Ja till ny signalspaningslag

september 27, 2008

Så har det då äntligen kommit ett acceptabelt förslag till ny FRA-lag – för det är i praktiken en ny lag. Det gamla förslaget som klubbades i riksdagen i juni var inte acceptabelt, trots de påhäng som gjordes i elfte timmen. Som jag skrev i NWT i fredags:

”Det som fick många, inklusive denna tidnings ledarsida, att kritisera och avfärda det gamla förslaget var att det handlade om en i det närmaste urskillningslös ”massavlyssning” av all svensk data- och teletrafik. Detta var alldeles för likt ett orwellskt övervakningssamhälle som borgerliga partier borde hålla sig för goda för att driva igenom, men så var det dessvärre uppenbarligen inte.”

Jag har aldrig varit motståndare till signalspaning. Tvärtom är det en oerhört viktig del av vår underrättelseverksamhet och det är synd att ett organ som FRA dragits så mycket i smutsen, sett till allt vad man historiskt har åstadkommit. Myndigheten har här gjorts en stor otjänst av politikerna.

När det kom fram att huvudskälet med FRA-lagen var att lyssna på rysk trafik, något som jag skrev om i början av sommaren, kom saken i ett nytt ljus. Men varför då driva igenom en lag om massavlyssning för att dölja detta? Ryssarna har knappast varit omedvetna om vår signalspaning. Vi har ju gjort det under hela kalla kriget och även dessförinnan. Jag skriver vidare i NWT:

”Därför har det varit viktigt att vi faktiskt får en ny lag som reglerar signalspaningen, men som också ser till att skydda den enskilda medborgarens integritet och som uppfyller kraven på rättssäkerhet. Och det ser det nu dessbättre ut som vi får i och med gårdagens överenskommelse mellan allianspartierna.”

Hade regeringen bara insett sprängkraften i frågan så hade all denna skada inte behövt ske och nu är man i praktiken tillbaka på ruta ett. Det är som med försvarsfrågan. Och under resans gång har man förlorat på tok för mycket goodwill. Det visar sig också i olika kommentarer även efter det att den nya lagen presenterats

Organisationen Centrum för rättvisa har identifierat nio punkter som måste fixas för att en FRA-lag skall anses uppfylla Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, efter det att en tysk signalspaningslag godkänts av Europadomstolen, som också underkände en brittisk lag som var mycket lik det gamla svenska förslaget. Nu säger Centrum för rättvisa att det nya förslaget:

”… i allt väsentligt verkar möta Europakonventionens krav i fråga om personlig integritet och rätt för enskilda att få statliga övertramp rättsligt prövade… Dagens besked är ett stort kliv i rätt riktning, men det är först när vi ser det färdiga lagförslaget som vi säkert kan veta att marginalen blir tillräckligt stor.”

Visst, det återstår att studera detaljerna närmare, men det verkar onekligen som det här går att acceptera. Regeringspartiernas interna kritiker säger också att man tog hänsyn till alla deras invändningar.

De som inte är nöjda är antingen de som klagar över processen – som den hycklande oppositionen med förre justitieministern Thomas Bodström i spetsen – och de som egentligen inte vill ha någon signalspaning överhuvudtaget. Ingen av dessa behöver tas på allvar.

Regeringspartierna har också ett och annat att lära. Under större delen av debatten har de agerat som om alla kritiker var som de mest extrema, vilket varit rent kontraproduktivt. Det har inte varit kul att kopplas samman med sossar som sagt nej (när det ursprungligen var ett förslag från den gamla s-regeringen) bara för att de säger nej till allt som regeringen gör, eller med de som inte gillar signalspaning och underrättelseverksamhet överhuvudtaget.


Ingen nyhet om FRA, Svenskan!

juli 9, 2008

Jaha, nu gör Svenska Dagbladets Mikael Holmström en stor nyhet av samma sak som jag skrev i NWT för över två veckor sedan – att FRA-lagens syfte är att avlyssna rysk tele- och datatrafik (se även denna bloggpost) och som jag hittat i Computer Sweden . Bortsett från kommentarer från försvarsministern och Telia Sonera så innehåller Holmströms artikel inget substantiellt annorlunda. 80 procent av den ryska trafiken går via Sverige, vi skall avlyssna den och använda den i byteshandel med andra underrättelsetjänster. Och det kan inte politikerna av förklarliga skäl säga högt.

Så SvD ”avslöjar” inga ”nya fakta” alls. Det är bara den stora rikstidningens arrogans som talar. Så jag hade tydligen fel när jag skrev i en tidigare bloggpost:

”Dessvärre har jag inga större hopp om att denna vinkel kommer att uppmärksammas mera, även om jag nu har skrivit om den i en av Sveriges största landsortstidningar.”

