Dubbelkommando under dubbelörnen

mars 4, 2008

Årets mest förutsägbara och ospännande ”val” har ägt rum. Den 42-årige Dmitrij Medvedev blev som väntat vald till Rysslands president efter Vladimir Putin. Men något riktigt val var det knappast frågan om. Det fanns ju inga egentliga alternativ. Det ryska folkets uppgift var att bekräfta det val som Putin och maktklicken runt honom redan hade gjort.

Så vad händer nu? Putin kommer näppeligen att dra sig tillbaka, eller? Fast det tror min gamle professor Kristian Gerner att han mycket väl kan göra. Nu tror jag inte det är så sannolikt. I dagens NWT skriver jag bland annat:

”Medvedev är en hänförd lojalist och har Putin att tacka för sin hela sin maktställning. Den lär han inte utmana i första taget.
Samtidigt så medför presidentposten stora formella maktbefogenheter. När Putin själv tillträdde för åtta år sedan så ansågs han som lojal mot företrädaren Jeltsins så kallade ”familj”, men han visade snart andra tag. Också Medvedev skulle kunna överraska, även om det är mindre troligt. Putin hade trots allt det gamla KBG att stödja sig på, medan Medvedev högst har en handfull ”liberala” teknokrater att luta sig på.”

Sannolikt är att det kommer att bli någon form av dubbelkommando, även om det historiskt oftast inte fungerat så väl i Ryssland…

”…även om det finns exempel på motsatsen, som Nikolaj II och hans premiärminister Pjotr Stolypin och Sovjetledaren Leonid Brezjnev som länge delade makten med Aleksej Kosygin. Kanske Putin och Medvedev kommer att bli ett sådant par.”

Vidare skriver jag om den delikata maktbalans som finns i Ryssland. Den fanns också under Sovjettiden. Lenin hade medvetet byggt systemet på ett sådant sätt för att ingen skulle få för stor makt. Visserligen fanns kommunistpartiet i toppen men dess makt balanserades också av KGB och Röda Armén. Nu finns inte partiet längre, och det har paradoxalt medfört att säkerhetsorganen – KGB:s efterföljare – har större makt idag. Fast inte i absoluta termer eftersom dagens Ryssland, med alla sina fel och brister, inte är en totalitär planekonomisk dikatur. Dagens maktbalans råder mellan före detta KGB, militären, teknokrater, byråkrater och oligarker i statsförvaltning och företag (som Gazprom).

”Att Putin plockade någon utanför kraftcentra (”siloviki”) inom säkerhetstjänsten och militären kan ha berott på strävan att upprätthålla denna balans. Samtidigt så kan kraftorganen användas för att hålla Medvedev i schack. Det är känt att Putins vice stabschef Igor Setjin motsatte sig Medvedevs upphöjelse. Setjin kan bli Putins vakthund mot efterträdaren. Det senaste året har det också utbrutit ett ”inbördeskrig” inom kraftorganen. Narkotikapolischefen Tjerkesov har ställts mot FSB- chefen Patrusjev och nyss nämnde Setjin.”

Det här visar att kremlologin är i högönsklig välmåga i dagens allt mer auktoritära Ryssland. Utgången i den här maktkampen kan säga en del om vilket svängrum Medvedev kommer att tillåtas. Stannar Setjin kvar i Kreml så kan man nog tolka det som att Medvedevs koppel är ganska kort.


William F. Buckley Jr. (1925-2008)

februari 29, 2008

Den moderna konservatismens fader William F. Buckley Jr. avled i onsdags i en ålder av 82 år. Dessvärre är han inte så värst känd i Sverige. Konservatismen har alltid varit styvmoderligt behandlad här, såväl i skolan, i akademierna och i politiken. Vi kanske skall vara glada om folk i allmänhet ens kommer ihåg Edmund Burke från skolundervisningen.

Idag är konservatismen om inte dominerande så dock väldigt inflytelserrik i Amerika. Så var det inte när Buckley började sin bana. Då levde det stora landet i väster alltjämt under Roosevelts och New Deals förtrollning om den stora starka staten. Men så kom Buckley. 1955 startade han tidskriften ”National Review” och beredde vägen för dagens uppsjö av konservativa opinionsbildare, kolumnister, radiopratare, tankesmedjor… och politiker. Tidningen lever fortfarande i högönsklig välmåga. Läs gärna alla rörande, roliga och tänkvärda minnesord.

Så här skriver jag i dagens NWT:

”Buckley inspirerade och föregrep Ronald Reagans ”konservativa revolution”. Kort sagt så gjorde han konservatismen, i sin moderna och anglo-saxiska tappning, acceptabel. I dag har många av hans konservativa idéer blivit allmängods som präglar politiker, presidenter, debattörer och opinionsbildare. Och så hade det inte blivit om han inte artikulerat tankar som redan funnits i folkdjupen. Det är det stolta arv William Buckley lämnar efter sig.”

Konservativa har Buckley att tacka för mycket. Hans påverkan i Sverige är kanske inte så stor, men han har utan tvekan påverkat amerikansk politik och därmed också världspolitiken. Jag skulle vilja påstå att han är en av 1900-talets viktigaste opinionsbildare och tänkare.

Requiescat in pace, William Frank Buckley junior!


