Grattis Israel 60 år!

maj 14, 2008

I dag är det 60 år sedan David Ben Gurion utropade staten Israel och det är väl värt att uppmärksamma och fira.

Jag skriver därför också om Israel i dagens ledare i NWT:

”Israel är Mellanöstern enda demokrati. De araber som bor i Israel har mer frihet och rättigheter än de skulle haft om de bott i något av grannländerna. Det är ett välmående land som fått öknen att blomma och nu har en av världens bästa högteknologiska industrier. Med målmedvetenhet, kunskap och stark vilja har israelerna på 60 år uträttat ett smärre mirakel. Och detta i skuggan av flera krig och terroristattacker.”

Men trots alla framsteg så ifrågasätts Israels och dess existens ständigt, och det inte bara av islamister och arabnationalister och diverse förtryckarregimer, utan också av många i den fria världen. Antisemitismen, denna svårutrotade skamfläck på vår historia är svårutrotad.

”Innan dess bildande levde judarna i diaspora i tusentals år, förföljda och utan fullvärdiga medborgerliga rättigheter. Då fick judar inte äga land (en orsak till att många kom att ägna sig åt bankverksamhet). Nu ifrågasätts deras rätt till Israels land. Mönstren går igen.”

Jag skriver vidare om det palestinska flyktingproblemet och kontrasterar det med vad som hände med de judar som fick fly från arabvärlden efter 1948.

Men trots alla problem så kan Israel stå på egna ben och de senaste 60 åren har de för första gången på årtusenden kunnat försvara sig själva och inte varit utlämnade åt andra. Det är tryggheten med att ha en egen stat, även om fred med grannländerna kan synas avlägsen:

”Så länge Israels grannar inte ens kan acceptera Israels existens och stävja allt från terroristattacker till antisemitisk indoktrinering i skolor och media, så länge kommer freden att lysa med sin frånvaro. Kanske så länge som 60 år till.”


Angelina Jolie i Irak

februari 14, 2008

I förra veckan var skådespelerskan Angelina Jolie i egenskap av goodwill-ambassadör för FN:s flyktingkommissariat (UNHCR) i Irak för att diskutera flyktingsituationen med bland andra Iraks premiärminister Nouri al-Maliki och FN-sändebudet Staffan de Mistura. Hon passade också på att träffa amerikanska soldater och deras befälhavare general David Petraeus.

Hm, Petraeus är betydligt kortare till växten än jag föreställt mig. Tur att han militärt är betydligt större. Han ligger ju bakom det framgångsrika genomförandet av den truppförstärkning – ”the surge” – som drastiskt fått våldet att minska och gett hoppet tillbaka till irakierna. Och som gjort det möjligt för många flyktingar att återvända.

Sedan åt Angelina lunch tillsammans med soldaterna:

Hon sade bland annat:

”Jag var glad över att ha möjligheten att komma till Baghdad och tacka dem ansikte mot ansikte.”

Jag brukar inte vara den som bryr mig om vad diverse kändisar, artister och skådespelare säger och tycker om saker utanför deras omedelbara kompetensområde. I synnerhet inte sedan de oftast brukar rapa politiskt korrekta vänsterplattityder. Men det är befriande när någon går utanför det förväntade, som Angelina Jolie gjorde här.


Antisemitism (v) i riksdagen

februari 14, 2008

En vanlig form av moderna antisemitiska uttryck är att jämställa nazismens förbrytelser och Förintelsen med vad som sker i dagens Israel och Mellanöstern. I går gavs det prov på det under riksdagens utrikespolitiska debatt, då riksdagsmannen Torbjörn Björlund (v) sade följande (anförande 38):

”I dag fungerar många av de israeliska bosättarna på precis samma sätt som många av fångvaktarna gjorde på den tiden då man hade läger för judar under andra världskriget, då judar internerades och dödades under det som vi kallar Förintelsen. Det här är på många sätt en ofattbar paradox. Ättlingarna till dem som drabbades av mänsklighetens värsta förbrytelse, Förintelsen, genomför en etnisk rensning som till och med överträffar det apartheidsystem som vi så ivrigt bekämpade i Sydafrika för ett par decennier sedan.”