För svensk riksmedia räknas tydligen inte det. Där blir det ingen nyhet förrän de bevärdigat att göra något av det själva. Till saken hör att jag nämnt den till ledarskribentskollegan Per Gudmundson, som skrivit insiktfullt om det på sin blogg, bland annat här och här. Så till och med Carl Bildt har säkerligen redan läst min artikel.

Typiskt att man har semester nu!


FRA-lagens dolda orsaker

juni 24, 2008

Jag har länge känt att det är något som inte stämmer när det gäller motiveringarna för den så kallade FRA-lagen. Det har saknats något. Det finns något som av olika anledningar är outtalat eftersom de argument som getts inte varit särskilt övertygande. Så råkade jag läsa en liten artikel i Computer Sweden och saker och ting klarnade. Om det skriver jag också i en krönika i NWT:

”En övervägande del av den ryska Internettrafiken går via Sverige. Ett kraftigt nätverk omkring Östersjön förbinder västra Ryssland (inklusive Moskva) med Västeuropa och vidare över Atlanten. Telia Sonera International Carrier står för några av de största förbindelserna. De har en anslutning via Helsingfors och en via en kabel som lagts över Östersjön. Det har gjort att så mycket som 80 procent av den ryska trafiken går genom Sverige. Och det är den man vill åt.”

Där har vi det. Den dolda anledningen som alliansregeringen (och för den delen också socialdemokraterna) inte kan säga öppet. Då skulle man erkänna att Ryssland faktiskt är ett hot, och det säger ju försvarsberedningar och -politiker att grannen i öster inte är. Samt…

”Då som nu idkar vi byteshandel med våra allierade, eftersom inte allt vi snappar upp är av nytta för oss, men vi kan byta till oss för oss annan viktig information. Samma gäller med den här nya avlyssningen. Eventuella terrorhot eller hot mot svensk trupp kommer vi inte att snappa upp, men vi kan byta till oss sådan information från utländska underrättelsetjänster. Men det vill regeringen heller inte säga högt.”

Det är synd att det talats så lite om den här dimensionen i media. Det hade klarlagt mycket. Dessvärre har jag inga större hopp om att denna vinkel kommer att uppmärksammas mera, även om jag nu har skrivit om den i en av Sveriges största landsortstidningar.

Nu har jag för den skull inte blivit någon anhängare av FRA-lagen. Men jag tycker det är helt OK att spionera på främmande makt. Det är metoderna – av typen ”skjuta mygg med kanoner” och att behandla alla som brottslingar – som jag vänder mig emot.

”Förespråkarna av FRA-lagen har ibland hävdat att kritikerna inte vill ha någon signalspaning alls. Det är fel. Mot den här bakgrunden kan jag säga att signalspaning också i kabel kan vara motiverat. Att lyssna på ett upprustande och allt aggressivare Ryssland och byta information är angeläget. Men det borde inte vara omöjligt att göra det med metoder som inte inbegriper att man massavlyssnar i stort sett alla svenskars data- och teletrafik. Selektiv avlyssning kan vara bra, men inte generell.”


Dubbelkommando under dubbelörnen

mars 4, 2008

Årets mest förutsägbara och ospännande ”val” har ägt rum. Den 42-årige Dmitrij Medvedev blev som väntat vald till Rysslands president efter Vladimir Putin. Men något riktigt val var det knappast frågan om. Det fanns ju inga egentliga alternativ. Det ryska folkets uppgift var att bekräfta det val som Putin och maktklicken runt honom redan hade gjort.

Så vad händer nu? Putin kommer näppeligen att dra sig tillbaka, eller? Fast det tror min gamle professor Kristian Gerner att han mycket väl kan göra. Nu tror jag inte det är så sannolikt. I dagens NWT skriver jag bland annat:

”Medvedev är en hänförd lojalist och har Putin att tacka för sin hela sin maktställning. Den lär han inte utmana i första taget.
Samtidigt så medför presidentposten stora formella maktbefogenheter. När Putin själv tillträdde för åtta år sedan så ansågs han som lojal mot företrädaren Jeltsins så kallade ”familj”, men han visade snart andra tag. Också Medvedev skulle kunna överraska, även om det är mindre troligt. Putin hade trots allt det gamla KBG att stödja sig på, medan Medvedev högst har en handfull ”liberala” teknokrater att luta sig på.”

Sannolikt är att det kommer att bli någon form av dubbelkommando, även om det historiskt oftast inte fungerat så väl i Ryssland…

”…även om det finns exempel på motsatsen, som Nikolaj II och hans premiärminister Pjotr Stolypin och Sovjetledaren Leonid Brezjnev som länge delade makten med Aleksej Kosygin. Kanske Putin och Medvedev kommer att bli ett sådant par.”