Fredrik Reinfeldt besöker…

februari 22, 2008

Flera gånger i veckan dimper det ned pressmeddelanden från Statsrådsberedningen som meddelar att statsministern besöker den eller den orten. De har blivit rejält förutsägbara. Sålunda fick jag ett i dag med rubriken ”Fredrik Reinfeldt besöker London” och tänkte reflexmässigt att fortsättningen skulle lyda ungefär ”Tisdagen 26 februari besöker statsminister Fredrik Reinfeldt London. Där kommer han att träffa jobbsökande på arbetsförmedlingen och sedan äta lunch på äldreboendet Southwark Seniors.” Men det visar sig att han skall träffa Gordon Brown istället.

Men förtvivla icke, för det kom också ett pressmeddelande där det står:

”Onsdagen 27 februari besöker statsminister Fredrik Reinfeldt Ängelholm. Fredrik Reinfeldt besöker Ängelholms sjukhus för samtal med sjuksköterskor, undersköterskor och sjukgymnaster. Besöket är en del i Fredrik Reinfeldts resande i svenska välfärdsverksamheter.”

Phew… ett tag började jag bli orolig!


Obamas svimmande damer

februari 21, 2008

Jag börjar bli rejält trött på Barack Obamas tomma och innehållslösa fräslarfasoner. Hans framträdanden liknar mer väckelsemöten än politiska demonstrationer. Han hasplar ur sig plattityder om ”hopp” och ”förändring” men det är extremt tunnsått med konkreta politiska förslag. Och folk går på det! (I alla fall än så länge).

Jag finner det rätt obehagligt hur hans anhängare och publiken sveps med. Fast ibland kan man undra om allt är vad det ser ut att vara. Se bara på den här sammanställningen av klipp som visar hur olika kvinnor med märklig regelbundenhet svimmar under Obamas olika framträdanden, bara för att presidentkandidaten skall kunna visa sig medkännande. Ett par fall, visst det hade man kunnat acceptera. Men nu rör det sig om många platser – Park City i Utah, Kansas City i Missouri, Los Angeles och Santa Barbara i Kalifornien, Hartford i Connecticut, Madison i Wisconsin, Des Moines i Iowa, Seattle i Washington, Hanover i New Hampshire och vem vet hur många fler.


Försvarshaveri med Tchadstyrkan

februari 21, 2008

Än en gång blir det pinsamt tydligt att den svenska regeringen saknar en seriös försvarspolitik. Förra året gick finansminister Anders Borg ut och sade att det kunde sparas än mer på det redan kroniskt underfinansierade svenska försvaret. I samma veva lovade utrikesminister Carl Bildt att vi skulle skicka svensk trupp till Tchad för att bistå vid hjälpen till flyktingar från Darfur i grannlandet Sudan. Redan då höjdes på många ögonbryn eftersom det saknas en hel del pengar.

Och nu framgår alltså att den svenska Tchadstyrkan bara kommer att vara i Tchad i elva veckor, varav bara fyra-sex veckor som fullt operationella. Sedan får de åka hem. Den frispråkige pensionerade översten Bo Pellnäs skrev i SvD att Sverige gör sig till åtlöje. Försvarsminister Sten ”Tomhylsan” Tolgfors svarar med diverse klena ursäkter. Jag kommenterar det i dagens NWT:

”Tolgfors skyller ifrån sig på EU, och visst finns det all anledning att kritisera många EU-länder som inte varit villiga att ställa upp och som därmed försenat insatsen. Men det ursäktar väl inte Sveriges halvhjärtade engagemang! Sedan skyller han på vädret, att den regnperiod som kommer till sommaren försvårar en förlängd insats eftersom pansarfordonen då inte kan köra. Vill man vara elak skulle man väl kunna säga att ett amfibieförband nog borde kunna klara av lite regn.
Men försvarsministerns huvudinvändning är att det saknas pengar. Det skulle kosta 300 miljoner kronor extra med en förlängning och det är pengar som han inte har.”

Det är ju direkt pinsamt och visar bara på hur ihålig den svenska försvarspolitiken är. Och detta skall vara en borgerlig regering! Man skäms ju!

Nog borde man kunna skaka fram de där 300 miljonerna. Kraven på en förlängning av styrkan kommer nu också tvärs över blockgränserna. Om pengarna sedan tas från biståndet eller inte spelar ingen roll. Finns bara viljan så finns medlen. Men det verkar klent med viljan. Reinfeldt backar upp Tolgfors.

Jag avslutar dagens NWT-ledare med:

”Så här går det när vi har en anorektisk försvarspolitik. Budgeten räcker inte på långa vägar till för de uppgifter som politikerna lägger på försvaret. Därför blir det kroniska underskott och en underfinansiering av verksamheten. Och de insatser man säger sig kunna klara av kommer man inte alls att kunna klara av. Ständiga panikutryckningar, eller som i det här fallet, paniktillbakadraganden, för att det fattas medel i kassan. Vi gör oss till internationellt åtlöje och i förlängningen kommer omvärlden – FN, EU, Nato – att få svårt att lita på svenska utfästelser om väpnad trupp. Det är ovärdigt Sverige som nation. Det drabbar också alla de som vi inte får en möjlighet att hjälpa.”


