Ny stat i Europa

februari 19, 2008

Så har då Europa fått en ny stat sedan Kosova förklarat sig självständigt. Det har legat i luften länge och är egentligen inte särskilt förvånande. Efter Serbiens etniska rensningar 1999 har det knappast varit aktuellt att tänka sig att provinsens 90 procent albaner skulle finna sig i att fortsättningsvis tillhöra Serbien. Sedan må Kosova anses vara hur mycket serbiskt urhem som helst. Sedan är det en annan sak att det nya landet i praktiken inte fungerar som en suverän stat.

I tisdagens NWT skriver jag om det hela (”Utmaning från Kosova”). Visst är det en utmaning som hela världssamfundet nu ställs inför när de har att ta ställning till om de skall erkänna den nya staten eller inte. Den gamla folkrätten har visat sig otillräcklig i det här avseendet (också, frestas man att tillägga). Omvärlden har också till stor del sig själva att skylla:

”Det har trots allt gått nio år sedan Kosova upphörde att styras från Belgrad. Det är en tid man kunde använt bättre till att bereda marken och förbättra situationen i Kosova. Istället har området styrts av en korrumperad FN-administration (Unmik) som Maciej Zaremba beskrev i flera avslöjande artiklar i Dagens Nyheter 2006. (läs dem här)

”Serbien har redan genom det som hände 1999 mält sig ur något inflytande. Visst finns det anledning att befara att Kosova blir ett exempel för andra utbrytarprovinser. Det finns anledning att slå fast att Kosovafallet är unikt, men också att länder som tar till våld och folkmord inte kan påräkna stöd och sympatier från omvärlden när förtryckta undersåtar vill bryta sig loss.”

Det finns all anledning att peka på FN:s misslyckande i Kosova. Efter vanskötseln under FN-mandat lär organisationen inte vara så värst populär i Kosova. FN har också visat sig impotent och förlamat när det gäller att gå vidare, mycket beroende på att Ryssland har satt sig på tvären. Givet Vladimir Putins hårda och konfrontatoriska utrikespolitik är det svårt att se någon situation där världsorganisationen skulle kunnat komma till skott (om uttrycket tillåts) för att lösa Kosovafrågan. En evig Unmik-administration hade väl inte varit särskilt eftersträvansvärd.

Min gamle kurskamrat Tomislav Dulic (vi läste Påbyggnadskurs Östeuropa i Uppsala tillsammans på 90-talet) skriver på SvD Brännpunkt att ”FN:s auktoritet försvagas” om Kosova erkänns av Sverige och andra stater. Tja, dess auktoritet har ju redan undergrävts av att ryska veton och hot om veton gjort organisationen handlingsförlamad. Att ett erkännande av Kosova strider mot FN-stadgor och annat visar enligt mitt förmenande bara på FN:s brister. FN är inget självändamål. Vill de göra sig mer och mer irrelevanta så får de väl göra det. Ibland krävs det aktioner också om FN inte förmår att agera.

Tomislav skriver också att Sverige (vid ett erkännande) kommer att spela bort en stor del av vår internationella trovärdighet ”som har baserats på ledord såsom multilateralism och kompromissanda”. Det sörjer inte jag så mycket för. Varken multilateralism eller komprosmissanda är i sig självändamål. Det viktiga är att man faktiskt åstadkommer något. Visst kommer Kosova att hamna i ett juridiskt limbo, men den har redan befunnit sig i en sorts limbo i nio år och det var hög tid att gå vidare därifrån. Varken vi eller kosovanerna skall hållas som gisslan av ett i FN trilskande Ryssland.

Därmed inte sagt att problemen är över. Tvärtom, det återstår ofantligt mer för omvärlden att göra i Kosova. Ett erkännande de jure av vad som existerat de facto när det gäller Kosovas separation från Serbien är bara det första lilla steget.


Rysslands nästa president

december 10, 2007

Vladimir Putin har nu utkorat sin efterträdare som rysk president. Det blir den 42-årige vice premiärministern Dmitrij Medvedev som kommer att ta över efter presidentvalet i mars. Sedan kan man undra hur länge Medvedev kommer att stanna på den posten.

Det har spekulerats om att den nuvarande premiärministern Viktor Zubkov skulle komma som en joker i leken, men så ser det nu inte ut att bli. Med tanke på Medvedevs ungdom så skulle det kunna tyda på att han kommer för att stanna. Då skulle spekulationerna om att Putin ämnar ändra i grundlagen så att regeringschefen får mer formell makt på presidentens bekostnad visa sig vara riktiga. I alla händelser har Putin trumf på hand. Medvedev har ingen egen maktbas utan lutar sig mot Putin.

En del bedömare andas också ut av det faktum att det inte blev den förre försvarsministern Sergej Ivanov som blir Enade Rysslands presidentkandidat. Ivanov anses som mer hårdför än Medvedev. Men allt är ju relativt. Det beror på vad man jämför med. Rysslands politik kommer nog inte att bli så värst annorlunda vare sig presidenten hetat Medvedev eller Ivanov. Bakom står ändå Putin. Kanske man föredrar att ha ett mer ”diplomatiskt” ansikte utåt.

Men vi får komma ihåg att Medvedev också är styrelseordförande i den ryska statens maktbolag Gazprom. Gazprom har ju agerat som en hårdför representant för Rysslands intressen gentemot trilskande grannar som Ukraina och Vitryssland. Medvedev blir nog heller inte så lätt att ha att göra med för omvärlden.


