Obama vann

november 6, 2008

Det må ursäktas om jag inte stämmer upp i hyllningskörerna efter att Obama inte oväntat vades till Förenta Staternas president. Hans valkampanj har i mångt och mycket varit ohederlig; han har mörkat vem han är och vad han egentligen står för bakom en kaskad av fluffig retorik. Visst är det historiskt att en svart man valts till amerikansk president, men som jag skriver i dagens NWT:

”Samtidigt så finns det anledning till eftertanke. Obamakampanjen har faktiskt spelat en hel del på rasfrågan och just symbolvärdet med en svart president. Och en del väljare röstade också på honom just på grund av hans hudfärg. Det var kanske inte riktigt det Martin Luther King menade när han sade att en man skall bedömas inte efter sin hudfärg utan efter sin karaktär. Obama skall och bör bedömas efter sin politik.”

Jag bryr mig inte ett skvatt om Obamas hudfärg. Jag bryr mig om hans politik och den gör mig orolig. Sedan kan man inte komma ifrån misstanken att om den förste svarte presidenten varit republikan så skulle det talats mycket mindre om ”det historiska”. Personer som utrikesminister Condoleezza Rice eller HD-domaren Clarence Thomas brukar nästan aldrig lyftas fram som svarta förebilder. De är ju gudbevars konservativa.

Det återstår att se vilken politik Obamaadministrationen kommer att föra. Jag är rädd för att det trots löften om att sträcka ut handen mot republikanerna så kommer frestelsen att vara för stor för demokraterna att köra sitt eget lopp. De kontrollerar ju både Vita Huset och Capitol Hill. Som jag skriver:

”Om demokraterna tar i för mycket finns det risk för ett snabbt bakslag. Det var det som drabbade Clinton när de efter bara två år förlorade makten i kongressen. Republikanerna kan också nu trösta sig med att även om de förlorade några senatorer så lyckades demokraterna inte alls uppnå den magiska siffran 60, som skulle gjort det möjligt för dem att göra som de vill utan hänsyn till minoritetsbordläggningar.”

Det där sista rör en senatsregel om så kallad ”filibuster”. Nu kan förvisso en enkel majoritet upphäva denna regel, men skulle demokraterna göra det så vore det om något en tydlig signal på att de verkligen kommer att strunta i allt vad samarbete över blockgränserna heter.

För Amerikas och världens skull hoppas jag att Obama menar allvar när han sträcker ut handen. En rejäl vänstersväng vore en katastrof. Jag hoppas också att han lyssnar på sina militära befälhavare, som general David Petraeus, och inte obetänksamt drar sig ur Irak för snabbt.

Tyvärr är jag rätt pessimistisk.


Än är det inte över

november 3, 2008

”It ain’t over ‘til the fat lady sings!” Och än har den feta damen inte sjungit. Det amerikanska presidentvalet går in sitt sista skälvande dygn. Opinionsmätningarna tyder på en seger för Barack Obama, men de är notoriskt svåra att lita på. Dessutom så knappar John McCain in. Natten mellan tisdag och onsdag vet vi.

Jag trodde länge att Obama skulle vara körd när det visade sig vilket tvivelaktigt umgänge Obama hade – den rasistiske pastor Wright, den obotfärdige terroristen Ayers, med flera. Vad jag inte räknade med är att amerikanska mainstreammedia så oförblommerat skulle mörka alla negativa nyheter om Obama. Därmed har alldeles för få väljare faktiskt fått den fullödiga bild man kan kräva. Det är faktiskt riktigt, riktigt motbjudande.

Det andra var missnöjet och upprördheten i samband med finanskrisen, som per automatik drabbar det parti vars representant sitter i Vita Huset. Nu är det ganska orättvist eftersom det faktiskt är demokraterna – från president Clinton till kongressledamöterna – som har störst skuld till att bolånemarknaden snedvreds och sedan kollapsade. Här gjorde McCain-kampanjen dundertabben att inte tidigt visa på demokraternas, och Barack Obamas, skuld.

Det har varit en bra märklig – och utdragen – valkampanj. I NWT skrev jag en krönika om det på måndagen (den 3 november):

”John McCain har heller inte fört en särskilt lysande kampanj. Stapplande och stundtals misskött har den ändå lycktas få den ärrade gamle senatorn att vara en verklig utmanare under ett år då republikanerna borde vara uträknade. McCain var strängt taget den enda republikan som kunde lyckas med det. Genom åren har han ofta bråkat med och gått emot det egna partiet och gått sin egen väg. ”Maverick”” är ett svåröversättligt epitet som han trivs med, och betyder närmast en sorts frifräsare. Därför klingar det en smula falskt när hans demokratiska motståndare försöker utmåla honom som en representant för någon sorts ”avgrundshöger”.”

McCain har tidigare varit något av medias favoritrepublikan. Han utmanade ju Bush år 2000 och har gått mot partilinjen många gånger. Möjligen invaggades McCainfolket därför i en falsk säkerhet när det gäller media. Men McCain var ju bara deras favorit så länge han aldrig vann – så länge han var ”den tappre förloraren”. Så fort han satte sig upp mot deras utkorade favorit – Den Ende – Barack Obama skulle han tillintetgöras. Då spelade det ingen roll att han tidigare beskrivits som måttfull. Nu är han ”avgrundshöger.”

Jag skriver också om Sarah Palin:

”På extremt kort tid så lyckades hon engagera och entusiasmera kärnväljarna. Hon står för många av deras traditionella värderingar. Givetvis har demokraterna och deras oblyga påhejare i de inte alls särskilt opartiska massmedierna gjort allt vad de kunnat för att smutskasta henne.

Att påstå att Palin skulle vara korkad och erfaren borde falla på sin egen orimlighet, men går om man använder sig av dubbeltänk. Därför var man så snabb med att sätta dit henne. Ju tidigare bilden av henne som en dum lantlolla fastande desto svårare blir det att göra sig av med den.”