Ny stat i Europa

februari 19, 2008

Så har då Europa fått en ny stat sedan Kosova förklarat sig självständigt. Det har legat i luften länge och är egentligen inte särskilt förvånande. Efter Serbiens etniska rensningar 1999 har det knappast varit aktuellt att tänka sig att provinsens 90 procent albaner skulle finna sig i att fortsättningsvis tillhöra Serbien. Sedan må Kosova anses vara hur mycket serbiskt urhem som helst. Sedan är det en annan sak att det nya landet i praktiken inte fungerar som en suverän stat.

I tisdagens NWT skriver jag om det hela (”Utmaning från Kosova”). Visst är det en utmaning som hela världssamfundet nu ställs inför när de har att ta ställning till om de skall erkänna den nya staten eller inte. Den gamla folkrätten har visat sig otillräcklig i det här avseendet (också, frestas man att tillägga). Omvärlden har också till stor del sig själva att skylla:

”Det har trots allt gått nio år sedan Kosova upphörde att styras från Belgrad. Det är en tid man kunde använt bättre till att bereda marken och förbättra situationen i Kosova. Istället har området styrts av en korrumperad FN-administration (Unmik) som Maciej Zaremba beskrev i flera avslöjande artiklar i Dagens Nyheter 2006. (läs dem här)

”Serbien har redan genom det som hände 1999 mält sig ur något inflytande. Visst finns det anledning att befara att Kosova blir ett exempel för andra utbrytarprovinser. Det finns anledning att slå fast att Kosovafallet är unikt, men också att länder som tar till våld och folkmord inte kan påräkna stöd och sympatier från omvärlden när förtryckta undersåtar vill bryta sig loss.”

Det finns all anledning att peka på FN:s misslyckande i Kosova. Efter vanskötseln under FN-mandat lär organisationen inte vara så värst populär i Kosova. FN har också visat sig impotent och förlamat när det gäller att gå vidare, mycket beroende på att Ryssland har satt sig på tvären. Givet Vladimir Putins hårda och konfrontatoriska utrikespolitik är det svårt att se någon situation där världsorganisationen skulle kunnat komma till skott (om uttrycket tillåts) för att lösa Kosovafrågan. En evig Unmik-administration hade väl inte varit särskilt eftersträvansvärd.

Min gamle kurskamrat Tomislav Dulic (vi läste Påbyggnadskurs Östeuropa i Uppsala tillsammans på 90-talet) skriver på SvD Brännpunkt att ”FN:s auktoritet försvagas” om Kosova erkänns av Sverige och andra stater. Tja, dess auktoritet har ju redan undergrävts av att ryska veton och hot om veton gjort organisationen handlingsförlamad. Att ett erkännande av Kosova strider mot FN-stadgor och annat visar enligt mitt förmenande bara på FN:s brister. FN är inget självändamål. Vill de göra sig mer och mer irrelevanta så får de väl göra det. Ibland krävs det aktioner också om FN inte förmår att agera.

Tomislav skriver också att Sverige (vid ett erkännande) kommer att spela bort en stor del av vår internationella trovärdighet ”som har baserats på ledord såsom multilateralism och kompromissanda”. Det sörjer inte jag så mycket för. Varken multilateralism eller komprosmissanda är i sig självändamål. Det viktiga är att man faktiskt åstadkommer något. Visst kommer Kosova att hamna i ett juridiskt limbo, men den har redan befunnit sig i en sorts limbo i nio år och det var hög tid att gå vidare därifrån. Varken vi eller kosovanerna skall hållas som gisslan av ett i FN trilskande Ryssland.

Därmed inte sagt att problemen är över. Tvärtom, det återstår ofantligt mer för omvärlden att göra i Kosova. Ett erkännande de jure av vad som existerat de facto när det gäller Kosovas separation från Serbien är bara det första lilla steget.


Nessie har dött!

februari 14, 2008

Under avdelningen ”you can’t make this stuff up”: 85-åriga Robert Rines ger upp sitt 37-åriga sökande efter Loch Ness-odjuret. På sistone har han inte haft så mycket tur att hitta några spår:

”Trots hundratals kontakter med ekolod genom åren så har spåret nu kallnat och Rines tror att Nessie är död, ett offer för den globala uppvärmningen.”

Ja, vad skall man säga? Jag gillar läsarkommentaren i slutet:

”Jag är rädd för att om vi inte stoppar uppvärmingen snart så kommer den också att ta livet av Bigfoot och Elvis.”


Angelina Jolie i Irak

februari 14, 2008

I förra veckan var skådespelerskan Angelina Jolie i egenskap av goodwill-ambassadör för FN:s flyktingkommissariat (UNHCR) i Irak för att diskutera flyktingsituationen med bland andra Iraks premiärminister Nouri al-Maliki och FN-sändebudet Staffan de Mistura. Hon passade också på att träffa amerikanska soldater och deras befälhavare general David Petraeus.

Hm, Petraeus är betydligt kortare till växten än jag föreställt mig. Tur att han militärt är betydligt större. Han ligger ju bakom det framgångsrika genomförandet av den truppförstärkning – ”the surge” – som drastiskt fått våldet att minska och gett hoppet tillbaka till irakierna. Och som gjort det möjligt för många flyktingar att återvända.

Sedan åt Angelina lunch tillsammans med soldaterna:

Hon sade bland annat:

”Jag var glad över att ha möjligheten att komma till Baghdad och tacka dem ansikte mot ansikte.”

