Ja till ny signalspaningslag

Så har det då äntligen kommit ett acceptabelt förslag till ny FRA-lag – för det är i praktiken en ny lag. Det gamla förslaget som klubbades i riksdagen i juni var inte acceptabelt, trots de påhäng som gjordes i elfte timmen. Som jag skrev i NWT i fredags:

”Det som fick många, inklusive denna tidnings ledarsida, att kritisera och avfärda det gamla förslaget var att det handlade om en i det närmaste urskillningslös ”massavlyssning” av all svensk data- och teletrafik. Detta var alldeles för likt ett orwellskt övervakningssamhälle som borgerliga partier borde hålla sig för goda för att driva igenom, men så var det dessvärre uppenbarligen inte.”

Jag har aldrig varit motståndare till signalspaning. Tvärtom är det en oerhört viktig del av vår underrättelseverksamhet och det är synd att ett organ som FRA dragits så mycket i smutsen, sett till allt vad man historiskt har åstadkommit. Myndigheten har här gjorts en stor otjänst av politikerna.

När det kom fram att huvudskälet med FRA-lagen var att lyssna på rysk trafik, något som jag skrev om i början av sommaren, kom saken i ett nytt ljus. Men varför då driva igenom en lag om massavlyssning för att dölja detta? Ryssarna har knappast varit omedvetna om vår signalspaning. Vi har ju gjort det under hela kalla kriget och även dessförinnan. Jag skriver vidare i NWT:

”Därför har det varit viktigt att vi faktiskt får en ny lag som reglerar signalspaningen, men som också ser till att skydda den enskilda medborgarens integritet och som uppfyller kraven på rättssäkerhet. Och det ser det nu dessbättre ut som vi får i och med gårdagens överenskommelse mellan allianspartierna.”

Hade regeringen bara insett sprängkraften i frågan så hade all denna skada inte behövt ske och nu är man i praktiken tillbaka på ruta ett. Det är som med försvarsfrågan. Och under resans gång har man förlorat på tok för mycket goodwill. Det visar sig också i olika kommentarer även efter det att den nya lagen presenterats

Organisationen Centrum för rättvisa har identifierat nio punkter som måste fixas för att en FRA-lag skall anses uppfylla Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, efter det att en tysk signalspaningslag godkänts av Europadomstolen, som också underkände en brittisk lag som var mycket lik det gamla svenska förslaget. Nu säger Centrum för rättvisa att det nya förslaget:

”… i allt väsentligt verkar möta Europakonventionens krav i fråga om personlig integritet och rätt för enskilda att få statliga övertramp rättsligt prövade… Dagens besked är ett stort kliv i rätt riktning, men det är först när vi ser det färdiga lagförslaget som vi säkert kan veta att marginalen blir tillräckligt stor.”

Visst, det återstår att studera detaljerna närmare, men det verkar onekligen som det här går att acceptera. Regeringspartiernas interna kritiker säger också att man tog hänsyn till alla deras invändningar.

De som inte är nöjda är antingen de som klagar över processen – som den hycklande oppositionen med förre justitieministern Thomas Bodström i spetsen – och de som egentligen inte vill ha någon signalspaning överhuvudtaget. Ingen av dessa behöver tas på allvar.

Regeringspartierna har också ett och annat att lära. Under större delen av debatten har de agerat som om alla kritiker var som de mest extrema, vilket varit rent kontraproduktivt. Det har inte varit kul att kopplas samman med sossar som sagt nej (när det ursprungligen var ett förslag från den gamla s-regeringen) bara för att de säger nej till allt som regeringen gör, eller med de som inte gillar signalspaning och underrättelseverksamhet överhuvudtaget.

Ingen nyhet om FRA, Svenskan!

Jaha, nu gör Svenska Dagbladets Mikael Holmström en stor nyhet av samma sak som jag skrev i NWT för över två veckor sedan – att FRA-lagens syfte är att avlyssna rysk tele- och datatrafik (se även denna bloggpost) och som jag hittat i Computer Sweden . Bortsett från kommentarer från försvarsministern och Telia Sonera så innehåller Holmströms artikel inget substantiellt annorlunda. 80 procent av den ryska trafiken går via Sverige, vi skall avlyssna den och använda den i byteshandel med andra underrättelsetjänster. Och det kan inte politikerna av förklarliga skäl säga högt.

Så SvD ”avslöjar” inga ”nya fakta” alls. Det är bara den stora rikstidningens arrogans som talar. Så jag hade tydligen fel när jag skrev i en tidigare bloggpost:

”Dessvärre har jag inga större hopp om att denna vinkel kommer att uppmärksammas mera, även om jag nu har skrivit om den i en av Sveriges största landsortstidningar.”

För svensk riksmedia räknas tydligen inte det. Där blir det ingen nyhet förrän de bevärdigat att göra något av det själva. Till saken hör att jag nämnt den till ledarskribentskollegan Per Gudmundson, som skrivit insiktfullt om det på sin blogg, bland annat här och här. Så till och med Carl Bildt har säkerligen redan läst min artikel.

Typiskt att man har semester nu!

FRA-lagens dolda orsaker

Jag har länge känt att det är något som inte stämmer när det gäller motiveringarna för den så kallade FRA-lagen. Det har saknats något. Det finns något som av olika anledningar är outtalat eftersom de argument som getts inte varit särskilt övertygande. Så råkade jag läsa en liten artikel i Computer Sweden och saker och ting klarnade. Om det skriver jag också i en krönika i NWT:

”En övervägande del av den ryska Internettrafiken går via Sverige. Ett kraftigt nätverk omkring Östersjön förbinder västra Ryssland (inklusive Moskva) med Västeuropa och vidare över Atlanten. Telia Sonera International Carrier står för några av de största förbindelserna. De har en anslutning via Helsingfors och en via en kabel som lagts över Östersjön. Det har gjort att så mycket som 80 procent av den ryska trafiken går genom Sverige. Och det är den man vill åt.”