Om Obama skriver jag bland annat:

”Obama är något av en teflonman – allt rinner av honom. Han kan sitta och se ”cool” och högdragen ut, och mata anhängarna med luftig men ytterst tom retorik. Det vilar något sektliknande över hans anhängare. Han framställs som någon sorts frälsargestalt där väljarna erbjuds att lita på ord om ”hopp och förändring”, samtidigt som man döljer vad som döljer sig där bakom. För de redan övertygade framstår legitim kritik som kättersk (för att inte säga rasistisk). De icke övertygade kan bara häpna åt och skaka på huvudet åt vad som faktiskt är en ganska obehaglig idoldyrkan av en politisk kandidat.”

Jag får faktiskt obehagskänslor av att åse all denna dyrkan. Den är inte rationell och är faktiskt ganska skrämmande. Jag må ha mina egna favoritpersoner i den politiska historien – Winston Churchill, Ronald Reagan, Margaret Thatcher – men därmed är jag inte blind för deras mänskliga fel och brister, eller för vissa inslag i deras politik eller åsikter. Med för Obamanikerna har jag sett få sådana spärrar.

McCain-Palin 2008!


Media kampanjar för Obama

oktober 30, 2008

Att media i allmänhet är på Barack Obamas sida torde stå helt klart för alla som brytt sig om att följa den amerikanska presidentvalskampanjen. En undersökning från Pew Research Center visar också att 70 procent av amerikanerna anser att journalisterna vill ha en Obamaseger, jämfört med bara 9 procent för McCain. Samma institut bekräftar att 70 procent av mediabevakningen av Obama varit positiv och 60 procent av bevakningen av McCain varit negativ.

I en ledare i NWT i dag den 28 oktober skriver jag om det upprörande fenomenet att så kallade mainstream-media i Amerika – och därmed i förlängningen större delen av vad som rapporteras här i Sverige – i praktiken är en inofficiell förlängning av Barack Obamas egen kampanjorganisation. Ett sannerligen mörkt kapitel i journalistikens historia:

”De låtsas inte ens vara opartiska längre. Och eftersom svenska media bara apar efter de stora i Amerika så är det lika illa här. De tycker det är viktigare att granska den republikanske vicepresidentkandidaten Sarah Palins garderob än vad Obama egentligen står för. Medan allt möjligt förtal, påhitt och nedsättande omdömen förföljt Palin så lämnas Obama i fred. När en rörmokare i Ohio lyckades få Obama att försäga sig när det gäller hur han vill ”sprida runt välståndet” med högre skatter så hoppade media på… rörmokaren!”

Jag tar också upp en del av de märkliga personer Obama umgett sig med och samarbetat med, och som på det stora hela mötts med tystnad av de stora ”nyhetsorganisationerna” – tidningar som The New York Times, Washington Post och Los Angeles Times, TV-bolag som NBC (särskilt kabelkanalen MSNBC), CBS, CNN och ABC och så vidare. Det rör sig om personer som den obotfärdige terroristen William Ayers från Weathermen Underground, som den 11 september 2001 av alla datum i en debattarikel skrev att han ångrade att de  inte bombade mer. Det rör sig om hans mentor och pastor i tjugo år, Jeremiah Wright, som presikat rashat. Det rör sig om den nu fängslade finanshajen Tony Rezko. Ayers, Wright & Rezko – det låter som en advokatfirma från helvetet! Wolfram & Hart får se upp! 😉

DN-kolumnisten Hans Bergström har skrivit en av de få artiklarna om Obamas tvivelaktiga bekantskaper. Läs den här.

Förre Forbes-redaktören Michael S Malone har också en läsvärd artikel om de partiska medierna i Amerika. Ironiskt nog på ABC:s hemsida – ett av de TV-bolag som i sitt agerande annars mest bekräftar det Malone skriver. Läs den här:

”The traditional media are playing a very, very dangerous game — with their readers, with the Constitution and with their own fates. The sheer bias in the print and television coverage of this election campaign is not just bewildering, but appalling. And over the last few months I’ve found myself slowly moving from shaking my head at the obvious one-sided reporting, to actually shouting at the screen of my television and my laptop computer.”

Jag har också upptäckt att jag svurit högt framför TV:n och datorn.


Grattis Israel 60 år!

maj 14, 2008

I dag är det 60 år sedan David Ben Gurion utropade staten Israel och det är väl värt att uppmärksamma och fira.

Jag skriver därför också om Israel i dagens ledare i NWT:

”Israel är Mellanöstern enda demokrati. De araber som bor i Israel har mer frihet och rättigheter än de skulle haft om de bott i något av grannländerna. Det är ett välmående land som fått öknen att blomma och nu har en av världens bästa högteknologiska industrier. Med målmedvetenhet, kunskap och stark vilja har israelerna på 60 år uträttat ett smärre mirakel. Och detta i skuggan av flera krig och terroristattacker.”

Men trots alla framsteg så ifrågasätts Israels och dess existens ständigt, och det inte bara av islamister och arabnationalister och diverse förtryckarregimer, utan också av många i den fria världen. Antisemitismen, denna svårutrotade skamfläck på vår historia är svårutrotad.

”Innan dess bildande levde judarna i diaspora i tusentals år, förföljda och utan fullvärdiga medborgerliga rättigheter. Då fick judar inte äga land (en orsak till att många kom att ägna sig åt bankverksamhet). Nu ifrågasätts deras rätt till Israels land. Mönstren går igen.”

Jag skriver vidare om det palestinska flyktingproblemet och kontrasterar det med vad som hände med de judar som fick fly från arabvärlden efter 1948.

Men trots alla problem så kan Israel stå på egna ben och de senaste 60 åren har de för första gången på årtusenden kunnat försvara sig själva och inte varit utlämnade åt andra. Det är tryggheten med att ha en egen stat, även om fred med grannländerna kan synas avlägsen:

”Så länge Israels grannar inte ens kan acceptera Israels existens och stävja allt från terroristattacker till antisemitisk indoktrinering i skolor och media, så länge kommer freden att lysa med sin frånvaro. Kanske så länge som 60 år till.”


Hillary is back!

mars 5, 2008

Det svänger i de demokratiska primärvalen. Barack Obamas segersvit bröts under ”minisupertisdagen” i går, där Hillary Clinton kammade hem såväl Ohio som Texas. Därmed är hon definitivt inte uträknad och kan mycket väl vinna i slutändan. Hon kan motivera superdelegaterna (d v s partipamparna) att rösta på henne.

