Obama vann

november 6, 2008

Det må ursäktas om jag inte stämmer upp i hyllningskörerna efter att Obama inte oväntat vades till Förenta Staternas president. Hans valkampanj har i mångt och mycket varit ohederlig; han har mörkat vem han är och vad han egentligen står för bakom en kaskad av fluffig retorik. Visst är det historiskt att en svart man valts till amerikansk president, men som jag skriver i dagens NWT:

”Samtidigt så finns det anledning till eftertanke. Obamakampanjen har faktiskt spelat en hel del på rasfrågan och just symbolvärdet med en svart president. Och en del väljare röstade också på honom just på grund av hans hudfärg. Det var kanske inte riktigt det Martin Luther King menade när han sade att en man skall bedömas inte efter sin hudfärg utan efter sin karaktär. Obama skall och bör bedömas efter sin politik.”

Jag bryr mig inte ett skvatt om Obamas hudfärg. Jag bryr mig om hans politik och den gör mig orolig. Sedan kan man inte komma ifrån misstanken att om den förste svarte presidenten varit republikan så skulle det talats mycket mindre om ”det historiska”. Personer som utrikesminister Condoleezza Rice eller HD-domaren Clarence Thomas brukar nästan aldrig lyftas fram som svarta förebilder. De är ju gudbevars konservativa.

Det återstår att se vilken politik Obamaadministrationen kommer att föra. Jag är rädd för att det trots löften om att sträcka ut handen mot republikanerna så kommer frestelsen att vara för stor för demokraterna att köra sitt eget lopp. De kontrollerar ju både Vita Huset och Capitol Hill. Som jag skriver:

”Om demokraterna tar i för mycket finns det risk för ett snabbt bakslag. Det var det som drabbade Clinton när de efter bara två år förlorade makten i kongressen. Republikanerna kan också nu trösta sig med att även om de förlorade några senatorer så lyckades demokraterna inte alls uppnå den magiska siffran 60, som skulle gjort det möjligt för dem att göra som de vill utan hänsyn till minoritetsbordläggningar.”

Det där sista rör en senatsregel om så kallad ”filibuster”. Nu kan förvisso en enkel majoritet upphäva denna regel, men skulle demokraterna göra det så vore det om något en tydlig signal på att de verkligen kommer att strunta i allt vad samarbete över blockgränserna heter.

För Amerikas och världens skull hoppas jag att Obama menar allvar när han sträcker ut handen. En rejäl vänstersväng vore en katastrof. Jag hoppas också att han lyssnar på sina militära befälhavare, som general David Petraeus, och inte obetänksamt drar sig ur Irak för snabbt.

Tyvärr är jag rätt pessimistisk.


Än är det inte över

november 3, 2008

”It ain’t over ’til the fat lady sings!” Och än har den feta damen inte sjungit. Det amerikanska presidentvalet går in sitt sista skälvande dygn. Opinionsmätningarna tyder på en seger för Barack Obama, men de är notoriskt svåra att lita på. Dessutom så knappar John McCain in. Natten mellan tisdag och onsdag vet vi.

Jag trodde länge att Obama skulle vara körd när det visade sig vilket tvivelaktigt umgänge Obama hade – den rasistiske pastor Wright, den obotfärdige terroristen Ayers, med flera. Vad jag inte räknade med är att amerikanska mainstreammedia så oförblommerat skulle mörka alla negativa nyheter om Obama. Därmed har alldeles för få väljare faktiskt fått den fullödiga bild man kan kräva. Det är faktiskt riktigt, riktigt motbjudande.

Det andra var missnöjet och upprördheten i samband med finanskrisen, som per automatik drabbar det parti vars representant sitter i Vita Huset. Nu är det ganska orättvist eftersom det faktiskt är demokraterna – från president Clinton till kongressledamöterna – som har störst skuld till att bolånemarknaden snedvreds och sedan kollapsade. Här gjorde McCain-kampanjen dundertabben att inte tidigt visa på demokraternas, och Barack Obamas, skuld.

