Nessie har dött!

februari 14, 2008

Under avdelningen ”you can’t make this stuff up”: 85-åriga Robert Rines ger upp sitt 37-åriga sökande efter Loch Ness-odjuret. På sistone har han inte haft så mycket tur att hitta några spår:

”Trots hundratals kontakter med ekolod genom åren så har spåret nu kallnat och Rines tror att Nessie är död, ett offer för den globala uppvärmningen.”

Ja, vad skall man säga? Jag gillar läsarkommentaren i slutet:

”Jag är rädd för att om vi inte stoppar uppvärmingen snart så kommer den också att ta livet av Bigfoot och Elvis.”

Annonser

Tunn ärtsoppa

december 4, 2007

Den parlamentariska försvarsberedningens så kallade ”analys” om de säkerhetspolitiska hoten mot Sverige är en särledes tunn soppa. Och nu är det klimatförändringarna som är det största hoten! Sancta simplicitas, nu får väl det politiska etablissemanget ta och ge sig! Det här börjar ju bli rent löjligt. Snart sagt allting skall tydligen nu sättas på klimatalarmismens konto. I dagens NWT skriver jag i ledaren:

”Det blir oseriöst när andra reella säkerhetspolitiska hot och problem förtigs eller sätts långt ned på listan för att än en gång ta fram Dagens Stora Fråga som den avgörande. Maken till politisk korrekthet har sällan skådats. Man kunde skratta åt det om det inte vore för att säkerhetspolitiken är så viktig och allvarlig.”

Var hittar vi de skarpa säkerhetspolitiska analyserna? Om Östersjön, om ett allt mer auktoritärt Rysslands växande maktambitioner, gasledningen, terrorismen och så vidare. Jo, de finns där men verkar inte ha satt några större avtryck på ledamöterna. De verkar alla, från höger till vänster leva i någon sorts drömvärld. De verkar till och med anse att den ryska gasledningen är en fördel. De borde lyssna på den förre försvarsministern Mikael Odenberg, som tycker det politiska etablissemanget är fega:

”Gasledningen innebär en framflyttning av ryska positioner, en ökad rysk marin närvaro och den kommer att betraktas som ett vitalt ryskt säkerhetsintresse.”

Så sant som det var sagt. Men så kände han ju sig tvungen att avgå också.

Det är nu vi måste reagera på den vad som händer i vårt närområde, inte i morgon när det är för sent. Som jag fortsätter i ledaren:

”Men det tycks finnas någon mental blockering. Att erkänna att utvecklingen i vårt östra grannland är negativ och problematisk är att underkänna hela den förda avrustningspolitiken. Framöver så kan man också tänka sig att varje svenskt försök till en återtagen försvarsförmåga i Ryssland skulle utmålas som ett hot. Det är det som är priset för vår militära svaghet ? Inte att det skulle finnas något invasionshot, utan att vi helt enkelt inte klarar av att hävda oss och våra intressen i vårt närområde. Det ser vi redan i hur undanglidande och uppgivet vi i praktiken accepterat att den ryska gasledningen byggs.”

Förvånansvärt nog så är även kollegerna på Dagens Nyheters ledarredaktion tämligen klarsynta i den här frågan. I dagens huvudledare skriver DN:

”Vad som inte står där är bland annat en analys av maktsträvan som drivkraften i internationella konflikter, inte heller ges någon analys av vår närmaste omgivning utifrån just en sådan maktsträvan. Det finns ett starkt drag av välmenande världsförbättring hos våra parlamentariker. Och en lika stor ovilja till mer ingående och mer obehagliga undersökningar.”

Det är just den sortens realpolitiska överväganden man duckar man för, vilket gör försvarsberedningens betänkande tämligen värdelöst. Man talar vackert om internationella insatser (som förvisso är nog så viktiga och nödvändiga), men inte om de egentliga bakomliggande motivationerna. Vem vet, det skulle inte förvåna mig ett dugg om försvarsberedningens politiker inte ens är medvetna om dem. DN avslutar:

”Mer krasst uttryckt handlar det om att Sverige genom att bidra till operationer i fjärran länder tillsammans i Nato/EU-regi betalar en försäkringspremie för ett skydd från stormakterna, främst USA, som vi tror oss kunna behöva. Som bonus får vi en hygglig ställning i världssamfundet och en möjlighet att upprätthålla vår vapenindustri.
Det här är antagligen det enda säkerhetspolitiskt möjliga valet för Sverige i dag, men det skulle behöva stödjas av en helt annan analys. En som talade klarspråk och utgick från vårt nationella intresse, inte bara från vår lust att tala vackrast om hur man räddar världen.”