Därmed kommer kampanjen att dra ut på tiden, vilket bara kan gynna John McCain, som nu är helt klar sedan han vunnit majoriteten av republikanernas delegater. Nu kommer Clinton och Obama att fortsätta att puckla på varandra, medan McCain lugnt kan luta sig tillbaka. Och vem som än avgår med nomineringen kommer då att vara rejält tilltufsad när den egentliga presidentvalskampanjen börjar i höst.

En förklaring till att det nu gått bättre för Clinton är att media sent omsider bestämt sig för att trots allt börja granska Barack Obama. Det har varit alldeles för mycket av pinsam hyllningskör till hans ”frälsarbudskap” tidigare. Saturday Night Live hade en oerhört rolig sketch i helgen om hur elaka media varit mot Clinton och hur överslätande och snälla de varit mot Obama:

SNL kanske fungerade som en väckarklocka för på bara några få dagar så började man tala mer om Obamas kontakter med den skumme affärsmanen Tony Rezko, som nu ställts inför rätta och att han i sitt Chicagodistrikt umgåtts med två före detta medlemmar av terroristorganisationen Weathermen Underground, Bernadine Dohrn och William Ayers, numera universitetslärare (först avslöjat av politico.com här). Vidare har det rapporterats om hur en av Obamas rådgivare skall ha sagt till kanadensiska diplomater att hans utfall mot frihandelsavtalet NAFTA bara var kampanjretorik och inte mycket att ta på allvar. Detta förnekade Obama först och han har fått slingra sig som en orm.

Det här är verkligen på tiden. Jag har inga större sympatier för Hillary Clinton men jag har tyckt att den närmast religiösa dyrkan som ägnats Obama varit ganska obehaglig. Han har skickligt dolt att han hör hemma ute på vänsterkanten. Detta kombinerat med han naivitet och oerfarenhet gör att jag tror han skulle bli en farlig president, rent av en katastrof värre än Jimmy Carter. Hillary vet man i alla fall vad hon står för.

Sedan är Clinton förmodligen mycket lättare för John McCain att besegra!


Dubbelkommando under dubbelörnen

mars 4, 2008

Årets mest förutsägbara och ospännande ”val” har ägt rum. Den 42-årige Dmitrij Medvedev blev som väntat vald till Rysslands president efter Vladimir Putin. Men något riktigt val var det knappast frågan om. Det fanns ju inga egentliga alternativ. Det ryska folkets uppgift var att bekräfta det val som Putin och maktklicken runt honom redan hade gjort.

Så vad händer nu? Putin kommer näppeligen att dra sig tillbaka, eller? Fast det tror min gamle professor Kristian Gerner att han mycket väl kan göra. Nu tror jag inte det är så sannolikt. I dagens NWT skriver jag bland annat:

”Medvedev är en hänförd lojalist och har Putin att tacka för sin hela sin maktställning. Den lär han inte utmana i första taget.
Samtidigt så medför presidentposten stora formella maktbefogenheter. När Putin själv tillträdde för åtta år sedan så ansågs han som lojal mot företrädaren Jeltsins så kallade ”familj”, men han visade snart andra tag. Också Medvedev skulle kunna överraska, även om det är mindre troligt. Putin hade trots allt det gamla KBG att stödja sig på, medan Medvedev högst har en handfull ”liberala” teknokrater att luta sig på.”

Sannolikt är att det kommer att bli någon form av dubbelkommando, även om det historiskt oftast inte fungerat så väl i Ryssland…

”…även om det finns exempel på motsatsen, som Nikolaj II och hans premiärminister Pjotr Stolypin och Sovjetledaren Leonid Brezjnev som länge delade makten med Aleksej Kosygin. Kanske Putin och Medvedev kommer att bli ett sådant par.”

Vidare skriver jag om den delikata maktbalans som finns i Ryssland. Den fanns också under Sovjettiden. Lenin hade medvetet byggt systemet på ett sådant sätt för att ingen skulle få för stor makt. Visserligen fanns kommunistpartiet i toppen men dess makt balanserades också av KGB och Röda Armén. Nu finns inte partiet längre, och det har paradoxalt medfört att säkerhetsorganen – KGB:s efterföljare – har större makt idag. Fast inte i absoluta termer eftersom dagens Ryssland, med alla sina fel och brister, inte är en totalitär planekonomisk dikatur. Dagens maktbalans råder mellan före detta KGB, militären, teknokrater, byråkrater och oligarker i statsförvaltning och företag (som Gazprom).

”Att Putin plockade någon utanför kraftcentra (”siloviki”) inom säkerhetstjänsten och militären kan ha berott på strävan att upprätthålla denna balans. Samtidigt så kan kraftorganen användas för att hålla Medvedev i schack. Det är känt att Putins vice stabschef Igor Setjin motsatte sig Medvedevs upphöjelse. Setjin kan bli Putins vakthund mot efterträdaren. Det senaste året har det också utbrutit ett ”inbördeskrig” inom kraftorganen. Narkotikapolischefen Tjerkesov har ställts mot FSB- chefen Patrusjev och nyss nämnde Setjin.”

Det här visar att kremlologin är i högönsklig välmåga i dagens allt mer auktoritära Ryssland. Utgången i den här maktkampen kan säga en del om vilket svängrum Medvedev kommer att tillåtas. Stannar Setjin kvar i Kreml så kan man nog tolka det som att Medvedevs koppel är ganska kort.


Ny stat i Europa

februari 19, 2008

Så har då Europa fått en ny stat sedan Kosova förklarat sig självständigt. Det har legat i luften länge och är egentligen inte särskilt förvånande. Efter Serbiens etniska rensningar 1999 har det knappast varit aktuellt att tänka sig att provinsens 90 procent albaner skulle finna sig i att fortsättningsvis tillhöra Serbien. Sedan må Kosova anses vara hur mycket serbiskt urhem som helst. Sedan är det en annan sak att det nya landet i praktiken inte fungerar som en suverän stat.