Jag brukar inte vara den som bryr mig om vad diverse kändisar, artister och skådespelare säger och tycker om saker utanför deras omedelbara kompetensområde. I synnerhet inte sedan de oftast brukar rapa politiskt korrekta vänsterplattityder. Men det är befriande när någon går utanför det förväntade, som Angelina Jolie gjorde här.


Antisemitism (v) i riksdagen

februari 14, 2008

En vanlig form av moderna antisemitiska uttryck är att jämställa nazismens förbrytelser och Förintelsen med vad som sker i dagens Israel och Mellanöstern. I går gavs det prov på det under riksdagens utrikespolitiska debatt, då riksdagsmannen Torbjörn Björlund (v) sade följande (anförande 38):

”I dag fungerar många av de israeliska bosättarna på precis samma sätt som många av fångvaktarna gjorde på den tiden då man hade läger för judar under andra världskriget, då judar internerades och dödades under det som vi kallar Förintelsen. Det här är på många sätt en ofattbar paradox. Ättlingarna till dem som drabbades av mänsklighetens värsta förbrytelse, Förintelsen, genomför en etnisk rensning som till och med överträffar det apartheidsystem som vi så ivrigt bekämpade i Sydafrika för ett par decennier sedan.”

Karln har också mage att trivialisera apartheidsystemet i Sydafrika, som enligt Björlund tydligen var bättre.

Riksdagsledamoten Birgitta Ohlsson (fp) gjorde mig uppmärksammad på det här. Hon kräver att Lars Ohly fördömer uttalandet och skriver bland annat:

”Torbjörn Björlunds kränkning av förintelsens överlevare bara några veckor efter att riksdagen uppmärksammade Förintelsens minnesdag visar på en vidrig historiesyn.”


Obama Girl röstade inte

februari 10, 2008

Mycket väsen har gjorts om Barack Obamas stöd bland yngre väljargrupper, men det är en synnerligen osäker grupp att stödja sig på då de är notoriskt otrogna och ofta inte ens orkar masa sig till valurnorna. Ett tydligt, och starkt symboliskt uttryck för detta är den så hypade ”Obama Girl” som gjorde sig känd för snärtiga och sexiga videoklipp, bland annat den här senaste där hon ikläder sig superhjältekostym:

Nu visar det sig att Obamaflickan, som egentligen heter Amber Lee Ettinger, struntade i att rösta på supertisdagens primärval i sin hemstat New Jersey. Hon fann det tydligen alldeles för jobbigt att ta sig över Hudsonfloden. Hon kände sig för illamående efter att ha flugit från Superbowl i Arizona till New York, men inte tillräckligt illamående för att varit ute dagen innan eller för att ha varit och festat. Yeah, right!


McCains tal på CPAC

februari 8, 2008

John McCain är nu garanterat republikanernas presidentkandidat sedan Mitt Romney hoppat av. Han kan fortsättningsvis komma att ha vissa problem med en del konservativa på högerkanten, men givet ”the high stakes” så kommer nog de flesta att falla in i ledet snart.

Om han inte lyckas vinna över sina skeptiker med det här talet på CPAC (Conservative Political Action Conference) så vet jag inte vad som kan. Ett utmärkt tal!

McCain presenteras av senatorskollegan Tom Coburn:

McCains tal uppdelat i tre delar:


McCain for President!

februari 7, 2008

Efter supertisdagen står det klart att John McCain blir republikansk presidentkandidat. Han har också goda chanser att vinna själva presidentvalet – i flera mätningar den senaste tiden ligger han före både Hillary Clinton och Barack Obama.

Ställs han mot Clinton kan han räkna med att hon är handikappad av att ha så många ”negatives”. Hon är en mycket polariserande figur, också bland demokrater. Ställs han mot Obama kan det bli svårare. Obama farmstår som en enande kandidat som talar om hopp och förändring. Men som kandidat så skulle hans tomma retorik börja synas i sömmarna. Redan nu går det att fastställa att han är senatens mest vänsterröstande medlem. Och som medlem av delstaten Illinois’ lagstiftande församling uppvisade han samma röstmönster. Så Obama – Fredrik Reinfeldts favorit 🙄 – är i högsta grad en kraftigt vänsterpräglad partigängare. McCain kan också spela på Obamas ungdom och oerfarenhet, ungefär som Ronald Reagan som om Walter Mondale sade att han inte skulle ”exploit for political purposes my opponent’s youth and inexperience.”

I dagens NWT skriver jag bland annat om hur idiotiskt det är att alla svenska partiledare utan vidare reflektion omfamnat demokraterna. Det är viktiga saker som står på spel, för omvärlden och för Sverige:

”Viktigast för omvärldens vidkommande är att Förenta Staterna får en president som har en fast linje i kampen mot den islamistiska terrorismen och i Irak. Man kan tycka vad man vill om Irakkriget men att dra sig ur nu när säkerhetsläget dramatiskt har förbättrats, som demokraterna vill, är att uppmuntra kaos och extremistiska krafter i hela Mellanöstern.