Där har vi det. Den dolda anledningen som alliansregeringen (och för den delen också socialdemokraterna) inte kan säga öppet. Då skulle man erkänna att Ryssland faktiskt är ett hot, och det säger ju försvarsberedningar och -politiker att grannen i öster inte är. Samt…

”Då som nu idkar vi byteshandel med våra allierade, eftersom inte allt vi snappar upp är av nytta för oss, men vi kan byta till oss för oss annan viktig information. Samma gäller med den här nya avlyssningen. Eventuella terrorhot eller hot mot svensk trupp kommer vi inte att snappa upp, men vi kan byta till oss sådan information från utländska underrättelsetjänster. Men det vill regeringen heller inte säga högt.”

Det är synd att det talats så lite om den här dimensionen i media. Det hade klarlagt mycket. Dessvärre har jag inga större hopp om att denna vinkel kommer att uppmärksammas mera, även om jag nu har skrivit om den i en av Sveriges största landsortstidningar.

Nu har jag för den skull inte blivit någon anhängare av FRA-lagen. Men jag tycker det är helt OK att spionera på främmande makt. Det är metoderna – av typen ”skjuta mygg med kanoner” och att behandla alla som brottslingar – som jag vänder mig emot.

”Förespråkarna av FRA-lagen har ibland hävdat att kritikerna inte vill ha någon signalspaning alls. Det är fel. Mot den här bakgrunden kan jag säga att signalspaning också i kabel kan vara motiverat. Att lyssna på ett upprustande och allt aggressivare Ryssland och byta information är angeläget. Men det borde inte vara omöjligt att göra det med metoder som inte inbegriper att man massavlyssnar i stort sett alla svenskars data- och teletrafik. Selektiv avlyssning kan vara bra, men inte generell.”

Dubbelkommando under dubbelörnen

Årets mest förutsägbara och ospännande ”val” har ägt rum. Den 42-årige Dmitrij Medvedev blev som väntat vald till Rysslands president efter Vladimir Putin. Men något riktigt val var det knappast frågan om. Det fanns ju inga egentliga alternativ. Det ryska folkets uppgift var att bekräfta det val som Putin och maktklicken runt honom redan hade gjort.

Så vad händer nu? Putin kommer näppeligen att dra sig tillbaka, eller? Fast det tror min gamle professor Kristian Gerner att han mycket väl kan göra. Nu tror jag inte det är så sannolikt. I dagens NWT skriver jag bland annat:

”Medvedev är en hänförd lojalist och har Putin att tacka för sin hela sin maktställning. Den lär han inte utmana i första taget.
Samtidigt så medför presidentposten stora formella maktbefogenheter. När Putin själv tillträdde för åtta år sedan så ansågs han som lojal mot företrädaren Jeltsins så kallade ”familj”, men han visade snart andra tag. Också Medvedev skulle kunna överraska, även om det är mindre troligt. Putin hade trots allt det gamla KBG att stödja sig på, medan Medvedev högst har en handfull ”liberala” teknokrater att luta sig på.”

Sannolikt är att det kommer att bli någon form av dubbelkommando, även om det historiskt oftast inte fungerat så väl i Ryssland…

”…även om det finns exempel på motsatsen, som Nikolaj II och hans premiärminister Pjotr Stolypin och Sovjetledaren Leonid Brezjnev som länge delade makten med Aleksej Kosygin. Kanske Putin och Medvedev kommer att bli ett sådant par.”

Vidare skriver jag om den delikata maktbalans som finns i Ryssland. Den fanns också under Sovjettiden. Lenin hade medvetet byggt systemet på ett sådant sätt för att ingen skulle få för stor makt. Visserligen fanns kommunistpartiet i toppen men dess makt balanserades också av KGB och Röda Armén. Nu finns inte partiet längre, och det har paradoxalt medfört att säkerhetsorganen – KGB:s efterföljare – har större makt idag. Fast inte i absoluta termer eftersom dagens Ryssland, med alla sina fel och brister, inte är en totalitär planekonomisk dikatur. Dagens maktbalans råder mellan före detta KGB, militären, teknokrater, byråkrater och oligarker i statsförvaltning och företag (som Gazprom).

”Att Putin plockade någon utanför kraftcentra (”siloviki”) inom säkerhetstjänsten och militären kan ha berott på strävan att upprätthålla denna balans. Samtidigt så kan kraftorganen användas för att hålla Medvedev i schack. Det är känt att Putins vice stabschef Igor Setjin motsatte sig Medvedevs upphöjelse. Setjin kan bli Putins vakthund mot efterträdaren. Det senaste året har det också utbrutit ett ”inbördeskrig” inom kraftorganen. Narkotikapolischefen Tjerkesov har ställts mot FSB- chefen Patrusjev och nyss nämnde Setjin.”

Det här visar att kremlologin är i högönsklig välmåga i dagens allt mer auktoritära Ryssland. Utgången i den här maktkampen kan säga en del om vilket svängrum Medvedev kommer att tillåtas. Stannar Setjin kvar i Kreml så kan man nog tolka det som att Medvedevs koppel är ganska kort.

