Rysslands intressen gentemot trilskande grannar som Ukraina och Vitryssland. Medvedev blir nog heller inte så lätt att ha att göra med för omvärlden.


Ett sista farväl till demokratin

december 3, 2007

Ryssland tog i går i allt väsentligt farväl till demokratin. Valen har numera blivit mest bländverk. Putin har fått precis som han ville, enligt min gamle professor Kristian Gerner.

Med över 63 procent för maktpartiet Enade Ryssland går det inte att tala om ett rättvist och fritt val. Lägg därtill ett annat stödparti, Rättvisa Ryssland, byggt på än mer nationalistisk grund, fick 8 procent och extremisten Vladimir Zjirinovskijs ”liberaldemokrater” likaså. Kommunistpartiet kom också in i statsduman med över 11 procent, och är de enda av dumapartierna som klagat. Men när det har gällt har alla dessa partier lojalt ställt upp för Putins politik. Några genuina demokrater finns inte i den nya duman.

Spärren till parlamentet har höjts till sju procent, vilket stängt ute många oppositionspartier. Den här gången var det heller inte möjligt att ställa upp och komma in på personligt mandat. Enmansvalkretsarna var borttagna. Partiallianser var heller inte tillåtna.

Både Europarådet och OSSE, organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, underkänner det ryska valet. I ett uttalande heter de:

Men, valet skedde i en atmosfär som kraftigt begränsade möjligheterna till politisk tävlan och med frekventa missbruk av administrativa resurser, mediebevakningen favoriserade starkt det styrande partiet” står det i uttalandet. ”

Precis. Putin och hans parti har dominerat totalt överallt. Oppositionen har både tigits ihjäl och slagits ned av inrikestrupper och polis när den visat sig ute på gator och torg. Kandidater och journalister har trakasserats. Lokalt har det till och med förekommit mord. Påtryckningar har skett på arbetsplatser. Statsanställda har tvingats värva röster för Putins parti, annars riskerar de jobben. Se Amanda Lövkvists blogg för några röster ur den ryska oppositionen och vad de varit med om.

Ryssland har nu definitivt tagit adjö till demokratin och anträtt marschen mot ett auktoritärt, ja rent diktatoriskt samhälle. Det är en beklaglig utveckling.

Reaktionerna från omvärlden har dock varit ganska tama. Även om Carl Bildt i stort sett håller med OSSE:s kritik så låter han väl diplomatisk. Vi måste mer kraftfullt fördöma den här utvecklingen i Ryssland, och visa att den har ett pris för Rysslands internationella umgänge. Det går inte att låtsas som om Ryssland är en demokrati längre.


Stoppa gasledningen!

november 27, 2007

I dagens NWT-ledare skriver jag om den ryska gasledningen i Östersjön med anledning av att Mona Sahlin och hennes rödgröna vapendragare nu säger sig vilja stoppa ledningen. Det är allt en märklig hantering vi ser i frågan, och det verkar finnas en ovilja från alla att ta den på allvar och se den för vad den egentligen är. Sahlin & Co. pratar mest om miljöaspekterna men kärnan är säkerhetspolitisk. Därför känns det så naivt när det börjar talas om en sträckning över land.

”Genom att dra ledningen i Östersjön så gör man sig oberoende av grannländer som med skepsis ser på Rysslands maktambitioner och kan ostört pumpa in naturgas till den tyska marknaden på de svindlande nivåerna av 55 miljarder kubikmeter årligen. Man kan vid behov strypa energitillförseln till balter och polacker utan att riskera större intäktsförluster.”

Det är precis det som frågan gäller. När ryssarna ströp gaskranarna till Ukraina för att utöva påtryckningar så drabbades de själva eftersom ledningarna till Ukraina går vidare till de europeiska marknaderna. Det vill Moskva så klart undvika. Men varför skall vi underlätta deras maktanspråk? Det är illa nog att Tyskland gått med på hela affären, men sedan så luktar ju förhållandet mellan Putin och den förre tyske förbundskanslern Gerhard Schröder (numera ordförande för Nordstream) illa. Tyskland är också präglat av någon sorts kränkraftsaversion – en produkt av att De Gröna suttit länge i regeringsställning.

Jag skriver vidare:

”En rysk-tysk gasledning i Östersjön skulle också ofrånkomligt innebära en ökad rysk militär närvaro i vårt närområde. Såväl president Vladimir Putin som hans marinchef har deklarerat att gasledningen utgör ett ryskt nationellt säkerhetsintresse. Vill vi verkligen ha ryska marinfartyg och flyg regelbundet sniffande så nära vårt territorialvatten?”

Nej, det vill vi verkligen inte! Särskilt inte sedan vi håller på att avlöva den svenska flottan. Vi har ju knappt några fartyg att patrullera med längre, och det verkar inte som vi kommer att bygga några nya heller. För att bevaka Östersjön effektivt krävs det mer än de smygkorvetter vi nu har. Det krävs fartyg av typ fregatter.