Vidare måste en amerikansk president slå vakt om frihandel och föra en sådan ekonomisk politik som gynnar företagandet med skattesänkningar och annat, vilket får positiva effekter på hela världsekonomin. De demokratiska kandidaterna lovar motsatsen. Den enda realistiskt valbara kandidaten som uppfyller huvudkraven på säkerhetspolitik och ekonomi heter John McCain.”

Sedan finns det förstås andra saker som är bra med McCain, men som mer har med amerikansk inrikespolitik att göra och som gjort att han varit min kandidat om jag varit amerikansk medborgare.


Raj Raj för Obama (suck!)

februari 5, 2008

Jag blir egentligen inte ett dugg förvånad när jag hör Fredrik Reinfeldt säga att han stödjer vänsterdemokraten Barack Obama i den amerikanska presidentvalskampanjen. Det är väl närmast följdriktigt givet den vänsterkantring nymoderaterna gjort sedan han tog över rodret. Icke desto mindre är det beklämmande. Talande är också att Hillary Clinton (som väl får sägas stå en liten smula mer till höger om Obama) stöds av de övriga allianspartiernas ledare.

Skattehöjningar, protektionism och ett Amerika som sviker Irak och skalar ned kampen mot islamistiska terrorister är tydligen acceptabla för vår statsminister. Obama är ju gubevars för en sorts ”jobbskatteavdrag”! Jag tror jag storknar!

Snacka om opportunism! Antingen tror han på det han säger eller också har någon PR-nisse konstaterat att eftersom svenskarna – genom inte minst partiska media – så kraftfullt stödjer Obama eller Clinton – så vore det riskfyllt av de triangulerande nymoderaterna att stödja några andra. Eller så gäller båda och jag vet inte vad som skulle vara värst.

Nu tror jag knappast inte det hjälper. Opinionen kommer bara att uppfatta honom som hållningslös och anpasslig. Och konservativa kärnväljare blir ännu mer kritiska.

Men i dag är det supertisdag och jag hejar på John McCain – tuff utrikespolitisk hök, frihandelsvän, skattesänkare och mot för stora federala utgifter. En kandidat för framtiden trots, eller kanske på grund av, sina 71 år.


Billary mot seger?

januari 26, 2008

I dag lördag (26 januari) håller demokraterna primärval i South Carolina och Barack Obama förväntas avgå med segern, mest tack vare röster från svarta. Det kan heller inte ha underlättat att Bill Clinton nickade till flera gånger under ett tal till minne av Martin Luther King. ”I have a dream!” Jo, säkert! 😉

Men i längden kommer nog Hillary Clinton att vinna nomineringen. Som Bill Clintons förre kampanjmakare Dick Morris skriver att om svarta till övervägande delen väljer Obama så kan det skapa en ”backlash” bland vita demokrater, som ogillar att rasfrågan är så avgörande. Så även om hon förlorar i South Carolina så kan hon ro hem spelet i andra delstater.

”Their love needs to appear to have been unrequited by the black community for their rejection to seem so unfair that it triggers a white backlash. In this kind of ricochet politics, you have to lose openly and publicly in order to win the next round. And since the next round consists of all the important and big states, polarizing the contest into whites versus blacks will work just fine for Hillary.”

Och sedan kan hon ändå få de svartas röster vid själva presidentvalet, givet hur hennes kampanj lagt upp strategin. Säga vad man vill om paret Clinton, men de är inte dumma. De spelar själva med raskortet utan att öppet använda sig av det.


Cut to the chase

januari 19, 2008

Via den roliga och intressanta bloggen The Corner på National Review Online kommer jag till ett inlägg av bok- och manusförfattaren Roger L Simon. Där ställer han en enkel fråga om vem man önskar som amerikansk presidentkandidat:

”Vem skulle du vilja se i Vita Huset om Pakistan föll i al Qaidas händer och islamisterna fick kontrollen över landets kärnvapenarsenal? Svara på den frågan och du har din kandidat. Resten är, som man säger, kommentarer.”

Mitt svar på frågan blir:

1) Rudy Giuliani

2) John McCain

3) Fred Thompson

Under inga som helst omständigheter skulle jag lita på Barack Obama. Rudy och McCain är hårdingar och Fred också. Thompson, vars åsikter jag mest sympatiserar med, är dock ganska oprövad när det gäller verkställande makt. Som före detta borgmästare hamnar också därför Rudy i topp.

I dag är det republikanskt primärval i South Carolina och det sägs vara ”make or break” för sydstataren Thompson. Jag hoppas han slår förutsägelserna och klarar sig mycket bra. Annars är det republikanska fältet fortfarande vidöppet. Huckabee, McCain och senast Romney i Michigan har fått varsin seger. Och Rudy har inte gett sig in i kampen ännu, en strategi som ser ut att ha varit en missräkning. Vinner han i Florida så är han dock tillbaka i racet. Men han har klart förlorat på att inte vara med i nyhetscykeln den senaste månaden.

Jag är knappast den enda som uttryckt besvikelse över att ingen av kandidaterna är riktigt entusiasmerande. Den delas av stora delar av amerikanska konservativa. Alla letar efter en ny Reagan, men som William Kristol nyktert skriver i The Weekly Standard så är det ett utsiktslöst och kontraproduktivt. Reagan var unik, en idépolitiker som förvisso kunde vara synnerligen pragmatisk när det behövdes. Men historiskt sett så brukar presidentkandidater vara politiker, och årets upplaga är inget undantag. Det är så att säga normaltillståndet. Det gäller att gilla läget och välja den som man gillar bäst i en ofullkomlig skara.