Ny stat i Europa

Så har då Europa fått en ny stat sedan Kosova förklarat sig självständigt. Det har legat i luften länge och är egentligen inte särskilt förvånande. Efter Serbiens etniska rensningar 1999 har det knappast varit aktuellt att tänka sig att provinsens 90 procent albaner skulle finna sig i att fortsättningsvis tillhöra Serbien. Sedan må Kosova anses vara hur mycket serbiskt urhem som helst. Sedan är det en annan sak att det nya landet i praktiken inte fungerar som en suverän stat.

I tisdagens NWT skriver jag om det hela (”Utmaning från Kosova”). Visst är det en utmaning som hela världssamfundet nu ställs inför när de har att ta ställning till om de skall erkänna den nya staten eller inte. Den gamla folkrätten har visat sig otillräcklig i det här avseendet (också, frestas man att tillägga). Omvärlden har också till stor del sig själva att skylla:

”Det har trots allt gått nio år sedan Kosova upphörde att styras från Belgrad. Det är en tid man kunde använt bättre till att bereda marken och förbättra situationen i Kosova. Istället har området styrts av en korrumperad FN-administration (Unmik) som Maciej Zaremba beskrev i flera avslöjande artiklar i Dagens Nyheter 2006. (läs dem här)

”Serbien har redan genom det som hände 1999 mält sig ur något inflytande. Visst finns det anledning att befara att Kosova blir ett exempel för andra utbrytarprovinser. Det finns anledning att slå fast att Kosovafallet är unikt, men också att länder som tar till våld och folkmord inte kan påräkna stöd och sympatier från omvärlden när förtryckta undersåtar vill bryta sig loss.”

Det finns all anledning att peka på FN:s misslyckande i Kosova. Efter vanskötseln under FN-mandat lär organisationen inte vara så värst populär i Kosova. FN har också visat sig impotent och förlamat när det gäller att gå vidare, mycket beroende på att Ryssland har satt sig på tvären. Givet Vladimir Putins hårda och konfrontatoriska utrikespolitik är det svårt att se någon situation där världsorganisationen skulle kunnat komma till skott (om uttrycket tillåts) för att lösa Kosovafrågan. En evig Unmik-administration hade väl inte varit särskilt eftersträvansvärd.

Min gamle kurskamrat Tomislav Dulic (vi läste Påbyggnadskurs Östeuropa i Uppsala tillsammans på 90-talet) skriver på SvD Brännpunkt att ”FN:s auktoritet försvagas” om Kosova erkänns av Sverige och andra stater. Tja, dess auktoritet har ju redan undergrävts av att ryska veton och hot om veton gjort organisationen handlingsförlamad. Att ett erkännande av Kosova strider mot FN-stadgor och annat visar enligt mitt förmenande bara på FN:s brister. FN är inget självändamål. Vill de göra sig mer och mer irrelevanta så får de väl göra det. Ibland krävs det aktioner också om FN inte förmår att agera.

Tomislav skriver också att Sverige (vid ett erkännande) kommer att spela bort en stor del av vår internationella trovärdighet ”som har baserats på ledord såsom multilateralism och kompromissanda”. Det sörjer inte jag så mycket för. Varken multilateralism eller komprosmissanda är i sig självändamål. Det viktiga är att man faktiskt åstadkommer något. Visst kommer Kosova att hamna i ett juridiskt limbo, men den har redan befunnit sig i en sorts limbo i nio år och det var hög tid att gå vidare därifrån. Varken vi eller kosovanerna skall hållas som gisslan av ett i FN trilskande Ryssland.

Därmed inte sagt att problemen är över. Tvärtom, det återstår ofantligt mer för omvärlden att göra i Kosova. Ett erkännande de jure av vad som existerat de facto när det gäller Kosovas separation från Serbien är bara det första lilla steget.

Rysslands nästa president

Vladimir Putin har nu utkorat sin efterträdare som rysk president. Det blir den 42-årige vice premiärministern Dmitrij Medvedev som kommer att ta över efter presidentvalet i mars. Sedan kan man undra hur länge Medvedev kommer att stanna på den posten.

Det har spekulerats om att den nuvarande premiärministern Viktor Zubkov skulle komma som en joker i leken, men så ser det nu inte ut att bli. Med tanke på Medvedevs ungdom så skulle det kunna tyda på att han kommer för att stanna. Då skulle spekulationerna om att Putin ämnar ändra i grundlagen så att regeringschefen får mer formell makt på presidentens bekostnad visa sig vara riktiga. I alla händelser har Putin trumf på hand. Medvedev har ingen egen maktbas utan lutar sig mot Putin.

En del bedömare andas också ut av det faktum att det inte blev den förre försvarsministern Sergej Ivanov som blir Enade Rysslands presidentkandidat. Ivanov anses som mer hårdför än Medvedev. Men allt är ju relativt. Det beror på vad man jämför med. Rysslands politik kommer nog inte att bli så värst annorlunda vare sig presidenten hetat Medvedev eller Ivanov. Bakom står ändå Putin. Kanske man föredrar att ha ett mer ”diplomatiskt” ansikte utåt.

Men vi får komma ihåg att Medvedev också är styrelseordförande i den ryska statens maktbolag Gazprom. Gazprom har ju agerat som en hårdför representant för Rysslands intressen gentemot trilskande grannar som Ukraina och Vitryssland. Medvedev blir nog heller inte så lätt att ha att göra med för omvärlden.

Ett sista farväl till demokratin

Ryssland tog i går i allt väsentligt farväl till demokratin. Valen har numera blivit mest bländverk. Putin har fått precis som han ville, enligt min gamle professor Kristian Gerner.

