Tradition & Fason

oktober 15, 2008

Nyligen startade en ny konservativ blogg på svenska kallad Tradition & Fason, där undertecknad också tänker skriva inlägg emellanåt. Det finns alldeles för lite konservativa röster i Sverige och den här bloggen tror jag kan bli ett bra och nyttigt tillskott som dels kommer att presentera ett alltför sällan visat perspektiv, och dels visa på den bredd som finns både inom svensk borgerlighet men också bland svenska konservativa – varje skribent står för sina årsikter och behöver inte nödvändightvis sammanfalla med övriga skribenters.

Ur idéförklaringen:

Tradition & Fason vill ge kvalificerade perspektiv på politisk förnyelse genom å ena sidan erfarenhet och levande historia. Å andra sidan den enskildes personliga ansvar i en värld av val och lockelser som man inte alltid kan förstå de långsiktiga konsekvenserna av på egen hand.”

Bloggen har också uppmärksammats på många håll, och särskild glad är jag förstås åt det här som fanns att läsa i Västerviks-Tidningen:

”En av onsdagens artiklar, skriven av Nya Wermlands-Tidningens politiske redaktör Henrik L Barvå, tar upp frågeställningen varför svensk arbetarklass och landsbygdsbor i hög grad röstar socialdemokratiskt när undersökningar visar att de i själva verket är tämligen konservativa. Han jämför den amerikanska situationen där det är just dessa grupper som utgör viktiga delar i det republikanska partiet. Perspektivet är ett annat än vad vi är vana vid. Vår och amerikanernas historia lyfts fram som avgörande för dagens situation. Längtan efter frihet som drev amerikanernas förfäder över Atlanten och svenskarnas gamla tro och förlitan på övermakten. Precis så som en analys ska vara. Det förflutna lever idag.”

Kollegan på VT syftar på samma inlägg som jag också postade nedan.

Annonser

Blåkragade konservativa

oktober 14, 2008

Så här i amerikanska presidentvalstider är det återigen intressant att studera skillnaderna mellan Sverige och det stora landet i väster. Varför är det till exempel så att amerikansk arbetarklass och landsbygdsväljare i så stor utsträckning är konservativa och röstar republikanskt – eller i alla fall på mer konservativt sinnade demokrater? I Sverige röstar oftast samma väljargrupper på socialdemokraterna. Kan vi lära os något av det?

Valet av Alaskaguvernören Sarah Palin – en älgjagande hockeymamma – till republikansk vicepresidentkandidat illustrerar mycket väl denna kontrast mellan det vanliga Middle America och eliterna vid kusterna, väl personifierade i den demokratiska kandidaten Barack Obama. Det är svårt att tänka sig någon svensk Sarah Palin, men dock inte lika svårt att föreställa sig en svensk Obama. Det förklarar väl också den fäbless som här finns för den senare.

Skillnaderna har i mångt och mycket historiska orsaker. Amerikanska landsbygdsbor och arbetare har ett mycket starkt självständighetspatos och det kommer av hela den amerikanska erfarenheten. Till Förenta Staterna invandrade människor som var trötta på den kontroll och styrning som utövades av såväl statsmakter som feodalherrar och motsvarande. Att rå om sig själva och inte lita till andra än den närmaste kretsen blev idealet – ett i grunden ganska konservativt ideal. Civilsamhället, inte staten, står för tryggheten. Familj, släkt, församling, vänner, arbetskamrater istället för socialtjänst och barnbidrag.

I Sverige och Europa däremot så levde de gamla statsmakterna kvar, även om de så småningom demokratiserades. Banden mellan stat och medborgare/undersåte var starkare. Här blev det det offentliga som tog hand om människors säkerhet och trygghet. I Amerika skulle man se det som ett alltför stort ingrepp i den egna självständigheten. Där kommer säkerheten och tryggheten från självstyret, att inte vara beroende av den sortens statsmakter man (eller i alla fall ens förfäder) en gång korsade Atlanten för att slippa ifrån.