Debatten om amerikansk konservatism pågår också för fullt, även den mycket präglad av arvet efter Reagan. David Frum, före detta talskrivare åt George W Bush, har skrivit boken Comeback på temat, och han har också fått mothugg för en del av sina förslag till förändringar. Mona Charen skriver i en recension så måste man komma ihåg att Reagan verkade i en annan tid, med helt andra politiska villkor.

Visst skulle det vara önskvärt med en ny Reagan, anpassad efter dagens krav. Men det lär inte dyka upp någon i brådrasket och då får vi hålla tillgodo med vad som finns. Det finns en del jag ogillar med såväl Giuliani som McCain, men då ställer jag bara Roger L Simons fråga varpå jag vet hur jag skulle röstat om jag varit amerikan.


Urholkad militär förmåga

januari 15, 2008

Sveriges militära förmåga håller på att bli rena skämtet. Någon svensk försvarsförmåga att tala om finns knappast längre. Vi har sedan länge givit upp ambitionerna att effektivt värna det egna territoriet. Nu är det mesta inriktat på internationella uppgifter – vi har gått från ett invasionsförsvar till ett insatsförsvar som det heter. Inget fel med internationella insatser, men nog borde vi också mäkta med någon form av territorialförsvar!

Nu visar det sig, föga förvånande, att det inte blir mycket bevänt med insatsförmågan heller, trots alla stolta ord. Sedan årsskiftet är i teorin Nordic Battle Group insatsberedd, men den saknar ännu vitala delar, som transport- och sjukvårdskapacitet. Det är bara att hoppas att den slipper åka ut någonstans så att vi slipper nesan av att inför omvärlden visa upp vår oförmåga. Dess kastrerade heraldiska lejon är mer sann än tillskyndarna nog tänkt sig.

I helgen avslöjade Svenska Dagbladets säkerhetspolitiske reporter Mikael Holmström att försvaret saknar bortåt 1,5 miljarder kronor för innevarande år. Det hela utmynnade i ett bisarrt gräl mellan ÖB Håkan Syrén och försvarsminister Sten ”Tomhylsan” Tolgfors på den pågående Folk och Försvarskonferensen i Sälen. Uppenbarligen har kommunikationen brustit mellan högkvarteret och försvarsdepartementet, men nog borde man kunna vanlig addition på Gustav Adolfs torg? Högkvarteret har ju under 2007 kommit med flera rapporter om vartåt det var på väg. Men man var tydligen för upptagna med att handskas med ”the fallout” efter Mikael Odenbergs avgång och att lyssna på avrustarna på finansen för att ta till sig försvarsledningens siffror.

Så i dag kom beskedet om vad man i år måste dra ned på i ren panik. Värnplikten kortas med en månad. Detta eftersom man inte anser sig ha råd med att slutöva i större förband, vilket gör att årets kull i praktiken kommer att vara oanvändbara för större insatser där man måste samverka med andra i större enheter. I förlängningen så kan man fråga sig om hur effektiva och önskvärda svenska förband kommer att vara internationellt. Vi har ju så få egna större förband och om man drar ned på eller helt struntar i sådana samövningar blir det inte mycket bevänt med våra plutoner och kompanier. Vi har väl fler brigadgeneraler än vi har brigader!

Flygtimmarna för flygvapnets piloter halveras från 14 000 timmar till 7 500. Blir detta vanligt på sikt hotas den operativa förmågan då man inte kan upprätthålla kompetens och säkerhet. Flottans fåtal fartyg kommer att mest få segla kortare distanser under dagtid. Flera övningar ställs in eller bantas. Den internationella övningen Viking kommer att få äga rum utan svenska vikingar!

Med dessa panikåtgärder så hoppas man ändå kunna uppfylla årets internationella åtaganden. Men hur blir det framöver? ÖB sade i Sälen att om man inte får mer resurser från och med 2009 så måste man dra ned på ambitionsnivåerna. Men kommer politikerna att våga detta? De talar ju sig varma för vår insatsförmåga och är inte sena att i tid och otid lova svenska förband hit och dit. I sammanhanget är det nog tur att regimen i Sudan stoppade ett svenskt deltagande i FN-insatsen i Darfur.

Visst kan man, som jag skrev i NWT:s ledare, sätta frågetecken inför försvarsmaktens (o)förmåga att handskas med ekonomin. Men grundproblemet är ett annat:

”Men det är ohederligt att göra som politikerna – av alla kulörer – nu gör och i ilska skylla allt på försvaret. Sanningen är den att politikerna har sig själva att skylla. De har gång efter annan krävt stora besparingar på försvaret, bland annat med förbandsdöd som följd, samtidigt som man lagt på uppgifter på försvaret vars kostnader inte är täckta.”

ÖB menar helt riktigt att det inte går att spara mer på försvaret framöver. I år kan man kortsiktigt lösa problemen med de nämnda åtgärderna, men görs ingenting så kommer man för de kommande åren att få ökande miljardunderskott. Så politikerna får bestämma sig, antingen mer pengar eller också får de bita i det sura äpplet och skala ned ambitionerna till mer realistiska nivåer. Med tanke på att förra årets debatt mest handlade om att spara ännu mer på försvaret så kommer det knappast att bli mer pengar. Inte heller lär politikerna ta sitt ansvar och omdefiniera försvarets uppgifter. Och då kommer vi ännu fler gånger att få upprepade kriser och panikåtgärder… samtidigt som vår miltära förmåga urholkas allt mer!