I tisdagens NWT skriver jag om det hela (”Utmaning från Kosova”). Visst är det en utmaning som hela världssamfundet nu ställs inför när de har att ta ställning till om de skall erkänna den nya staten eller inte. Den gamla folkrätten har visat sig otillräcklig i det här avseendet (också, frestas man att tillägga). Omvärlden har också till stor del sig själva att skylla:

”Det har trots allt gått nio år sedan Kosova upphörde att styras från Belgrad. Det är en tid man kunde använt bättre till att bereda marken och förbättra situationen i Kosova. Istället har området styrts av en korrumperad FN-administration (Unmik) som Maciej Zaremba beskrev i flera avslöjande artiklar i Dagens Nyheter 2006. (läs dem här)

”Serbien har redan genom det som hände 1999 mält sig ur något inflytande. Visst finns det anledning att befara att Kosova blir ett exempel för andra utbrytarprovinser. Det finns anledning att slå fast att Kosovafallet är unikt, men också att länder som tar till våld och folkmord inte kan påräkna stöd och sympatier från omvärlden när förtryckta undersåtar vill bryta sig loss.”

Det finns all anledning att peka på FN:s misslyckande i Kosova. Efter vanskötseln under FN-mandat lär organisationen inte vara så värst populär i Kosova. FN har också visat sig impotent och förlamat när det gäller att gå vidare, mycket beroende på att Ryssland har satt sig på tvären. Givet Vladimir Putins hårda och konfrontatoriska utrikespolitik är det svårt att se någon situation där världsorganisationen skulle kunnat komma till skott (om uttrycket tillåts) för att lösa Kosovafrågan. En evig Unmik-administration hade väl inte varit särskilt eftersträvansvärd.

Min gamle kurskamrat Tomislav Dulic (vi läste Påbyggnadskurs Östeuropa i Uppsala tillsammans på 90-talet) skriver på SvD Brännpunkt att ”FN:s auktoritet försvagas” om Kosova erkänns av Sverige och andra stater. Tja, dess auktoritet har ju redan undergrävts av att ryska veton och hot om veton gjort organisationen handlingsförlamad. Att ett erkännande av Kosova strider mot FN-stadgor och annat visar enligt mitt förmenande bara på FN:s brister. FN är inget självändamål. Vill de göra sig mer och mer irrelevanta så får de väl göra det. Ibland krävs det aktioner också om FN inte förmår att agera.

Tomislav skriver också att Sverige (vid ett erkännande) kommer att spela bort en stor del av vår internationella trovärdighet ”som har baserats på ledord såsom multilateralism och kompromissanda”. Det sörjer inte jag så mycket för. Varken multilateralism eller komprosmissanda är i sig självändamål. Det viktiga är att man faktiskt åstadkommer något. Visst kommer Kosova att hamna i ett juridiskt limbo, men den har redan befunnit sig i en sorts limbo i nio år och det var hög tid att gå vidare därifrån. Varken vi eller kosovanerna skall hållas som gisslan av ett i FN trilskande Ryssland.

Därmed inte sagt att problemen är över. Tvärtom, det återstår ofantligt mer för omvärlden att göra i Kosova. Ett erkännande de jure av vad som existerat de facto när det gäller Kosovas separation från Serbien är bara det första lilla steget.


Cut to the chase

januari 19, 2008

Via den roliga och intressanta bloggen The Corner på National Review Online kommer jag till ett inlägg av bok- och manusförfattaren Roger L Simon. Där ställer han en enkel fråga om vem man önskar som amerikansk presidentkandidat:

”Vem skulle du vilja se i Vita Huset om Pakistan föll i al Qaidas händer och islamisterna fick kontrollen över landets kärnvapenarsenal? Svara på den frågan och du har din kandidat. Resten är, som man säger, kommentarer.”

Mitt svar på frågan blir:

1) Rudy Giuliani

2) John McCain

3) Fred Thompson

Under inga som helst omständigheter skulle jag lita på Barack Obama. Rudy och McCain är hårdingar och Fred också. Thompson, vars åsikter jag mest sympatiserar med, är dock ganska oprövad när det gäller verkställande makt. Som före detta borgmästare hamnar också därför Rudy i topp.

I dag är det republikanskt primärval i South Carolina och det sägs vara ”make or break” för sydstataren Thompson. Jag hoppas han slår förutsägelserna och klarar sig mycket bra. Annars är det republikanska fältet fortfarande vidöppet. Huckabee, McCain och senast Romney i Michigan har fått varsin seger. Och Rudy har inte gett sig in i kampen ännu, en strategi som ser ut att ha varit en missräkning. Vinner han i Florida så är han dock tillbaka i racet. Men han har klart förlorat på att inte vara med i nyhetscykeln den senaste månaden.

Jag är knappast den enda som uttryckt besvikelse över att ingen av kandidaterna är riktigt entusiasmerande. Den delas av stora delar av amerikanska konservativa. Alla letar efter en ny Reagan, men som William Kristol nyktert skriver i The Weekly Standard så är det ett utsiktslöst och kontraproduktivt. Reagan var unik, en idépolitiker som förvisso kunde vara synnerligen pragmatisk när det behövdes. Men historiskt sett så brukar presidentkandidater vara politiker, och årets upplaga är inget undantag. Det är så att säga normaltillståndet. Det gäller att gilla läget och välja den som man gillar bäst i en ofullkomlig skara.

Debatten om amerikansk konservatism pågår också för fullt, även den mycket präglad av arvet efter Reagan. David Frum, före detta talskrivare åt George W Bush, har skrivit boken Comeback på temat, och han har också fått mothugg för en del av sina förslag till förändringar. Mona Charen skriver i en recension så måste man komma ihåg att Reagan verkade i en annan tid, med helt andra politiska villkor.

Visst skulle det vara önskvärt med en ny Reagan, anpassad efter dagens krav. Men det lär inte dyka upp någon i brådrasket och då får vi hålla tillgodo med vad som finns. Det finns en del jag ogillar med såväl Giuliani som McCain, men då ställer jag bara Roger L Simons fråga varpå jag vet hur jag skulle röstat om jag varit amerikan.


McCain, Giuliani eller Romney?

januari 9, 2008

Jag får be lite om ursäkt för att jag inte har bloggat på ett tag. Men nu när jul- och nyårshelgerna är avklarade skall jag försöka bli mer aktiv igen. Och varför inte inleda med att skriva en lång post om de nyligen inledda amerikanska primärvalen. Jag skall erkänna att det mycket utdragna förkampanjandet (kandidaterna började redan tidigt i somras förra året) länge gjorde att en viss mättnadskänsla infann sig. Men nu är det allvar.

