Tradition & Fason

Nyligen startade en ny konservativ blogg på svenska kallad Tradition & Fason, där undertecknad också tänker skriva inlägg emellanåt. Det finns alldeles för lite konservativa röster i Sverige och den här bloggen tror jag kan bli ett bra och nyttigt tillskott som dels kommer att presentera ett alltför sällan visat perspektiv, och dels visa på den bredd som finns både inom svensk borgerlighet men också bland svenska konservativa – varje skribent står för sina årsikter och behöver inte nödvändightvis sammanfalla med övriga skribenters.

Ur idéförklaringen:

”Tradition & Fason vill ge kvalificerade perspektiv på politisk förnyelse genom å ena sidan erfarenhet och levande historia. Å andra sidan den enskildes personliga ansvar i en värld av val och lockelser som man inte alltid kan förstå de långsiktiga konsekvenserna av på egen hand.”

Bloggen har också uppmärksammats på många håll, och särskild glad är jag förstås åt det här som fanns att läsa i Västerviks-Tidningen:

”En av onsdagens artiklar, skriven av Nya Wermlands-Tidningens politiske redaktör Henrik L Barvå, tar upp frågeställningen varför svensk arbetarklass och landsbygdsbor i hög grad röstar socialdemokratiskt när undersökningar visar att de i själva verket är tämligen konservativa. Han jämför den amerikanska situationen där det är just dessa grupper som utgör viktiga delar i det republikanska partiet. Perspektivet är ett annat än vad vi är vana vid. Vår och amerikanernas historia lyfts fram som avgörande för dagens situation. Längtan efter frihet som drev amerikanernas förfäder över Atlanten och svenskarnas gamla tro och förlitan på övermakten. Precis så som en analys ska vara. Det förflutna lever idag.”

Kollegan på VT syftar på samma inlägg som jag också postade nedan.

Blåkragade konservativa

Så här i amerikanska presidentvalstider är det återigen intressant att studera skillnaderna mellan Sverige och det stora landet i väster. Varför är det till exempel så att amerikansk arbetarklass och landsbygdsväljare i så stor utsträckning är konservativa och röstar republikanskt – eller i alla fall på mer konservativt sinnade demokrater? I Sverige röstar oftast samma väljargrupper på socialdemokraterna. Kan vi lära os något av det?

Valet av Alaskaguvernören Sarah Palin – en älgjagande hockeymamma – till republikansk vicepresidentkandidat illustrerar mycket väl denna kontrast mellan det vanliga Middle America och eliterna vid kusterna, väl personifierade i den demokratiska kandidaten Barack Obama. Det är svårt att tänka sig någon svensk Sarah Palin, men dock inte lika svårt att föreställa sig en svensk Obama. Det förklarar väl också den fäbless som här finns för den senare.

Skillnaderna har i mångt och mycket historiska orsaker. Amerikanska landsbygdsbor och arbetare har ett mycket starkt självständighetspatos och det kommer av hela den amerikanska erfarenheten. Till Förenta Staterna invandrade människor som var trötta på den kontroll och styrning som utövades av såväl statsmakter som feodalherrar och motsvarande. Att rå om sig själva och inte lita till andra än den närmaste kretsen blev idealet – ett i grunden ganska konservativt ideal. Civilsamhället, inte staten, står för tryggheten. Familj, släkt, församling, vänner, arbetskamrater istället för socialtjänst och barnbidrag.

I Sverige och Europa däremot så levde de gamla statsmakterna kvar, även om de så småningom demokratiserades. Banden mellan stat och medborgare/undersåte var starkare. Här blev det det offentliga som tog hand om människors säkerhet och trygghet. I Amerika skulle man se det som ett alltför stort ingrepp i den egna självständigheten. Där kommer säkerheten och tryggheten från självstyret, att inte vara beroende av den sortens statsmakter man (eller i alla fall ens förfäder) en gång korsade Atlanten för att slippa ifrån.

Sverige skiljer också ut sig lite grann från övriga Europa eftersom vi aldrig hade feodalism. Det var till kungen som våra självägande bönder vände sig undan adelns makt, och omvänt så kunde kungen använda bondeståndet som motvikt mot adelns inflytande. Så under lång tid har svenskarna (eftersom flertalet av oss då var bönder) odlat en kultur av att lita på staten/kungen. Det har underlättat framväxten av den starka välfärdsstaten. Det socialdemokratiska folkhemmet tog helt enkelt över kungens roll som folkets beskyddare. Men det har också dessvärre inneburit att beroendet av det offentliga har ökat och att människors självbestämmande minskat. Därför röstar i hög utsträckning svenska arbetare och landsbygdsbor på socialdemokraterna, även om de i många kulturella frågor och i sina värderingar kanske egentligen är ganska konservativa.

