Än är det inte över

november 3, 2008

”It ain’t over ‘til the fat lady sings!” Och än har den feta damen inte sjungit. Det amerikanska presidentvalet går in sitt sista skälvande dygn. Opinionsmätningarna tyder på en seger för Barack Obama, men de är notoriskt svåra att lita på. Dessutom så knappar John McCain in. Natten mellan tisdag och onsdag vet vi.

Jag trodde länge att Obama skulle vara körd när det visade sig vilket tvivelaktigt umgänge Obama hade – den rasistiske pastor Wright, den obotfärdige terroristen Ayers, med flera. Vad jag inte räknade med är att amerikanska mainstreammedia så oförblommerat skulle mörka alla negativa nyheter om Obama. Därmed har alldeles för få väljare faktiskt fått den fullödiga bild man kan kräva. Det är faktiskt riktigt, riktigt motbjudande.

Det andra var missnöjet och upprördheten i samband med finanskrisen, som per automatik drabbar det parti vars representant sitter i Vita Huset. Nu är det ganska orättvist eftersom det faktiskt är demokraterna – från president Clinton till kongressledamöterna – som har störst skuld till att bolånemarknaden snedvreds och sedan kollapsade. Här gjorde McCain-kampanjen dundertabben att inte tidigt visa på demokraternas, och Barack Obamas, skuld.

Det har varit en bra märklig – och utdragen – valkampanj. I NWT skrev jag en krönika om det på måndagen (den 3 november):

”John McCain har heller inte fört en särskilt lysande kampanj. Stapplande och stundtals misskött har den ändå lycktas få den ärrade gamle senatorn att vara en verklig utmanare under ett år då republikanerna borde vara uträknade. McCain var strängt taget den enda republikan som kunde lyckas med det. Genom åren har han ofta bråkat med och gått emot det egna partiet och gått sin egen väg. ”Maverick”” är ett svåröversättligt epitet som han trivs med, och betyder närmast en sorts frifräsare. Därför klingar det en smula falskt när hans demokratiska motståndare försöker utmåla honom som en representant för någon sorts ”avgrundshöger”.”

McCain har tidigare varit något av medias favoritrepublikan. Han utmanade ju Bush år 2000 och har gått mot partilinjen många gånger. Möjligen invaggades McCainfolket därför i en falsk säkerhet när det gäller media. Men McCain var ju bara deras favorit så länge han aldrig vann – så länge han var ”den tappre förloraren”. Så fort han satte sig upp mot deras utkorade favorit – Den Ende – Barack Obama skulle han tillintetgöras. Då spelade det ingen roll att han tidigare beskrivits som måttfull. Nu är han ”avgrundshöger.”

Jag skriver också om Sarah Palin:

”På extremt kort tid så lyckades hon engagera och entusiasmera kärnväljarna. Hon står för många av deras traditionella värderingar. Givetvis har demokraterna och deras oblyga påhejare i de inte alls särskilt opartiska massmedierna gjort allt vad de kunnat för att smutskasta henne.

Att påstå att Palin skulle vara korkad och erfaren borde falla på sin egen orimlighet, men går om man använder sig av dubbeltänk. Därför var man så snabb med att sätta dit henne. Ju tidigare bilden av henne som en dum lantlolla fastande desto svårare blir det att göra sig av med den.”

Om Obama skriver jag bland annat:

”Obama är något av en teflonman – allt rinner av honom. Han kan sitta och se ”cool” och högdragen ut, och mata anhängarna med luftig men ytterst tom retorik. Det vilar något sektliknande över hans anhängare. Han framställs som någon sorts frälsargestalt där väljarna erbjuds att lita på ord om ”hopp och förändring”, samtidigt som man döljer vad som döljer sig där bakom. För de redan övertygade framstår legitim kritik som kättersk (för att inte säga rasistisk). De icke övertygade kan bara häpna åt och skaka på huvudet åt vad som faktiskt är en ganska obehaglig idoldyrkan av en politisk kandidat.”