Karln har också mage att trivialisera apartheidsystemet i Sydafrika, som enligt Björlund tydligen var bättre.

Riksdagsledamoten Birgitta Ohlsson (fp) gjorde mig uppmärksammad på det här. Hon kräver att Lars Ohly fördömer uttalandet och skriver bland annat:

”Torbjörn Björlunds kränkning av förintelsens överlevare bara några veckor efter att riksdagen uppmärksammade Förintelsens minnesdag visar på en vidrig historiesyn.”


Efter Annapolis

november 30, 2007

Nej, det blir knappast någon fred efter Annapolis-mötet, eller ens med den ”nystartadefredsprocessen. Det skriver jag i dagens ledare i NWT:

”Bara det problemet att Abbas endast representerar halva den palestinska sidan är talande. I somras så bröt sig den av islamistiska Hamas styrda Gazaremsan loss från Abbas och den palestinska myndigheten. Nu är definitivt inte lösningen att också involvera Hamas i några samtal. För terroristerna i Hamas är fred lika med statens Israels utplåning och judarnas utdrivande i havet. Så oavsett vad man eventuellt kan komma fram till med Abbas så kvarstår problemet med extremism och terrorism i de palestinska områdena.”

Och inte ens Fatah går att lita på. De har också terrorister i sina led.

Därför är alla så kallade ”fredsprocesser” tämligen utsiktslösa. Palestinierna och Israels arabiska grannar hade kunnat få fred med Israel för länge sedan, bara de accepterat att själva den judiska staten existerar. Så länge de inte gör det vore det rena självmordet av Israel att acceptera ännu en arabisk stat i området. De har lärt sig vad frasen ”land för fred” egentligen betyder för motståndarna.

”När Israel lämnade Gazaremsan så hade [palestinierna] chansen att där börja bygga ett eget samhälle till fromma för det egna folket. Istället så terroriserar de med regelbundenhet Qassamraketer som skjuts in mot själva Israel. När Israel utrymde södra Libanon så fanns chansen att börja leva i fred. Istället tilltog attackerna mot själva Israel från Hizbollah, vilket ledde till förra årets Libanonkrig. Vid det här laget har israelerna nog lärt sig att vara skeptiska till talet om ”land mot fred”. Det land som brukar avses är inte bara Gaza och Västbanken utan hela det israeliska territoriet.”

Det är en gåta varför så många tror att det går att åstadkomma någon fred under sådana förutsättningar. Och varför amerikanska presidenter gång efter annan lurar sig själva med att delta i spelet.


Judiska flyktingar

november 29, 2007

I dag är det 60 år sedan FN beslöt om delningsplanen för det brittiska mandatområdet Palestina i en judisk och en arabisk del. Den judiska blev som bekant staten Israel medan araberna vägrade att ens acceptera ett judiskt hemland. Följden blev krig och ett enormt flyktingproblem.

Lisa Abramowicz, generalsekreterare för Svensk Israel-Information, skriver om detta på NWT:s debattsida i dag – Fler judar än palestinier har flytt. Numera skrivs och sägs det mycket om de palestinska flyktingarna (en status som tycks gå i arv) och deras ”rätt” att återvända till Israel. Det är en av frågorna som var uppe på bordet i Annapolis. Men det fanns (notera tempusformen) ett annat flyktingproblem i Mellanöstern – det judiska. Abramowicz skriver:

”Man kan bara konstatera att förföljelserna mot judarna i arabvärlden ledde till att 856 000 av dem flydde eller fördrevs från 1948 och under några år framöver. Det är omkring 150 000 fler än de cirka 700 000 palestinier som flydde eller fördrevs de delar av palestinska mandatet som kom att tillfalla den judiska staten, Israel. /…/

Numera har nära en miljon judar från Mellanöstern flytt och ytterst få judar lever nu i arabvärlden. I inga fall har deras konfiskerade ägodelar ersatts eller medborgarskap återbördats. De flesta, cirka 75 procent flydde till Israel och de övriga till Nordamerika eller Frankrike.”