Kan vi då lära oss något av det här? Finns det här öppningar för framväxten av en svensk form av “blue collar conservatism” och som skulle kunna gynna de borgerliga partierna? Ja det finns det. När det gäller att bryta beroendet av det offentliga så är det frågan om en längre process, och där har man också velat gå försiktigt fram från allianspartierna. Det innebär inte att man inte skall gå i den riktningen. Personligt självstyre är alltid bättre.

Det är i värderingsfrågor som den stora öppningen finns. Det finns mängder med människor som sitter inne med konservativa värderingar utan att vara medvetna om att de är konservativa. Ett utmärkt exempel är skolfrågan, där en mycket stor majoritet stöder den linje som regeringen och skolminister Jan Björklund driver med fokus på kunskap, betyg, ordning och reda. Man tycker inte om flumskolan.

Ett annat är familjepolitiken, där undersökning efter undersökning visar att svenska folket vill ha mycket mer valfrihet i barnomsorgen. Här har de borgerliga partierna tyvärr inte nappat. Ett futtigt kommunalt vårdnadsbidrag är i stort sett allt. Var finns den djärva (?) politiker som vågar föreslå att man likställer all barnomsorg och ger alla barnfamiljer samma ekonomiska ersättning som motsvarar vad en daghemsplats kostar? Istället talar man om att införa mer pedagogik i förskolan och kanske till och med göra den obligatorisk! Som om föräldrarna vore ett hinder för de egna barnens utveckling.

Det här vara bara två exempel och det finns många andra. Om nu de borgerliga partierna är på jakt efter att skapa en ny och långvarig alternativ politisk majoritet så är det bland annat i den här riktningen man måste gå. Det är utsiktslöst att försöka framstå som en sorts “light-sossar” – eller som den förre nyliberalen Anders Borg sade “I värderingarna skiljer jag mig inte så mycket från en socialdemokrat.”

(Inlägget tidigare publicerat på den konservativa bloggen Tradition & Fason)

William F. Buckley Jr. (1925-2008)

Den moderna konservatismens fader William F. Buckley Jr. avled i onsdags i en ålder av 82 år. Dessvärre är han inte så värst känd i Sverige. Konservatismen har alltid varit styvmoderligt behandlad här, såväl i skolan, i akademierna och i politiken. Vi kanske skall vara glada om folk i allmänhet ens kommer ihåg Edmund Burke från skolundervisningen.

Idag är konservatismen om inte dominerande så dock väldigt inflytelserrik i Amerika. Så var det inte när Buckley började sin bana. Då levde det stora landet i väster alltjämt under Roosevelts och New Deals förtrollning om den stora starka staten. Men så kom Buckley. 1955 startade han tidskriften ”National Review” och beredde vägen för dagens uppsjö av konservativa opinionsbildare, kolumnister, radiopratare, tankesmedjor… och politiker. Tidningen lever fortfarande i högönsklig välmåga. Läs gärna alla rörande, roliga och tänkvärda minnesord.

Så här skriver jag i dagens NWT:

”Buckley inspirerade och föregrep Ronald Reagans ”konservativa revolution”. Kort sagt så gjorde han konservatismen, i sin moderna och anglo-saxiska tappning, acceptabel. I dag har många av hans konservativa idéer blivit allmängods som präglar politiker, presidenter, debattörer och opinionsbildare. Och så hade det inte blivit om han inte artikulerat tankar som redan funnits i folkdjupen. Det är det stolta arv William Buckley lämnar efter sig.”

Konservativa har Buckley att tacka för mycket. Hans påverkan i Sverige är kanske inte så stor, men han har utan tvekan påverkat amerikansk politik och därmed också världspolitiken. Jag skulle vilja påstå att han är en av 1900-talets viktigaste opinionsbildare och tänkare.

Requiescat in pace, William Frank Buckley junior!

Cut to the chase

Via den roliga och intressanta bloggen The Corner på National Review Online kommer jag till ett inlägg av bok- och manusförfattaren Roger L Simon. Där ställer han en enkel fråga om vem man önskar som amerikansk presidentkandidat:

”Vem skulle du vilja se i Vita Huset om Pakistan föll i al Qaidas händer och islamisterna fick kontrollen över landets kärnvapenarsenal? Svara på den frågan och du har din kandidat. Resten är, som man säger, kommentarer.”