Jag får faktiskt obehagskänslor av att åse all denna dyrkan. Den är inte rationell och är faktiskt ganska skrämmande. Jag må ha mina egna favoritpersoner i den politiska historien – Winston Churchill, Ronald Reagan, Margaret Thatcher – men därmed är jag inte blind för deras mänskliga fel och brister, eller för vissa inslag i deras politik eller åsikter. Med för Obamanikerna har jag sett få sådana spärrar.

McCain-Palin 2008!


Media kampanjar för Obama

oktober 30, 2008

Att media i allmänhet är på Barack Obamas sida torde stå helt klart för alla som brytt sig om att följa den amerikanska presidentvalskampanjen. En undersökning från Pew Research Center visar också att 70 procent av amerikanerna anser att journalisterna vill ha en Obamaseger, jämfört med bara 9 procent för McCain. Samma institut bekräftar att 70 procent av mediabevakningen av Obama varit positiv och 60 procent av bevakningen av McCain varit negativ.

I en ledare i NWT i dag den 28 oktober skriver jag om det upprörande fenomenet att så kallade mainstream-media i Amerika – och därmed i förlängningen större delen av vad som rapporteras här i Sverige – i praktiken är en inofficiell förlängning av Barack Obamas egen kampanjorganisation. Ett sannerligen mörkt kapitel i journalistikens historia:

”De låtsas inte ens vara opartiska längre. Och eftersom svenska media bara apar efter de stora i Amerika så är det lika illa här. De tycker det är viktigare att granska den republikanske vicepresidentkandidaten Sarah Palins garderob än vad Obama egentligen står för. Medan allt möjligt förtal, påhitt och nedsättande omdömen förföljt Palin så lämnas Obama i fred. När en rörmokare i Ohio lyckades få Obama att försäga sig när det gäller hur han vill ”sprida runt välståndet” med högre skatter så hoppade media på… rörmokaren!”

Jag tar också upp en del av de märkliga personer Obama umgett sig med och samarbetat med, och som på det stora hela mötts med tystnad av de stora ”nyhetsorganisationerna” – tidningar som The New York Times, Washington Post och Los Angeles Times, TV-bolag som NBC (särskilt kabelkanalen MSNBC), CBS, CNN och ABC och så vidare. Det rör sig om personer som den obotfärdige terroristen William Ayers från Weathermen Underground, som den 11 september 2001 av alla datum i en debattarikel skrev att han ångrade att de  inte bombade mer. Det rör sig om hans mentor och pastor i tjugo år, Jeremiah Wright, som presikat rashat. Det rör sig om den nu fängslade finanshajen Tony Rezko. Ayers, Wright & Rezko – det låter som en advokatfirma från helvetet! Wolfram & Hart får se upp! 😉

DN-kolumnisten Hans Bergström har skrivit en av de få artiklarna om Obamas tvivelaktiga bekantskaper. Läs den här.

Förre Forbes-redaktören Michael S Malone har också en läsvärd artikel om de partiska medierna i Amerika. Ironiskt nog på ABC:s hemsida – ett av de TV-bolag som i sitt agerande annars mest bekräftar det Malone skriver. Läs den här:

”The traditional media are playing a very, very dangerous game — with their readers, with the Constitution and with their own fates. The sheer bias in the print and television coverage of this election campaign is not just bewildering, but appalling. And over the last few months I’ve found myself slowly moving from shaking my head at the obvious one-sided reporting, to actually shouting at the screen of my television and my laptop computer.”

Jag har också upptäckt att jag svurit högt framför TV:n och datorn.


Tradition & Fason

oktober 15, 2008

Nyligen startade en ny konservativ blogg på svenska kallad Tradition & Fason, där undertecknad också tänker skriva inlägg emellanåt. Det finns alldeles för lite konservativa röster i Sverige och den här bloggen tror jag kan bli ett bra och nyttigt tillskott som dels kommer att presentera ett alltför sällan visat perspektiv, och dels visa på den bredd som finns både inom svensk borgerlighet men också bland svenska konservativa – varje skribent står för sina årsikter och behöver inte nödvändightvis sammanfalla med övriga skribenters.

Ur idéförklaringen:

Tradition & Fason vill ge kvalificerade perspektiv på politisk förnyelse genom å ena sidan erfarenhet och levande historia. Å andra sidan den enskildes personliga ansvar i en värld av val och lockelser som man inte alltid kan förstå de långsiktiga konsekvenserna av på egen hand.”

