Statsmonopolets maktspråk

Man kan verkligen undra vad som är terrorism i Frankrikes ögon? Nu har de använt den europeiska arresteringsorder som tillkom efter mycken möda i EU i kölvattnet efter 11 september-attackerna mot Petter Nylander, som är VD för spelbolaget Unibet. De franska myndigheterna anser uppenbarligen att han terroriserar dem genom att bryta mot det statliga franska spelmonopolet. Det kan knappast ha varit avsikten med lagstiftningen när den infördes.

Det är också ett naket maktspråk från ett döende statsmonopol. Förhoppningsvis kommer den här historien att blottlägga hur otidsenligt och absurt statsmonopol av den här typen är. Frankrike borde skämmas och snarast dra tillbaka sin begäran om utlämning av Nylander (han greps på Schiphol-flygplatsen i Nederländerna). Vilken trovärdighet har ett land som under lång tid kritiserat bland annat Förenta Staterna för dess antiterroriståtgärder när de behandlar en misshaglig svensk affärsman på det här sättet?

Med tanke på att även Sverige (än så länge) har ett statligt spelmonopol kan man ju undra om vi också skulle utfärdat en arresteringsorder på Nylander. Det hade inte förvånat mig.

Osmaklig mytbildning av ”Che” Guevara

Jag mår så illa när jag ser dessa inte alltid särskilt förtäckta hyllningar till det diktaturens kreatur som Che Guevara var. Uppenbarligen lever mybildningen kring denne mördare och terrorist i högönsklig välmåga. Se bara på hur vår ”fria” och ”oberoende” public service-radio rubricerar ett inslag från korrespondenten Lars Palmgren med anledning av att det är 40 år sedan Che Guevara dödades – ”Ches stjärna lyser starkare för varje år”. Bara man gör något ”för världens fattiga”, eller ”mot USA-imperialismen” är man som vänsterikon ursäktad.

Som korrigering till alla äckliga hyllningar och mytspridningen kan man ju alltid läsa den här gamla artikeln från Alvaro Vargas Llosa i The New Republic.

Israels ambassadör i NWT

I dagens NWT skriver Israels ambassadör Eviatar Manor på debattsidan om förutsättningarna för fred och förhandlingar mellan Israel och palestinierna.

”Att tro att Hamas skall kunna involveras i fredsprocessen är till ytterlighet naivt. Rörelsen hävdar ju själv att all fred med Israel är utesluten, detta är grunden för dess ideologi. ”Den sionistiska entiteten” – man vill inte ens nämna Israels namn – ”skall utplånas från jordens yta”, sade en Hamas-ledare på iransk radio så sent som den 6 augusti i år. Gång på gång klargör Hamas ledning att en politisk process bara har intresse för rörelsen i den mån den kan tjäna som ett taktiskt hjälpmedel på vägen mot det önskade slutmålet – Israels utplåning. Ansatser till ett eget, konstruktivt nationsbygge saknas helt.”

En helt riktig observation. Detta svassande för Hamas som alltför många i väst ägnar sig åt är otillständigt. Fatah kan vara nog så illa genom att de tillåtit alltför mycket extremism att frodas under sitt styre, men de är i alla fall någorlunda konstruktiva.

Terroriststämpling

Nu har parlamentet i mullornas Iran terrorstämplat såväl den amerikanska armén som CIA.

Jaha, det har stora delar av vänstern i såväl Europa som i själva Amerika redan gjort. Det är ju alltid intressant att veta i vilkas sängar dessa nu ligger.

Hur stort denna vänsters inflytande är blir pinsamt tydligt när man ser hur DN:s nätläsare röstat. Hela 63 procent tycker att USA är ett större hot mot världfreden än Iran, som bara fått 37 procent. Man kan ju bli mörkrädd för mindre. Här tycker nätläsarna att den fria demokratin Förenta Staterna är ett större hot en den islamistiska diktaturen Iran, som skaffar sig kärnvapen, föder terrorism i Irak och Mellanöstern, förtrycker sitt eget folk och gör hätska utfall mot omvärlden! Nej, USA-hatet är sannerligen inte rationellt!

En militär lösning

Det brukar heta – i alla fall från vänsterhåll – att det inte finns någon militär lösning på terrorismen. Men den israeliska erfarenheten säger oss något annat. Sedan årsskiftet har endast två soldater och sex civila dött av terrorism i Israel. Jämför detta med de 450 som dog när den senaste ”intifadan” stod på topp år 2002. Och sedan i april 2006 har det inte skett några självmordattentat inne i Israel. (Se Jerusalem Post)

Förklaringarna är enkla: effektiv underrättelseinhämtning, säkerhetsbarriären (eller ”muren” som kritikerna brukar kalla den trots att dess sträckning mestadels utgörs av stängsel) och den israeliska försvarsmaktens handlingsfrihet i städer på Västbanken. Detta är något man helst inte vill tala om i den kritiska ”omvärlden”. Där är ju ”muren” och israeliska operationer mot terrorister (eller ”militanta palestinier” som de brukar kallas på nyspråk) styggelser som bara förtjänar att fördömas.

Med tanke på dessa lärdomar skulle det inte förvåna om Israel snart tröttnade på de ständiga beskjutningarna av Kassam-raketer från Gaza mot städer som Sderot, och helt enkelt inledde en grundlig militäroperation för att få slut på dem. Detta stöds nu av 69 procent av israelerna.

Hotet mot Israel

Israel har nu officiellt slagit fast att den av terroristorganisationen Hamas kontrollerade Gazaremsan är en ”fientlig enhet”. Hamas kallar det för en krigsförklaring. Nå, vad kan man då kalla det som ständigt skett från Gaza gentemot Israel under mycket lång tid? Är inte alla Qassam-raketer som regnat ned över civila mål i Israel mer än bara en krigsförklaring utan ren krigföring från Hamas’ sida? Som man sår får man skörda.

Förutsägbart levererar Sveriges Radio-korrespondenten Cecilia Uddén ett snyftreportage från Gaza. Och FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon säger att det strider mot internationell humanitär rätt. Tänk om dessa kritiker någon gång kunde visa lika mycket engagemang och uttala samma fördömanden var gång Hamasregimen och andra terrorister skickar raketer mot Israel!

Israelerna vet att det i slutändan bara är de själva som förmår att skydda sig. Därför skickade de i början av september attackplan för att slå ut en militär anläggning med nordkoreansk kärnvapenteknologi i nordöstra Syrien. Givetvisförsöker den föga Israelvänliga SvD-korrespondenten Bitte Hammargren spinna detta som att det bara var den ansatte israeliske premiärministern Ehud Olmert som försökte hävda sig. Tänk om samma upprördhet kunde visas det faktum att en skurkstat som Nordkorea levererar kärnvapenteknologi till skurkstaten Syrien, och hur allvarligt det är med den sortens spridning! Medan omvärlden försöker snacka sig ur problemen – något som känns lättare då man inte själva utgör ett primärt mål – så agerar Israel. Och som när det gällde förstörandet av den irakiska Osirakreaktorn 1981 så bör denna omvärld skicka en tacksamhetens tanke till israelerna.

Läs också Bret Stephens kolumn i The Wall Street Journal och den förre amerikanske FN-ambassadören John Boltons debattartikel i samma tidning.