Med över 63 procent för maktpartiet Enade Ryssland går det inte att tala om ett rättvist och fritt val. Lägg därtill ett annat stödparti, Rättvisa Ryssland, byggt på än mer nationalistisk grund, fick 8 procent och extremisten Vladimir Zjirinovskijs ”liberaldemokrater” likaså. Kommunistpartiet kom också in i statsduman med över 11 procent, och är de enda av dumapartierna som klagat. Men när det har gällt har alla dessa partier lojalt ställt upp för Putins politik. Några genuina demokrater finns inte i den nya duman.

Spärren till parlamentet har höjts till sju procent, vilket stängt ute många oppositionspartier. Den här gången var det heller inte möjligt att ställa upp och komma in på personligt mandat. Enmansvalkretsarna var borttagna. Partiallianser var heller inte tillåtna.

Både Europarådet och OSSE, organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, underkänner det ryska valet. I ett uttalande heter de:

”Men, valet skedde i en atmosfär som kraftigt begränsade möjligheterna till politisk tävlan och med frekventa missbruk av administrativa resurser, mediebevakningen favoriserade starkt det styrande partiet” står det i uttalandet. ”

Precis. Putin och hans parti har dominerat totalt överallt. Oppositionen har både tigits ihjäl och slagits ned av inrikestrupper och polis när den visat sig ute på gator och torg. Kandidater och journalister har trakasserats. Lokalt har det till och med förekommit mord. Påtryckningar har skett på arbetsplatser. Statsanställda har tvingats värva röster för Putins parti, annars riskerar de jobben. Se Amanda Lövkvists blogg för några röster ur den ryska oppositionen och vad de varit med om.

Ryssland har nu definitivt tagit adjö till demokratin och anträtt marschen mot ett auktoritärt, ja rent diktatoriskt samhälle. Det är en beklaglig utveckling.

Reaktionerna från omvärlden har dock varit ganska tama. Även om Carl Bildt i stort sett håller med OSSE:s kritik så låter han väl diplomatisk. Vi måste mer kraftfullt fördöma den här utvecklingen i Ryssland, och visa att den har ett pris för Rysslands internationella umgänge. Det går inte att låtsas som om Ryssland är en demokrati längre.

Stoppa gasledningen!

I dagens NWT-ledare skriver jag om den ryska gasledningen i Östersjön med anledning av att Mona Sahlin och hennes rödgröna vapendragare nu säger sig vilja stoppa ledningen. Det är allt en märklig hantering vi ser i frågan, och det verkar finnas en ovilja från alla att ta den på allvar och se den för vad den egentligen är. Sahlin & Co. pratar mest om miljöaspekterna men kärnan är säkerhetspolitisk. Därför känns det så naivt när det börjar talas om en sträckning över land.

”Genom att dra ledningen i Östersjön så gör man sig oberoende av grannländer som med skepsis ser på Rysslands maktambitioner och kan ostört pumpa in naturgas till den tyska marknaden på de svindlande nivåerna av 55 miljarder kubikmeter årligen. Man kan vid behov strypa energitillförseln till balter och polacker utan att riskera större intäktsförluster.”

Det är precis det som frågan gäller. När ryssarna ströp gaskranarna till Ukraina för att utöva påtryckningar så drabbades de själva eftersom ledningarna till Ukraina går vidare till de europeiska marknaderna. Det vill Moskva så klart undvika. Men varför skall vi underlätta deras maktanspråk? Det är illa nog att Tyskland gått med på hela affären, men sedan så luktar ju förhållandet mellan Putin och den förre tyske förbundskanslern Gerhard Schröder (numera ordförande för Nordstream) illa. Tyskland är också präglat av någon sorts kränkraftsaversion – en produkt av att De Gröna suttit länge i regeringsställning.

Jag skriver vidare:

”En rysk-tysk gasledning i Östersjön skulle också ofrånkomligt innebära en ökad rysk militär närvaro i vårt närområde. Såväl president Vladimir Putin som hans marinchef har deklarerat att gasledningen utgör ett ryskt nationellt säkerhetsintresse. Vill vi verkligen ha ryska marinfartyg och flyg regelbundet sniffande så nära vårt territorialvatten?”

Nej, det vill vi verkligen inte! Särskilt inte sedan vi håller på att avlöva den svenska flottan. Vi har ju knappt några fartyg att patrullera med längre, och det verkar inte som vi kommer att bygga några nya heller. För att bevaka Östersjön effektivt krävs det mer än de smygkorvetter vi nu har. Det krävs fartyg av typ fregatter.

Den nuvarande svenska regeringen verkar heller inte riktigt se faran med gasledningen och ta itu med problemet. Men det finns kritiker också inom borgerligheten. Agerandet från Gotland är också skandalöst. Kommunens tekniska nämnd har på eget bevåg fattat beslut om att tillåta ryska investeringar i hamnen i Slite för underhåll av gasledningen. Och inte nog med det, ryssarna betalar också kultur- och forskningsprojekt i vad som verkar vara ett illa dolt försök att köpa opinionen. Kollegan och riksdagsmannen Rolf K Nilsson skräder inte orden:

”Visst har ordet muta förekommit i diskussionen, men ger man en muta förväntar man sig en gentjänst. Så dumma att de inte varit, men det är helt uppenbart att pengarna betalas ut för att påverka politiker och allmänhet.”

Tyvärr så verkar det som om gasledningen är oundviklig. Om inte annat för att regeringen inte riktigt vill agera kraftfullt i frågan. De verkar inte inse allvaret och man kan fråga sig vad det beror på.