Varför talar inga om de judiska flyktingarna? Svaret är att det skulle peka på det absurda med den palestinska flyktingsituationen. Judarna togs om hand i Israel medan de palestinska araberna förpassades till flyktingläger av sina arabiska grannländer. Och där har de fått leva i generation efter generation. Föga solidariskt men det har passat arabregimerna perfekt då de kunnat använda dem som påtryckningsmedel. Ingen annanstans i världen accepterar man en konstant och ärftlig flyktingstatus, med med FN:s hjälp har man gjort det i palestiniernas fall. Man har till och med skapat ett eget FN-organ för det, UNWRA, medan alla andra flyktingfrågor hanteras av UNHCR. Det är inte Israels fel att det än i dag lever palestinier i flyktingläger.


Forts. Hjertén om Nordkorea

november 20, 2007

Koreabloggen har lyckats få tag i Stefan Hjertén och fråga honom om engagemanget för Nordkorea. Den pensionerade TT-korren tar inte särskilt förvånande avstånd från det han pysslat med tidigare, men icke desto mindre är intervjun avslöjande för den mentalitet som driver honom och hans gelikar. Som han säger:

”‘För många av oss har nog bakgrunden i SKP och FNL varit en slags bas för synen på världen.”

Precis, och det är de som är det allvarliga. De må ha lämnat sektvärlden men mycket av deras grundsynen bär de fortfarande med sig. Som Koreabloggen skriver:

”Han säger också att det kanske är svårt att så här i efterhand förstå hur man kunde ge sitt stöd till en stat som Nordkorea, men att ”om man såg hur USAs krig gick till så tyckte man att man var så kraftigt emot allt det. /…/

Han återkommer ett antal gånger till hur allting verkade vara ett slags paket som man antingen köpte eller inte köpte. Mot USA eller med USA. Alla konflikter hängde ihop.”

Det där gäller ju fortfarande för alltför många, även om man inte går med i Svensk-al Qaidas Vänskapsförening. Man är mot Amerika och vad Amerika står för och ser därför med blidare ögon på de stater, rörelser och personer som är mot Förenta Staterna: Fidel Castro på Kuba, mullornas Iran, Hugo Chávez i Venezuela, palestinska terrorister (med fördel kallade ”militanta palestinier”) eller de terrorister i Irak som får heta ”motståndsmän”.


Inte ett dugg förvånad

november 20, 2007

Egentligen är jag inte alls förvånad när jag tar del av Koreabloggens scoop om att den numera pensionerade TT-korrespondenten Stefan Hjertén, som under sin aktiva tid inte precis gjorde sig känd för sin opartiska nyhetsrapportering, varit aktiv (som styrelseledamot och redaktionsmedlem) i Svensk-Koreanska Föreningens tidning Koreainformation. Korea är i det här sammanhanget Nordkorea, eller Demokratiska Folkrepubliken Korea*, det stalinistiska paradis som under far och son Kim förvandlat landet till ett kärnvapenbeväpnat fattighus.

Med tanke på att en stor andel svenska journalister har vänsterbakgrund, i synnerhet om de växt upp som den så kallade 68-generationen, blir jag inte förvånad över den regim Hjertén försvarat och hur att hans senare nyhetsrapportering var så vinklad. Det var särskilt märkbart i hans rapportering från Mellanöstern (som var klart Israelfientlig) och efter den 11 september 2001 (där han gärna tonade ner hotet från islamistiska terrorister; se Johanna Nylander).

Vad säger TT om det i dag? Och kanske ännu mer intressant, vilka konstiga diktaturkramande sekter har andra mer eller mindre tongivande och förment opartiska svenska journalister varit med i och som påverkat deras yrkesutövning?

* med namnet Demokratiska Folkrepubliken Korea har man lyckats med konststycket att upprepa ordet ”folk” hela tre gånger. Republik kommer av latinets res publica (ung. folkets angelägenheter) och demokrati kommer av grekiskans demos (folk).