Sverige skiljer också ut sig lite grann från övriga Europa eftersom vi aldrig hade feodalism. Det var till kungen som våra självägande bönder vände sig undan adelns makt, och omvänt så kunde kungen använda bondeståndet som motvikt mot adelns inflytande. Så under lång tid har svenskarna (eftersom flertalet av oss då var bönder) odlat en kultur av att lita på staten/kungen. Det har underlättat framväxten av den starka välfärdsstaten. Det socialdemokratiska folkhemmet tog helt enkelt över kungens roll som folkets beskyddare. Men det har också dessvärre inneburit att beroendet av det offentliga har ökat och att människors självbestämmande minskat. Därför röstar i hög utsträckning svenska arbetare och landsbygdsbor på socialdemokraterna, även om de i många kulturella frågor och i sina värderingar kanske egentligen är ganska konservativa.

Kan vi då lära oss något av det här? Finns det här öppningar för framväxten av en svensk form av “blue collar conservatism” och som skulle kunna gynna de borgerliga partierna? Ja det finns det. När det gäller att bryta beroendet av det offentliga så är det frågan om en längre process, och där har man också velat gå försiktigt fram från allianspartierna. Det innebär inte att man inte skall gå i den riktningen. Personligt självstyre är alltid bättre.

Det är i värderingsfrågor som den stora öppningen finns. Det finns mängder med människor som sitter inne med konservativa värderingar utan att vara medvetna om att de är konservativa. Ett utmärkt exempel är skolfrågan, där en mycket stor majoritet stöder den linje som regeringen och skolminister Jan Björklund driver med fokus på kunskap, betyg, ordning och reda. Man tycker inte om flumskolan.

Ett annat är familjepolitiken, där undersökning efter undersökning visar att svenska folket vill ha mycket mer valfrihet i barnomsorgen. Här har de borgerliga partierna tyvärr inte nappat. Ett futtigt kommunalt vårdnadsbidrag är i stort sett allt. Var finns den djärva (?) politiker som vågar föreslå att man likställer all barnomsorg och ger alla barnfamiljer samma ekonomiska ersättning som motsvarar vad en daghemsplats kostar? Istället talar man om att införa mer pedagogik i förskolan och kanske till och med göra den obligatorisk! Som om föräldrarna vore ett hinder för de egna barnens utveckling.

Det här vara bara två exempel och det finns många andra. Om nu de borgerliga partierna är på jakt efter att skapa en ny och långvarig alternativ politisk majoritet så är det bland annat i den här riktningen man måste gå. Det är utsiktslöst att försöka framstå som en sorts “light-sossar” – eller som den förre nyliberalen Anders Borg sade “I värderingarna skiljer jag mig inte så mycket från en socialdemokrat.”

(Inlägget tidigare publicerat på den konservativa bloggen Tradition & Fason)


William F. Buckley Jr. (1925-2008)

februari 29, 2008

Den moderna konservatismens fader William F. Buckley Jr. avled i onsdags i en ålder av 82 år. Dessvärre är han inte så värst känd i Sverige. Konservatismen har alltid varit styvmoderligt behandlad här, såväl i skolan, i akademierna och i politiken. Vi kanske skall vara glada om folk i allmänhet ens kommer ihåg Edmund Burke från skolundervisningen.

Idag är konservatismen om inte dominerande så dock väldigt inflytelserrik i Amerika. Så var det inte när Buckley började sin bana. Då levde det stora landet i väster alltjämt under Roosevelts och New Deals förtrollning om den stora starka staten. Men så kom Buckley. 1955 startade han tidskriften ”National Review” och beredde vägen för dagens uppsjö av konservativa opinionsbildare, kolumnister, radiopratare, tankesmedjor… och politiker. Tidningen lever fortfarande i högönsklig välmåga. Läs gärna alla rörande, roliga och tänkvärda minnesord.