Än så länge är det en öppen fråga vilka som blir partiernas kandidater. Det svänger friskt i amerikansk politik, vilket mer än väl illustreras av att New York-senatorn Hillary Clinton länge ledde hos demokraterna men att sedan Illinoissenatorn Barack Obama seglade upp som ny favorit (och vann i Iowa i förra veckan) bara för att se sig besegrad av Clinton i New Hampshire i går.

Och från att varit uträknad på grund av en rad misslyckanden har republikanske Arizonasenatorn John McCain kommit tillbaka och vann i New Hampshire. Den relativt obskyre före detta Arkansasguvernören Mike Huckabee har också klivit in i rampljuset genom sin vinst i Iowa.

Jag har svårt att peka ut någon personlig favorit som jag skulle vilja se som näste president (annat än att det måste vara en republikan). Ingen av kandidaterna förmår att entusiasmera mig riktigt. När jag tar testen på Fox ”Candidate Matchmaker” hamnade Mitt Romney överst och på ABC:s ”Match-o-Matic” så kom Fred Thompson först. Och det illustrerar också hyfsat väl mina åsikter. I Select Smarts test så hamnar Romney, McCain och Thompson högst (om man bortser från andra mer udda personer som Duncan Hunter och Alan Keyes).

Problemet med Romney är att även om han i många stycken är en konservativ drömkandidat rent åsiktsmässigt (han har också fått stöd av den betydelsefulla tidskriften National Review) så känner jag nog som många andra amerikaner att det fattas något. Romney känns inte helt äkta. Det är nästan för perfekt, kampanjen är för tillrättalagd och för välregisserad. Han har inte förmått att entusiasmera. Lägg därtill det inte alls oviktiga faktum att den förre Massachusettsguvernören är en (ö)känd ”flip-floppare” — han har genom åren opportunt bytt åsikt i många frågor. Så det är svårt att säga vad som är hans faktiska övertygelser och vad det sedan skulle innebära med honom i Vita Huset. Jag får lite George Bush senior-vibbar av honom.

Förre Tennessee-senatorn och skådespelaren Fred Thompson hade jag i början stora förhoppningar på men hans kampanj, eller snarare brist på kampanj, har lämnat mycket övrigt att önska. Han verkar en smula lat och har inte visat så stor energi när han väl, sent omsider, deklarerade sin kandidatur. Det är synd, och tyvärr är han nog inte att räkna med.

Så vilka återstår då? Redan 2000 hade jag stor sympati för John McCain, men entusiasmen har svalnat genom åren som gått. Han har gått lite för mycket utanför republikanska frågor för min smak, till exempel genom kampanjfinansieringsfrågan, amnesti för illegala invandrare och att han i början var emot Bushs skattesänkningar (i den senare frågan har han nu ändrat uppfattning). Men å andra sidan så vet man oftast vad man har honom. Han är en känd storhet (jämför med demokraternas Barack Obama som i mångt och mycket är en gåta). Lägg därtill att han är mycket tydlig om sitt stöd för Irak och kriget mot terrorismen – han talade om ökad truppnärvaro långt innan begreppet ”surge” var fött. Säkerhetspolitiskt finns det all anledning att välkomna en president McCain, och på det stora hela är det det som är avgörande. Jag bryr mig mer om en kraftfull amerikansk utrikespolitik än om olika detaljer i amerikansk inrikespolitik.

Sedan har vi förre New York-borgmästaren Rudolph Giuliani. Han är också en tydlig ”hök” i utrikes- och säkerhetspolitiken och det är som sagt en för mig önskvärd egenskap. Jag bryr mig mindre om hans lite kaotiska privatliv och att hans åsikter i en del livstilsfrågor (abort, homoäktenskap etc.) är mer liberala. Men jag kan förstå om en del amerikanska konservativa väljare är skeptiska. Dock måste man komma ihåg att dessa mer liberala synsätt inte kommer att inverka så mycket – om ens något – på hans ämbetsutövning. Giuliani har själv sagt att han kommer att utnämna ”strict constructionist judges” till Högsta domstolen, alltså domare som sätter den skriva konstitutionen främst och inte ägnar sig åt att lagstifta från domarbåset. Det innebär i praktiken domare som exempelvis är motståndare till Roe vs. Wade, alltså det HD-utslag som tillät aborter i Förenta Staterna. För konstitutionalister är det inte en fråga för domare att besluta om. Rudy Giulianis ”track record” som tuff borgmästare och åklagare i New York imponerar också. Det blev ordning och reda under hans styre.

Baptistpastorn och förre Arkansasguvernören Mike Huckabee må tycka rätt i en del konservativa frågor, men imponerar inte annars. Hans hållning i viktiga frihandelsfrågor är vacklande och han har också haft en förmåga att vilja utöka statens makt. Han är lite väl mycket ”big government” för min smak, och framstår som populistisk. Sedan må han ha ett stort mått av personlig charm, och stödet från Chuck Norris är rätt kul. Men Huckabee är också ett oprövat och osäkert kort i utrikespolitiken. Jag får lite Pat Buchanan-vibbar av honom. Nu kommer han nog inte ända fram, men han kanske kan bli vicepresidentkandidat under någon annan, om inte annat för att trygga röster från den kristna högern. Men vill en Giuliani, McCain eller Romney ha honom som sin ”running mate”?

Så man kan väl säga att jag är undecided mellan McCain och Giuliani, och utan någon våldsam entusiasm för någon. Men det måste helt klart bli en republikan!

Slutligen så måste jag starkt rekommendera Mathias Sundins Amerikablogg. Han har rest runt på egen hand i primärvalsstaterna och gett en inblick i vad som händer, fjärran från den tillrättalagda rapporteringen i svenska media. Också USAval.se är läsvärd för den som vill hänga med.


Ett sista farväl till demokratin

december 3, 2007

Ryssland tog i går i allt väsentligt farväl till demokratin. Valen har numera blivit mest bländverk. Putin har fått precis som han ville, enligt min gamle professor Kristian Gerner.