Bloggen har också uppmärksammats på många håll, och särskild glad är jag förstås åt det här som fanns att läsa i Västerviks-Tidningen:

”En av onsdagens artiklar, skriven av Nya Wermlands-Tidningens politiske redaktör Henrik L Barvå, tar upp frågeställningen varför svensk arbetarklass och landsbygdsbor i hög grad röstar socialdemokratiskt när undersökningar visar att de i själva verket är tämligen konservativa. Han jämför den amerikanska situationen där det är just dessa grupper som utgör viktiga delar i det republikanska partiet. Perspektivet är ett annat än vad vi är vana vid. Vår och amerikanernas historia lyfts fram som avgörande för dagens situation. Längtan efter frihet som drev amerikanernas förfäder över Atlanten och svenskarnas gamla tro och förlitan på övermakten. Precis så som en analys ska vara. Det förflutna lever idag.”

Kollegan på VT syftar på samma inlägg som jag också postade nedan.


Ingen nyhet om FRA, Svenskan!

juli 9, 2008

Jaha, nu gör Svenska Dagbladets Mikael Holmström en stor nyhet av samma sak som jag skrev i NWT för över två veckor sedan – att FRA-lagens syfte är att avlyssna rysk tele- och datatrafik (se även denna bloggpost) och som jag hittat i Computer Sweden . Bortsett från kommentarer från försvarsministern och Telia Sonera så innehåller Holmströms artikel inget substantiellt annorlunda. 80 procent av den ryska trafiken går via Sverige, vi skall avlyssna den och använda den i byteshandel med andra underrättelsetjänster. Och det kan inte politikerna av förklarliga skäl säga högt.

Så SvD ”avslöjar” inga ”nya fakta” alls. Det är bara den stora rikstidningens arrogans som talar. Så jag hade tydligen fel när jag skrev i en tidigare bloggpost:

”Dessvärre har jag inga större hopp om att denna vinkel kommer att uppmärksammas mera, även om jag nu har skrivit om den i en av Sveriges största landsortstidningar.”

För svensk riksmedia räknas tydligen inte det. Där blir det ingen nyhet förrän de bevärdigat att göra något av det själva. Till saken hör att jag nämnt den till ledarskribentskollegan Per Gudmundson, som skrivit insiktfullt om det på sin blogg, bland annat här och här. Så till och med Carl Bildt har säkerligen redan läst min artikel.

Typiskt att man har semester nu!


Manipulatören Michael Moore

december 10, 2007

Jag är uppriktigt förvånad över att SVT i kväll (måndagen den 10 december) visade en kritisk dokumentär om den amerikanske propagandafilmaren och vänsterikonen Michael Moore – Manufacturing Dissent. Det hade jag sannerligen inte trott om dem. Å andra sidan väger de 1 timme och 15 minutrarna knappast upp alla andra vänstervinklade inslag vi licensbetalare matas med, men alltid något.

Här får vi se den verklige manipulative Moore, och det är ingen vacker syn – och då talar jag inte om hans fysionomi. Hans så kallade dokumentärer är inte annat än ren propaganda, skickligt klippta och vinklade. Nu är det egentligen ganska enkelt, i alla fall för mig, att se hans filmer för vad de är, men med tanke på det genomslag han har är det tydligen inte det för många. Var gång man sett något av hans aktstycken har jag varit medveten om hur vinklade de är. Just då har det väl inte varit alldeles enkelt att exakt peka på hur och vad han har gjort, men tack och lov har många andra ägnat sig åt att dissekera hans alster och funnit lögnerna och manipulationerna. Manufacturing Dissent är en av dessa. Den här nätsidan är en annan.

Rekommenderas varmt. Missade ni kvällens sändning så går den i repris på söndag (16/12) klockan 14.10.


DN:s klimatalarmism

november 29, 2007

Dagens Nyheter är inte direkt ensamma om sin klimatalarmism, men de senaste dagarna har jag blivit uppmärksam på två tillfällen som gått väl långt.