Mitt svar på frågan blir:

1) Rudy Giuliani

2) John McCain

3) Fred Thompson

Under inga som helst omständigheter skulle jag lita på Barack Obama. Rudy och McCain är hårdingar och Fred också. Thompson, vars åsikter jag mest sympatiserar med, är dock ganska oprövad när det gäller verkställande makt. Som före detta borgmästare hamnar också därför Rudy i topp.

I dag är det republikanskt primärval i South Carolina och det sägs vara ”make or break” för sydstataren Thompson. Jag hoppas han slår förutsägelserna och klarar sig mycket bra. Annars är det republikanska fältet fortfarande vidöppet. Huckabee, McCain och senast Romney i Michigan har fått varsin seger. Och Rudy har inte gett sig in i kampen ännu, en strategi som ser ut att ha varit en missräkning. Vinner han i Florida så är han dock tillbaka i racet. Men han har klart förlorat på att inte vara med i nyhetscykeln den senaste månaden.

Jag är knappast den enda som uttryckt besvikelse över att ingen av kandidaterna är riktigt entusiasmerande. Den delas av stora delar av amerikanska konservativa. Alla letar efter en ny Reagan, men som William Kristol nyktert skriver i The Weekly Standard så är det ett utsiktslöst och kontraproduktivt. Reagan var unik, en idépolitiker som förvisso kunde vara synnerligen pragmatisk när det behövdes. Men historiskt sett så brukar presidentkandidater vara politiker, och årets upplaga är inget undantag. Det är så att säga normaltillståndet. Det gäller att gilla läget och välja den som man gillar bäst i en ofullkomlig skara.

Debatten om amerikansk konservatism pågår också för fullt, även den mycket präglad av arvet efter Reagan. David Frum, före detta talskrivare åt George W Bush, har skrivit boken Comeback på temat, och han har också fått mothugg för en del av sina förslag till förändringar. Mona Charen skriver i en recension så måste man komma ihåg att Reagan verkade i en annan tid, med helt andra politiska villkor.

Visst skulle det vara önskvärt med en ny Reagan, anpassad efter dagens krav. Men det lär inte dyka upp någon i brådrasket och då får vi hålla tillgodo med vad som finns. Det finns en del jag ogillar med såväl Giuliani som McCain, men då ställer jag bara Roger L Simons fråga varpå jag vet hur jag skulle röstat om jag varit amerikan.

Approved by Chuck Norris!

Förre Arkansas-guvernören Mike Huckabee räknades tidigt ut bland de republikanska presidentkandidaterna, men han har faktiskt kommit starkt på sistone. Och nu så har han blivit godkänd av ingen mindre än Chuck Norris:

”When Chuck Norris does a push-up, he isn’t lifting himself up, he’s pushing the Earth down!” *

Jag har varit lite svag för Fred Thompson som presidentkandidat, men han har inte rosat marknaden så som jag hade hoppats när han till sist officiellt gav sig in i striden. Rudy Giuliani verkar mer och mer trolig som republikanernas presidentkandidat och jag har alltid gillat honom. Det som legat Rudy i fatet har varit hans relativt liberala inställning i en del sociala frågor. Men om Huckabee, som har starkt stöd bland konservativa och i Södern, fortsätter att göra bra ifrån sig så kan han mycket väl bli Giulianis vicepresidentkandidat. De vore kanske något av ett ”dream team” då de kompletterar varandra väldigt bra. Samtidigt envisas svenska media med att nästan enbart rapportera om de demokratiska presidentkandidaterna i allmänhet, och om Hillary Clinton i synnerhet.

Giuliani/Huckabee 2008!

* Se vidare Chuck Norris Facts

Klädkod i skolan självklart

Det är säkert inte bara för att jag är gammalmodig som jag tycker det är bedrövligt att en skola inte kan få ge anvisningar om hur eleverna skall klä sig. Nu har en skola i Stockholm fått bakläxa från Skolverket sedan rektorn velat förbjuda alltför nedhasade byxor och djupa urringningar.

Att sådana initiativ ens föranleder ingripande från Skolverket säger en hel del om hur det är i dagens Skolsverige. Självklart så skall man kunna kräva av eleverna att de klär sig någorlunda vårdat och definitivt att de inte klär sig på ett så utmanande sätt att det stör undervisningen och arbetsmiljön.