Kan det vara så enkelt att det är Carl Bildt som spökar? Han verkar ju tro att marknadsekonomi och handel löser allt i alla lägen och bara Ryssland får handla med ”oss” och exportera så är allt frid och fröjd. Så hade det kanske varit om Ryssland hade varit en normal västeuropeisk stat. Men det är den inte. Det synsätt som verkar prägla Bildt är blint för att länder som Ryssland kan och vill utnyttja sina tillgångar (i det här fallet naturgas) till sin strategiska fördel. Politik och ekonomi hör ihop.

Den totalitära världens sju underverk

När vi ändå håller på med vulgära och smaklösa politiska uttryck (som magasinet Neos tävling) kan inte låta bli att hänvisa till kollegan Per Gudmundson på Svenskan som uppmärksammat tidskriften Esquires artikel om den totalitära världens sju underverk.

Inte för att den platsar i samlingen (om inte annat för att Karlstad inte är totalitärt) men jag måste i sammanhanget få presentera ett lokalt fredsmonument som verkar ha inspirerats av den här typen av estetik. På Stora Torget står det som i folkmun går under benämningen ”kärringen på torget”:

Foto: Henrik L Barvå

Politisk merchandise forts.

Neobloggen fortsätter sin tävling om bisarra politiska prylar. Själv grävde jag fram denna ”dyrgrip”, inköpt i Tallinn våren 1991 (före Sovjetunionens fall). Efter självständigheten var den bortplockad. En plastleksak för små barn föreställande en sovjetisk Scud-missil:

I ledningen ligger denna obetalbara Hillary Clinton som nötknäckare. Bill borde nog veta…

Politisk merchandise

På Magasinet Neos blogg har man just nu en tävling om bisarra former av politisk propagandamaterial. Det har blivit allt från Mussolinikalsonger till väggklockan Per-Albin Hansson. Självklart kastade jag mig in i leken med följande Leninljus som jag för många år sedan inhandlade i Moskva:

Putins system

Så har man då sett andra och sista delen av dokumentären ”Putins system” på SVT (se gärna reprisen nu på söndag om ni missat den), och den gav en rätt skrämmande syn på dagens Ryssland och vad som driver dess ledare Vladimir Putin. Det är tjekistmentaliteten som råder och landet blir bara mer och mer auktoritärt. Dess makt härrör från de rikedomar Kreml höstar in från sin export av olja och gas.

I förra vecken skrev Anne Applebaum, författare till bland annat en utmärkt bok om det sovjetiska lägersystemet Gulag, två läsvärda artiklar i Expressen om Putins Ryssland. Putin har skapat en skendemokrati menar hon:

”Till och med i Ryssland efter 1991, mer än femton år efter Sovjetunionens kollaps, är det kulturella arvet efter revolutionen utomordentligt starkt. Misstänksamheten mot människor och organisationer som inte är formellt kopplade till staten; ogillandet av yttrandefrihet och pressfrihet; föraktet för privat egendom och rättssäkerhet; den fortsatta paranoian gentemot utlänningar och utländska spioner; allt detta har varit en oskiljaktig del av det nationella ryska medvetandet sedan revolutionens tidigaste och mest befästa dagar.”

Det förklarar mycket om hur och varför Ryssland under Putin ser ut som det gör. Till formen kan Ryssland liknas vid en demokrati, men knappast till innehållet. Dumavalet i december och presidentvalet nästa år kommer, liksom tidigare, att bli rena formsaker. Putins maktparti Enade Ryssland kommer att vinna stort; den av Putin utkorade efterträdaren till presidentposten likaså. Och Putin kommer att sitta kvar vid makten på ett eller annat sätt.

I sin andra debattartikel varnar Applebaum för att vi i Europa ingenting lärt. Den handlar mindre om Ryssland under Putin än om att vi inte förmår att se de större hoten. Istället så utmålas en frihetlig demokrati som Förenta Staterna som en större fara än Ahmadinejads Iran eller för den delen Putins Ryssland. Det säger tyvärr en hel del om tillståndet i vår del av världen.

Riksdagsmannen Mats Johansson (m), som också är ledamot av utrikesutskottet, skriver på utrikesbloggen om Rysslands militära upprustning med anledning av ett det ryska deltagandet vid ett antal seminarier i förra veckan:

”Man kan bara hoppas att denna nyare bild för svensk del leder till slutsatser om säkerhetspolitiska förändringar i vår nära omvärld. Inte för att hoten mot Sverige därmed direkt skulle ha ökat, men rimligen leder ökad osäkerhet om de ryska maktambitionerna till ett bortre parentestecken kring den förhoppningsfulla perioden då Ryssland antogs vilja och kunna integreras i en europeisk gemenskap på rättsstatlig och frihetlig värdegrund.”

Upprustningen är en naturlig del av Putins maktpolitik, och möjliggjord av inkomsterna från Rysslands energiråvaror. Låt oss hoppas att den syn som Johansson ger uttryck för också sprider sig till resten av hans parti, och till regeringen i stort. Men tyvärr är jag pessimistisk. Vi ser fortsatt avrustning. Våra korvetter får inga luftvärnsrobotar och våra utlandsstyrkor är dåligt utrustade.

Har de oranga lärt sig läxan?

Det står nu klart att de partier som ledde den oranga revolutionen i Ukraina för snart tre år sedan kommer att bilda regering tillsammans, fast med en mycket snäv majoritet. Om ”revolutionsprinsessan” Julia Tymosjenko och president Viktor Jusjtjenko klarar av att samregera en gång till återstår att se. För att behålla sin politiska trovärdighet så måste de nästan det. De har inte råd att schabbla bort makten än en gång till Janukovytj.