Ett sista farväl till demokratin

december 3, 2007

Ryssland tog i går i allt väsentligt farväl till demokratin. Valen har numera blivit mest bländverk. Putin har fått precis som han ville, enligt min gamle professor Kristian Gerner.

Med över 63 procent för maktpartiet Enade Ryssland går det inte att tala om ett rättvist och fritt val. Lägg därtill ett annat stödparti, Rättvisa Ryssland, byggt på än mer nationalistisk grund, fick 8 procent och extremisten Vladimir Zjirinovskijs ”liberaldemokrater” likaså. Kommunistpartiet kom också in i statsduman med över 11 procent, och är de enda av dumapartierna som klagat. Men när det har gällt har alla dessa partier lojalt ställt upp för Putins politik. Några genuina demokrater finns inte i den nya duman.

Spärren till parlamentet har höjts till sju procent, vilket stängt ute många oppositionspartier. Den här gången var det heller inte möjligt att ställa upp och komma in på personligt mandat. Enmansvalkretsarna var borttagna. Partiallianser var heller inte tillåtna.

Både Europarådet och OSSE, organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, underkänner det ryska valet. I ett uttalande heter de:

Men, valet skedde i en atmosfär som kraftigt begränsade möjligheterna till politisk tävlan och med frekventa missbruk av administrativa resurser, mediebevakningen favoriserade starkt det styrande partiet” står det i uttalandet. ”

Precis. Putin och hans parti har dominerat totalt överallt. Oppositionen har både tigits ihjäl och slagits ned av inrikestrupper och polis när den visat sig ute på gator och torg. Kandidater och journalister har trakasserats. Lokalt har det till och med förekommit mord. Påtryckningar har skett på arbetsplatser. Statsanställda har tvingats värva röster för Putins parti, annars riskerar de jobben. Se Amanda Lövkvists blogg för några röster ur den ryska oppositionen och vad de varit med om.

Ryssland har nu definitivt tagit adjö till demokratin och anträtt marschen mot ett auktoritärt, ja rent diktatoriskt samhälle. Det är en beklaglig utveckling.

Reaktionerna från omvärlden har dock varit ganska tama. Även om Carl Bildt i stort sett håller med OSSE:s kritik så låter han väl diplomatisk. Vi måste mer kraftfullt fördöma den här utvecklingen i Ryssland, och visa att den har ett pris för Rysslands internationella umgänge. Det går inte att låtsas som om Ryssland är en demokrati längre.


Stoppa gasledningen!

november 27, 2007

I dagens NWT-ledare skriver jag om den ryska gasledningen i Östersjön med anledning av att Mona Sahlin och hennes rödgröna vapendragare nu säger sig vilja stoppa ledningen. Det är allt en märklig hantering vi ser i frågan, och det verkar finnas en ovilja från alla att ta den på allvar och se den för vad den egentligen är. Sahlin & Co. pratar mest om miljöaspekterna men kärnan är säkerhetspolitisk. Därför känns det så naivt när det börjar talas om en sträckning över land.

”Genom att dra ledningen i Östersjön så gör man sig oberoende av grannländer som med skepsis ser på Rysslands maktambitioner och kan ostört pumpa in naturgas till den tyska marknaden på de svindlande nivåerna av 55 miljarder kubikmeter årligen. Man kan vid behov strypa energitillförseln till balter och polacker utan att riskera större intäktsförluster.”

Det är precis det som frågan gäller. När ryssarna ströp gaskranarna till Ukraina för att utöva påtryckningar så drabbades de själva eftersom ledningarna till Ukraina går vidare till de europeiska marknaderna. Det vill Moskva så klart undvika. Men varför skall vi underlätta deras maktanspråk? Det är illa nog att Tyskland gått med på hela affären, men sedan så luktar ju förhållandet mellan Putin och den förre tyske förbundskanslern Gerhard Schröder (numera ordförande för Nordstream) illa. Tyskland är också präglat av någon sorts kränkraftsaversion – en produkt av att De Gröna suttit länge i regeringsställning.

Jag skriver vidare:

”En rysk-tysk gasledning i Östersjön skulle också ofrånkomligt innebära en ökad rysk militär närvaro i vårt närområde. Såväl president Vladimir Putin som hans marinchef har deklarerat att gasledningen utgör ett ryskt nationellt säkerhetsintresse. Vill vi verkligen ha ryska marinfartyg och flyg regelbundet sniffande så nära vårt territorialvatten?”

Nej, det vill vi verkligen inte! Särskilt inte sedan vi håller på att avlöva den svenska flottan. Vi har ju knappt några fartyg att patrullera med längre, och det verkar inte som vi kommer att bygga några nya heller. För att bevaka Östersjön effektivt krävs det mer än de smygkorvetter vi nu har. Det krävs fartyg av typ fregatter.

Den nuvarande svenska regeringen verkar heller inte riktigt se faran med gasledningen och ta itu med problemet. Men det finns kritiker också inom borgerligheten. Agerandet från Gotland är också skandalöst. Kommunens tekniska nämnd har på eget bevåg fattat beslut om att tillåta ryska investeringar i hamnen i Slite för underhåll av gasledningen. Och inte nog med det, ryssarna betalar också kultur- och forskningsprojekt i vad som verkar vara ett illa dolt försök att köpa opinionen. Kollegan och riksdagsmannen Rolf K Nilsson skräder inte orden:

”Visst har ordet muta förekommit i diskussionen, men ger man en muta förväntar man sig en gentjänst. Så dumma att de inte varit, men det är helt uppenbart att pengarna betalas ut för att påverka politiker och allmänhet.”