Som tur är så säger skolminister Jan Björklund (fp) att han tycker det är i sin ordning om skolan och föräldrarna kommer överens om vissa klädregler för eleverna. Se nu bara till att få det inskrivet i skollagen också!

För övrigt så har jag ingen som helst förståelse för det bisarra byxmode som nu grasserar, främst bland unga killar. Hur har det kunnat bli mode att bära byxor som är så långt nedhasade att kalsongerna – och ibland ännu värre saker – syns? Det är inte bara en total avsaknad av stil, det ser ju dessutom bara äckligt ut! Samma mode spökar när samman unga killar envisas att bära sina kalsonger under (nedhasade) badbyxor. Detta ohygieniska beteende har fått många simhallar att reagera.

Lesjöfors igen

Debatten om dagisbarnen i Lesjöfors skall få se julspel och pyssla med julänglar, som jag skrivit om tidigare, går vidare. I dag skriver docenten i religionsvetenskap vid Karlstads universitet Ingrid Emanuelson på NWT Debatt om vad läroplanen säger, något som också Bengt Sjöberg gjort i en tidigare debattartikel. Enligt läroplanen skall skolan också ”gestalta och förmedla” den värdegrund som bygger på ”den etik som förvaltas av kristen tradition och västerländsk humanism”. Alltså passar julspel och pyssel med julänglar in alldeles utmärkt.

Emanuelson skriver vidare:

”Det betydelsefulla i det här sammanhanget är att de värden som läroplanen talar om som något skolan ”skall gestalta och förmedla” är de värden som denna person, Jesus, gestaltade och förmedlade genom sitt sätt att leva och som det berättas om i Bibelns fyra evangelier. Det är berättelser som gestaltar just människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta, förståelse för andra människor och förmåga till inlevelse.”

Just så! Genom att få kunskap om och förståelse för de bibliska berättelserna så får man också de värderingar som samhället bygger på så att säga på köpet. Att ta bort dem är inte bara att göra våra barn urarva utan också att ta ifrån dem en grundläggande civilisatorisk uppfostran. Hon avslutar med dessa sanna ord:

”Men den får inte leda till att barnen berövas sitt kulturarv och de centrala berättelser som ingår i den kulturskatt som har frambringat den värdegrund som regering och riksdag genom sin i demokratisk ordning fastslagna läroplansskrivning uppdragit åt skolan att gestalta och förmedla. Hur skulle det se ut om vi skär av rötterna till vårt gemensamma livgivande träd.”

Mamma, pappa, barn

Se där, bara med rubriken i denna bloggpost har jag nog gjort några upprörda. Själva ordsammansättningen är ju diskriminerande enligt vissa högljudda personer i HBT-lobbyn (eller vad man nu skall kalla dem). Bakgrunden är den kritik som riktats mot en affischkampanj i Stockholms tunnelbana från Evangeliska alliansen på temat ”bevara äktenskapet”. Varför inte gå till storms mot själva naturen när de ändå håller på? Det är ju ett biologiskt faktum att det krävs en mamma och en pappa för att alstra barn. Och nu har tydligen hackare gett sig in i leken också.

Nu vill alltså vissa anhängare av homoäktenskap mer eller mindre förbjuda att andra åsikter än de egna får komma till tals. Har de hört talas om yttrandefrihet? Är det med sådana sovjetmetoder de vill vinna debatten? Tänk om vi skulle förbjuda allt som skulle tänkas vara upprörande på människor. Laktosintoleranta som vill förbjuda mjölkreklam, låginkomsttagare mot reklam för lyxvaror, vegetarianer mot köttreklam… Strängt taget kanske jag också som ensamstående ungkarl borde vara upprörd över ”mamma, pappa, barn”?

Men det är trevligt att läsa liberala bloggare som tar avstånd från förbudsivrarna.

Avkristningen, Lesjöfors och värdegrunden

I dagens NWT handlar på ledarplats om avkristningen och om dagisrektorn in Lesjöfors som vill hindra barnen från att se julspel och pyssla med julänglar:

”Sverige är ett kristet land och vare sig vi vill det eller inte så har förstås kristendomen påverkat oss genom århundraden. Inte minst vår kultur har influerats av detta, våra normer och vårt beteende. Historien och utvecklingen har alltid format oss människor och det måste vi inse.”