Det har varit en bra märklig – och utdragen – valkampanj. I NWT skrev jag en krönika om det på måndagen (den 3 november):

”John McCain har heller inte fört en särskilt lysande kampanj. Stapplande och stundtals misskött har den ändå lycktas få den ärrade gamle senatorn att vara en verklig utmanare under ett år då republikanerna borde vara uträknade. McCain var strängt taget den enda republikan som kunde lyckas med det. Genom åren har han ofta bråkat med och gått emot det egna partiet och gått sin egen väg. ”Maverick”” är ett svåröversättligt epitet som han trivs med, och betyder närmast en sorts frifräsare. Därför klingar det en smula falskt när hans demokratiska motståndare försöker utmåla honom som en representant för någon sorts ”avgrundshöger”.”

McCain har tidigare varit något av medias favoritrepublikan. Han utmanade ju Bush år 2000 och har gått mot partilinjen många gånger. Möjligen invaggades McCainfolket därför i en falsk säkerhet när det gäller media. Men McCain var ju bara deras favorit så länge han aldrig vann – så länge han var ”den tappre förloraren”. Så fort han satte sig upp mot deras utkorade favorit – Den Ende – Barack Obama skulle han tillintetgöras. Då spelade det ingen roll att han tidigare beskrivits som måttfull. Nu är han ”avgrundshöger.”

Jag skriver också om Sarah Palin:

”På extremt kort tid så lyckades hon engagera och entusiasmera kärnväljarna. Hon står för många av deras traditionella värderingar. Givetvis har demokraterna och deras oblyga påhejare i de inte alls särskilt opartiska massmedierna gjort allt vad de kunnat för att smutskasta henne.

Att påstå att Palin skulle vara korkad och erfaren borde falla på sin egen orimlighet, men går om man använder sig av dubbeltänk. Därför var man så snabb med att sätta dit henne. Ju tidigare bilden av henne som en dum lantlolla fastande desto svårare blir det att göra sig av med den.”

Om Obama skriver jag bland annat:

”Obama är något av en teflonman – allt rinner av honom. Han kan sitta och se ”cool” och högdragen ut, och mata anhängarna med luftig men ytterst tom retorik. Det vilar något sektliknande över hans anhängare. Han framställs som någon sorts frälsargestalt där väljarna erbjuds att lita på ord om ”hopp och förändring”, samtidigt som man döljer vad som döljer sig där bakom. För de redan övertygade framstår legitim kritik som kättersk (för att inte säga rasistisk). De icke övertygade kan bara häpna åt och skaka på huvudet åt vad som faktiskt är en ganska obehaglig idoldyrkan av en politisk kandidat.”

Jag får faktiskt obehagskänslor av att åse all denna dyrkan. Den är inte rationell och är faktiskt ganska skrämmande. Jag må ha mina egna favoritpersoner i den politiska historien – Winston Churchill, Ronald Reagan, Margaret Thatcher – men därmed är jag inte blind för deras mänskliga fel och brister, eller för vissa inslag i deras politik eller åsikter. Med för Obamanikerna har jag sett få sådana spärrar.

McCain-Palin 2008!


Media kampanjar för Obama

oktober 30, 2008

Att media i allmänhet är på Barack Obamas sida torde stå helt klart för alla som brytt sig om att följa den amerikanska presidentvalskampanjen. En undersökning från Pew Research Center visar också att 70 procent av amerikanerna anser att journalisterna vill ha en Obamaseger, jämfört med bara 9 procent för McCain. Samma institut bekräftar att 70 procent av mediabevakningen av Obama varit positiv och 60 procent av bevakningen av McCain varit negativ.

I en ledare i NWT i dag den 28 oktober skriver jag om det upprörande fenomenet att så kallade mainstream-media i Amerika – och därmed i förlängningen större delen av vad som rapporteras här i Sverige – i praktiken är en inofficiell förlängning av Barack Obamas egen kampanjorganisation. Ett sannerligen mörkt kapitel i journalistikens historia:

”De låtsas inte ens vara opartiska längre. Och eftersom svenska media bara apar efter de stora i Amerika så är det lika illa här. De tycker det är viktigare att granska den republikanske vicepresidentkandidaten Sarah Palins garderob än vad Obama egentligen står för. Medan allt möjligt förtal, påhitt och nedsättande omdömen förföljt Palin så lämnas Obama i fred. När en rörmokare i Ohio lyckades få Obama att försäga sig när det gäller hur han vill ”sprida runt välståndet” med högre skatter så hoppade media på… rörmokaren!”