Först så har man en stort uppslagen artikel om hur fler svenskar skulle dö i de extrema värmeböljor, som klimatförändringarna ger. Johan Norberg konstaterar nyktert efter att ha läst Bjørn Lomborgs nya bok ”Cool It” (finns på svenska), att det i Europa årligen dör fler av extrem kyla än av extrem hetta. Alltså skulle det med temperaturhöjningar totalt sett dö färre personer.

Sedan så har vi en ”sedlärande historia” om planeten Venus, vars atmosfär kokade bort av växthuseffekten. Även om det inte sägs rent ut så är det tydligt att man varnar för att samma sak kan hända här. När allt kommer omkring så hade ju Jorden och Venus i stort sett samma förutsättningar. Fast det hade de ju inte. Som Johan Ingerö påpekar så var solen 25-30 procent svalare då Venus hade oceaner.

Sedan får man inte heller glömma bort det faktum att Venus omloppsbana ligger klart närmare solen. Planeten har således inte alls samma förutsättningar som Jorden. Den ligger helt enkelt på fel avstånd, utanför den livgivande sfären, från solen. Precis som Mars, som ligger för långt bort och därför också är betydligt kallare. Fast det kanske var venusianerna som släppte ut för mycket koldioxid?


Forts. Hjertén om Nordkorea

november 20, 2007

Koreabloggen har lyckats få tag i Stefan Hjertén och fråga honom om engagemanget för Nordkorea. Den pensionerade TT-korren tar inte särskilt förvånande avstånd från det han pysslat med tidigare, men icke desto mindre är intervjun avslöjande för den mentalitet som driver honom och hans gelikar. Som han säger:

”‘För många av oss har nog bakgrunden i SKP och FNL varit en slags bas för synen på världen.”

Precis, och det är de som är det allvarliga. De må ha lämnat sektvärlden men mycket av deras grundsynen bär de fortfarande med sig. Som Koreabloggen skriver:

”Han säger också att det kanske är svårt att så här i efterhand förstå hur man kunde ge sitt stöd till en stat som Nordkorea, men att ”om man såg hur USAs krig gick till så tyckte man att man var så kraftigt emot allt det. /…/

Han återkommer ett antal gånger till hur allting verkade vara ett slags paket som man antingen köpte eller inte köpte. Mot USA eller med USA. Alla konflikter hängde ihop.”

Det där gäller ju fortfarande för alltför många, även om man inte går med i Svensk-al Qaidas Vänskapsförening. Man är mot Amerika och vad Amerika står för och ser därför med blidare ögon på de stater, rörelser och personer som är mot Förenta Staterna: Fidel Castro på Kuba, mullornas Iran, Hugo Chávez i Venezuela, palestinska terrorister (med fördel kallade ”militanta palestinier”) eller de terrorister i Irak som får heta ”motståndsmän”.


Inte ett dugg förvånad

november 20, 2007

Egentligen är jag inte alls förvånad när jag tar del av Koreabloggens scoop om att den numera pensionerade TT-korrespondenten Stefan Hjertén, som under sin aktiva tid inte precis gjorde sig känd för sin opartiska nyhetsrapportering, varit aktiv (som styrelseledamot och redaktionsmedlem) i Svensk-Koreanska Föreningens tidning Koreainformation. Korea är i det här sammanhanget Nordkorea, eller Demokratiska Folkrepubliken Korea*, det stalinistiska paradis som under far och son Kim förvandlat landet till ett kärnvapenbeväpnat fattighus.

Med tanke på att en stor andel svenska journalister har vänsterbakgrund, i synnerhet om de växt upp som den så kallade 68-generationen, blir jag inte förvånad över den regim Hjertén försvarat och hur att hans senare nyhetsrapportering var så vinklad. Det var särskilt märkbart i hans rapportering från Mellanöstern (som var klart Israelfientlig) och efter den 11 september 2001 (där han gärna tonade ner hotet från islamistiska terrorister; se Johanna Nylander).

Vad säger TT om det i dag? Och kanske ännu mer intressant, vilka konstiga diktaturkramande sekter har andra mer eller mindre tongivande och förment opartiska svenska journalister varit med i och som påverkat deras yrkesutövning?