Underrapporterad antisemitism

oktober 14, 2007

En gammal seglivad antisemitisk myt är den om att judar ritualmördar för att få blod till sitt Matzah-bröd. Den har funnits länge historiskt och uppdaterade versioner finns också i modern tid. Nu har dessa myter också spridits i en pjäs i Sveriges Radio – ”Mellan detta andetag och dig”. Ursprungligen (efter att det uppmärksammats togs den bort) kunde man läsa följande på SR:s hemsida:

”[Pjäsen] bygger på avslöjandena om att lik från palestinier som dödats i strid förts iväg och i hemlighet använts för organdonationer till israeliska patienter. Men trots den makabra och upprörande bakgrunden lyckas [Naomi] Wallace i sin pjäs på ett sällsamt sätt förmedla en känsla av försoning, humanism och fredslängtan.”

Tack till dibbuk.se, Per Gudmundson på SvD:s ledarblogg och Svensk Israel-Informations elektroniska nyhetsbrev Snabbnytt som gjort mig uppmärksam på denna annars underrapporterade nyhet.

En annan underrapporterad nyhetshändelse ägde rum för lite mer än en vecka sedan i Göteborg, när det på Råsunda spelades en match mellan AIK och Hapoel Tel Avi. Stämningen blev hätsk när AIK-supportrarna gav sig på de israeliska supportrarna. Polisen fick avlossa varningsskott när de kände sig hotade. Men vad som inte sagts i nyhetsrapporteringen var den judefientliga slagsida som bråket hade. I ett e-brev från en åskådare står det:

”Jag möttes vid utgången från stadion – tillsammans med de hitresta israelerna – för första gången i mitt liv av skrikande skinnhuvuden som skrek ”Juden” mot israelerna och AIK-supportar som skanderade ”Gas, Gas – Hamas, Hamas – Jihad, Jihad – Juden Raus”. Jag lämnade snabbt platsen men såg efter en tid ett flertal polisbilar anlända.”

Återigen tack till dibbuk.se – och det Göteborgsbaserade nätverket Fred i Mellanöstern – för rapporteringen.

Förutom att det är uppenbart att AIK har ett gediget arbete framför sig för att stävja antisemitismen i supporterleden så kan man också undra varför media rapporterade om detta som om det var ett vanligt supporterbråk!


Israels ambassadör i NWT

oktober 2, 2007

I dagens NWT skriver Israels ambassadör Eviatar Manor på debattsidan om förutsättningarna för fred och förhandlingar mellan Israel och palestinierna.

”Att tro att Hamas skall kunna involveras i fredsprocessen är till ytterlighet naivt. Rörelsen hävdar ju själv att all fred med Israel är utesluten, detta är grunden för dess ideologi. ”Den sionistiska entiteten” – man vill inte ens nämna Israels namn – ”skall utplånas från jordens yta”, sade en Hamas-ledare på iransk radio så sent som den 6 augusti i år. Gång på gång klargör Hamas ledning att en politisk process bara har intresse för rörelsen i den mån den kan tjäna som ett taktiskt hjälpmedel på vägen mot det önskade slutmålet – Israels utplåning. Ansatser till ett eget, konstruktivt nationsbygge saknas helt.”

En helt riktig observation. Detta svassande för Hamas som alltför många i väst ägnar sig åt är otillständigt. Fatah kan vara nog så illa genom att de tillåtit alltför mycket extremism att frodas under sitt styre, men de är i alla fall någorlunda konstruktiva.


En militär lösning

september 27, 2007

Det brukar heta – i alla fall från vänsterhåll – att det inte finns någon militär lösning på terrorismen. Men den israeliska erfarenheten säger oss något annat. Sedan årsskiftet har endast två soldater och sex civila dött av terrorism i Israel. Jämför detta med de 450 som dog när den senaste ”intifadan” stod på topp år 2002. Och sedan i april 2006 har det inte skett några självmordattentat inne i Israel. (Se Jerusalem Post)

Förklaringarna är enkla: effektiv underrättelseinhämtning, säkerhetsbarriären (eller ”muren” som kritikerna brukar kalla den trots att dess sträckning mestadels utgörs av stängsel) och den israeliska försvarsmaktens handlingsfrihet i städer på Västbanken. Detta är något man helst inte vill tala om i den kritiska ”omvärlden”. Där är ju ”muren” och israeliska operationer mot terrorister (eller ”militanta palestinier” som de brukar kallas på nyspråk) styggelser som bara förtjänar att fördömas.