Med över 63 procent för maktpartiet Enade Ryssland går det inte att tala om ett rättvist och fritt val. Lägg därtill ett annat stödparti, Rättvisa Ryssland, byggt på än mer nationalistisk grund, fick 8 procent och extremisten Vladimir Zjirinovskijs ”liberaldemokrater” likaså. Kommunistpartiet kom också in i statsduman med över 11 procent, och är de enda av dumapartierna som klagat. Men när det har gällt har alla dessa partier lojalt ställt upp för Putins politik. Några genuina demokrater finns inte i den nya duman.

Spärren till parlamentet har höjts till sju procent, vilket stängt ute många oppositionspartier. Den här gången var det heller inte möjligt att ställa upp och komma in på personligt mandat. Enmansvalkretsarna var borttagna. Partiallianser var heller inte tillåtna.

Både Europarådet och OSSE, organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, underkänner det ryska valet. I ett uttalande heter de:

Men, valet skedde i en atmosfär som kraftigt begränsade möjligheterna till politisk tävlan och med frekventa missbruk av administrativa resurser, mediebevakningen favoriserade starkt det styrande partiet” står det i uttalandet. ”

Precis. Putin och hans parti har dominerat totalt överallt. Oppositionen har både tigits ihjäl och slagits ned av inrikestrupper och polis när den visat sig ute på gator och torg. Kandidater och journalister har trakasserats. Lokalt har det till och med förekommit mord. Påtryckningar har skett på arbetsplatser. Statsanställda har tvingats värva röster för Putins parti, annars riskerar de jobben. Se Amanda Lövkvists blogg för några röster ur den ryska oppositionen och vad de varit med om.

Ryssland har nu definitivt tagit adjö till demokratin och anträtt marschen mot ett auktoritärt, ja rent diktatoriskt samhälle. Det är en beklaglig utveckling.

Reaktionerna från omvärlden har dock varit ganska tama. Även om Carl Bildt i stort sett håller med OSSE:s kritik så låter han väl diplomatisk. Vi måste mer kraftfullt fördöma den här utvecklingen i Ryssland, och visa att den har ett pris för Rysslands internationella umgänge. Det går inte att låtsas som om Ryssland är en demokrati längre.


Efter Annapolis

november 30, 2007

Nej, det blir knappast någon fred efter Annapolis-mötet, eller ens med den ”nystartadefredsprocessen. Det skriver jag i dagens ledare i NWT:

”Bara det problemet att Abbas endast representerar halva den palestinska sidan är talande. I somras så bröt sig den av islamistiska Hamas styrda Gazaremsan loss från Abbas och den palestinska myndigheten. Nu är definitivt inte lösningen att också involvera Hamas i några samtal. För terroristerna i Hamas är fred lika med statens Israels utplåning och judarnas utdrivande i havet. Så oavsett vad man eventuellt kan komma fram till med Abbas så kvarstår problemet med extremism och terrorism i de palestinska områdena.”

Och inte ens Fatah går att lita på. De har också terrorister i sina led.

Därför är alla så kallade ”fredsprocesser” tämligen utsiktslösa. Palestinierna och Israels arabiska grannar hade kunnat få fred med Israel för länge sedan, bara de accepterat att själva den judiska staten existerar. Så länge de inte gör det vore det rena självmordet av Israel att acceptera ännu en arabisk stat i området. De har lärt sig vad frasen ”land för fred” egentligen betyder för motståndarna.

”När Israel lämnade Gazaremsan så hade [palestinierna] chansen att där börja bygga ett eget samhälle till fromma för det egna folket. Istället så terroriserar de med regelbundenhet Qassamraketer som skjuts in mot själva Israel. När Israel utrymde södra Libanon så fanns chansen att börja leva i fred. Istället tilltog attackerna mot själva Israel från Hizbollah, vilket ledde till förra årets Libanonkrig. Vid det här laget har israelerna nog lärt sig att vara skeptiska till talet om ”land mot fred”. Det land som brukar avses är inte bara Gaza och Västbanken utan hela det israeliska territoriet.”

Det är en gåta varför så många tror att det går att åstadkomma någon fred under sådana förutsättningar. Och varför amerikanska presidenter gång efter annan lurar sig själva med att delta i spelet.


Judiska flyktingar

november 29, 2007

I dag är det 60 år sedan FN beslöt om delningsplanen för det brittiska mandatområdet Palestina i en judisk och en arabisk del. Den judiska blev som bekant staten Israel medan araberna vägrade att ens acceptera ett judiskt hemland. Följden blev krig och ett enormt flyktingproblem.

Lisa Abramowicz, generalsekreterare för Svensk Israel-Information, skriver om detta på NWT:s debattsida i dag – Fler judar än palestinier har flytt. Numera skrivs och sägs det mycket om de palestinska flyktingarna (en status som tycks gå i arv) och deras ”rätt” att återvända till Israel. Det är en av frågorna som var uppe på bordet i Annapolis. Men det fanns (notera tempusformen) ett annat flyktingproblem i Mellanöstern – det judiska. Abramowicz skriver:

”Man kan bara konstatera att förföljelserna mot judarna i arabvärlden ledde till att 856 000 av dem flydde eller fördrevs från 1948 och under några år framöver. Det är omkring 150 000 fler än de cirka 700 000 palestinier som flydde eller fördrevs de delar av palestinska mandatet som kom att tillfalla den judiska staten, Israel. /…/

Numera har nära en miljon judar från Mellanöstern flytt och ytterst få judar lever nu i arabvärlden. I inga fall har deras konfiskerade ägodelar ersatts eller medborgarskap återbördats. De flesta, cirka 75 procent flydde till Israel och de övriga till Nordamerika eller Frankrike.”

Varför talar inga om de judiska flyktingarna? Svaret är att det skulle peka på det absurda med den palestinska flyktingsituationen. Judarna togs om hand i Israel medan de palestinska araberna förpassades till flyktingläger av sina arabiska grannländer. Och där har de fått leva i generation efter generation. Föga solidariskt men det har passat arabregimerna perfekt då de kunnat använda dem som påtryckningsmedel. Ingen annanstans i världen accepterar man en konstant och ärftlig flyktingstatus, med med FN:s hjälp har man gjort det i palestiniernas fall. Man har till och med skapat ett eget FN-organ för det, UNWRA, medan alla andra flyktingfrågor hanteras av UNHCR. Det är inte Israels fel att det än i dag lever palestinier i flyktingläger.