Sedan gör jag en liten utvikning om vad det kan innebära om moderaterna skulle frånsäga sig deltagande i kyrkovalen:

”Sedan är det också så att om moderaterna skulle klippa banden med kyrkan så lämnar man fältet öppet för de partier som stannar kvar. Då får vi tvärtemot intentionerna en än mer politiserad kyrka.”

Man kan tycka vad man vill om att det finns en massa politiker i kyrkoråd och -fullmäktige, men så länge de finns där så vore det dumt att låta motståndarna ta över. För att inte tala om att man då också skulle öppna mer för extrema politiska rörelser att ta plats.

Apropå Lesjöfors så får jag också passa på att rekommendera läsning av kristdemokraten Bengt Sjöbergs debattartikel i NWT häromdagen. Han har läst läroplanen och vad Skolverket skrivit om värdegrunden. Där står bland annat:

”Förskolan skall lyfta fram de grundläggande värderingar som samhället vilar på vilket skall ske i överensstämmelse med den etik som förvaltas av kristen tradition och västerländsk humanism.”

Värdegrundsdiskussionen i Sverige är ganska märklig. Alla inser hur viktigt det är men det är alltför få som vågar tala om vad den verkligen vilar på – nämligen just våra kristna traditioner och den judeo-kristna etiken. Inte undra på att vissa dagisrektorer hamnar snett!

Kristendomsfobi i Lesjöfors

Att låta barn i förskolan se julspel i kyrkan eller julpyssla med änglar får tummen ned av rektorn Lena Kåräng i Lesjöfors. Det tycker hon bryter mot läroplanen och påverkar de stackars barnen! Med andra ord, hon tycker att ett traditionellt svenskt julfirande inte är lämpligt för förskolebarnen.

Man borde egentligen inte bli förvånad längre. Attackerna från extrema sekularister har bara ökat på sistone. Vi drar oss alla till minnes det återkommande ifrågasättandet av skolavslutningar i kyrkan. Nu är den annalkande julen i skottgluggen! Var är det som är så farligt med julspel och julänglar?

Det är, eller borde åtminstone vara, skolans skyldighet att för det uppväxande släktet förmedla och förklara våra traditioner och vårt kulturarv, som exempelvis julfirandet. Eller som en av folkskollärarna i Lesjöfors uttrycker det:

”Det handlar ju om att vi måste visa våra barn generationers traditioner. Ska vi lära barnen varför vi firar jul eller ska de tro att det bara är jultomten och julklapparna det handlar om?”

Precis! De berörda lärarna har blivit mycket upprörda över pekpinnarna från rektor Kåräng. Det har också ett par politiker i Filipstads kommun. Mikael Helmersson (fp) tycker det är en nonsensdebatt och påminner om hur det var i Baltikum för inte så länge sedan:

”Människor förbjöds att utöva sin religion. Men här lever vi i en demokrati där skolorna ska värna de demokratiska idealen. Om föräldrar och elever tycker det är rimligt att besöka julspel eller rentav klippa till pappersänglar i dagis är det upp till dem.”

Och Bengt Sjöberg (kd) hävdra helt riktigt att vi måste känna till och bevara våra egna traditioner om vi skall kunna möta människor med annan bakgrund. han ser också ett mönster i organisationen ”Humanisternas” aktiviteter:

”De ligger bakom en kampanj mot kristna traditioner som sveper fram över landet… När Lena Kåräng går ut med sina instruktioner är det inte för att det är en opinion emot kyrkobesök i kommunen. Hon är förmodligen påverkad av den debatt Humanisterna för.”

Just så är det tyvärr. Vad som i sammanhanget inte får glömmas bort är att det här extremsekulära förhållningssättet ingalunda är värdeneutralt. Det är i sig en stark värdering – mot religion, religiösa uttryck och för ateism.

Att vilja förvägra barn och ungdomar kunskaper om vårt kulturella arv och den värdegrund som ytterst faktiskt kommer från kristendomen är att göra dem en stor otjänst. Det går helt enkelt inte att bortse ifrån. Vi växer inte upp i ett vakuum.

Äktenskapet

Biskoparna Esbjörn Hagberg härifrån Karlstad, Ragnar Persenius i Uppsala och Hans Stiglund i Luleå skrev häromdagen i Svenska Dagbladet att ”gör tydligt att äktenskapet är för man och kvinna”. Helt rätt. Själva definitionen av äktenskap är ett reglerat samliv mellan två individer av olika kön. Att definiera om det vore som om man skulle definiera om ordet ”bord” så att också stolar och pallar innefattas i begreppet.