Med tanke på dessa lärdomar skulle det inte förvåna om Israel snart tröttnade på de ständiga beskjutningarna av Kassam-raketer från Gaza mot städer som Sderot, och helt enkelt inledde en grundlig militäroperation för att få slut på dem. Detta stöds nu av 69 procent av israelerna.


Klokt sagt av Adaktusson

september 26, 2007

TV8:s Lars Adaktusson skriver klokt i sin krönika i Svenska Dagbladet om vad det är som driver protesterna mot Muhammedteckningarna, Lars Vilks såväl som de som publicerades i Jyllands-Posten. Han bygger det på den intervju som han gav med Jyllands-Postens kulturredaktör Flemming Rose nyligen.

Diktaturregimer och islamiska extremister piskar i oskön förening fram stämningar hos sin muslimska befolkning. Islamisterna för att det gynnar deras politiska mål om konfrontation med väst, och regimerna för att flytta fokus på egna tillkortakommanden:

”I Egypten där en trängd regim inför ett förestående val behövde stärka sin religiösa profil. I Pakistan där Muhammed-upproret avledde uppmärksamheten från ett växande missnöje med höjda sockerpriser. I Saudiarabien där regimen ville flytta fokus från rapporter om hundratals dödsoffer i samband med den heliga pilgrimsmånaden, hajj.”

Därför bör vi inte falla undan för protesterna utan istället se vad dessa ytterst har för syfte.

”Det är således värt att hålla i minnet vilka krafter det är som styr när kränkta muslimska känslor ställs mot västerländsk yttrandefrihet. I det okritiska omfamnandet av islam och kraven på självcensur är det diktaturer och auktoritära grupper man spelar i händerna.”


Hotet mot Israel

september 19, 2007

Israel har nu officiellt slagit fast att den av terroristorganisationen Hamas kontrollerade Gazaremsan är en ”fientlig enhet”. Hamas kallar det för en krigsförklaring. Nå, vad kan man då kalla det som ständigt skett från Gaza gentemot Israel under mycket lång tid? Är inte alla Qassam-raketer som regnat ned över civila mål i Israel mer än bara en krigsförklaring utan ren krigföring från Hamas’ sida? Som man sår får man skörda.

Förutsägbart levererar Sveriges Radio-korrespondenten Cecilia Uddén ett snyftreportage från Gaza. Och FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon säger att det strider mot internationell humanitär rätt. Tänk om dessa kritiker någon gång kunde visa lika mycket engagemang och uttala samma fördömanden var gång Hamasregimen och andra terrorister skickar raketer mot Israel!

Israelerna vet att det i slutändan bara är de själva som förmår att skydda sig. Därför skickade de i början av september attackplan för att slå ut en militär anläggning med nordkoreansk kärnvapenteknologi i nordöstra Syrien. Givetvisförsöker den föga Israelvänliga SvD-korrespondenten Bitte Hammargren spinna detta som att det bara var den ansatte israeliske premiärministern Ehud Olmert som försökte hävda sig. Tänk om samma upprördhet kunde visas det faktum att en skurkstat som Nordkorea levererar kärnvapenteknologi till skurkstaten Syrien, och hur allvarligt det är med den sortens spridning! Medan omvärlden försöker snacka sig ur problemen – något som känns lättare då man inte själva utgör ett primärt mål – så agerar Israel. Och som när det gällde förstörandet av den irakiska Osirakreaktorn 1981 så bör denna omvärld skicka en tacksamhetens tanke till israelerna.

Läs också Bret Stephens kolumn i The Wall Street Journal och den förre amerikanske FN-ambassadören John Boltons debattartikel i samma tidning.