Angelina Jolie i Irak

februari 14, 2008

I förra veckan var skådespelerskan Angelina Jolie i egenskap av goodwill-ambassadör för FN:s flyktingkommissariat (UNHCR) i Irak för att diskutera flyktingsituationen med bland andra Iraks premiärminister Nouri al-Maliki och FN-sändebudet Staffan de Mistura. Hon passade också på att träffa amerikanska soldater och deras befälhavare general David Petraeus.

Hm, Petraeus är betydligt kortare till växten än jag föreställt mig. Tur att han militärt är betydligt större. Han ligger ju bakom det framgångsrika genomförandet av den truppförstärkning – ”the surge” – som drastiskt fått våldet att minska och gett hoppet tillbaka till irakierna. Och som gjort det möjligt för många flyktingar att återvända.

Sedan åt Angelina lunch tillsammans med soldaterna:

Hon sade bland annat:

”Jag var glad över att ha möjligheten att komma till Baghdad och tacka dem ansikte mot ansikte.”

Jag brukar inte vara den som bryr mig om vad diverse kändisar, artister och skådespelare säger och tycker om saker utanför deras omedelbara kompetensområde. I synnerhet inte sedan de oftast brukar rapa politiskt korrekta vänsterplattityder. Men det är befriande när någon går utanför det förväntade, som Angelina Jolie gjorde här.


Den totalitära världens sju underverk

november 23, 2007

När vi ändå håller på med vulgära och smaklösa politiska uttryck (som magasinet Neos tävling) kan inte låta bli att hänvisa till kollegan Per Gudmundson på Svenskan som uppmärksammat tidskriften Esquires artikel om den totalitära världens sju underverk.

Inte för att den platsar i samlingen (om inte annat för att Karlstad inte är totalitärt) men jag måste i sammanhanget få presentera ett lokalt fredsmonument som verkar ha inspirerats av den här typen av estetik. På Stora Torget står det som i folkmun går under benämningen ”kärringen på torget”:

kärringen på torget

Foto: Henrik L Barvå


Petraeus visar vägen

september 11, 2007

I NWT:s ledare den 12 september skriver jag om den amerikanske Irakbefälhavaren David Petraeus’ vittnesmål inför kongressen och hur det mottogs redan innan han stegade uppför Capitol Hill.

”I normala fall brukar man skjuta på en budbärare som kommer med dåliga nyheter, men här har man gett sig på den som kommit med goda nyheter. Förklaringen är enkel. Kritikerna mot Förenta Staternas inblandning i Irak vill inte att det skall gå bra. De vill inte att insatserna skall lyckas. De har redan tagit ut nederlaget i förskott och kräver mer eller mindre ett så snabbt tillbakadragande som möjligt utan att bry sig om de vidare konsekvenserna och vad det skulle betyda för irakierna.”

Förutsägbara har också de svenska mediareaktionerna varit. Här har vi ju bara fått höra talas om hur illa det går i Irak, att kriget inte kan vinnas och att alla trupper borde dras tillbaka ögonblickligen. För att få en nyanserad bild av vad som sker i Irak räcker det definitivt inte att bara följa mainstream-media.

Visst, Irak är definitivt ingen solskenshistoria, men att bara ge upp så där, det vore omoraliskt, särskilt som läget faktiskt inte är så förtvivlat dåligt. Tyvärr så räcker det inte alltid med verkliga framgångar. Om man förlorar i Irak så kommer det mer att bero på hemmafronten. Det var precis det som skedde i Vietnam. Efter fredsavtalet 1973 hade man i praktiken vunnit kriget mot norr. Men i Watergates kölvatten drog kongressen öronen åt sig och lämnade det allierade Sydvietnam åt sitt öde. Man drog in stödet samtidigt som Sovjetunionen fortsatte att skicka vapen till Hanoiregimen. När nordsidan sedan invaderade hade sydvietnameserna inget att sätta emot. Kongressen hade också förbjudit amerikanskt flygunderstöd.

Måtte det inte hända något liknande i Irak, med en feg kongress och/eller en ny räddhågsen president som drar sig ur och lämnar fältet fritt för regelrätt inblandning från mullorna i Iran.