* med namnet Demokratiska Folkrepubliken Korea har man lyckats med konststycket att upprepa ordet ”folk” hela tre gånger. Republik kommer av latinets res publica (ung. folkets angelägenheter) och demokrati kommer av grekiskans demos (folk).


Socialistisk ledarskribent får sluta på statsradion

november 9, 2007

I dag damp det ned ett pressmeddelande från den vänsterorienterade Arenagruppen som sade att de kommer att starta en daglig ledarsida på nätet – Dagens Arena. Jag studsade knappt till när jag läste att Björn Elmbrant skall vara en av de medverkande till ”en radikal och progressiv position i samhällsdebatten”. Man har ju dessvärre liksom vant sig vid att P1:s förment opolitiske krönikör i själva verket varit statsradions socialistiske ledarskribent.

Men det vore förstås uppåt väggarna om han nu skulle fortsätta som P1-krönikör. Det reagerade Norra Skånes chefredaktör Johan Hammarqvist på, och då drog Studio Ett öron åt sig och gjorde det de borde ha gjort för länge sedan, nämligen sparka ut Elmbrant, och hans krönika lyftes ur dagens sändning. Det är synd att det skall behöva bli så uppenbart som med Dagens Arena innan de reagerat.

Vågar man nu hoppas på att Studio Ett anställer exempelvis Dick Erixon som P1-krönikör i några år för att återställa balansen?


Per Ericson R I P

november 2, 2007

I går nåddes jag av det sorgliga beskedet om att kollegan Per Ericson, ledarskribent på Svenska Dagbladet, alldeles för tidigt ryckts bort. Per var en mycket god skribent och stilist, som inte värjde för svåra ämnen som ibland uppmärksammades för lite i övriga media. Han lämnar ett stort tomrum efter sig.

Läs mer på Svenska Dagbladet.


Ny skandalunge

november 2, 2007

Jag skall utan omsvep säga att jag egentligen inte bryr mig särskilt mycket om att Ulrica Schenströms tillfällige efterträdare som förste statssekreterare Nicola Clase anlitat hantverkare svart. Det finns ett stort mått av skenhelighet i de här mediadreven. Alla vet att vi svenskar satt i system att runda välfärdssystemen. Som en undersökning gjord av Svenskt Näringsliv gav vid handen är det bara 5 procent som är fullständigt hederliga. Övriga 95 procent anlitar eller utför svartjobb, skatte- och bidragsfuskar med mera. Jag kan nästan garantera att de flesta av de journalister som nu drar igång drevet mot Clase gjort liknande saker.

Det här är resultatet av vårt högskattesamhälle som gör de flesta finner det orimligt att så mycket avgår i skatt för diverse tjänster. Skatteverket har beräknat svinnet till 133 miljarder varje år. Är det något alla dessa ”skandalungar” borde lära oss är hur absurt skattesystemet är upplagt. Detta vore något för de ”nya moderaterna” att ta tag i, men det vågar de säkert inte!

Visst kan man väl säga att våra politiker och politiska tjänstemän skall vara föredömen och avhålla sig från sådana här saker. Tillämpat konsekvent skulle det innebära att vi bara representerades av ett gäng trista puritaner som paradoxalt lever ganska olikt folk i gemen – som utan att tycka det är märkligt att sticka några oredovisade slantar till rörmokaren, eller låter en bekants bekant fixa bilen.

Det är visar också på det problem som moderaterna och övriga borgerliga partier (fast i mindre grad på grund av att de är färre) har med rekryteringen när de anställer människor som inte kommer från den politiska sfären. Har du växt upp i politiken, haft politiska uppdrag eller andra politiska jobb vet du att då får passa dig. Men plockar man folk utifrån, från reklam- och PR-branschen, privata företag eller faktiskt också från icke-politiska jobb i offentlig sektor, så är det oundvikligt att det rör sig om människor som likt 95 procent av svenskarna rundat hörnen i välfärds- och skattesystemen. Det här gäller särskilt för partier som oftast inte befunnit sig i maktställning.

Men visst gjorde Clase fel och borde vetat bättre. Jag har dock svårt att bli särskilt indignerad över det. Däremot rullar jag på ögonen över ännu en skandal som drabbar regeringen. Det blir säkert inte den sista.