Så här skriver jag i dagens NWT:

”Buckley inspirerade och föregrep Ronald Reagans ”konservativa revolution”. Kort sagt så gjorde han konservatismen, i sin moderna och anglo-saxiska tappning, acceptabel. I dag har många av hans konservativa idéer blivit allmängods som präglar politiker, presidenter, debattörer och opinionsbildare. Och så hade det inte blivit om han inte artikulerat tankar som redan funnits i folkdjupen. Det är det stolta arv William Buckley lämnar efter sig.”

Konservativa har Buckley att tacka för mycket. Hans påverkan i Sverige är kanske inte så stor, men han har utan tvekan påverkat amerikansk politik och därmed också världspolitiken. Jag skulle vilja påstå att han är en av 1900-talets viktigaste opinionsbildare och tänkare.

Requiescat in pace, William Frank Buckley junior!


Cut to the chase

januari 19, 2008

Via den roliga och intressanta bloggen The Corner på National Review Online kommer jag till ett inlägg av bok- och manusförfattaren Roger L Simon. Där ställer han en enkel fråga om vem man önskar som amerikansk presidentkandidat:

”Vem skulle du vilja se i Vita Huset om Pakistan föll i al Qaidas händer och islamisterna fick kontrollen över landets kärnvapenarsenal? Svara på den frågan och du har din kandidat. Resten är, som man säger, kommentarer.”

Mitt svar på frågan blir:

1) Rudy Giuliani

2) John McCain

3) Fred Thompson

Under inga som helst omständigheter skulle jag lita på Barack Obama. Rudy och McCain är hårdingar och Fred också. Thompson, vars åsikter jag mest sympatiserar med, är dock ganska oprövad när det gäller verkställande makt. Som före detta borgmästare hamnar också därför Rudy i topp.

I dag är det republikanskt primärval i South Carolina och det sägs vara ”make or break” för sydstataren Thompson. Jag hoppas han slår förutsägelserna och klarar sig mycket bra. Annars är det republikanska fältet fortfarande vidöppet. Huckabee, McCain och senast Romney i Michigan har fått varsin seger. Och Rudy har inte gett sig in i kampen ännu, en strategi som ser ut att ha varit en missräkning. Vinner han i Florida så är han dock tillbaka i racet. Men han har klart förlorat på att inte vara med i nyhetscykeln den senaste månaden.

Jag är knappast den enda som uttryckt besvikelse över att ingen av kandidaterna är riktigt entusiasmerande. Den delas av stora delar av amerikanska konservativa. Alla letar efter en ny Reagan, men som William Kristol nyktert skriver i The Weekly Standard så är det ett utsiktslöst och kontraproduktivt. Reagan var unik, en idépolitiker som förvisso kunde vara synnerligen pragmatisk när det behövdes. Men historiskt sett så brukar presidentkandidater vara politiker, och årets upplaga är inget undantag. Det är så att säga normaltillståndet. Det gäller att gilla läget och välja den som man gillar bäst i en ofullkomlig skara.

Debatten om amerikansk konservatism pågår också för fullt, även den mycket präglad av arvet efter Reagan. David Frum, före detta talskrivare åt George W Bush, har skrivit boken Comeback på temat, och han har också fått mothugg för en del av sina förslag till förändringar. Mona Charen skriver i en recension så måste man komma ihåg att Reagan verkade i en annan tid, med helt andra politiska villkor.

Visst skulle det vara önskvärt med en ny Reagan, anpassad efter dagens krav. Men det lär inte dyka upp någon i brådrasket och då får vi hålla tillgodo med vad som finns. Det finns en del jag ogillar med såväl Giuliani som McCain, men då ställer jag bara Roger L Simons fråga varpå jag vet hur jag skulle röstat om jag varit amerikan.