Av de två är det Jusjtjenko som har mest att förlora. Skulle hans partiblock – en vidsträckt koalition av nio politiska grupperingar förkortad NUNS – konstra och resultatet blir att den ryssvänlige Janukovytj regionparti åter kommer till makten vore hans chanser i nästa presidentval i praktiken obefintliga. Många ”oranga” ukrainare skulle se sig svikna. Det skulle göra det ännu enklare för Tymosjenko att bli de mer västsinnades huvudkandidat till presidentposten. Men Jusjtjenkos problem är att han har begränsad kontroll över vad hans partiblock gör, och många där gillar verkligen inte Tymosjenko. För att trygga sin majoritet bör de oranga släppa in förre talmannen Lytvyns partiblock, vilket skulle ge 20 välbehövliga extra röster i parlamentet Högsta Radan. Men om Lytvyn vill bekänna färg ännu är oklart.

Nu kommer i vilket fall som helt Jusjtjenko att få det svårt i nästa presidentval, eftersom Tymosjenko är mer populär. Han kan möjligen hoppas på att hon gör bort sig som premiärminister, men det skulle hon i och för sig kunna skylla på att hon blivit motarbetad.

Om något så har också det här valet, liksom alla tidigare, visat på att splittringen mellan det västorienterade centrala och västra delarna av Ukraina och de ryssvänliga, och ofta rysktalande, östra och södra delarna alltjämt består. Hoppet om att kunna överbrygga dessa motsättningar är än så länge små. En del Jusjtjenko-anhängare kanske hoppas att man skulle kunna göra det i en koalition med rivalen Viktor Janukovytj och hans regionparti, men problemet är att det skulle kosta dem i rösthänseende. Dessutom så är det i praktiken en filosofisk skillnad och den låter sig inte överbryggas utan vidare.

Ukraina kan mycket väl bli ett ”slagfält” i den kalla fred mellan Europa och Ryssland som verkar vara nästan oundviklig. Kreml har utövat påtryckningar på Kiev förr, vilket spätt på västukrainarnas vilja att vända sig mot Europa. Frågan är om EU – och Nato – är berett att i tillräcklig utsträckning stödja strävandena från en mer västvänlig regering. Vis av skadan från den inblandning som 2004 ledde till den oranga revolutionen har Ryssland intagit en lägre profil nu, men tonläget kan komma att höjas igen framöver, särskilt som det stundar parlaments- och presidentval i Ryssland.

Snacka om ledarkult

Är det någon som längre tror att Vladimir Putin kommer att dra sig tillbaka när hans tid som Rysslands president är över?

”Vladimir Putin förblir nationens ledare, oavsett vilken post han har. Det moderna Ryssland är Putin. Ryssland utan Putin är ett Ryssland utan ledarskap.”

Det säger Boris Gryzlov, som är talman i det ryska parlamentet statsduman. Maken till personkult har inte funnits sedan Stalins dagar. Till och med hyllningarna av Sovjetledare som Chrusjtjov och Brezjnev verkar tama i jämförelse med den extrema vördnad som visas Putin.

Det ser ut att vara helt klart att Putin kommer att bli premiärminister efter dumavalet den 2 december, och att det kommer att placeras en galjonsfigur på presidentposten.

Sorgligt men roligt

Det här bildspelet (se till att ha ljudet påsatt) är egentligen en ganska sorglig samtidsbild från Ryssland men jag kan inte låta bli att skratta rejält när jag ser det.

Ryssland, gas och Politkovskaja

I dag är det ett år sedan den regimkritiska journalisten Anna Politkovskaja, som bland annat modigt rapporterat om övergreppen i Tjetjenien, mördades. Det säger en hel del om det politiska klimatet i dagens Ryssland att uppslutningen kring en minnesmanifestation var så låg. Samtidigt så firade ungdomsorganisationen Nasji (som en del så träffande kallar ”Putinjugend”) president Putins födelsedag. Det rapporteras också om trakasserier från ryska myndigheter som gjort att andra manifestationer och konferenser fått ställas in. Hoppet om att någonsin kunna ställa Politkovskajas mördare till svars är i praktiken grusat. Även om Kreml inte direkt låg bakom det – själv lutar jag åt att det är någon tjetjensk gruppering som ligger bakom – så passade mordet Kreml utmärkt. Det finns inte många journalister och oberoende granskare kvar som besitter det mod som Anna Politkovskaja hade. Och så fortsätter Putins Ryssland marschen mot en än mer auktoritär stat.

Typiskt nog så kunde man i dagens Aktuelltsändning se ett reportage om hur Litauen känner av påtryckningarna från sin östra granne. När landets största raffinaderi såldes till polacker istället för till ryssar så ströp helt sonika Ryssland kranarna utan någon officiell förklaring. Litauen kommer senare i oktober att kalla till ett EU-möte i förhoppningen att man skall komma fram till en gemensam säkerhetspolitik när det gäller energin. Den ryska gasjätten Gazprom har också hotat med energivapnet mot Ukraina sedan de oranga vunnit parlamentsvalet.

När skall vi här i Sverige inse att det är av yttersta säkerhetspolitiska vikt att vi stoppar den ryska gasledningen i Östersjön? Utrikesminister Carl Bildt verkar inte riktigt inse allvaret, även om han på ett möte med den Ryska Europakommittén RUE sade att monopoliseringen av ryska energifyndigheter är skadlig. Ett närmande till EU skulle underlätta en positiv utveckling, sade han också. Det är kanske i det perspektivet han ser gasledningen? Han kanske tror att gasledningen skulle underlätta ett sådant närmande. Jag är tveksam. Utvecklingen i Ryssland pekar åt ett annat håll. Gasledningen skulle istället bli ännu ett vapen för ryska påtryckningar mot väst och Europa. För att inte tala om att man då enkelt skulle kunna kringgå problematiska grannar i ”det nära utlandet” som Baltikum och Ukraina.