Jag tar också upp en del av de märkliga personer Obama umgett sig med och samarbetat med, och som på det stora hela mötts med tystnad av de stora ”nyhetsorganisationerna” – tidningar som The New York Times, Washington Post och Los Angeles Times, TV-bolag som NBC (särskilt kabelkanalen MSNBC), CBS, CNN och ABC och så vidare. Det rör sig om personer som den obotfärdige terroristen William Ayers från Weathermen Underground, som den 11 september 2001 av alla datum i en debattarikel skrev att han ångrade att de  inte bombade mer. Det rör sig om hans mentor och pastor i tjugo år, Jeremiah Wright, som presikat rashat. Det rör sig om den nu fängslade finanshajen Tony Rezko. Ayers, Wright & Rezko – det låter som en advokatfirma från helvetet! Wolfram & Hart får se upp! 😉

DN-kolumnisten Hans Bergström har skrivit en av de få artiklarna om Obamas tvivelaktiga bekantskaper. Läs den här.

Förre Forbes-redaktören Michael S Malone har också en läsvärd artikel om de partiska medierna i Amerika. Ironiskt nog på ABC:s hemsida – ett av de TV-bolag som i sitt agerande annars mest bekräftar det Malone skriver. Läs den här:

”The traditional media are playing a very, very dangerous game — with their readers, with the Constitution and with their own fates. The sheer bias in the print and television coverage of this election campaign is not just bewildering, but appalling. And over the last few months I’ve found myself slowly moving from shaking my head at the obvious one-sided reporting, to actually shouting at the screen of my television and my laptop computer.”

Jag har också upptäckt att jag svurit högt framför TV:n och datorn.


Grattis Israel 60 år!

maj 14, 2008

I dag är det 60 år sedan David Ben Gurion utropade staten Israel och det är väl värt att uppmärksamma och fira.

Jag skriver därför också om Israel i dagens ledare i NWT:

”Israel är Mellanöstern enda demokrati. De araber som bor i Israel har mer frihet och rättigheter än de skulle haft om de bott i något av grannländerna. Det är ett välmående land som fått öknen att blomma och nu har en av världens bästa högteknologiska industrier. Med målmedvetenhet, kunskap och stark vilja har israelerna på 60 år uträttat ett smärre mirakel. Och detta i skuggan av flera krig och terroristattacker.”

Men trots alla framsteg så ifrågasätts Israels och dess existens ständigt, och det inte bara av islamister och arabnationalister och diverse förtryckarregimer, utan också av många i den fria världen. Antisemitismen, denna svårutrotade skamfläck på vår historia är svårutrotad.

”Innan dess bildande levde judarna i diaspora i tusentals år, förföljda och utan fullvärdiga medborgerliga rättigheter. Då fick judar inte äga land (en orsak till att många kom att ägna sig åt bankverksamhet). Nu ifrågasätts deras rätt till Israels land. Mönstren går igen.”

Jag skriver vidare om det palestinska flyktingproblemet och kontrasterar det med vad som hände med de judar som fick fly från arabvärlden efter 1948.

Men trots alla problem så kan Israel stå på egna ben och de senaste 60 åren har de för första gången på årtusenden kunnat försvara sig själva och inte varit utlämnade åt andra. Det är tryggheten med att ha en egen stat, även om fred med grannländerna kan synas avlägsen:

”Så länge Israels grannar inte ens kan acceptera Israels existens och stävja allt från terroristattacker till antisemitisk indoktrinering i skolor och media, så länge kommer freden att lysa med sin frånvaro. Kanske så länge som 60 år till.”


Hillary is back!

mars 5, 2008

Det svänger i de demokratiska primärvalen. Barack Obamas segersvit bröts under ”minisupertisdagen” i går, där Hillary Clinton kammade hem såväl Ohio som Texas. Därmed är hon definitivt inte uträknad och kan mycket väl vinna i slutändan. Hon kan motivera superdelegaterna (d v s partipamparna) att rösta på henne.

Därmed kommer kampanjen att dra ut på tiden, vilket bara kan gynna John McCain, som nu är helt klar sedan han vunnit majoriteten av republikanernas delegater. Nu kommer Clinton och Obama att fortsätta att puckla på varandra, medan McCain lugnt kan luta sig tillbaka. Och vem som än avgår med nomineringen kommer då att vara rejält tilltufsad när den egentliga presidentvalskampanjen börjar i höst.