Biskoparna motiverar det också teologiskt:

”Med starkt teologiskt stöd hävdar vi att det finns ett grundläggande skapelsemönster som gestaltas i äktenskapet mellan man och kvinna. Vår kyrkas vigselordning börjar med att anknyta till Guds skapelse av människan – av mannen och kvinnan – och kopplar äktenskapet till Guds vilja.

Det är inte teologiskt möjligt att enbart definiera äktenskapet funktionellt utan hänsyn till kontrahenternas kön och roll när det gäller skapelsens fort­bestånd. Skapelsen är inte enhetlig. Vårt ställningstagande innebär inte en värdering av kärleken mellan människor. Inte heller av människovärdet som är lika för alla.”

Om detta finns inget att invända. Men de fegar ändå ur när de, liksom många andra, försöker komma runt problemet om juridisk vigselrätt med att be om att kyrkan skall få slippa den. Då behöver man inte ta itu med frågan om staten skulle påbjuda homäktenskap man själva inte accepterar, och därmed kanske riskera att antingen tvingas till det eller förlora vigselrätten. Det är en förvisso fullt begriplig hållning, särskilt som nästan alla ändå vet vartåt det barkar hän.

Debatten anses i princip redan förlorad och strängt taget så förlorades den nog redan när man accepterade registrerade partnerskap. Förutom könen på parterna är det annars ingen större skillnad mellan ett äktenskap och ett registrerat partnerskap. Att då också kalla det senare för det förra är en smal sak.

Nu tillhör jag den förkättrade lilla konservativa skara som var mot partnerskapslagstiftningen också, bland annat eftersom jag såg vad som fanns i tangentens riktning. Den juridiskt reglerade samlevnaden i familjer bör vara förbehållen man och kvinna – för barnens och familjens skull. I övriga fall skulle man kunna sluta privaträttsliga avtal.

Apropå tangentens riktning, vad som kommer härnäst lär vara krav på polyamorösa ”äktenskap”. Alltså att flera män och kvinnor ingår gruppäktenskap. Det har redan motionerats om det i politiska ungdomsförbund och i vissa partier. Man kan ju bara föreställa sig de mardrömslika juridiska tvister som kan bli följden av det, för att inte tala om vårdnadstvister. Sedan skulle det också innebära att vi tvingas acceptera de månggiften som praktiseras av en del invandrare, och som håller nere kvinnorna.

Självklart från kungen

”Vi kan ju inte ge medaljer till 25-åriga tjejer ”bara för att”.”

Dessa kloka men självklara ord är kungens svar på kritiken mot att han ger bra mycket mer medaljer till män än till kvinnor. Att de ens skall behöva sägas säger i sin tur mycket om den politiskt korrekta jämställdhetsdebatten i Sverige.

Ordnar och medaljer

Nu är republikanerna upprörda igen. Det visar sig nämligen att kungen utdelar medaljer till fler män än kvinnor och det är tydligen inte riktigt jämställt. Det må vara hur det vill med den saken men det kan näppeligen vara kungens uppgift att korrigera eventuella brister på jämställdhetens område i samhället. Att fler män än kvinnor får medaljer är ju bara en avspegling av att det är fler män än kvinnor i ledande positioner i Sverige. När ordföranden i Republikanska föreningen, riksdagsledamoten Hillevi Larsson (s), säger:

”Istället för att bara hänvisa till hur det ser ut i samhället borde han påverka utvecklingen.”

…låter det som dubbelmoral. Jag som trodde att republikaner inte ville att kungen överhuvudtaget skall påverka samhällsutvecklingen! Fast det gäller tydligen inte för republikaner och jämställdhetsivrare behjärtansvärda områden.

Det svenska medaljväsendet har blivit ett substitut för det för svenska medborgare avskaffade ordensväsendet. Istället för att bråka om konungens medaljer borde Sverige ta och återinföra ordensväsendet. Det är ju bara pinsamt att se svenskar enbart bära utländska dekorationer på tillställningar som Nobelfesten, kungamiddagar och statsbesök. Utländska gäster måste tycka det är bra märkligt att Sverige tydligen inte anser egna medborgare värda de ordnar vi annars gärna hänger på utlänningar. Som Hillevi Larssons riksdagskollega Cecilia Magnusson (m), tillika andra vice ordförande i Rojalistiska föreningen, säger:

”Jag tycker att prominenta svenska medborgare, på samma sätt som utländska medborgare, ska kunna få den här uppskattningen. Vi har så himla många duktiga svenskar.”