Egentligen är det inte förvånande. Officiell svensk försvars- och säkerhetspolitik har alltid byggt på idealistiskt önsketänkande. Under det kalla krigets första decennier hade vi i alla fall ett starkt försvar och en hemlig ”allians” med Nato och amerikanerna, under vilkas kärnvapenparaply vi tryggt befann oss. Men idag?


Politiska svek

december 4, 2007

I fråga efter fråga så verkar de borgerliga partierna svika. De nya moderaterna håller på att i sin förändringsiver kasta ut snart sagt det mesta av vad som tidigare präglade partiet – och det till förmån för någon obestämd sorts pragmatism som inte närmare definieras.

Nu är det sjukvårdspolitikens tur. Sveriges svar på Hillary Clinton, statsministerfrun Filippa Reinfeldt, skall leda en arbetsgrupp för en nymoderat sjukvårdspolitik. På DN Debatt skriver hon tillsammans med Per Schlingmann att man nu inte skall bry sig så värst mycket om alternativa driftsformer och privata vårdgivare. Istället så skall man fokusera på innehållet, kvaliteten och tillgängligheten i vården. Men som jag skriver i dagens NWT-ledare:

”Bemötande, tillgänglighet och en bättre situation för de anställda är angelägna frågor. Och det är just för att klara av detta som det behövs alternativ i vården, fler vårdgivare och entreprenörer. Eller tror de nya moderaterna numera att svensk sjukvård drivs bäst med dagens byråkratiska planekonomiska kolosser? Det vore i så fall beklämmande.”

Än en gång så riskerar nymoderaterna att slänga ut barnet med badvattnet. Jag är rädd för att man i kraft av det gynnsamma budgetläget kommer att kasta ut pengar till landstingen lagom till nästa val (och kalla det för att ”befästa vårdgarantin” eller något sådant). Det blir ”Hägglundpengar” eller ”Filippapengar”. Samtidigt så görs föga för att bryta upp landstingsstrukturen. Jag skulle inte bli förvånad om nymoderaterna också överger tankarna på att avskaffa landstingen, liksom idén om en nationell och skattefinansierad sjukvårdsförsäkring.

Dagens kristdemokrater är inte mycket till alternativ de heller, i alla fall inte så länge den snällistiska ”pingstvänstern” styr och ställer. Som sista parti överger man kravet på en sänkning av bensinskatten. Nu kan man istället gå med på höjningar av det redan ohemult höga bensinpriset. Allt i den förhärskande klimatalarmismens namn.

Och det är knappast av någon omsorg om klimatförändringarna. Koldioxidutsläppen kommer näppeligen att minska. Bensinpriset är redan så högt att i stort sett all bilkörning som inte är nödvändig redan slutat. De som numera kör bil gör det för att de måste, framförallt på landsbygden. Resultat: staten får in mer pengar medan landsbygdsbefolkningen blir fattigare. Det kan inga marginellt höjda resavdrag ändra på. Ute i landet används bilen av nödvändighet även till annat än ren arbetspendling. Den är nödvändig för sociala kontakter, inköp, skjutsa barn till träning etc.

Men det finns ju som ett underliggande mantra i klimatideologin att vi måste resa och röra oss mindre. Nog för att jag kallar mig konservativ, men någon bakåtsträvande civilisationskritiker av sådana mått är jag definitivt inte!


DN:s klimatalarmism

november 29, 2007

Dagens Nyheter är inte direkt ensamma om sin klimatalarmism, men de senaste dagarna har jag blivit uppmärksam på två tillfällen som gått väl långt.

Först så har man en stort uppslagen artikel om hur fler svenskar skulle dö i de extrema värmeböljor, som klimatförändringarna ger. Johan Norberg konstaterar nyktert efter att ha läst Bjørn Lomborgs nya bok ”Cool It” (finns på svenska), att det i Europa årligen dör fler av extrem kyla än av extrem hetta. Alltså skulle det med temperaturhöjningar totalt sett dö färre personer.

Sedan så har vi en ”sedlärande historia” om planeten Venus, vars atmosfär kokade bort av växthuseffekten. Även om det inte sägs rent ut så är det tydligt att man varnar för att samma sak kan hända här. När allt kommer omkring så hade ju Jorden och Venus i stort sett samma förutsättningar. Fast det hade de ju inte. Som Johan Ingerö påpekar så var solen 25-30 procent svalare då Venus hade oceaner.