Brainsoap!

november 1, 2007

Före detta SSU-ordföranden Anna ”Crazy Horse” Sjödin tar i Expressen Ulrica Schenström i försvar. Det är nog ett försvar Schenström kunde vara utan. Med sådana vänner behövs inga fiender. Till TT säger Sjödin:

Jag vet inte vad det är för konstigt med det. Även som politisk företrädare ska man kunna gå på krogen.

Ja, hon om någon bör ju veta!

Men jag studsar till inför den här meningen i Expressen-artikeln:

”Tänk om det varit en socialdemokrat det hade gällt för ett drygt år sedan. Hur hade det låtit från högerhåll om Lars Danielsson hånglat med Elisabeth Höglund?”

Aaaargh! Brainsoap! Det var en mental bild jag definitivt inte behövde!


Ledarsidornas framtid

oktober 29, 2007

I dag går Bertil Torekull på maktens klotterplank, också känt som Dagens Nyheters debattsida, till angrepp mot ledarsidorna som fenomen . Jag orkar inte bemöta hans lösa tyckande, som inte avspeglar hur dagens ledarsidor faktiskt ser ut och fungerar, utan nöjer mig med att rekommendera vad kollegan PJ Anders Linder skrivit på sin blogg i Svenska Dagbladet, samt också vad Peter Wennblad på Neo skrivit.


Osmaklig mytbildning av ”Che” Guevara

oktober 9, 2007

Jag mår så illa när jag ser dessa inte alltid särskilt förtäckta hyllningar till det diktaturens kreatur som Che Guevara var. Uppenbarligen lever mybildningen kring denne mördare och terrorist i högönsklig välmåga. Se bara på hur vår ”fria” och ”oberoende” public service-radio rubricerar ett inslag från korrespondenten Lars Palmgren med anledning av att det är 40 år sedan Che Guevara dödades – ”Ches stjärna lyser starkare för varje år”. Bara man gör något ”för världens fattiga”, eller ”mot USA-imperialismen” är man som vänsterikon ursäktad.

Som korrigering till alla äckliga hyllningar och mytspridningen kan man ju alltid läsa den här gamla artikeln från Alvaro Vargas Llosa i The New Republic.


Liza och JK hos KGB

oktober 9, 2007

Liza Marklund intresserar mig inte ett dugg. Jag har inte läst hennes böcker och kommer förmodligen aldrig att göra det (den nutida deckargenren intresserar mig inte). Jag brukar inte bry mig om när hon skriver kolumner. Således var det med en stor gäspning jag såg henne intervjuas av K- G Bergström. Jag noterade dock hennes märkliga inställning till aktier, som hon inte vill äga. Fast fastighetsklipp går bra!

Vår justitiekansler Göran Lambertz är en annan märklig figur. Här sitter han och säger att det inte är något problem med jäv (i Trond Sefastsson-affären) eftersom det inte finns några jävsbestämmelser för JK. Karln är svårplacerad. Han skall vara regeringens advokat/ombudsman men verkar mest agera som en fri fågel motiverad av eget mer eller mindre löst personligt tyckande. Han tycker det sexköpande justitierådet Leif Thorsson, som han känner, kan sitta kvar i Högsta Domstolen. Han underlåter att ingripa när det sprids antisemitisk propaganda och rena dödshot i Stockholmsmoskén. Han kommer med svepande anklagelser mot hela poliskåren. Han agerar i enskilda rättsärenden som han personligen fått ögonen på. Varför grillades han inte om detta av K-G Bergström?

Och varför i all sin dar låter regeringen honom hållas?


Raj-Raj vs. Mona

oktober 8, 2007

Jag måste erkänna att jag blev rejält uttråkad av debatten mellan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin i gårdagens Agenda. Reinfeldt vann överlägset inte så mycket på grund av någon större briljans eller skicklighet utan på grund av att Sahlin helt enkelt var så kass. Det var nästan övertydligt att socialdemokraterna inte förändrats ett dugg eller gjort några omprövningar (utom kanske då i skolpolitiken). Debatten var som ett eko från valrörelsen – alliansens arbetslinje stod mot sossarnas bidragslinje. Been there, heard that! Gäsp!