Tyvärr så verkar det som om gasledningen är oundviklig. Om inte annat för att regeringen inte riktigt vill agera kraftfullt i frågan. De verkar inte inse allvaret och man kan fråga sig vad det beror på.

Kan det vara så enkelt att det är Carl Bildt som spökar? Han verkar ju tro att marknadsekonomi och handel löser allt i alla lägen och bara Ryssland får handla med ”oss” och exportera så är allt frid och fröjd. Så hade det kanske varit om Ryssland hade varit en normal västeuropeisk stat. Men det är den inte. Det synsätt som verkar prägla Bildt är blint för att länder som Ryssland kan och vill utnyttja sina tillgångar (i det här fallet naturgas) till sin strategiska fördel. Politik och ekonomi hör ihop.


Politisk merchandise forts.

november 22, 2007

Neobloggen fortsätter sin tävling om bisarra politiska prylar. Själv grävde jag fram denna ”dyrgrip”, inköpt i Tallinn våren 1991 (före Sovjetunionens fall). Efter självständigheten var den bortplockad. En plastleksak för små barn föreställande en sovjetisk Scud-missil:

kärnvapen

I ledningen ligger denna obetalbara Hillary Clinton som nötknäckare. Bill borde nog veta…

nutcracker


Politisk merchandise

november 21, 2007

Magasinet Neos blogg har man just nu en tävling om bisarra former av politisk propagandamaterial. Det har blivit allt från Mussolinikalsonger till väggklockan Per-Albin Hansson. Självklart kastade jag mig in i leken med följande Leninljus som jag för många år sedan inhandlade i Moskva:

Ljushuvud


Upplysning om kommunismen

november 17, 2007

I dagens NWT skriver jag en ledare om att det skall upplysas om kommunismen i den svenska skolan. Skolminister Jan Björklund ämnar se till att det blir inskrivet i den nya läroplanen. Att det ens skall behövas är bedrövligt:

”Man kan ju tycka att skolans historieundervisning skulle kunna klara av det på egen hand, då det borde vara omöjligt och rena tjänstefelet att förbigå de folkmord på kanske hundra miljoner människor som var en följd av kommunismen under 1900-talet.”

Men så är det tyvärr. Att jag själv inte kan påminna mig att det lärdes ut när jag gick i skolan på 80-talet är illa nog, men uppenbarligen har inte ens kommunismens fall satt sina spår i skolans undervisning. Det jag lärde mig fick jag ta reda på själv. Sedan har jag gått en hel del kurser och utbildningar på universitet också. Men att de flesta svenska elever går ut skolan utan att ens ha ett hum om vad till exempel Gulag var för något är för jäkligt.

När skolan misslyckades med undervisning om Förintelsen så sjösattes myndigheten Forum för Levande Historia. Nu skall den börja tackla kommunismen också.

”Egentligen så borde det inte bedrivas historieundervisning medelst statliga myndighetsorgan, men då den svenska skolan visat sig så oförmögen är det begripligt att man tog till det här greppet för att på kort sikt åtgärda problemet. På lång sikt är det dock i skola och i lärarutbildning det behöver rättas till.”

Fast hur det blir med den saken kan man ju undra. Överintendenten Eskil Franck har inte varit direkt glasklar på den punkten.

”Eskil Franck, som är överintendent för Forum för Levande Historia, har också sagt att man inte vill ta upp kommunismen som ideologi. Det är ungefär lika begåvat som att diskutera Förintelsen utan att ta upp nazismen som ideologi. Är Franck verkligen rätt person för uppdraget?”

Grälet med den oberoende organisationen Upplysning om Kommunismen (UOK) inför utställningen ”Kriget efter kriget” bär syn för sägen. Det pekar på vådorna av att bedriva historieundervisning i myndighetsform. Det går så lätt politik i det hela. Men, som sagt, i det korta perspektivet är det nog nödvändigt men då måste man också ha en ledning mogen uppgiften, och det verkar Forum för levande historia inte ha idag. Bara det att ABF-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson också är myndighetens styrelseordförande är illa nog.


Putins system

oktober 30, 2007

Så har man då sett andra och sista delen av dokumentären ”Putins system” på SVT (se gärna reprisen nu på söndag om ni missat den), och den gav en rätt skrämmande syn på dagens Ryssland och vad som driver dess ledare Vladimir Putin. Det är tjekistmentaliteten som råder och landet blir bara mer och mer auktoritärt. Dess makt härrör från de rikedomar Kreml höstar in från sin export av olja och gas.

I förra vecken skrev Anne Applebaum, författare till bland annat en utmärkt bok om det sovjetiska lägersystemet Gulag, två läsvärda artiklar i Expressen om Putins Ryssland. Putin har skapat en skendemokrati menar hon:

”Till och med i Ryssland efter 1991, mer än femton år efter Sovjetunionens kollaps, är det kulturella arvet efter revolutionen utomordentligt starkt. Misstänksamheten mot människor och organisationer som inte är formellt kopplade till staten; ogillandet av yttrandefrihet och pressfrihet; föraktet för privat egendom och rättssäkerhet; den fortsatta paranoian gentemot utlänningar och utländska spioner; allt detta har varit en oskiljaktig del av det nationella ryska medvetandet sedan revolutionens tidigaste och mest befästa dagar.”