McCain, Giuliani eller Romney?

januari 9, 2008

Jag får be lite om ursäkt för att jag inte har bloggat på ett tag. Men nu när jul- och nyårshelgerna är avklarade skall jag försöka bli mer aktiv igen. Och varför inte inleda med att skriva en lång post om de nyligen inledda amerikanska primärvalen. Jag skall erkänna att det mycket utdragna förkampanjandet (kandidaterna började redan tidigt i somras förra året) länge gjorde att en viss mättnadskänsla infann sig. Men nu är det allvar.

Än så länge är det en öppen fråga vilka som blir partiernas kandidater. Det svänger friskt i amerikansk politik, vilket mer än väl illustreras av att New York-senatorn Hillary Clinton länge ledde hos demokraterna men att sedan Illinoissenatorn Barack Obama seglade upp som ny favorit (och vann i Iowa i förra veckan) bara för att se sig besegrad av Clinton i New Hampshire i går.

Och från att varit uträknad på grund av en rad misslyckanden har republikanske Arizonasenatorn John McCain kommit tillbaka och vann i New Hampshire. Den relativt obskyre före detta Arkansasguvernören Mike Huckabee har också klivit in i rampljuset genom sin vinst i Iowa.

Jag har svårt att peka ut någon personlig favorit som jag skulle vilja se som näste president (annat än att det måste vara en republikan). Ingen av kandidaterna förmår att entusiasmera mig riktigt. När jag tar testen på Fox ”Candidate Matchmaker” hamnade Mitt Romney överst och på ABC:s ”Match-o-Matic” så kom Fred Thompson först. Och det illustrerar också hyfsat väl mina åsikter. I Select Smarts test så hamnar Romney, McCain och Thompson högst (om man bortser från andra mer udda personer som Duncan Hunter och Alan Keyes).

Problemet med Romney är att även om han i många stycken är en konservativ drömkandidat rent åsiktsmässigt (han har också fått stöd av den betydelsefulla tidskriften National Review) så känner jag nog som många andra amerikaner att det fattas något. Romney känns inte helt äkta. Det är nästan för perfekt, kampanjen är för tillrättalagd och för välregisserad. Han har inte förmått att entusiasmera. Lägg därtill det inte alls oviktiga faktum att den förre Massachusettsguvernören är en (ö)känd ”flip-floppare” — han har genom åren opportunt bytt åsikt i många frågor. Så det är svårt att säga vad som är hans faktiska övertygelser och vad det sedan skulle innebära med honom i Vita Huset. Jag får lite George Bush senior-vibbar av honom.

Förre Tennessee-senatorn och skådespelaren Fred Thompson hade jag i början stora förhoppningar på men hans kampanj, eller snarare brist på kampanj, har lämnat mycket övrigt att önska. Han verkar en smula lat och har inte visat så stor energi när han väl, sent omsider, deklarerade sin kandidatur. Det är synd, och tyvärr är han nog inte att räkna med.

Så vilka återstår då? Redan 2000 hade jag stor sympati för John McCain, men entusiasmen har svalnat genom åren som gått. Han har gått lite för mycket utanför republikanska frågor för min smak, till exempel genom kampanjfinansieringsfrågan, amnesti för illegala invandrare och att han i början var emot Bushs skattesänkningar (i den senare frågan har han nu ändrat uppfattning). Men å andra sidan så vet man oftast vad man har honom. Han är en känd storhet (jämför med demokraternas Barack Obama som i mångt och mycket är en gåta). Lägg därtill att han är mycket tydlig om sitt stöd för Irak och kriget mot terrorismen – han talade om ökad truppnärvaro långt innan begreppet ”surge” var fött. Säkerhetspolitiskt finns det all anledning att välkomna en president McCain, och på det stora hela är det det som är avgörande. Jag bryr mig mer om en kraftfull amerikansk utrikespolitik än om olika detaljer i amerikansk inrikespolitik.

Sedan har vi förre New York-borgmästaren Rudolph Giuliani. Han är också en tydlig ”hök” i utrikes- och säkerhetspolitiken och det är som sagt en för mig önskvärd egenskap. Jag bryr mig mindre om hans lite kaotiska privatliv och att hans åsikter i en del livstilsfrågor (abort, homoäktenskap etc.) är mer liberala. Men jag kan förstå om en del amerikanska konservativa väljare är skeptiska. Dock måste man komma ihåg att dessa mer liberala synsätt inte kommer att inverka så mycket – om ens något – på hans ämbetsutövning. Giuliani har själv sagt att han kommer att utnämna ”strict constructionist judges” till Högsta domstolen, alltså domare som sätter den skriva konstitutionen främst och inte ägnar sig åt att lagstifta från domarbåset. Det innebär i praktiken domare som exempelvis är motståndare till Roe vs. Wade, alltså det HD-utslag som tillät aborter i Förenta Staterna. För konstitutionalister är det inte en fråga för domare att besluta om. Rudy Giulianis ”track record” som tuff borgmästare och åklagare i New York imponerar också. Det blev ordning och reda under hans styre.