En fördel med sådana här debatter, liksom det var när sossarna presenterade sin budgetmotion i fredags (se NWT:s ledare i lördags), är att det då ändå blir klart för väljarna vad socialdemokratisk politik innebär. Hittills har de legat bra till i opinionen på grund av att de inte talat om vad de själva vill utan istället svartmålat regeringens politik.


Veckans KGB

oktober 2, 2007

Veckans K-G Bergström innehöll intervjuer med Desmond Tutu, Carl Bildt och ambassadörerna från Ryssland och Förenta Staterna. Som en röd tråd gick frågan om sanktioner och Burma.

Jag har alltid uppskattat Desmond Tutu, även om han varit fel ute ibland. Hans starka fördömande av militärjuntan i Burma, med krav på bojkott av OS i Peking, imponerar, liksom att han inte dragit sig för att kritisera det ANC-styrda Sydafrika. Och att bli förolämpad av galningen Mugabe i Zimbabwe är bara en fjäder i hatten. Hans syn på sanktioners betydelse är klart färgad av erfarenheterna från Sydafrika – ett av de få exempel där sanktioner faktiskt fungerat och bidrog till att få slut på apartheidregimen, även om man inte får glömma att det tog tid innan de verkade.

Däremot är jag tveksam till att sanktioner fungerar i alla, eller ens så många lägen. För att de skall fungera så måste det land som utsätts för dem också drabbas ordentligt. I Sydafrika fungerade det därför att den dåvarande regimen trots allt strävade efter att vara en del i det internationella systemet. Den snedvridna rasåtskillnadspolitiken till trots så såg de vita sig som en del av västvärlden. Isolering var inget ideal att sträva efter. Men för generalerna i Burma, eller stalinisterna i Nordkorea, är snarare isolering att föredra. Så länge den styrande eliten omhuldas av mindre nogräknade grannar – eller grannar som känner sig utpressade därtill – kan de sitta kvar.

Kommunistkina håller både Burma och Nordkorea under armarna. Och länder som Sydkorea och även Förenta Staterna, oroade över vapenskrammel och eventuell kollaps med flyktingströmmar, ger massivt bistånd till Nordkorea. Detta bistånd bidrar till att Kim Jong Il och hans anhang kan sitta kvar. Att införa sanktioner skulle inte kunna motiveras humanitärt, vilket visar på hur trubbigt det vapnet är.

Carl Bildt var överdrivet diplomatisk i intervjun, och kritiken från folkrättsprofessorn Ove Bring (av alla människor) för att han varit för försiktig i sin kritik mot Burma och för att ha visat för stor tilltro till FN, bet inte. Det var nästan pinsamt att höra utrikesministerns hänvisningar till FN-sändebudet Ibrahim Gambaris kommande rapport till det tandlösa säkerhetsrådet. Generalerna i Burma bryr sig näppeligen om honom, som de ständigt kollrat bort inte bara den här gången utan alla de andra gånger han tidigare varit i Burma. Fast Bildt vill väl inte göra sig för många ovänner inför en stundande internationell karriär!

De båda ambassadörerna var lite småkul att se. Aleksander Kadakin både såg ut och lät som en sovjetisk politruk. Och Michael Wood var frispråkig utan att vara det. Hans hysteriskt roliga kommentar till att Putin kan sitta kvar vid makten som premiärminister var kort och gott att Bush minsann kommer att avgå när hans grundlagsfästa mandatperiod är över och inte hitta en ny politisk plattform. Och han upprepade statssekreteraren Nick Burns på amerikanska UD ord att om Sverige sökte medlemskap i Nato skulle det beviljas vid middagstid dagen därpå.

Synd bara att inga svenska politiker av rang vill eller vågar driva frågan. De må vara så att motståndet än så länge är stort, men det lär ju aldrig bli större om få driver opinion för ett svenskt Nato-medlemskap.


Folk tycker annorlunda…

september 26, 2007

…än journalisterna. Dessa inte helt oväntade uppgifter kommer i boken Den svenska journalistkåren från Göteborgs universitet. Sedan länge har det ju varit känt att journalister i allmänhet är mycket mer åt vänster än svenska folket i gemen. Skatter, kärnkraft, flyktingmottagande med mera är politiska sakfrågor som är åsiktsskiljande.