Orange koalition

Med alla röster räknade så bekräftas att de västvänliga partierna från den oranga revolutionen vunnit valet till det ukrainska parlamentet, Verchovna Rada. Julia Tymosjenkos block Bjut (30,7) och president Viktor Jusjtjenkos Vårt Ukraina-Folkets Självförsvar (14,14) får tillsammans 44,85 procent av rösterna medan den ryssvänlige premiärministern Viktor Janukovytjs Regionparti (34,4) och kommunisterna (5,4) får 39,8 procent. Socialistpartiet, som kallats den oranga revolutionens förrädare sedan de bytt sida och stött Janukovytj, klarar inte treprocentsspärren och åker ur radan.

Därmed ser det ut att också bli en orange koalition som tar över. Tymosjenko var snabb att avvisa de tankar på en samlingsregering som Jusjtjenko framkastat häromdagen. Också presidentens eget parti avvisade de tankegångarna och är nu helt inställda på att bilda regering med Tymosjenko som ny premiärminister. Där kanske också det ”opolitiska” block som leds av förre talmannen Volodymyr Lytvyn kommer att ingå.

Sedan vill det till att de klarar av att hålla sams. Vissa bedömare tror det är ganska osannolikt, vilket vore synd. Misstron är stor mot Tymosjenko bland Jusjtjenkos anhängare. I många stycken så har Jusjtjenko-lägret en del gemensamt med Janukovytj och hans anhängare. De är båda mer bundna till de oligarker som kontrollerar en stor del av den ukrainska ekonomin och är rädda för vad Tymosjenko kan hitta på för att bryta deras makt. Som rik affärskvinna vet Tymosjenko hur de fungerar. Hon ledde tidigare ett stort energiföretag och blev sedan minister ansvarig för just energisektorn och försökte då göra något åt bristerna där, vilket ledde till att hon fick sparken, blev utsatt för attentat och periodvis fängslades.

Vi får se hur det går. Det är tydligt att Tymosjenko har siktet inställt på presidentposten och skulle det komma till en ny brytning med Jusjtjenko skulle hon nog bara tjäna på det. Ukraina som land tjänar dock bäst på att de oranga håller sams, lägger prestigen åt sidan och gillar läget. Kanske en from förhoppning.

I alla händelser så borde EU och Nato var mer välkomnande mot Ukraina. Att landet nu får en mer västorienterad regering borde underlätta. Att integrera Ukraina västerut är viktigt. Det behövs särskilt som Ryssland börjar bete sig mer aggressivt och utmanande. De har redan skramlat med energivapnet mot Ukraina på ett genomskinligt sätt. Kollegerna på Norrköpings Tidningar skrev insiktsfullt om det i en ledare häromdagen:

”Men låt oss inte glömma att bråket mellan Ryssland och Ukraina inte handlar om vem som glömt att betala räkningen. Utan om nygammal rysk imperialism. Precis som förra gången västvänliga krafter hade makten i Kiev tänker Kreml göra livet surt för sina slaviska bröder i grannlandet. Dessutom handlar det om att indirekt gynna gasledningsprojektet på Östersjöns botten.”

Bonuspoäng för att den svenska regeringen och den nye försvarsministern får sig också en välförtjänt släng av sleven.

Sputnik 50 år

I dag är det ett halvsekel sedan den första satelliten Sputnik sköts upp och chockade en hel värld. Onekligen en milstolpe i historien, men den skuggas av det pris som Sovjetunionens befolkning fick betala för rymdutvecklingen – eller snarare den militära utvecklingen för det var i stort sett detsamma. Pär Högselius skriver tänkvärt om det i Svenska Dagbladet.

Vad få rymdentusiaster vill erkänna är att rymdforskning till stor del är betingat av militära intressen. Och jag är själv en stor rymdentusiast. Det är ingen tillfällighet att man talat om rymdkapplöpning och att de största framgångarna kommit när denna kapplöpning varit som intensivast – under 60-talet fram till månlandningarna. Att besitta ”the high ground” är alltid militärt fördelaktigt och vad kan vara mer ”high ground” än att var ute i rymden? Men sedan man vunnit månloppet så klingade också rymdutvecklingen av – tyvärr. Kanske kan nu Kinas nyvakna rymdintresse öka kapplöpningen igen?

Hur militärt det ändå var visas av det faktum att den riktigt stora nyheten 1957 inte kom den 4 oktober utan tidigare, den 27 augusti. Då sköt nämligen ryssarna den första interkontinentala ballistiska raketen R-7 tvärs över den sovjetiska landmassan och bevisade då att man i stort sett kunde skicka sina kärnvapen dit man önskade. Det var med just R-7 som Sputnik sköts upp, och den raketen har sedan stått som förebild till de Sojuz-raketer som används än idag.

Också de amerikanska raketerna som användes i deras rymdprogram var egentligen militära kärnvapenbärare – Redstone, Atlas, Titan. Det var först senare som man började tillverka raketer enbart avsedda för rymdprogrammet, som den kraftfulla Staturnus som skickade Apollo till månen.

Oklart läge i Ukraina

Säga vad man vill om det politiska läget i Ukraina, men där händer det onekligen saker hela tiden. Inget är givet på förhand och vem som skall regera landet är en öppen fråga. Jämför det med den förutsägbarheten i Putins auktoritära Ryssland.