Det förklarar mycket om hur och varför Ryssland under Putin ser ut som det gör. Till formen kan Ryssland liknas vid en demokrati, men knappast till innehållet. Dumavalet i december och presidentvalet nästa år kommer, liksom tidigare, att bli rena formsaker. Putins maktparti Enade Ryssland kommer att vinna stort; den av Putin utkorade efterträdaren till presidentposten likaså. Och Putin kommer att sitta kvar vid makten på ett eller annat sätt.

I sin andra debattartikel varnar Applebaum för att vi i Europa ingenting lärt. Den handlar mindre om Ryssland under Putin än om att vi inte förmår att se de större hoten. Istället så utmålas en frihetlig demokrati som Förenta Staterna som en större fara än Ahmadinejads Iran eller för den delen Putins Ryssland. Det säger tyvärr en hel del om tillståndet i vår del av världen.

Riksdagsmannen Mats Johansson (m), som också är ledamot av utrikesutskottet, skriver på utrikesbloggen om Rysslands militära upprustning med anledning av ett det ryska deltagandet vid ett antal seminarier i förra veckan:

”Man kan bara hoppas att denna nyare bild för svensk del leder till slutsatser om säkerhetspolitiska förändringar i vår nära omvärld. Inte för att hoten mot Sverige därmed direkt skulle ha ökat, men rimligen leder ökad osäkerhet om de ryska maktambitionerna till ett bortre parentestecken kring den förhoppningsfulla perioden då Ryssland antogs vilja och kunna integreras i en europeisk gemenskap på rättsstatlig och frihetlig värdegrund.”

Upprustningen är en naturlig del av Putins maktpolitik, och möjliggjord av inkomsterna från Rysslands energiråvaror. Låt oss hoppas att den syn som Johansson ger uttryck för också sprider sig till resten av hans parti, och till regeringen i stort. Men tyvärr är jag pessimistisk. Vi ser fortsatt avrustning. Våra korvetter får inga luftvärnsrobotar och våra utlandsstyrkor är dåligt utrustade.


Högern vann över högern i Polen

oktober 22, 2007

Som högerman tycker jag det är något sympatiskt med att valet i Polen stod mellan två högerpartier. Att sedan den förenade vänstern (LiD) under den före detta presidenten Aleksander Kwasniewski bara fick runt 12 procent är också tilltalande. Polackerna vet nu vad de vill ha – och det är i alla fall inte vänsterpolitik.

Parlamentsvalet blev en storseger för den liberalkonservativa Medborgarplattformen (MO), ledd av Donald Tusk, som nu blir Polens näste premiärminister. Förlorarna är det mer nationellt präglade gammalkonservativa partiet Lag och Rättvisa (PiS), ledda av det ganska bisarra tvillingparet Lech och Jaroslaw Kaczynski, som varit stats- respektive regeringschef samtidigt. Lech Kaczynski kommer dock att sitta kvar som president fram till hans mandatperiod går ut 2010. Så nu slipper man försöka hålla isär dem genom att studera vilket ansikte som har ett födelsemärke eller inte (det är Lech).

För polska förhållanden var valdeltagandet högt – 54 procent – och många ser valet mer som en folkomröstning om tvillingbröderna Kaczynski. Under deras fögderi har Polen alltmer marginaliserat sig själva och vänt sig inåt. Tusk och hans MO är mer utåtriktade och nu kan Polen förväntas börja spela en mer konstruktiv roll i internationella sammanhang, särskilt i EU. Polen är ett stort europeiskt land och dess röst borde väga tungt. Det är sin sak att inte uppskatta allt vad som sägs och koms överens om i Bryssel, men att vända mycket av EU ryggen är föga produktivt. Den mer marknadsekonomiskt inriktade Donald Tusk kommer nog med sin hållning att betyda mer för att hjälpa till att styra in EU i rätt riktning än de trilskandes bröderna Kaczynski. Att Tusk har personer som Ronald Reagan och Maragret Thatcher som idoler bådar också gott.

PiS version av konservatism var en inte särskilt framkomlig väg. Den var statisk och tillbakablickande. Man var nästan besatta av kommunisttiden, och försökte till och med driva igenom en lag där mängder med polacker skulle tvingats skriva under på att de aldrig haft något samröre den den gamla förtryckarregimens säkerhetstjänst. Alla som är minsta insatt i hur tillvaron förhöll sig under kommunisttiden vet att då skulle massor med egentligen oskyldiga människor drabbas. För att överhuvudtaget överleva var folk tvungna att komma till någon sorts modus vivendi med systemet.

Kaczynskis ekonomiska politik har också lämnat en del att önska, trots att den polska ekonomin blivit bättre. Man har många gånger bedrivit en statsinterventionisktisk linje och privatiseringarna har gått i stå. Infrastrukturen är under all kritik. Byråkratin är hämmande. Men de skall ändå ha äran av att ha drivit en bra kampanj mot den utbredda korruptionen.

Ett annat problem för PiS har varit att de varit för nationalistiskt inriktade. Många polacker har känt att det är dags att lyfta blicken. Att Donald Tusk tillhör den lilla minoriteten kasjuber, som främst bor i trakterna kring Gdansk och Östersjökustområdet i östra Polen, är i sammanhanget talande.


Har de oranga lärt sig läxan?

oktober 21, 2007

Det står nu klart att de partier som ledde den oranga revolutionen i Ukraina för snart tre år sedan kommer att bilda regering tillsammans, fast med en mycket snäv majoritet. Om ”revolutionsprinsessan” Julia Tymosjenko och president Viktor Jusjtjenko klarar av att samregera en gång till återstår att se. För att behålla sin politiska trovärdighet så måste de nästan det. De har inte råd att schabbla bort makten än en gång till Janukovytj.