Den totalitära världens sju underverk

november 23, 2007

När vi ändå håller på med vulgära och smaklösa politiska uttryck (som magasinet Neos tävling) kan inte låta bli att hänvisa till kollegan Per Gudmundson på Svenskan som uppmärksammat tidskriften Esquires artikel om den totalitära världens sju underverk.

Inte för att den platsar i samlingen (om inte annat för att Karlstad inte är totalitärt) men jag måste i sammanhanget få presentera ett lokalt fredsmonument som verkar ha inspirerats av den här typen av estetik. På Stora Torget står det som i folkmun går under benämningen ”kärringen på torget”:

kärringen på torget

Foto: Henrik L Barvå


Forts. Hjertén om Nordkorea

november 20, 2007

Koreabloggen har lyckats få tag i Stefan Hjertén och fråga honom om engagemanget för Nordkorea. Den pensionerade TT-korren tar inte särskilt förvånande avstånd från det han pysslat med tidigare, men icke desto mindre är intervjun avslöjande för den mentalitet som driver honom och hans gelikar. Som han säger:

”‘För många av oss har nog bakgrunden i SKP och FNL varit en slags bas för synen på världen.”

Precis, och det är de som är det allvarliga. De må ha lämnat sektvärlden men mycket av deras grundsynen bär de fortfarande med sig. Som Koreabloggen skriver:

”Han säger också att det kanske är svårt att så här i efterhand förstå hur man kunde ge sitt stöd till en stat som Nordkorea, men att ”om man såg hur USAs krig gick till så tyckte man att man var så kraftigt emot allt det. /…/

Han återkommer ett antal gånger till hur allting verkade vara ett slags paket som man antingen köpte eller inte köpte. Mot USA eller med USA. Alla konflikter hängde ihop.”

Det där gäller ju fortfarande för alltför många, även om man inte går med i Svensk-al Qaidas Vänskapsförening. Man är mot Amerika och vad Amerika står för och ser därför med blidare ögon på de stater, rörelser och personer som är mot Förenta Staterna: Fidel Castro på Kuba, mullornas Iran, Hugo Chávez i Venezuela, palestinska terrorister (med fördel kallade ”militanta palestinier”) eller de terrorister i Irak som får heta ”motståndsmän”.


Inte ett dugg förvånad

november 20, 2007

Egentligen är jag inte alls förvånad när jag tar del av Koreabloggens scoop om att den numera pensionerade TT-korrespondenten Stefan Hjertén, som under sin aktiva tid inte precis gjorde sig känd för sin opartiska nyhetsrapportering, varit aktiv (som styrelseledamot och redaktionsmedlem) i Svensk-Koreanska Föreningens tidning Koreainformation. Korea är i det här sammanhanget Nordkorea, eller Demokratiska Folkrepubliken Korea*, det stalinistiska paradis som under far och son Kim förvandlat landet till ett kärnvapenbeväpnat fattighus.

Med tanke på att en stor andel svenska journalister har vänsterbakgrund, i synnerhet om de växt upp som den så kallade 68-generationen, blir jag inte förvånad över den regim Hjertén försvarat och hur att hans senare nyhetsrapportering var så vinklad. Det var särskilt märkbart i hans rapportering från Mellanöstern (som var klart Israelfientlig) och efter den 11 september 2001 (där han gärna tonade ner hotet från islamistiska terrorister; se Johanna Nylander).

Vad säger TT om det i dag? Och kanske ännu mer intressant, vilka konstiga diktaturkramande sekter har andra mer eller mindre tongivande och förment opartiska svenska journalister varit med i och som påverkat deras yrkesutövning?

* med namnet Demokratiska Folkrepubliken Korea har man lyckats med konststycket att upprepa ordet ”folk” hela tre gånger. Republik kommer av latinets res publica (ung. folkets angelägenheter) och demokrati kommer av grekiskans demos (folk).


Approved by Chuck Norris!

november 19, 2007

Förre Arkansas-guvernören Mike Huckabee räknades tidigt ut bland de republikanska presidentkandidaterna, men han har faktiskt kommit starkt på sistone. Och nu så har han blivit godkänd av ingen mindre än Chuck Norris:

”When Chuck Norris does a push-up, he isn’t lifting himself up, he’s pushing the Earth down!” *

Jag har varit lite svag för Fred Thompson som presidentkandidat, men han har inte rosat marknaden så som jag hade hoppats när han till sist officiellt gav sig in i striden. Rudy Giuliani verkar mer och mer trolig som republikanernas presidentkandidat och jag har alltid gillat honom. Det som legat Rudy i fatet har varit hans relativt liberala inställning i en del sociala frågor. Men om Huckabee, som har starkt stöd bland konservativa och i Södern, fortsätter att göra bra ifrån sig så kan han mycket väl bli Giulianis vicepresidentkandidat. De vore kanske något av ett ”dream team” då de kompletterar varandra väldigt bra. Samtidigt envisas svenska media med att nästan enbart rapportera om de demokratiska presidentkandidaterna i allmänhet, och om Hillary Clinton i synnerhet.

Giuliani/Huckabee 2008!

* Se vidare Chuck Norris Facts


Klarspråk från vänster om Chávez

november 15, 2007

Tänk om alla vänsterpolitiker och debattörer kunde ha sådan klarsyn om Venezuleas auktoritäre socialistpresident Hugo Chávez som miljöpartiets Zaida Catalán. I en debattartikel i Expressen i onsdags (14/11) skrev hon många obekväma sanningar för den vänster som envisas med att hylla despoten i Venezuela.

Det räcker med att läsa flera av de bloggkommentarer som gjordes när jag häromdagen citerade den spanske kungen Juan Carlos’ utfall mot Chávez för att få sig en bild av vänsterapologeterna.

Catalán skriver bland annat:

”Chávez verkar inte ha hört talas om ordet maktdelning. Presidenten har nu makten över de statliga oljebolagen, högsta domstolen, kongressen, facket, militären, utbildningsväsendet – samtidigt som han lyckats få medierna att självcensurera.
Det går inte längre att blunda för att Chávez socialistiska ambitioner vilar på ett fascistiskt fasadverk.”

I det påminner han om en annan ofta hyllad latinamerikansk ”hjälte”, Argentinas Juan Perón som också var inspirerad av den italienska fascismen och Benito Mussolini.