Sedan får man inte heller glömma bort det faktum att Venus omloppsbana ligger klart närmare solen. Planeten har således inte alls samma förutsättningar som Jorden. Den ligger helt enkelt på fel avstånd, utanför den livgivande sfären, från solen. Precis som Mars, som ligger för långt bort och därför också är betydligt kallare. Fast det kanske var venusianerna som släppte ut för mycket koldioxid?


Stoppa gasledningen!

november 27, 2007

I dagens NWT-ledare skriver jag om den ryska gasledningen i Östersjön med anledning av att Mona Sahlin och hennes rödgröna vapendragare nu säger sig vilja stoppa ledningen. Det är allt en märklig hantering vi ser i frågan, och det verkar finnas en ovilja från alla att ta den på allvar och se den för vad den egentligen är. Sahlin & Co. pratar mest om miljöaspekterna men kärnan är säkerhetspolitisk. Därför känns det så naivt när det börjar talas om en sträckning över land.

”Genom att dra ledningen i Östersjön så gör man sig oberoende av grannländer som med skepsis ser på Rysslands maktambitioner och kan ostört pumpa in naturgas till den tyska marknaden på de svindlande nivåerna av 55 miljarder kubikmeter årligen. Man kan vid behov strypa energitillförseln till balter och polacker utan att riskera större intäktsförluster.”

Det är precis det som frågan gäller. När ryssarna ströp gaskranarna till Ukraina för att utöva påtryckningar så drabbades de själva eftersom ledningarna till Ukraina går vidare till de europeiska marknaderna. Det vill Moskva så klart undvika. Men varför skall vi underlätta deras maktanspråk? Det är illa nog att Tyskland gått med på hela affären, men sedan så luktar ju förhållandet mellan Putin och den förre tyske förbundskanslern Gerhard Schröder (numera ordförande för Nordstream) illa. Tyskland är också präglat av någon sorts kränkraftsaversion – en produkt av att De Gröna suttit länge i regeringsställning.

Jag skriver vidare:

”En rysk-tysk gasledning i Östersjön skulle också ofrånkomligt innebära en ökad rysk militär närvaro i vårt närområde. Såväl president Vladimir Putin som hans marinchef har deklarerat att gasledningen utgör ett ryskt nationellt säkerhetsintresse. Vill vi verkligen ha ryska marinfartyg och flyg regelbundet sniffande så nära vårt territorialvatten?”

Nej, det vill vi verkligen inte! Särskilt inte sedan vi håller på att avlöva den svenska flottan. Vi har ju knappt några fartyg att patrullera med längre, och det verkar inte som vi kommer att bygga några nya heller. För att bevaka Östersjön effektivt krävs det mer än de smygkorvetter vi nu har. Det krävs fartyg av typ fregatter.

Den nuvarande svenska regeringen verkar heller inte riktigt se faran med gasledningen och ta itu med problemet. Men det finns kritiker också inom borgerligheten. Agerandet från Gotland är också skandalöst. Kommunens tekniska nämnd har på eget bevåg fattat beslut om att tillåta ryska investeringar i hamnen i Slite för underhåll av gasledningen. Och inte nog med det, ryssarna betalar också kultur- och forskningsprojekt i vad som verkar vara ett illa dolt försök att köpa opinionen. Kollegan och riksdagsmannen Rolf K Nilsson skräder inte orden:

”Visst har ordet muta förekommit i diskussionen, men ger man en muta förväntar man sig en gentjänst. Så dumma att de inte varit, men det är helt uppenbart att pengarna betalas ut för att påverka politiker och allmänhet.”

Tyvärr så verkar det som om gasledningen är oundviklig. Om inte annat för att regeringen inte riktigt vill agera kraftfullt i frågan. De verkar inte inse allvaret och man kan fråga sig vad det beror på.

Kan det vara så enkelt att det är Carl Bildt som spökar? Han verkar ju tro att marknadsekonomi och handel löser allt i alla lägen och bara Ryssland får handla med ”oss” och exportera så är allt frid och fröjd. Så hade det kanske varit om Ryssland hade varit en normal västeuropeisk stat. Men det är den inte. Det synsätt som verkar prägla Bildt är blint för att länder som Ryssland kan och vill utnyttja sina tillgångar (i det här fallet naturgas) till sin strategiska fördel. Politik och ekonomi hör ihop.