Av de två är det Jusjtjenko som har mest att förlora. Skulle hans partiblock – en vidsträckt koalition av nio politiska grupperingar förkortad NUNS – konstra och resultatet blir att den ryssvänlige Janukovytj regionparti åter kommer till makten vore hans chanser i nästa presidentval i praktiken obefintliga. Många ”oranga” ukrainare skulle se sig svikna. Det skulle göra det ännu enklare för Tymosjenko att bli de mer västsinnades huvudkandidat till presidentposten. Men Jusjtjenkos problem är att han har begränsad kontroll över vad hans partiblock gör, och många där gillar verkligen inte Tymosjenko. För att trygga sin majoritet bör de oranga släppa in förre talmannen Lytvyns partiblock, vilket skulle ge 20 välbehövliga extra röster i parlamentet Högsta Radan. Men om Lytvyn vill bekänna färg ännu är oklart.

Nu kommer i vilket fall som helt Jusjtjenko att få det svårt i nästa presidentval, eftersom Tymosjenko är mer populär. Han kan möjligen hoppas på att hon gör bort sig som premiärminister, men det skulle hon i och för sig kunna skylla på att hon blivit motarbetad.

Om något så har också det här valet, liksom alla tidigare, visat på att splittringen mellan det västorienterade centrala och västra delarna av Ukraina och de ryssvänliga, och ofta rysktalande, östra och södra delarna alltjämt består. Hoppet om att kunna överbrygga dessa motsättningar är än så länge små. En del Jusjtjenko-anhängare kanske hoppas att man skulle kunna göra det i en koalition med rivalen Viktor Janukovytj och hans regionparti, men problemet är att det skulle kosta dem i rösthänseende. Dessutom så är det i praktiken en filosofisk skillnad och den låter sig inte överbryggas utan vidare.

Ukraina kan mycket väl bli ett ”slagfält” i den kalla fred mellan Europa och Ryssland som verkar vara nästan oundviklig. Kreml har utövat påtryckningar på Kiev förr, vilket spätt på västukrainarnas vilja att vända sig mot Europa. Frågan är om EU – och Nato – är berett att i tillräcklig utsträckning stödja strävandena från en mer västvänlig regering. Vis av skadan från den inblandning som 2004 ledde till den oranga revolutionen har Ryssland intagit en lägre profil nu, men tonläget kan komma att höjas igen framöver, särskilt som det stundar parlaments- och presidentval i Ryssland.


Ryssland, gas och Politkovskaja

oktober 7, 2007

I dag är det ett år sedan den regimkritiska journalisten Anna Politkovskaja, som bland annat modigt rapporterat om övergreppen i Tjetjenien, mördades. Det säger en hel del om det politiska klimatet i dagens Ryssland att uppslutningen kring en minnesmanifestation var så låg. Samtidigt så firade ungdomsorganisationen Nasji (som en del så träffande kallar ”Putinjugend”) president Putins födelsedag. Det rapporteras också om trakasserier från ryska myndigheter som gjort att andra manifestationer och konferenser fått ställas in. Hoppet om att någonsin kunna ställa Politkovskajas mördare till svars är i praktiken grusat. Även om Kreml inte direkt låg bakom det – själv lutar jag åt att det är någon tjetjensk gruppering som ligger bakom – så passade mordet Kreml utmärkt. Det finns inte många journalister och oberoende granskare kvar som besitter det mod som Anna Politkovskaja hade. Och så fortsätter Putins Ryssland marschen mot en än mer auktoritär stat.

Typiskt nog så kunde man i dagens Aktuelltsändning se ett reportage om hur Litauen känner av påtryckningarna från sin östra granne. När landets största raffinaderi såldes till polacker istället för till ryssar så ströp helt sonika Ryssland kranarna utan någon officiell förklaring. Litauen kommer senare i oktober att kalla till ett EU-möte i förhoppningen att man skall komma fram till en gemensam säkerhetspolitik när det gäller energin. Den ryska gasjätten Gazprom har också hotat med energivapnet mot Ukraina sedan de oranga vunnit parlamentsvalet.

När skall vi här i Sverige inse att det är av yttersta säkerhetspolitiska vikt att vi stoppar den ryska gasledningen i Östersjön? Utrikesminister Carl Bildt verkar inte riktigt inse allvaret, även om han på ett möte med den Ryska Europakommittén RUE sade att monopoliseringen av ryska energifyndigheter är skadlig. Ett närmande till EU skulle underlätta en positiv utveckling, sade han också. Det är kanske i det perspektivet han ser gasledningen? Han kanske tror att gasledningen skulle underlätta ett sådant närmande. Jag är tveksam. Utvecklingen i Ryssland pekar åt ett annat håll. Gasledningen skulle istället bli ännu ett vapen för ryska påtryckningar mot väst och Europa. För att inte tala om att man då enkelt skulle kunna kringgå problematiska grannar i ”det nära utlandet” som Baltikum och Ukraina.


Orange koalition

oktober 6, 2007

Med alla röster räknade så bekräftas att de västvänliga partierna från den oranga revolutionen vunnit valet till det ukrainska parlamentet, Verchovna Rada. Julia Tymosjenkos block Bjut (30,7) och president Viktor Jusjtjenkos Vårt Ukraina-Folkets Självförsvar (14,14) får tillsammans 44,85 procent av rösterna medan den ryssvänlige premiärministern Viktor Janukovytjs Regionparti (34,4) och kommunisterna (5,4) får 39,8 procent. Socialistpartiet, som kallats den oranga revolutionens förrädare sedan de bytt sida och stött Janukovytj, klarar inte treprocentsspärren och åker ur radan.