Med tanke på journalistkåren är sammansatt är det onekligen en underlig arbetsplats att vara på som borgerlig, för att inte tala om konservativ, ledarskribent. Några konflikter har jag i och för sig inte märkt av. Journalisterna på NWT är kanske mindre politiska än annorstädes, vad vet jag? Sedan är det ju skillnad på en tidnings ledarsida och nyhetssidorna. Ingen avdelning skall påverka den andra.

Rent allmänt kan man ändå säga att ämnesval och problemformuleringar i svensk media lider av vänstervridningen. Utgångspunkterna blir för ensidiga och vinklingarna hårdare i det som officiellt skall vara ”objektiv journalistisk”. Och om nu folk inte tycker som journalisterna, hur hade det sett ut om kåren inte varit så vänstervriden? Det vill säga, i vilken utsträckning har folks åsikter ändå påverkats av mediernas rapportering, och vad hade de tyckt om vänstervinklingarna inte varit så stora? Ponera hur svängrummet då hade varit för borgerliga idéer och politik!


KGB med Pärson och Zennström

september 25, 2007

Denna veckas upplaga av K-G Bergströms program Rakt på var inte alls lika intressant som de två första. Det kan kanske bero på att jag är skäligen ointresserad av en sportstjärna som Anja Pärson. En observation man dock kan göra är att det tydligen är skillnad på sport och det övriga samhället. Inom sportens värld utkastas det sällan förkastelsedomar över flytt till skatteparadis eller, som Per Gudmundson skrev i dagens Svenska Dagblad, om de regler som gäller i sportsammanhang men som det finns föga förståelse för i övriga samhället. Bara det att det diskuteras om speciella skatteregler, så kallade idrottskonton, med generösa lägre skatter för idrottsstjärnor, säger en hel del. Som tur är så verkar regeringen ge kalla handen för sådana idéer.

Bättre var intervjun med IT-doldisen Niklas Zennström, mannen bakom Kazaa och Skype. Zennströms senaste projekt heter Joost, och handlar om att se TV-program via Internet. Det är en utveckling jag ser fram emot. Själv är jag skäligen trött på att vara ”gisslan” hos de stora TV-kanalerna. Nu kan man inte utan vidare titta på program världen över utan måste snällt vänta på att någon svensk kanal behagar köpa in och sända favoritserien. Inte undra på att de som vill se de senaste avsnitten av Heroes eller att del av någon omtalad dokumentär (eller vad det nu kan vara) har vänt sig annorstädes. Även om det kommer att ta tid och motståndet säkerligen blir hårt så tror jag det är en oundviklig utveckling. Framtidens TV kommer över Internet i takt med att fler och fler människor väljer att titta på program snarare än på kanaler som SVT, TV4 eller Kanal 5.


Antisemitism

september 22, 2007

I dagens NWT-debatt skriver Lena Posner Körösi, Anders Carlberg och Lisa Abramowicz om antisemitismen i Sverige i ljuset av debatten om Lars Vilks och hans Muhammed som rondellhund-teckning. Någon större upprördhet brukar ju sällan visas när judehatet sticker upp sitt fula tryne. Men när Muhammed blir föremål för satir så blir många väldigt upprörda. Nu är det skillnad på Muhammedteckningar och antisemitism:

”Det är skillnad på att kritisera en religion, vilket man får leva med i ett öppet samhälle, jämfört med att hetsa mot en folkgrupp. Lars Vilks patetiska hund kan inte tolkas som hets mot muslimer, möjligen som förlöjligande av islams profet.”

Just så! Varför krävs det att just islam skall skyddas från satir och kritik? Är det inte en form av omvänd rasism att hävda att muslimer är så svaga att de – till skillnad mot exempelvis kristna och judar – måste skyddas mot att deras religion kritiseras? Vore det inte, som Jyllands-Postens kulturredaktör Flemming Rose sade när han häromdagen intervjuades av Lars Adaktusson i TV8 (ännu ej online, repris söndag klockan 23.30), tvärtom att anse muslimer som mogna och jämlika att behandla deras religion på samma sätt som vi behandlar oss själva och vår religion?