Approved by Chuck Norris!

november 19, 2007

Förre Arkansas-guvernören Mike Huckabee räknades tidigt ut bland de republikanska presidentkandidaterna, men han har faktiskt kommit starkt på sistone. Och nu så har han blivit godkänd av ingen mindre än Chuck Norris:

”When Chuck Norris does a push-up, he isn’t lifting himself up, he’s pushing the Earth down!” *

Jag har varit lite svag för Fred Thompson som presidentkandidat, men han har inte rosat marknaden så som jag hade hoppats när han till sist officiellt gav sig in i striden. Rudy Giuliani verkar mer och mer trolig som republikanernas presidentkandidat och jag har alltid gillat honom. Det som legat Rudy i fatet har varit hans relativt liberala inställning i en del sociala frågor. Men om Huckabee, som har starkt stöd bland konservativa och i Södern, fortsätter att göra bra ifrån sig så kan han mycket väl bli Giulianis vicepresidentkandidat. De vore kanske något av ett ”dream team” då de kompletterar varandra väldigt bra. Samtidigt envisas svenska media med att nästan enbart rapportera om de demokratiska presidentkandidaterna i allmänhet, och om Hillary Clinton i synnerhet.

Giuliani/Huckabee 2008!

* Se vidare Chuck Norris Facts


Klädkod i skolan självklart

oktober 31, 2007

Det är säkert inte bara för att jag är gammalmodig som jag tycker det är bedrövligt att en skola inte kan få ge anvisningar om hur eleverna skall klä sig. Nu har en skola i Stockholm fått bakläxa från Skolverket sedan rektorn velat förbjuda alltför nedhasade byxor och djupa urringningar.

Att sådana initiativ ens föranleder ingripande från Skolverket säger en hel del om hur det är i dagens Skolsverige. Självklart så skall man kunna kräva av eleverna att de klär sig någorlunda vårdat och definitivt att de inte klär sig på ett så utmanande sätt att det stör undervisningen och arbetsmiljön.

Som tur är så säger skolminister Jan Björklund (fp) att han tycker det är i sin ordning om skolan och föräldrarna kommer överens om vissa klädregler för eleverna. Se nu bara till att få det inskrivet i skollagen också!

För övrigt så har jag ingen som helst förståelse för det bisarra byxmode som nu grasserar, främst bland unga killar. Hur har det kunnat bli mode att bära byxor som är så långt nedhasade att kalsongerna – och ibland ännu värre saker – syns? Det är inte bara en total avsaknad av stil, det ser ju dessutom bara äckligt ut! Samma mode spökar när samman unga killar envisas att bära sina kalsonger under (nedhasade) badbyxor. Detta ohygieniska beteende har fått många simhallar att reagera.


Lesjöfors igen

oktober 25, 2007

Debatten om dagisbarnen i Lesjöfors skall få se julspel och pyssla med julänglar, som jag skrivit om tidigare, går vidare. I dag skriver docenten i religionsvetenskap vid Karlstads universitet Ingrid Emanuelson på NWT Debatt om vad läroplanen säger, något som också Bengt Sjöberg gjort i en tidigare debattartikel. Enligt läroplanen skall skolan också ”gestalta och förmedla” den värdegrund som bygger på ”den etik som förvaltas av kristen tradition och västerländsk humanism”. Alltså passar julspel och pyssel med julänglar in alldeles utmärkt.

Emanuelson skriver vidare:

”Det betydelsefulla i det här sammanhanget är att de värden som läroplanen talar om som något skolan ”skall gestalta och förmedla” är de värden som denna person, Jesus, gestaltade och förmedlade genom sitt sätt att leva och som det berättas om i Bibelns fyra evangelier. Det är berättelser som gestaltar just människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta, förståelse för andra människor och förmåga till inlevelse.”

Just så! Genom att få kunskap om och förståelse för de bibliska berättelserna så får man också de värderingar som samhället bygger på så att säga på köpet. Att ta bort dem är inte bara att göra våra barn urarva utan också att ta ifrån dem en grundläggande civilisatorisk uppfostran. Hon avslutar med dessa sanna ord:

”Men den får inte leda till att barnen berövas sitt kulturarv och de centrala berättelser som ingår i den kulturskatt som har frambringat den värdegrund som regering och riksdag genom sin i demokratisk ordning fastslagna läroplansskrivning uppdragit åt skolan att gestalta och förmedla. Hur skulle det se ut om vi skär av rötterna till vårt gemensamma livgivande träd.”