En förklaring till att det nu gått bättre för Clinton är att media sent omsider bestämt sig för att trots allt börja granska Barack Obama. Det har varit alldeles för mycket av pinsam hyllningskör till hans ”frälsarbudskap” tidigare. Saturday Night Live hade en oerhört rolig sketch i helgen om hur elaka media varit mot Clinton och hur överslätande och snälla de varit mot Obama:

SNL kanske fungerade som en väckarklocka för på bara några få dagar så började man tala mer om Obamas kontakter med den skumme affärsmanen Tony Rezko, som nu ställts inför rätta och att han i sitt Chicagodistrikt umgåtts med två före detta medlemmar av terroristorganisationen Weathermen Underground, Bernadine Dohrn och William Ayers, numera universitetslärare (först avslöjat av politico.com här). Vidare har det rapporterats om hur en av Obamas rådgivare skall ha sagt till kanadensiska diplomater att hans utfall mot frihandelsavtalet NAFTA bara var kampanjretorik och inte mycket att ta på allvar. Detta förnekade Obama först och han har fått slingra sig som en orm.

Det här är verkligen på tiden. Jag har inga större sympatier för Hillary Clinton men jag har tyckt att den närmast religiösa dyrkan som ägnats Obama varit ganska obehaglig. Han har skickligt dolt att han hör hemma ute på vänsterkanten. Detta kombinerat med han naivitet och oerfarenhet gör att jag tror han skulle bli en farlig president, rent av en katastrof värre än Jimmy Carter. Hillary vet man i alla fall vad hon står för.

Sedan är Clinton förmodligen mycket lättare för John McCain att besegra!


Dubbelkommando under dubbelörnen

mars 4, 2008

Årets mest förutsägbara och ospännande ”val” har ägt rum. Den 42-årige Dmitrij Medvedev blev som väntat vald till Rysslands president efter Vladimir Putin. Men något riktigt val var det knappast frågan om. Det fanns ju inga egentliga alternativ. Det ryska folkets uppgift var att bekräfta det val som Putin och maktklicken runt honom redan hade gjort.

Så vad händer nu? Putin kommer näppeligen att dra sig tillbaka, eller? Fast det tror min gamle professor Kristian Gerner att han mycket väl kan göra. Nu tror jag inte det är så sannolikt. I dagens NWT skriver jag bland annat:

”Medvedev är en hänförd lojalist och har Putin att tacka för sin hela sin maktställning. Den lär han inte utmana i första taget.
Samtidigt så medför presidentposten stora formella maktbefogenheter. När Putin själv tillträdde för åtta år sedan så ansågs han som lojal mot företrädaren Jeltsins så kallade ”familj”, men han visade snart andra tag. Också Medvedev skulle kunna överraska, även om det är mindre troligt. Putin hade trots allt det gamla KBG att stödja sig på, medan Medvedev högst har en handfull ”liberala” teknokrater att luta sig på.”

Sannolikt är att det kommer att bli någon form av dubbelkommando, även om det historiskt oftast inte fungerat så väl i Ryssland…

”…även om det finns exempel på motsatsen, som Nikolaj II och hans premiärminister Pjotr Stolypin och Sovjetledaren Leonid Brezjnev som länge delade makten med Aleksej Kosygin. Kanske Putin och Medvedev kommer att bli ett sådant par.”

Vidare skriver jag om den delikata maktbalans som finns i Ryssland. Den fanns också under Sovjettiden. Lenin hade medvetet byggt systemet på ett sådant sätt för att ingen skulle få för stor makt. Visserligen fanns kommunistpartiet i toppen men dess makt balanserades också av KGB och Röda Armén. Nu finns inte partiet längre, och det har paradoxalt medfört att säkerhetsorganen – KGB:s efterföljare – har större makt idag. Fast inte i absoluta termer eftersom dagens Ryssland, med alla sina fel och brister, inte är en totalitär planekonomisk dikatur. Dagens maktbalans råder mellan före detta KGB, militären, teknokrater, byråkrater och oligarker i statsförvaltning och företag (som Gazprom).

”Att Putin plockade någon utanför kraftcentra (”siloviki”) inom säkerhetstjänsten och militären kan ha berott på strävan att upprätthålla denna balans. Samtidigt så kan kraftorganen användas för att hålla Medvedev i schack. Det är känt att Putins vice stabschef Igor Setjin motsatte sig Medvedevs upphöjelse. Setjin kan bli Putins vakthund mot efterträdaren. Det senaste året har det också utbrutit ett ”inbördeskrig” inom kraftorganen. Narkotikapolischefen Tjerkesov har ställts mot FSB- chefen Patrusjev och nyss nämnde Setjin.”