Vidare skriver jag om den delikata maktbalans som finns i Ryssland. Den fanns också under Sovjettiden. Lenin hade medvetet byggt systemet på ett sådant sätt för att ingen skulle få för stor makt. Visserligen fanns kommunistpartiet i toppen men dess makt balanserades också av KGB och Röda Armén. Nu finns inte partiet längre, och det har paradoxalt medfört att säkerhetsorganen – KGB:s efterföljare – har större makt idag. Fast inte i absoluta termer eftersom dagens Ryssland, med alla sina fel och brister, inte är en totalitär planekonomisk dikatur. Dagens maktbalans råder mellan före detta KGB, militären, teknokrater, byråkrater och oligarker i statsförvaltning och företag (som Gazprom).

”Att Putin plockade någon utanför kraftcentra (”siloviki”) inom säkerhetstjänsten och militären kan ha berott på strävan att upprätthålla denna balans. Samtidigt så kan kraftorganen användas för att hålla Medvedev i schack. Det är känt att Putins vice stabschef Igor Setjin motsatte sig Medvedevs upphöjelse. Setjin kan bli Putins vakthund mot efterträdaren. Det senaste året har det också utbrutit ett ”inbördeskrig” inom kraftorganen. Narkotikapolischefen Tjerkesov har ställts mot FSB- chefen Patrusjev och nyss nämnde Setjin.”

Det här visar att kremlologin är i högönsklig välmåga i dagens allt mer auktoritära Ryssland. Utgången i den här maktkampen kan säga en del om vilket svängrum Medvedev kommer att tillåtas. Stannar Setjin kvar i Kreml så kan man nog tolka det som att Medvedevs koppel är ganska kort.


Ny stat i Europa

februari 19, 2008

Så har då Europa fått en ny stat sedan Kosova förklarat sig självständigt. Det har legat i luften länge och är egentligen inte särskilt förvånande. Efter Serbiens etniska rensningar 1999 har det knappast varit aktuellt att tänka sig att provinsens 90 procent albaner skulle finna sig i att fortsättningsvis tillhöra Serbien. Sedan må Kosova anses vara hur mycket serbiskt urhem som helst. Sedan är det en annan sak att det nya landet i praktiken inte fungerar som en suverän stat.

I tisdagens NWT skriver jag om det hela (”Utmaning från Kosova”). Visst är det en utmaning som hela världssamfundet nu ställs inför när de har att ta ställning till om de skall erkänna den nya staten eller inte. Den gamla folkrätten har visat sig otillräcklig i det här avseendet (också, frestas man att tillägga). Omvärlden har också till stor del sig själva att skylla:

”Det har trots allt gått nio år sedan Kosova upphörde att styras från Belgrad. Det är en tid man kunde använt bättre till att bereda marken och förbättra situationen i Kosova. Istället har området styrts av en korrumperad FN-administration (Unmik) som Maciej Zaremba beskrev i flera avslöjande artiklar i Dagens Nyheter 2006. (läs dem här)

”Serbien har redan genom det som hände 1999 mält sig ur något inflytande. Visst finns det anledning att befara att Kosova blir ett exempel för andra utbrytarprovinser. Det finns anledning att slå fast att Kosovafallet är unikt, men också att länder som tar till våld och folkmord inte kan påräkna stöd och sympatier från omvärlden när förtryckta undersåtar vill bryta sig loss.”

Det finns all anledning att peka på FN:s misslyckande i Kosova. Efter vanskötseln under FN-mandat lär organisationen inte vara så värst populär i Kosova. FN har också visat sig impotent och förlamat när det gäller att gå vidare, mycket beroende på att Ryssland har satt sig på tvären. Givet Vladimir Putins hårda och konfrontatoriska utrikespolitik är det svårt att se någon situation där världsorganisationen skulle kunnat komma till skott (om uttrycket tillåts) för att lösa Kosovafrågan. En evig Unmik-administration hade väl inte varit särskilt eftersträvansvärd.

Min gamle kurskamrat Tomislav Dulic (vi läste Påbyggnadskurs Östeuropa i Uppsala tillsammans på 90-talet) skriver på SvD Brännpunkt att ”FN:s auktoritet försvagas” om Kosova erkänns av Sverige och andra stater. Tja, dess auktoritet har ju redan undergrävts av att ryska veton och hot om veton gjort organisationen handlingsförlamad. Att ett erkännande av Kosova strider mot FN-stadgor och annat visar enligt mitt förmenande bara på FN:s brister. FN är inget självändamål. Vill de göra sig mer och mer irrelevanta så får de väl göra det. Ibland krävs det aktioner också om FN inte förmår att agera.