Därmed ser det ut att också bli en orange koalition som tar över. Tymosjenko var snabb att avvisa de tankar på en samlingsregering som Jusjtjenko framkastat häromdagen. Också presidentens eget parti avvisade de tankegångarna och är nu helt inställda på att bilda regering med Tymosjenko som ny premiärminister. Där kanske också det ”opolitiska” block som leds av förre talmannen Volodymyr Lytvyn kommer att ingå.

Sedan vill det till att de klarar av att hålla sams. Vissa bedömare tror det är ganska osannolikt, vilket vore synd. Misstron är stor mot Tymosjenko bland Jusjtjenkos anhängare. I många stycken så har Jusjtjenko-lägret en del gemensamt med Janukovytj och hans anhängare. De är båda mer bundna till de oligarker som kontrollerar en stor del av den ukrainska ekonomin och är rädda för vad Tymosjenko kan hitta på för att bryta deras makt. Som rik affärskvinna vet Tymosjenko hur de fungerar. Hon ledde tidigare ett stort energiföretag och blev sedan minister ansvarig för just energisektorn och försökte då göra något åt bristerna där, vilket ledde till att hon fick sparken, blev utsatt för attentat och periodvis fängslades.

Vi får se hur det går. Det är tydligt att Tymosjenko har siktet inställt på presidentposten och skulle det komma till en ny brytning med Jusjtjenko skulle hon nog bara tjäna på det. Ukraina som land tjänar dock bäst på att de oranga håller sams, lägger prestigen åt sidan och gillar läget. Kanske en from förhoppning.

I alla händelser så borde EU och Nato var mer välkomnande mot Ukraina. Att landet nu får en mer västorienterad regering borde underlätta. Att integrera Ukraina västerut är viktigt. Det behövs särskilt som Ryssland börjar bete sig mer aggressivt och utmanande. De har redan skramlat med energivapnet mot Ukraina på ett genomskinligt sätt. Kollegerna på Norrköpings Tidningar skrev insiktsfullt om det i en ledare häromdagen:

”Men låt oss inte glömma att bråket mellan Ryssland och Ukraina inte handlar om vem som glömt att betala räkningen. Utan om nygammal rysk imperialism. Precis som förra gången västvänliga krafter hade makten i Kiev tänker Kreml göra livet surt för sina slaviska bröder i grannlandet. Dessutom handlar det om att indirekt gynna gasledningsprojektet på Östersjöns botten.”

Bonuspoäng för att den svenska regeringen och den nye försvarsministern får sig också en välförtjänt släng av sleven.


Oklart läge i Ukraina

oktober 3, 2007

Säga vad man vill om det politiska läget i Ukraina, men där händer det onekligen saker hela tiden. Inget är givet på förhand och vem som skall regera landet är en öppen fråga. Jämför det med den förutsägbarheten i Putins auktoritära Ryssland.

Nu uppmanar president Jusjtjenko samtliga partier som fått plats i högsta radan, det ukrainska parlamentet, att inleda samtal om att bilda en stor koalitionsregering. Men det avisas blankt av Julia Tymosjenko, som vann stort i valet. Hon kan under inga omständigheter tänka sig att sitta vid makten tillsammans med den ryssvänlige Janukovytj.

Jusjtjenkos utspel är märkligt. Strax innan valet deklarerade han ju att hans parti Vårt Ukraina och Tymosjenkos block tänkte samarbeta. Det fanns hopp om att de oranga nu hade lärt sig att det är bäst att hålla sams. Måhända är han chockad över hur bra det gick för Tymosjenko och vill undvika att förlora för mycket makt till henne och hennes partiblock om de två skulle samregera. De har ju haft samarbetssvårigheter förr.

Det har också cirkulerat rykten innan valet att Jusjtjenkosidan skulle kunna göra upp med Janukovytj, och för detta fått de ukrainska oligarkernas välsignelse. En händelse som ser ut som en tanke är att Ryssland i går mullrade om gaspriser och -leveranser men att man helt plötsligt, sedan Jusjtjenko gjort sitt utspel, kommit fram till en överenskommelse med Ukraina. Den ryska gasjätten Gazproms styrelseordförande heter Dmitrij Medvedev är också vice premiärminister och en av Putins ”kronprinsar”.

Det vore ett stort misstag av Jusjtjenko att försöka förbigå den karismatiska och västorienterade Tymosjenko. Det lär knappast öka hans och hans partis popularitet bland mer reformvänliga ukrainare. Reformtakten lär också bli lidande. Och om han tror sig kunna behålla mer av sin makt genom att hålla segrarinnan Tymosjenko ute så bedrar han sig. Det har ju inte direkt varit en bekväm sits att ha den gamle rivalen Janukovytj som premiärminister de senaste åren.

Men som sagt, allt kan hända i ukrainsk politik. Jusjtjenkos utspel kan lika gärna ha varit en del i maktspelet inför förhandlingarna med Tymosjenkos block. Låt oss hoppas det!


Putins misstag

oktober 2, 2007

Som tidigare meddelats så kan Rysslands Vladimir Putin välja att stanna kvar vid makten genom att bli premiärminister efter att han varit president – helt enkelt byta plats med den nuvarande premiärministern Viktor Zubkov. Detta vore, precis som Svenska Dagbladets ledarblogg skriver, rena döden för den ryska demokratin. Å andra sidan har det ju inte varit mycket bevänt med denna demokrati i Putins KGB-stat.