Baptistpastorn och förre Arkansasguvernören Mike Huckabee må tycka rätt i en del konservativa frågor, men imponerar inte annars. Hans hållning i viktiga frihandelsfrågor är vacklande och han har också haft en förmåga att vilja utöka statens makt. Han är lite väl mycket ”big government” för min smak, och framstår som populistisk. Sedan må han ha ett stort mått av personlig charm, och stödet från Chuck Norris är rätt kul. Men Huckabee är också ett oprövat och osäkert kort i utrikespolitiken. Jag får lite Pat Buchanan-vibbar av honom. Nu kommer han nog inte ända fram, men han kanske kan bli vicepresidentkandidat under någon annan, om inte annat för att trygga röster från den kristna högern. Men vill en Giuliani, McCain eller Romney ha honom som sin ”running mate”?

Så man kan väl säga att jag är undecided mellan McCain och Giuliani, och utan någon våldsam entusiasm för någon. Men det måste helt klart bli en republikan!

Slutligen så måste jag starkt rekommendera Mathias Sundins Amerikablogg. Han har rest runt på egen hand i primärvalsstaterna och gett en inblick i vad som händer, fjärran från den tillrättalagda rapporteringen i svenska media. Också USAval.se är läsvärd för den som vill hänga med.


Genusvansinne kastrerar lejon

december 13, 2007

Någon jäkla måtta får det väl ändå vara på vad genustramsandet får för konsekvenser. Fullkomligt okunniga om heraldiska traditioner så har försvaret efter klagomål kastrerat det lejon som är symbol för Nordic Battle Group.

Före och efter:

Som heraldikern Vladimir A Sagerlund, som ritat NBG:s vapen, säger:

”Ett heraldiskt lejon är en kraftfull och ståtlig symbol med genitalierna i behåll och jag kan inte stå för en beskuren bild… Försvaret är okunnigt om heraldik. Vapensköldar med lejon utan genitalier gavs förr till dem som förrått Kronan.”

Vilket budskap ger det om NBG?

Att ett impotent eunucklejon skall symbolisera Sveriges internationella insats säger kanske en hel del om vår förmåga härvidlag. Stridsstyrkan kommer ju inte att vara fullt insatsberedd och utrustad i tid till årsskiftet.

För soldaterna är det kanske tur att det på fältuniformen bara bärs en svart siluettversion av förbandstecknet. Där syns inte att lejonet blivit stympat. Se nedan:


Sent skall syndaren vakna

december 13, 2007

Nu inser försvarsminister Sten Tolgfors, ibland kallad ”Tomhylsan”, det som hans avgångne företrädare Mikael Odenberg redan gjort – nämligen att det inte går att spara särskilt mycket på försvaret.

Först sade Anders Borg i Almedalen att det kunde bli närmare 5 miljarder. Dessa siffror justerades ned med ett par miljarder men Odenberg avgick ändå eftersom också dessa var ogrundade och orealistiska. Och nu inser Tolgfors att det inte finns realistiskt utrymme för några besparingar under mandatperioden. Sent skall syndaren vakna, kan man ju tycka!

Visserligen är det bra att Tolgfors kommit till insikt, men det är inte utan att man instämmer med Mikael Odenberg när han kallar hela historien för ”ömklig”. Det visar bara på hur valhänt och oengagerat försvarspolitiken behandlas från regeringen. Man är på sätt och vis tillbaka till ruta ett, men Odenberg verkar begripligt nog ändå glad över att slippa eländet.

Risken finns förstås att Tolgfors blir överkörd av Anders Borg. Men regeringen kan knappast ha råd med ännu en svekdebatt om detta, och än en gång visa upp en finansminister som styr och ställer över ett område han inte behärskar. Fast säker kan man ju aldrig vara. Den här regeringen verkar ha gjort det till sitt modus operandi att göra bort sig.


Manipulatören Michael Moore

december 10, 2007

Jag är uppriktigt förvånad över att SVT i kväll (måndagen den 10 december) visade en kritisk dokumentär om den amerikanske propagandafilmaren och vänsterikonen Michael Moore – Manufacturing Dissent. Det hade jag sannerligen inte trott om dem. Å andra sidan väger de 1 timme och 15 minutrarna knappast upp alla andra vänstervinklade inslag vi licensbetalare matas med, men alltid något.

Här får vi se den verklige manipulative Moore, och det är ingen vacker syn – och då talar jag inte om hans fysionomi. Hans så kallade dokumentärer är inte annat än ren propaganda, skickligt klippta och vinklade. Nu är det egentligen ganska enkelt, i alla fall för mig, att se hans filmer för vad de är, men med tanke på det genomslag han har är det tydligen inte det för många. Var gång man sett något av hans aktstycken har jag varit medveten om hur vinklade de är. Just då har det väl inte varit alldeles enkelt att exakt peka på hur och vad han har gjort, men tack och lov har många andra ägnat sig åt att dissekera hans alster och funnit lögnerna och manipulationerna. Manufacturing Dissent är en av dessa. Den här nätsidan är en annan.

Rekommenderas varmt. Missade ni kvällens sändning så går den i repris på söndag (16/12) klockan 14.10.