Motvikt om klimatet

oktober 13, 2007

Det är ganska talande för debattklimatet att det är svårt att hitta några riktigt kritiska röster om fredpriset till Al Gore och FN:s klimatpanel IPCC på landets ledarsidor i dag (undantaget NWT:s då). Förvånande många avstår helt från kommentarer. i alla fall har jag inte hittat några som publicerats på nätet en hel del tidningar, inklusive Svenska Dagbladet. Fast Smålandsposten skriver ändå om den brittiska hovrättskritiken mot Gores film ”En obekväm sanning” (se länkar i föregående bloggpost) och observerar också:

”Genom de okonventionella valen blir kommittén även mer och mer en av en egen opinionsbildare, något som också påverkar dess auktoritet. Så tas risker, när tidigare förstahandsalternativ blir andrahandsalternativ. Så hakar opinionsbildaren på opinionen.”

Medan världen översvämmas (om uttrycket tillåts) av hyllingar till fredspristagarna så kan det vara på sin plats att rekommendera lite motvikter. TV har haft mängder med klimatalarmistiska program – inklusive Gorefilmen – och den enda motvikten jag kan dra mig till minnes var TV4 som sent en kväll sände en nedkortad version av en brittisk dokumentär med den förvisso skrikiga titeln ”The Great Global Warming Swindle”. Den kan ses på nätet här. Och en kort summering finns att läsa här.

Filmen föranleder en liten kommentar om Margaret Thatcher – som jag annars uppskattar mycket – från min sida. Tyvärr så verkar det som hon spelat en rätt stor roll för den upptrappade klimathysterin, även om det säkert inte var hennes avsikt. Hon hakade helt enkelt på kritiken mot fossilbränsleförbränning i samband med att hon slog ned de marxistiska gruvarbetarstrejkerna. För henne var kärnkraften framtiden och än i dag är det många kärnkraftsentusiaster som använder sig av ”klimathotet” som argument.

Nu är jag också anhängare av kärnkraft och tycker det borde byggas fler reaktorer. Jag är också för att vi försöker komma bort från beroendet av fossila bränslen som olja, kol och gas, men jag tycker mig inte behöva använda uppskruvad klimatalarmism för det. Det är nog att de smutsar ned ändå och att det rent säkerhetspolitiskt är olyckligt att behöva luta sig mot tvivelaktiga regimer i Mellanöstern eller Ryssland.


Fredspris till klimatalarmismens apostel

oktober 12, 2007

Bara en dag efter det att en brittisk domare sågat Al Gores film ”En obekväm sanning” för att den innehåller flera allvarliga sakfel, ser Nobelkommittén i oljelandet Norge, där det varit en omstridd fusion mellan Statoil och Norsk Hydro, det för gott att tilldela Gore fredspriset. Undrar om han kommer att åka sin bränsleslukande privatjet till Oslo eller om han väljer att segla över Atlanten? I alla händelser kan han i alla använda prispengarna till att betala sina bränslekostnader när han åker Jorden runt med för att predika sitt klimatalarmistiska evangelium.

Jag hade redan förlorat den mesta respekten för detta ”fredspris” när man se vilka individer som tidigare fått det: Yassir Arafat, Jimmy Carter, Alva Mydral, Kofi Annan, FN, Michail Gorbatjov, Mohammed el Baradei, IAEA och särskilt när man ser vilka som borde ha fått det men aldrig kommit i fråga: Ronald Reagan, Maragaret Thatcher, Vytautas Landsbergis, Helmut Kohl, Boris Jeltsin. Och nu får en miljödemagog som Al Gore priset när det finns burmesiska munkar, modiga journalister i Ryssland, människorättskämpar i Kina med flera. Nu kan man lika gott lägga ned priset. Det fyller ingen funktion längre.

Vågar man hoppas klimathysterin härmed har nått toppen? Debattklimatet (om uttrycket tillåts) är nu så pass uppskruvat att det i bästa fall är som att svära i kyrkan att uttrycka sin skepsis och i värsta fall att bli utmålad som om man vore Förintelseförnekare! Det är nästan omöjligt att lufta sina tvivel på att människan spelar särskilt stor roll för klimatförändringarna utan att bli påhoppad. Teorierna om den antropogena uppvärmingen är inte ”en obekväm sanning” – det har blivit ”den enda sanning” som tolereras.

Priset delas också med FN:s klimatpanel (IPCC), vilket också är en märklig mottagare. Ytterst är det ett politiskt tillsatt organ, vars avvägningar speglas av just detta. Exempelvis så förekom man med en rapport i vintras det som sedan vetenskapsmännen skulle bekräfta i maj. IPCC:s yttranden är heller inga sanningar. Det rör sig om olika databaserade klimatmodeller som inte blir bättre än de data man stoppar in i beräkningarna. Föga förvånande är det också just värstascenarierna som får störst uppmärksamhet. Och märk väl att man kallar det för scenarier och projektioner, inte prognoser.