Fast nog är upplägget fiffigt. Rockaden kan komma förr än vi anar. Minns när Jeltsin plötsligt avgick och hans premiärminister Vladimir Putin blev tillförordnad president, en post på vilken han sedan bekräftades och blev ordinarie vid ett val några månader senare. Detsamma kan hända nu. Efter dumavalet i december kan Putin avgå, med motiveringen att han inte kan sitta i parlamentet samtidigt som han är president. Och då blir premiärministern (Zubkov, om denne sitter kvar då) tillförordnad president. Därefter utses/väljs den nyvalde dumaledamoten Putin till ny premiärminister. Och vid presidentvalet senare nästa år bekräftas den tillförordnade marionetten på posten.

Men Putin spelar ett högt spel. Jeltsin lämnades visserligen i fred men klanen runt honom hade knappast räknat med den omläggning av politiken som Putin gjorde. Även om en ny tf president – som Zubkov – kanske inte har någon egen maktbas så kan han användas av andra som av någon anledning vill neutralisera Putin. En hel del formella maktbefogenheter följer ju ändå med presidentämbetet.

Det största misstag Putin ändå riskerar* är den starka symboliska laddning som presidentskapet har. Som rysk president är man inte vem som helst – man är den ryske självhärskaren personifierad, en ersättare för tsaren, ryssarnas ”lillefar”. Med detta följer automatiskt stor respekt och vördnad. Som premiärminister är man ”bara” en bland många andra politiker, och politiker står inte särskilt högt i kurs. Mycket av Putin popularitet har berott på att han setts som ståendes över det vanliga politiska käbblet. Det blir inte alls lika lätt som premiärminister.

*) Tack till min kollega Hans Stigsson Michajlov för detta påpekande.


Putin stannar kvar

oktober 1, 2007

Jag har under lång tid misstänkt att Vladmir Putin på något sätt ämnar sitta kvar vid makten också sedan hans presidentperiod löpt ut. Och ju närmare valet vi kommer desto tydligare blir tecknen. Ett tag trodde jag att man helt enkelt skulle skriva om grundlagen så att han kan sitta fler perioder. Men nu verkar siktet vara inställt på att istället bli premiärminister under den president han själv kommer att utse. Kanske det är därför han gjorde den relativt svage Viktor Zubkov till premiärminister nu? Denne skulle kunna bli den president som Putin sedan kan kontrollera.

Frågan är vad ”kronprinsarna” Sergej Ivanov och Dmitrij Medvedev tycker om det? Fast om de får fortsätta vara vice premiärministrar under Putin så kanske de låter sig nöjas med det. De har förmodligen heller inte trott att Putin skulle gå i pension så där utan vidare.


De oranga vann valet

oktober 1, 2007

Segrarna från den oranga revolutionen 2004 vann gårdagens parlamentsval i Ukraina. När runt tre fjärdedelar av rösterna hade räknats hade Julia Tymosjenkos partiblock tillsammans med president Viktor Jusjtjenkos parti cirka 48 procent av rösterna, medan den ryssvänlige premiärministern Janukovytj och kommunisterna tillsammans fått cirka 38 procent. En klar seger för de oranga alltså, och Tymosjenko lär snart bli ny premiärminister.

Men en varningens finger för att rösträkningen i de östra, ryssvänliga Janukovytj-fästena går långsamt. Det bäddar för konflikter och manipulation av valresultatet. Janukovytj-lägret har ju tillämpat de metoderna förut. Men det är svårt att se hur man skulle kunna lyckas med det den här gången. Å andra sidan kan ju allt hända i ukrainsk politik.

Nu är det bara att hoppas att Tymosjenko och Jusjtjenko kan hålla sams den här gången och att de tillsammans kan föra in Ukraina på reformvägen, med EU och Nato hägrande vid horisonten. Paradoxalt har den ukrainska ekonomin gått strålande under den senaste tidens politiska kaos, kanske på grund av att politikerna då inte haft tid att lägga sig i ekonomin. Frispråkigheten och öppenheten har också överlevt sedan den oranga revolutioen, även om politikerna inte kunnat samsas. Dagens Ukraina är ett annat Ukraina än det var för bara tre år sedan.


Ödesval i Ukraina

september 30, 2007

Just nu pågår parlamentsvalet i Ukraina och av allt att döma kommer det att bli väldigt jämt mellan de västvänliga, med president Viktor Jusjtjenko och den karismatiska Julia Tymosjenko i spetsen, och de ryssvänliga, ledda av premiärminister Viktor Janukovytj. Jag håller tummarna för att Jusjtjenko/Tymosjenko vinner och att de småpartier, som socialist- och komunistpartierna, som Janukovytj stöder sig på åker ur radan, det ukrainska parlamentet.

Den oranga revolutionens företrädare i Ukraina har sannerligen gjort bort sig tidigare genom att efter de vunnit inte förmått att hålla sams – ett pinsamt mönster i såväl Ukraina som i många post-sovjetiska stater. Efter att Jusjtjenko installerats som president satt parhästen Tymosjenko bara i nio månader som premiärminister innan hon fick gå. Orsaken var samarbetssvårigheter mellan hennes regering och ledande figurer i Jusjtjenkos närhet. När det sedan vankades parlamentsval så blev det en oväntad chans till comeback för den tidigare förloraren Janukovytj. Och sedan dess har de båda Viktorerna varit inbegripen i en maktkamp, en maktkamp som i våras kunde slutat illa, men som i sista minuten ledde till överenskommelsen om dagens nyval till radan.