Den nuvarande svenska regeringen verkar heller inte riktigt se faran med gasledningen och ta itu med problemet. Men det finns kritiker också inom borgerligheten. Agerandet från Gotland är också skandalöst. Kommunens tekniska nämnd har på eget bevåg fattat beslut om att tillåta ryska investeringar i hamnen i Slite för underhåll av gasledningen. Och inte nog med det, ryssarna betalar också kultur- och forskningsprojekt i vad som verkar vara ett illa dolt försök att köpa opinionen. Kollegan och riksdagsmannen Rolf K Nilsson skräder inte orden:

”Visst har ordet muta förekommit i diskussionen, men ger man en muta förväntar man sig en gentjänst. Så dumma att de inte varit, men det är helt uppenbart att pengarna betalas ut för att påverka politiker och allmänhet.”

Tyvärr så verkar det som om gasledningen är oundviklig. Om inte annat för att regeringen inte riktigt vill agera kraftfullt i frågan. De verkar inte inse allvaret och man kan fråga sig vad det beror på.

Kan det vara så enkelt att det är Carl Bildt som spökar? Han verkar ju tro att marknadsekonomi och handel löser allt i alla lägen och bara Ryssland får handla med ”oss” och exportera så är allt frid och fröjd. Så hade det kanske varit om Ryssland hade varit en normal västeuropeisk stat. Men det är den inte. Det synsätt som verkar prägla Bildt är blint för att länder som Ryssland kan och vill utnyttja sina tillgångar (i det här fallet naturgas) till sin strategiska fördel. Politik och ekonomi hör ihop.


Politisk merchandise forts.

november 22, 2007

Neobloggen fortsätter sin tävling om bisarra politiska prylar. Själv grävde jag fram denna ”dyrgrip”, inköpt i Tallinn våren 1991 (före Sovjetunionens fall). Efter självständigheten var den bortplockad. En plastleksak för små barn föreställande en sovjetisk Scud-missil:

kärnvapen

I ledningen ligger denna obetalbara Hillary Clinton som nötknäckare. Bill borde nog veta…

nutcracker


Politisk merchandise

november 21, 2007

Magasinet Neos blogg har man just nu en tävling om bisarra former av politisk propagandamaterial. Det har blivit allt från Mussolinikalsonger till väggklockan Per-Albin Hansson. Självklart kastade jag mig in i leken med följande Leninljus som jag för många år sedan inhandlade i Moskva:

Ljushuvud


Upplysning om kommunismen

november 17, 2007

I dagens NWT skriver jag en ledare om att det skall upplysas om kommunismen i den svenska skolan. Skolminister Jan Björklund ämnar se till att det blir inskrivet i den nya läroplanen. Att det ens skall behövas är bedrövligt:

”Man kan ju tycka att skolans historieundervisning skulle kunna klara av det på egen hand, då det borde vara omöjligt och rena tjänstefelet att förbigå de folkmord på kanske hundra miljoner människor som var en följd av kommunismen under 1900-talet.”

Men så är det tyvärr. Att jag själv inte kan påminna mig att det lärdes ut när jag gick i skolan på 80-talet är illa nog, men uppenbarligen har inte ens kommunismens fall satt sina spår i skolans undervisning. Det jag lärde mig fick jag ta reda på själv. Sedan har jag gått en hel del kurser och utbildningar på universitet också. Men att de flesta svenska elever går ut skolan utan att ens ha ett hum om vad till exempel Gulag var för något är för jäkligt.

När skolan misslyckades med undervisning om Förintelsen så sjösattes myndigheten Forum för Levande Historia. Nu skall den börja tackla kommunismen också.

”Egentligen så borde det inte bedrivas historieundervisning medelst statliga myndighetsorgan, men då den svenska skolan visat sig så oförmögen är det begripligt att man tog till det här greppet för att på kort sikt åtgärda problemet. På lång sikt är det dock i skola och i lärarutbildning det behöver rättas till.”

Fast hur det blir med den saken kan man ju undra. Överintendenten Eskil Franck har inte varit direkt glasklar på den punkten.

”Eskil Franck, som är överintendent för Forum för Levande Historia, har också sagt att man inte vill ta upp kommunismen som ideologi. Det är ungefär lika begåvat som att diskutera Förintelsen utan att ta upp nazismen som ideologi. Är Franck verkligen rätt person för uppdraget?”

Grälet med den oberoende organisationen Upplysning om Kommunismen (UOK) inför utställningen ”Kriget efter kriget” bär syn för sägen. Det pekar på vådorna av att bedriva historieundervisning i myndighetsform. Det går så lätt politik i det hela. Men, som sagt, i det korta perspektivet är det nog nödvändigt men då måste man också ha en ledning mogen uppgiften, och det verkar Forum för levande historia inte ha idag. Bara det att ABF-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson också är myndighetens styrelseordförande är illa nog.