Calatán fortsätter:

”Varför är det så tyst bland svenska socialister när Chávez gång på gång bryter mot FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna?
I revolutionen och socialismens namn införs reformer i Venezuela med en systematik som avskaffar de demokratiska spelreglerna om yttrandefrihet, mötesfrihet och tryckfrihet.”

Ja, det kan man fråga sig. Själv tror jag att många av dem inte tycker det är särskilt allvarligt med Chávez’ brott eftersom de anses ske för ”en god sak”. Det kan många av dem förstås inte säga högt, men för att införa deras typ av socialism så krävs det just inskränkningar av mänskliga fri- och rättigheter.


Fogh fortsätter

november 14, 2007

Räknat i mandat hände ingenting mellan blocken i det danska folketingsvalet. Det är fortfarande 94 mandat för det borgerliga blocket (inräknat Ny Alliance) och 81 till vänsterblocket. Statsminister Anders Fogh Rasmussen från högerliberala Venstre kan tryggt sitta kvar. Han behöver inte ens bekymra sig om stöd från uppstickaren Naser Khaders Ny Alliance (NA).

Därmed kommer koalitionsregeringen mellan Venstre och Konservative Folkeparti att fortsätta, stödda av invandringskritiska Dansk Folkeparti (DF). Det senare är en trist verklighet som de borgerliga lärt sig att leva med i Danmark. Även om det hade varit att föredra att luta sig mot Ny Alliance istället var chanserna för det tämligen små, och om de hade blivit tungan på vågen hade det kunnat bli riktigt besvärligt eftersom DF och NA inte tål varandra. Så för Fogh var det bekvämt att slippa försöka ena de disparata stödpartierna.

Invandrarfrågan har skapat stora politiska blockeringar i Danmark och de flesta partier har anpassat sig till det med följden att den danska synen på invandring är synnerligen restriktiv. Det skapar nu problem för danskt näringsliv som i högkonjunkturens kölvatten formligen skriker efter arbetskraft och gärna ser mer av arbetskraftsinvandring. Hur regeringen skall tackla det med DF återstår att se men enkelt blir det inte. Högutbildade invandrare kan kanske accepteras men det behövs också arbetskraft till såväl ”vanliga” jobb som mer lågkvalificerade.

I det hänseendet är det synd att Ny Alliance inte lyckades bättre, men Naser Khader har mycket sig själv att skylla. I början framstod han som pålitligt borgerlig, med bland annat en marginalskattereform på programmet, men han villade bort sig i taktiserande om regeringsbildning och uttalade sig för att ”bryta blockpolitiken”. Den otydligheten straffade sig. NA får med sina 5 mandat inte ens en ställning som vågmästare.

På det stora hela har Fogh Rasmussens regering varit mycket bra för Danmark, även om den gått lite väl långt mot mitten när det gäller vidmakthållandet av välfärdsstaten. Konservative och NA har ändå drivit skattefrågan och har för det stöd av två tredjedelar av de borgerliga väljarna enligt en opinionsmätning som Greens analyseinstitut låtit göra. Där finns en del att göra.

Också på det kulturpolitiska området har man lyckats. Regeringen har med Fogh Rasmussen och kulturminister Brian Mikkelsen gått i spetsen för ”kulturkriget” mot den kulturradikala makten över debattklimatet. Detta är nog också en del i förklaringen till att Anders Fogh Rasmussen kan fortsätta regera också en tredje mandatperiod. Här har den svenska borgerligheten en del att lära och ta efter.


Val i Danmark

november 12, 2007

I morgon är det folketingsval i Danmark och förmodligen kommer statsminister Anders Fogh Rasmussen att få sitta kvar som statsminister. Hans ledarskap har väl inte alltid varit glasklart men han befinner sig på en trygg borgerlig planhalva med sitt högerliberala parti Venstre. På sistone har han försökt tala mer om välfärd medan koalitionspartnern Konservative Folkeparti talat om skattesänkningar. Det har också gått bättre för Konservative i opinionsmätningarna medan Venstre ser ut att tappa ett par procentenheter. I kvällens Gallupmätning spurtar dock regeringsblocket.

Problemet för VK-regeringen är vilka parti(er) de måste stödja sig på. Det har inte varit direkt upplyftande att vara beroende av Pia Kjærsgaards populistiska och invandringsfientliga Dansk Folkeparti. Det nya partiet Ny Alliance, lett av Naser Khader, bildades av utbrytare från Radikale Venstre som dels kände sig mer borgerliga än Radikales partiledning, som brukar stödja socialdemokraterna, och som dels ville minska Dansk Folkepartis inflytande. Inledningsvis såg det bra ut för Ny Alliance men efter att Khader velat en hel del i regeringsfrågan så har det stadigt gått nedåt. För att reparera skadan sade Khader i helgens partiledardebatt att han stöder Fogh Rasmussen som statsminister. Frågan är nu hur och om Ny Alliance och Dansk Folkeparti skall kunna figurera som stödpartier till Fogh-regeringen. De är inte precis såta vänner.

Under lång tid har danskt politiskt liv präglats av invandrarfrågan. Trots att ekonomin går bra och det skriks efter arbetskraft så vill många politiker hellre se än begränsning av invandringen. Också i årets val har man diskuterat invandringen, den här gången med fokus på vad man skall göra med de flyktingar som fått nej till uppehållstillstånd men som man av olika anledningar inte kan skicka tillbaka.

Trots att man kunde önska att dansk politik kunde släppa den improduktiva fixeringen vid invandringsfrågan så uppskattar jag generellt dansk politik, särskilt sett i ett längre perspektiv. En förhållandevis stor flora av partier och skiftande majoriteter har borgat för att inget parti har fått ett alltför stort inflytande på samhället (som socialdemokraterna har fått här i Sverige). Danmark känns kort och gått ”friare”.


Leve Juan Carlos!

november 10, 2007

Dagens citat kommer onekligen från den spanske kungen Juan Carlos, som under det iberoamerikanska toppmötet ilsknade till över de fasoner som Venezuelas auktoritäre socialistpresident Hugo Chávez visade upp:

– Varför håller du inte käften!?

Utmärkt! Fler borde tala klarspråk om den bisarre despoten i Venezuela.