Viktor Jusjtjenko och Julia Tymosjenko under den oranga revolutionen 2004.

Visst, av allt att döma är Julia Tymosjenko en besvärlig person att ha att göra med, men för nog borde de oranga ha insett att det bara är att gilla läget. Dessutom så är Tymosjenko väldigt populär – hennes partiblock är nu mycket större än Jusjtjenkos. För några dagar sedan deklarerade också Jusjtjenko att stridsyxan nu är begravd. Hoppas den stannar där.

Julia Tymosjenko (som jag för övrigt vill utnämna till världens vackraste politiker) har en stor förståelse för vad som behöver göras i Ukraina. Hon är rik som ett troll, och hur hon fick sin förmögenhet tål kanske inte att synas i sömmarna, men det innebär att hon också förstår hur de ukrainska oligarkerna opererar. Hon har tidigare försökt använda sig av den kunskapen men blev då sparkad (det var före den oranga revolutionen) som minister. Ukrainas idag mäktigaste oligark, Rinat Achmetov, stöder föga förvånande Janukovytj.

Att hon sedan har Margaret Thatcher som politisk förebild skadar heller inte. Nyligen var Tymosjenko i Storbritannien och träffade då Lady Thatcher, och sade då:

”Jag har länge beundrat lady Thatcher och inspirerats av hennes framgångsrika sätt att förändra sitt land från Europas sjuke man till en av Europas starkaste ekonomier. Hon stod stark i motgång och ställde sig upp mot förtrycket när andra blev sittandes.”

Så rätt så!

Rysslands inflytande gör sig också påmint. Det är olycksbådande när den ryske ambassadören i Kiev säger att en seger för de oranga skulle betyda mångdubbelt högre priser på gas och olja (som ju levereras från Ryssland). Det lär oss att vara försiktiga med ryssarna och att undvika beroendet av energi därifrån, som exempelvis den ryska gasledningen i Östersjön.


Putins KGB-stat

september 23, 2007

Alla som viftar undan hotet från Ryssland borde ta och läsa den här artikeln från The Economist om hur Ryssland under Vladimir Putin förvandlats till en stat där säkerhetstjänsten har mer makt än de till och med hade under Sovjettiden. På den tiden balanserades KGB:s makt av kommunistpartiet (som stod över alla) och militären. Det var en form av ”maktdelning” som Lenin medvetet skapat. Men nu finns inga hinder mot tjekisternas inflytande. Dagens Ryssland styrs av de så kallade ”siloviki” (matmänniskor) där de flesta har rötter i gamla KGB. Också dagens ryska militärer har allierat sig med dem.

Det är inte så att Ryssland kommer att börja krig mot oss. Men det finns en lång gråskala för vad och hur Ryssland kan agera mot omvärlden i takt med att dess militära styrka ökar. Det är något som alla nedrustningsivrare – tyvärr numera också inkluderande den borgerliga regeringen – inte verkar vilja eller kan förstå. Ju mer muskler du visar desto större handlingsfrihet kan du visa i din utrikespolitik. Se bara på hur Ryssland utövar påtryckningar mot grannländer som Ukraina, Vitryssland och Georgien. Eller de stämningar de piskade upp mot Estland i samband med statykrisen.

Ett tydligt exempel är att den svenska regeringen inte verkar vilja protestera alltför kraftigt mot den ryska gasledningen i Östersjön som, om den färdigställs, kommer att inverka menligt på inte bara vår utan hela Europas säkerhetspolitiska situation. Symptomatiskt nog så avslöjas det att statsrådsberedningen censurerat ett svar från förre försvarsminister Mikael Odenberg på en riksdagsfråga om gasledningen. Man strök helt enkelt formuleringar om att den skulle medföra en ökad rysk militär närvaro i Östersjön.

Alltför känsligt för en regering som avrustar försvaret så att vi inte kommer att ha mycket till ubåtar och ytfartyg för att hävda vår närvaro i samma Östersjö?

Och som jag misstänkt länge så verkar det som om Putin förbereder sig på att på något sätt sitta kvar vid makten.


Kremlologi redux

september 14, 2007

godkändes Viktor Zubkov till ny premiärminister av den ryska duman, med röstsiffrorna 381-7. Det är vad som gäller för demokrati i dagens Putin-Ryssland! Vad det betyder för det kommande presidentvalet är oklart. De två förhandstippade kandidaterna, de båda vice premiärministrarna Dimitrij Medvedev och Sergej Ivanov, är kvar. Har månne nu denne relativt okände Zubkov seglat upp som ännu en kandidat?

Dagens Ryssland kräver nästan en återgång till Sovjettidens intrikata kremlologi för att förstå. Att Zubkov utsetts kan måhända ses som ett budskap till de som har skelett i garderoben (och vilka makthavare i Ryssland har inte det?). Zubkov var fram till sin upphöjelse chef för motsvarigheten till finansinspektionen i Ryssland. Kanske Putin vill hålla Ivanov och Medvedev på halster ett tag?

Jag är själv ännu inte övertygad om att Putin faktiskt kommer att släppa ifrån sig makten. Det finns mängder med sätt för honom att se till att behålla makten, och med sådan röstsiffror i duman som Zubkov fick skulle det vara en smal sak för Putin att stifta de nödvändiga lagarna.