Nu uppmanar president Jusjtjenko samtliga partier som fått plats i högsta radan, det ukrainska parlamentet, att inleda samtal om att bilda en stor koalitionsregering. Men det avisas blankt av Julia Tymosjenko, som vann stort i valet. Hon kan under inga omständigheter tänka sig att sitta vid makten tillsammans med den ryssvänlige Janukovytj.

Jusjtjenkos utspel är märkligt. Strax innan valet deklarerade han ju att hans parti Vårt Ukraina och Tymosjenkos block tänkte samarbeta. Det fanns hopp om att de oranga nu hade lärt sig att det är bäst att hålla sams. Måhända är han chockad över hur bra det gick för Tymosjenko och vill undvika att förlora för mycket makt till henne och hennes partiblock om de två skulle samregera. De har ju haft samarbetssvårigheter förr.

Det har också cirkulerat rykten innan valet att Jusjtjenkosidan skulle kunna göra upp med Janukovytj, och för detta fått de ukrainska oligarkernas välsignelse. En händelse som ser ut som en tanke är att Ryssland i går mullrade om gaspriser och -leveranser men att man helt plötsligt, sedan Jusjtjenko gjort sitt utspel, kommit fram till en överenskommelse med Ukraina. Den ryska gasjätten Gazproms styrelseordförande heter Dmitrij Medvedev är också vice premiärminister och en av Putins ”kronprinsar”.

Det vore ett stort misstag av Jusjtjenko att försöka förbigå den karismatiska och västorienterade Tymosjenko. Det lär knappast öka hans och hans partis popularitet bland mer reformvänliga ukrainare. Reformtakten lär också bli lidande. Och om han tror sig kunna behålla mer av sin makt genom att hålla segrarinnan Tymosjenko ute så bedrar han sig. Det har ju inte direkt varit en bekväm sits att ha den gamle rivalen Janukovytj som premiärminister de senaste åren.

Men som sagt, allt kan hända i ukrainsk politik. Jusjtjenkos utspel kan lika gärna ha varit en del i maktspelet inför förhandlingarna med Tymosjenkos block. Låt oss hoppas det!

Veckans KGB

Veckans K-G Bergström innehöll intervjuer med Desmond Tutu, Carl Bildt och ambassadörerna från Ryssland och Förenta Staterna. Som en röd tråd gick frågan om sanktioner och Burma.

Jag har alltid uppskattat Desmond Tutu, även om han varit fel ute ibland. Hans starka fördömande av militärjuntan i Burma, med krav på bojkott av OS i Peking, imponerar, liksom att han inte dragit sig för att kritisera det ANC-styrda Sydafrika. Och att bli förolämpad av galningen Mugabe i Zimbabwe är bara en fjäder i hatten. Hans syn på sanktioners betydelse är klart färgad av erfarenheterna från Sydafrika – ett av de få exempel där sanktioner faktiskt fungerat och bidrog till att få slut på apartheidregimen, även om man inte får glömma att det tog tid innan de verkade.

Däremot är jag tveksam till att sanktioner fungerar i alla, eller ens så många lägen. För att de skall fungera så måste det land som utsätts för dem också drabbas ordentligt. I Sydafrika fungerade det därför att den dåvarande regimen trots allt strävade efter att vara en del i det internationella systemet. Den snedvridna rasåtskillnadspolitiken till trots så såg de vita sig som en del av västvärlden. Isolering var inget ideal att sträva efter. Men för generalerna i Burma, eller stalinisterna i Nordkorea, är snarare isolering att föredra. Så länge den styrande eliten omhuldas av mindre nogräknade grannar – eller grannar som känner sig utpressade därtill – kan de sitta kvar.

Kommunistkina håller både Burma och Nordkorea under armarna. Och länder som Sydkorea och även Förenta Staterna, oroade över vapenskrammel och eventuell kollaps med flyktingströmmar, ger massivt bistånd till Nordkorea. Detta bistånd bidrar till att Kim Jong Il och hans anhang kan sitta kvar. Att införa sanktioner skulle inte kunna motiveras humanitärt, vilket visar på hur trubbigt det vapnet är.

Carl Bildt var överdrivet diplomatisk i intervjun, och kritiken från folkrättsprofessorn Ove Bring (av alla människor) för att han varit för försiktig i sin kritik mot Burma och för att ha visat för stor tilltro till FN, bet inte. Det var nästan pinsamt att höra utrikesministerns hänvisningar till FN-sändebudet Ibrahim Gambaris kommande rapport till det tandlösa säkerhetsrådet. Generalerna i Burma bryr sig näppeligen om honom, som de ständigt kollrat bort inte bara den här gången utan alla de andra gånger han tidigare varit i Burma. Fast Bildt vill väl inte göra sig för många ovänner inför en stundande internationell karriär!

De båda ambassadörerna var lite småkul att se. Aleksander Kadakin både såg ut och lät som en sovjetisk politruk. Och Michael Wood var frispråkig utan att vara det. Hans hysteriskt roliga kommentar till att Putin kan sitta kvar vid makten som premiärminister var kort och gott att Bush minsann kommer att avgå när hans grundlagsfästa mandatperiod är över och inte hitta en ny politisk plattform. Och han upprepade statssekreteraren Nick Burns på amerikanska UD ord att om Sverige sökte medlemskap i Nato skulle det beviljas vid middagstid dagen därpå.

Synd bara att inga svenska politiker av rang vill eller vågar driva frågan. De må vara så att motståndet än så länge är stort, men det lär ju aldrig bli större om få driver opinion för ett svenskt Nato-medlemskap.