Blåkragade konservativa

oktober 14, 2008

Så här i amerikanska presidentvalstider är det återigen intressant att studera skillnaderna mellan Sverige och det stora landet i väster. Varför är det till exempel så att amerikansk arbetarklass och landsbygdsväljare i så stor utsträckning är konservativa och röstar republikanskt – eller i alla fall på mer konservativt sinnade demokrater? I Sverige röstar oftast samma väljargrupper på socialdemokraterna. Kan vi lära os något av det?

Valet av Alaskaguvernören Sarah Palin – en älgjagande hockeymamma – till republikansk vicepresidentkandidat illustrerar mycket väl denna kontrast mellan det vanliga Middle America och eliterna vid kusterna, väl personifierade i den demokratiska kandidaten Barack Obama. Det är svårt att tänka sig någon svensk Sarah Palin, men dock inte lika svårt att föreställa sig en svensk Obama. Det förklarar väl också den fäbless som här finns för den senare.

Skillnaderna har i mångt och mycket historiska orsaker. Amerikanska landsbygdsbor och arbetare har ett mycket starkt självständighetspatos och det kommer av hela den amerikanska erfarenheten. Till Förenta Staterna invandrade människor som var trötta på den kontroll och styrning som utövades av såväl statsmakter som feodalherrar och motsvarande. Att rå om sig själva och inte lita till andra än den närmaste kretsen blev idealet – ett i grunden ganska konservativt ideal. Civilsamhället, inte staten, står för tryggheten. Familj, släkt, församling, vänner, arbetskamrater istället för socialtjänst och barnbidrag.

I Sverige och Europa däremot så levde de gamla statsmakterna kvar, även om de så småningom demokratiserades. Banden mellan stat och medborgare/undersåte var starkare. Här blev det det offentliga som tog hand om människors säkerhet och trygghet. I Amerika skulle man se det som ett alltför stort ingrepp i den egna självständigheten. Där kommer säkerheten och tryggheten från självstyret, att inte vara beroende av den sortens statsmakter man (eller i alla fall ens förfäder) en gång korsade Atlanten för att slippa ifrån.

Sverige skiljer också ut sig lite grann från övriga Europa eftersom vi aldrig hade feodalism. Det var till kungen som våra självägande bönder vände sig undan adelns makt, och omvänt så kunde kungen använda bondeståndet som motvikt mot adelns inflytande. Så under lång tid har svenskarna (eftersom flertalet av oss då var bönder) odlat en kultur av att lita på staten/kungen. Det har underlättat framväxten av den starka välfärdsstaten. Det socialdemokratiska folkhemmet tog helt enkelt över kungens roll som folkets beskyddare. Men det har också dessvärre inneburit att beroendet av det offentliga har ökat och att människors självbestämmande minskat. Därför röstar i hög utsträckning svenska arbetare och landsbygdsbor på socialdemokraterna, även om de i många kulturella frågor och i sina värderingar kanske egentligen är ganska konservativa.

Kan vi då lära oss något av det här? Finns det här öppningar för framväxten av en svensk form av “blue collar conservatism” och som skulle kunna gynna de borgerliga partierna? Ja det finns det. När det gäller att bryta beroendet av det offentliga så är det frågan om en längre process, och där har man också velat gå försiktigt fram från allianspartierna. Det innebär inte att man inte skall gå i den riktningen. Personligt självstyre är alltid bättre.

Det är i värderingsfrågor som den stora öppningen finns. Det finns mängder med människor som sitter inne med konservativa värderingar utan att vara medvetna om att de är konservativa. Ett utmärkt exempel är skolfrågan, där en mycket stor majoritet stöder den linje som regeringen och skolminister Jan Björklund driver med fokus på kunskap, betyg, ordning och reda. Man tycker inte om flumskolan.

Ett annat är familjepolitiken, där undersökning efter undersökning visar att svenska folket vill ha mycket mer valfrihet i barnomsorgen. Här har de borgerliga partierna tyvärr inte nappat. Ett futtigt kommunalt vårdnadsbidrag är i stort sett allt. Var finns den djärva (?) politiker som vågar föreslå att man likställer all barnomsorg och ger alla barnfamiljer samma ekonomiska ersättning som motsvarar vad en daghemsplats kostar? Istället talar man om att införa mer pedagogik i förskolan och kanske till och med göra den obligatorisk! Som om föräldrarna vore ett hinder för de egna barnens utveckling.

Det här vara bara två exempel och det finns många andra. Om nu de borgerliga partierna är på jakt efter att skapa en ny och långvarig alternativ politisk majoritet så är det bland annat i den här riktningen man måste gå. Det är utsiktslöst att försöka framstå som en sorts “light-sossar” – eller som den förre nyliberalen Anders Borg sade “I värderingarna skiljer jag mig inte så mycket från en socialdemokrat.”

(Inlägget tidigare publicerat på den konservativa bloggen Tradition & Fason)


Upplysning om kommunismen

november 17, 2007

I dagens NWT skriver jag en ledare om att det skall upplysas om kommunismen i den svenska skolan. Skolminister Jan Björklund ämnar se till att det blir inskrivet i den nya läroplanen. Att det ens skall behövas är bedrövligt:

”Man kan ju tycka att skolans historieundervisning skulle kunna klara av det på egen hand, då det borde vara omöjligt och rena tjänstefelet att förbigå de folkmord på kanske hundra miljoner människor som var en följd av kommunismen under 1900-talet.”

Men så är det tyvärr. Att jag själv inte kan påminna mig att det lärdes ut när jag gick i skolan på 80-talet är illa nog, men uppenbarligen har inte ens kommunismens fall satt sina spår i skolans undervisning. Det jag lärde mig fick jag ta reda på själv. Sedan har jag gått en hel del kurser och utbildningar på universitet också. Men att de flesta svenska elever går ut skolan utan att ens ha ett hum om vad till exempel Gulag var för något är för jäkligt.

När skolan misslyckades med undervisning om Förintelsen så sjösattes myndigheten Forum för Levande Historia. Nu skall den börja tackla kommunismen också.

”Egentligen så borde det inte bedrivas historieundervisning medelst statliga myndighetsorgan, men då den svenska skolan visat sig så oförmögen är det begripligt att man tog till det här greppet för att på kort sikt åtgärda problemet. På lång sikt är det dock i skola och i lärarutbildning det behöver rättas till.”

Fast hur det blir med den saken kan man ju undra. Överintendenten Eskil Franck har inte varit direkt glasklar på den punkten.

”Eskil Franck, som är överintendent för Forum för Levande Historia, har också sagt att man inte vill ta upp kommunismen som ideologi. Det är ungefär lika begåvat som att diskutera Förintelsen utan att ta upp nazismen som ideologi. Är Franck verkligen rätt person för uppdraget?”

Grälet med den oberoende organisationen Upplysning om Kommunismen (UOK) inför utställningen ”Kriget efter kriget” bär syn för sägen. Det pekar på vådorna av att bedriva historieundervisning i myndighetsform. Det går så lätt politik i det hela. Men, som sagt, i det korta perspektivet är det nog nödvändigt men då måste man också ha en ledning mogen uppgiften, och det verkar Forum för levande historia inte ha idag. Bara det att ABF-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson också är myndighetens styrelseordförande är illa nog.