Det här visar att kremlologin är i högönsklig välmåga i dagens allt mer auktoritära Ryssland. Utgången i den här maktkampen kan säga en del om vilket svängrum Medvedev kommer att tillåtas. Stannar Setjin kvar i Kreml så kan man nog tolka det som att Medvedevs koppel är ganska kort.


Ny stat i Europa

februari 19, 2008

Så har då Europa fått en ny stat sedan Kosova förklarat sig självständigt. Det har legat i luften länge och är egentligen inte särskilt förvånande. Efter Serbiens etniska rensningar 1999 har det knappast varit aktuellt att tänka sig att provinsens 90 procent albaner skulle finna sig i att fortsättningsvis tillhöra Serbien. Sedan må Kosova anses vara hur mycket serbiskt urhem som helst. Sedan är det en annan sak att det nya landet i praktiken inte fungerar som en suverän stat.

I tisdagens NWT skriver jag om det hela (”Utmaning från Kosova”). Visst är det en utmaning som hela världssamfundet nu ställs inför när de har att ta ställning till om de skall erkänna den nya staten eller inte. Den gamla folkrätten har visat sig otillräcklig i det här avseendet (också, frestas man att tillägga). Omvärlden har också till stor del sig själva att skylla:

”Det har trots allt gått nio år sedan Kosova upphörde att styras från Belgrad. Det är en tid man kunde använt bättre till att bereda marken och förbättra situationen i Kosova. Istället har området styrts av en korrumperad FN-administration (Unmik) som Maciej Zaremba beskrev i flera avslöjande artiklar i Dagens Nyheter 2006. (läs dem här)

”Serbien har redan genom det som hände 1999 mält sig ur något inflytande. Visst finns det anledning att befara att Kosova blir ett exempel för andra utbrytarprovinser. Det finns anledning att slå fast att Kosovafallet är unikt, men också att länder som tar till våld och folkmord inte kan påräkna stöd och sympatier från omvärlden när förtryckta undersåtar vill bryta sig loss.”

Det finns all anledning att peka på FN:s misslyckande i Kosova. Efter vanskötseln under FN-mandat lär organisationen inte vara så värst populär i Kosova. FN har också visat sig impotent och förlamat när det gäller att gå vidare, mycket beroende på att Ryssland har satt sig på tvären. Givet Vladimir Putins hårda och konfrontatoriska utrikespolitik är det svårt att se någon situation där världsorganisationen skulle kunnat komma till skott (om uttrycket tillåts) för att lösa Kosovafrågan. En evig Unmik-administration hade väl inte varit särskilt eftersträvansvärd.

Min gamle kurskamrat Tomislav Dulic (vi läste Påbyggnadskurs Östeuropa i Uppsala tillsammans på 90-talet) skriver på SvD Brännpunkt att ”FN:s auktoritet försvagas” om Kosova erkänns av Sverige och andra stater. Tja, dess auktoritet har ju redan undergrävts av att ryska veton och hot om veton gjort organisationen handlingsförlamad. Att ett erkännande av Kosova strider mot FN-stadgor och annat visar enligt mitt förmenande bara på FN:s brister. FN är inget självändamål. Vill de göra sig mer och mer irrelevanta så får de väl göra det. Ibland krävs det aktioner också om FN inte förmår att agera.

Tomislav skriver också att Sverige (vid ett erkännande) kommer att spela bort en stor del av vår internationella trovärdighet ”som har baserats på ledord såsom multilateralism och kompromissanda”. Det sörjer inte jag så mycket för. Varken multilateralism eller komprosmissanda är i sig självändamål. Det viktiga är att man faktiskt åstadkommer något. Visst kommer Kosova att hamna i ett juridiskt limbo, men den har redan befunnit sig i en sorts limbo i nio år och det var hög tid att gå vidare därifrån. Varken vi eller kosovanerna skall hållas som gisslan av ett i FN trilskande Ryssland.

Därmed inte sagt att problemen är över. Tvärtom, det återstår ofantligt mer för omvärlden att göra i Kosova. Ett erkännande de jure av vad som existerat de facto när det gäller Kosovas separation från Serbien är bara det första lilla steget.