Tomislav skriver också att Sverige (vid ett erkännande) kommer att spela bort en stor del av vår internationella trovärdighet ”som har baserats på ledord såsom multilateralism och kompromissanda”. Det sörjer inte jag så mycket för. Varken multilateralism eller komprosmissanda är i sig självändamål. Det viktiga är att man faktiskt åstadkommer något. Visst kommer Kosova att hamna i ett juridiskt limbo, men den har redan befunnit sig i en sorts limbo i nio år och det var hög tid att gå vidare därifrån. Varken vi eller kosovanerna skall hållas som gisslan av ett i FN trilskande Ryssland.

Därmed inte sagt att problemen är över. Tvärtom, det återstår ofantligt mer för omvärlden att göra i Kosova. Ett erkännande de jure av vad som existerat de facto när det gäller Kosovas separation från Serbien är bara det första lilla steget.


Rysslands nästa president

december 10, 2007

Vladimir Putin har nu utkorat sin efterträdare som rysk president. Det blir den 42-årige vice premiärministern Dmitrij Medvedev som kommer att ta över efter presidentvalet i mars. Sedan kan man undra hur länge Medvedev kommer att stanna på den posten.

Det har spekulerats om att den nuvarande premiärministern Viktor Zubkov skulle komma som en joker i leken, men så ser det nu inte ut att bli. Med tanke på Medvedevs ungdom så skulle det kunna tyda på att han kommer för att stanna. Då skulle spekulationerna om att Putin ämnar ändra i grundlagen så att regeringschefen får mer formell makt på presidentens bekostnad visa sig vara riktiga. I alla händelser har Putin trumf på hand. Medvedev har ingen egen maktbas utan lutar sig mot Putin.

En del bedömare andas också ut av det faktum att det inte blev den förre försvarsministern Sergej Ivanov som blir Enade Rysslands presidentkandidat. Ivanov anses som mer hårdför än Medvedev. Men allt är ju relativt. Det beror på vad man jämför med. Rysslands politik kommer nog inte att bli så värst annorlunda vare sig presidenten hetat Medvedev eller Ivanov. Bakom står ändå Putin. Kanske man föredrar att ha ett mer ”diplomatiskt” ansikte utåt.

Men vi får komma ihåg att Medvedev också är styrelseordförande i den ryska statens maktbolag Gazprom. Gazprom har ju agerat som en hårdför representant för Rysslands intressen gentemot trilskande grannar som Ukraina och Vitryssland. Medvedev blir nog heller inte så lätt att ha att göra med för omvärlden.


Ett sista farväl till demokratin

december 3, 2007

Ryssland tog i går i allt väsentligt farväl till demokratin. Valen har numera blivit mest bländverk. Putin har fått precis som han ville, enligt min gamle professor Kristian Gerner.

Med över 63 procent för maktpartiet Enade Ryssland går det inte att tala om ett rättvist och fritt val. Lägg därtill ett annat stödparti, Rättvisa Ryssland, byggt på än mer nationalistisk grund, fick 8 procent och extremisten Vladimir Zjirinovskijs ”liberaldemokrater” likaså. Kommunistpartiet kom också in i statsduman med över 11 procent, och är de enda av dumapartierna som klagat. Men när det har gällt har alla dessa partier lojalt ställt upp för Putins politik. Några genuina demokrater finns inte i den nya duman.

Spärren till parlamentet har höjts till sju procent, vilket stängt ute många oppositionspartier. Den här gången var det heller inte möjligt att ställa upp och komma in på personligt mandat. Enmansvalkretsarna var borttagna. Partiallianser var heller inte tillåtna.

Både Europarådet och OSSE, organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, underkänner det ryska valet. I ett uttalande heter de:

Men, valet skedde i en atmosfär som kraftigt begränsade möjligheterna till politisk tävlan och med frekventa missbruk av administrativa resurser, mediebevakningen favoriserade starkt det styrande partiet” står det i uttalandet. ”

Precis. Putin och hans parti har dominerat totalt överallt. Oppositionen har både tigits ihjäl och slagits ned av inrikestrupper och polis när den visat sig ute på gator och torg. Kandidater och journalister har trakasserats. Lokalt har det till och med förekommit mord. Påtryckningar har skett på arbetsplatser. Statsanställda har tvingats värva röster för Putins parti, annars riskerar de jobben. Se Amanda Lövkvists blogg för några röster ur den ryska oppositionen och vad de varit med om.

Ryssland har nu definitivt tagit adjö till demokratin och anträtt marschen mot ett auktoritärt, ja rent diktatoriskt samhälle. Det är en beklaglig utveckling.

Reaktionerna från omvärlden har dock varit ganska tama. Även om Carl Bildt i stort sett håller med OSSE:s kritik så låter han väl diplomatisk. Vi måste mer kraftfullt fördöma den här utvecklingen i Ryssland, och visa att den har ett pris för Rysslands internationella umgänge. Det går inte att låtsas som om Ryssland är en demokrati längre.